Under en av mina vandringar i de jämtländska skogarna slår jag följe med Micke. Vi är ungefär lika gamla och tycker båda om skogen, men på ganska olika sätt. Micke kommer från Jämtland och har bott hela sitt liv i skogens omedelbara närhet. Han kommer också från en familj som bott här länge och den kunskap han har om skogen har han delvis förvärvat från tidigare generationer. Han har också jobbat med skogsbruk i olika funktioner och han är jägare. När vi träffas den här gången har jag gett mig ut för att titta på solnedgången över Norrån. Det finns ett speciellt ställe där den lilla ån rinner genom en vidsträckt dalgång. Ibland ser man tranor och bäver där, och om sommarkvällarna, när solen sjunker i nordväst, fylls dalen med ett varmt nästan gyllene ljus som jag kommit att uppskatta mycket. Det är för att titta på detta som jag under tystnad promenerat genom skogen den här kvällen. Micke kommer åkande i sin Subaru och parkerar på en vändplats som skogsbolaget ställt i ordning. Ljudet från bilradion sprids över landskapet när han öppnar bakluckan för att släppa ut sin jämthund, en ung tik som han ska köra ett träningspass i skogen med. Han har orangea jaktkläder på sig och pratar i telefon samtidigt som han spänner ett pejlingsband på hunden och fixar med sin gps-mottagare. Skillnaden mellan våra sätt att förhålla sig till platsen är påtaglig. Jag tvivlar inte en sekund på Mickes kärlek till den. Det här är hans hem och hans arbetsplats. Han är här så gott som varje dag, vinter och sommar, och så har det varit så länge han levat. Jag själv är turist i jämförelse. Vi har olika ärenden i den här skogen, olika blick på den. Vi bestämmer att vi ska gå en bit och jag föreslår att vi ska följa den lilla stigen som löper längs med ån, men Micke tycker det är en dålig idé, den nya skogsbilvägen som skogsbolaget dragit är betydligt bättre att gå på säger han. Han berättar hur gps-systemet fungerar när vi går längs denna. Jag ondgör mig lite över att de avverkat skogen så brutalt runt den nya vägen. Landskapet är helt förändrat, säger jag, de gamla stigarna kommer försvinna. ”Det är inte konstigare än en bonde som skördar sin åker”, säger Micke. ”Det här är en åker”, fortsätter han, ”en trädåker.”
Ur Granskogsfolk. Hur naturen blev svenskarnas religion. Av D Thurfjell
Så här olika är förhållningssätten till skog hos två jämnåriga, en landsbygdsboende skogsbrukare och stadsboende religionshistoriker. Så olika ser vi svenskar på nyttjandet av
naturen och på naturens resurser.
- En urban, känslomässig, ekocentrisk syn som utgår från att hela naturen besitter grundläggande värden och där människan och alla levande varelser uppfattas som en del av naturen som ett sammanhängande samspel.
- En produktionsinriktad, antropocentrisk syn där människan sätts i alltings centrum. Ur
antropocentrisk synvinkel har enbart människor ett inneboende värde och
naturens värde beror på i hur stor utsträckning den är mänskligheten
till nytta. Jämför med den kristna kyrkans natursyn - Människan är Skapelsens Herre.
Jag uppskattar boken Granskogsfolk som ligger på nattygsbordet, den har gett nya tankar.
År 313 e Kr förklarade kejsar Konstantin den store kristendomen laglig i Romarriket. På 380-talet efter Kristus införde Theodosius den store kristendomen som statsreligion och avskaffade religionsfriheten.
Den syn som kristendomen skapade och som katolicismen och senare den lutherska trosläran förfäktade - att Människan är skapelsen Herre - fick genomslagskraft. Människor har inget åtagande mot naturen utan kan exploatera, nyttja och utnyttja "naturen" utan tanke på eventuella konsekvenser för annat liv, inte alltid ens för andra människor.
Det mest värdefulla i "skapelsen" (läs naturen) är människan själv och hennes liv. Allt annat är till för Människans behov, för att tillfredsställa människan på olika sätt. Antropocen är konsekvensen av det tankesättet.
Innan människorna placerades högst i hierarkin var naturen helig. Håller den sekulariserade urbana människan på att återgå till upplevelsen av en besjälad natur? Att naturen är helig. Nu är det inte längre människor på landsbygden som tror på den besjälade naturen. Det innebär helt omvända roller för människor i stad och på landsbygd jämfört med hur det såg ut före industrialisering, urbanisering och individualisering.
"Vi uppsöker gläntornas ljus / och bor till en del i städer / där vi får för oss / att vi är oss själva. / Ändå är vi vad vi är / ett granskogsfolk"
Harry Martinsson. Utsnitt ur dikten Furan ur diktsamlingen TUVOR, 1973.
