Grejat 2013

Vintern 2013 var snörik. Vi lade de sista golvbrädorna i "hölage", logen, i februari. I och med att det var under-tak-jobb fungerade det bra även om det var lite kyligt.

Bräderna låg ströade på den del av golvet som las om 2011 med de gamla, fint nötta brädorna. Det vill jag för att nya aldrig någonsin framöver kommer att uppnå samma naturliga slitage.

 En snörik vinter som sagt.

 

Men snön smälte och sommaren kom. Den första semesterdagen fick vi kopplingen till inkommande vatten utbytt. Så här såg det ut mitt i arbetets gång. Vi är ett av åtta hushåll som har tar vatten från en kallkälla. Vattnet rinner med självtryck och efter den här åtgärden rinner det som det ska igen tack vare finlirsgrävare med liten skopa och kunnig rörmokare. Vi hade befarat ett större fel än det som var.

Sen var det bråttom att få till bjälklag och golvbrädor i "rötrummet" där torvströet låg balat en gång i tiden. Det minsta utrymmet gick bra att få till själva. Ett datum att jobba mot hade vi - vi hade bjudit in morfars och mormors barnbarn...

...till gårdens 100-årsdag  (1913-2013) som vi firade i all enkelhet under fruntimmersveckan.

Innan dess hade jag också målat ännu en lagårdsvägg, den näst sista, med röd slamfärg.

Bara under de år vi hållit på med vår gård har två ladugårdar här i byn rivits. Ladugårdar och överlopps ekonomibyggnader lever mycket farligt.

I september fällde vi en av björkarna vid huset som tvärdött under året. Ved till härligt värmande brasor blev det.

Och äntligen kunde vi låta bäste grävaren ta bort den jordhög som bildats efter utgrävningen av lagårdsgolvet och som legat några år försvann för alltid. Den breddes ut tunt på en av lägdorna under hösten och redan nästa säsong grönskade marken.
.
.

Grejat 2012

Våren 2012. Ett dike som av outgrundlig anledning plöjts igen 2009 grävdes upp ånyo, nu med en behändig liten grävare. Här grävdes smalt och med skopa med raka kanter, diket får inte 45 graders kanter som numera alltid görs. Jag ville att diket skulle likna det handgrävda som plöjdes bort. Efter att det gamla diket plöjts bort stod högt vatten här på åkrarna vår och höst, men inte längre.

Samma behändigt lilla grävare användes vid övrig grävning då vi lät dränera på ställen där det behövdes. Dräneringsslang med grus var grejen och täckdikning för övrigt. Gruset levererades med en större maskin, även det gick bra. Med en del efterarbete blev det här en bra markyta.

"Holken" är borta. Hurra! Lätt som en plätt att riva och bränna på våren. Tänk om allt byggnadsvårdsarbete vore så enkelt. Betongplattorna framför porten togs bort och vi la plankor i sand framför den. En hängränna av trä kom upp utan dokumenterad bevisning att en sådan funnits tidigare. En eftergift åt nya önskemål. Jag har bara sett en plåtränna hänga där. Den här hängrännan kan lätt tas bort inför förhoppningen om snörika vintrar. En fast hängränna förstörs så lätt av snömassor som hasar ner. Senare kom den att slamfärgas röd.

Under sommaren 2012 fortsatte arbetet med golvet, nu i hölage, logen. Per-Erik var med även denna sommar för det här var även det ett stort arbete. Nu byttes också en stock ut i ramverkskonstruktionens nedre del.

Nya stocken kom på plats genom lyft med domkraft, skarvning halvt-i-halvt med liggande blad (utanför bild) och snedsträvan på plats i ett nytt urtag. Ingen inblandad var/är timmerman men det fick gå ändå. Fast då det gäller timmerlagningar och timring har jag respekt för den hantverkskunskap en erfaren timmerman besitter. Och då menar jag timmerman - inte snickare eller byggnadsarbetare.

Golvbjälkarna placerades på lecablock med asfaltpapp, vägdes av och spikades fast. Så långt var Per-Erik med. Därefter kunde vi börja spika golvbrädor. Vi hann inte helt klart under sommarsemestern. Här ligger en del material på vänt på nygamla portgolvet.

Här ser man de tre etapperna för omläggning av lagårdsportens golv. Underlaget är en ritning på 1913 års lagård som förändrats genom åren. (Att dra diagonala streck i photoshop är inte min grej 😁)

På senhösten fortsatte täckdikningen. Gamla igenslammade tegelrör byttes ut mot plaströr och vattnet rann fritt igen. Laseravvägning användes för att få rätt lutning på röret.

Vid köp av en fastighet är det viktigt att fråga den tidigare ägaren hur diken, dränering, och täckdikning är dragna och hur de är tänkt att fungera. Även nergrävda elkablar samt vattenledningar är viktigt att ta reda på var de finns.
.
.

Grejat 2011

2011 var året då storjobbet med lagårdsportens golv sattes igång. Det här blir ett inlägg i grå toner. Ungefär 100 kvadratmeter golvkonstruktion skulle bytas. För att inte förta oss delades det upp på flera somrars arbete. I genomfarten, lagårdsporten, ville jag behålla de vackert patinerade brädorna i möjligaste mån. På bilden ovan ses hur några brädändar tappat upplag och tryckts ner. Träbjälken under var rutten.

Eftersom brädorna skulle återanvändas märkte jag upp dem med tusch på gissa vad - jo masonitebitar ;-) som nubbades fast. På ett papper ritade jag upp hur numreringen var utförd för att kunna lägga tillbaks allt på samma sätt som det varit. Så hjälptes vi åt att försiktigt ta bort bräderna och lagra dem torrt.

De tre åren med golvjobb innebar stapling och omstapling ett otal gånger av bräder och bjälkar, nya och gamla, eftersom det inte gick att hitta en plats under tak där de kunde ligga tills allt var klart.

Så här såg det ut under golvbrädorna, golvbjälkarna möter jord. Inte bra. När resterna av bjälkarna tagits bort skulle jord schaktas bort med skottkärra. Det var ett STORT arbete!

Här har golvbjälkarna börjat vägas in och placeras ut på samma avstånd som tidigare för att ge upplag för de gamla golvbrädorna som skulle återanvändas. I skedet med nya golvbjälkar hade vi bra hjälp av Per-Erik som också levererade virke i den mängd och de dimensioner vi beställt, kunde inte ha fungerat bättre!

Det är tufft att hoppa på bjälkar med stora avstånd så vi la ut gångbrädor under arbetets gång. När golvbjälkarna var på plats var det "bara" för oss att spika tillbaka de gamla fina golvbrädorna. Och några nya. Sen syntes det inte att ett stort arbete var utfört här, det ser ut ungefär som på översta bilden :-)

Vi övervägde aldrig att gjuta betonggolv. Det skulle i längden skada morfars bygge med timrad ramverkskonstruktion och det är något vi ville undvika för framtiden.
Läs gärna även det här om ladornas och fähusens blygsamma kulturhistoria.

Här är lagården med "holken" kvar, det sentillkomna taket över lagårdsporten. Eftersom rivningen av den gick så snabbt, enkelt och oplanerat försvann den utan dokumentation. En undersökning visar att det var följande år, i maj 2012.
 .
.

Grejat 2010

På våren 2010 sågade vi ner en stor hägg för att förbereda stängslingen med fastbandhage senare under sommaren. Vi hade redan sommaren innan kontaktat några gärdsgårdsbyggare och fastnade båda för en firma i Bjästa. Vi fick ett skriftligt meterpris från dem på gärsgårdar och gjort en skriftlig beställning. Vi hade även åkt och tittat på referensobjekt. Företaget verkade kunna sin sak.

Under tre dagar i juli byggde "Höga Kusten gärdsgård" drygt 100 meter fastbandhage / gärdsgård vid sommarstugan - ôppe hägna som morfar och föräldrarna sa. Så klart att en sådan yta mot skogen ska ha ett hägn. Där bakom gick tidigare fätået, den gräns som byns kreatur inte fick komma igenom då de släpptes på skogen. De skulle utestängas från den odlade grödan. Längs stängslet gick då en stig som är borta sedan 1996 då skogen kalhöggs.

Det var även av de duktiga gärsgårdsbyggarna vi fick tips om liekursen i Överhörnäs samma sommar. Vi anmälde oss och kom med på kort varsel på en mycket bra kurs i liehantering och lieslåtter som länsstyrelsen i Västernorrland ordnade helt gratis eftersom man önskar att jordbrukslandskapet i länet ska hållas öppet. Vi var härligt många intresserade deltagare.

Där borta skymtar inhägnaden som löper längs skogsbrynet igen. Ängsladan är flyttad hit 1991, till den plats sommarladugården stod. Denna revs utan min vetskap flera år tidigare. Tänk, jag hann tyvärr inte dokumentera den. Byns platser för sommarlagårdar  ligger i skogsbrynen där åker och skog möts. Ôppa löta, till vänster utanför bild låg byns södra ställe för sommarladugårdar. Genom platsen går en bygemensam väg och några stengrunder finns kvar.

De här resterna av en fastbandhage, som morfar byggt, fanns kvar på tidigt 70-tal då jag fotograferade den.

 

 Sommaren 2010 rödfärgade jag sommarstugan. Ett lättsamt arbete.

Rökbastun flyttades ett par meter denna sommar, och marken runt jämnades till i augusti. Där inne lade vi ett nytt golv.

 

Statusen på lagårdsportens golv undersöktes sommaren 2010. Det såg inte alls bra ut och vi anande storjobb. Vi fick genom släktingar kontakt med en man i norra Ångermanland som åtog sig att såga till bräder och träbjälkar av de dimensioner och längder vi angav. Han lovade även att ställa upp och hjälpa oss med arbetet att få träbjälkarna på plats. Mot ersättning förstås. Vi kände oss lättade av att ha bokat in Per-Erik till nästa sommarsemester.

I början av januari 2011 byttes all el på övervåningen. Den var från 1950. Det var behövligt och gick förhållandevis snabbt och lätt, som alltid då rätt kunskap och utrustning finns till hands. Det enda lite krångliga var att få de nya jordade uttagen att sitta kvar i väggkonstruktionen eftersom de gamla infällda dosorna lämnades kvar och de nya uttagen ska skruvas fast, inte snäppas fast.

Efter att denna bild togs sattes de gamla doslocken av plåt på plats igen. De snäpps fast med "klor" och fungerar bra i masoniteväggen. Tror ni jag tog någon bild av ett löst doslock innan det monterades tillbaka. Nej, det är inte alltid jag hinner med att dokumentera :-)

.
.

Goda råd är gratis!!!

Har ni läst den här skriften, ni ägare av bondgårdar och ekonomibyggnader? Lantbrukets byggnader - hur man vårdar sina hus är gratis och framtagen för norra Sverige men tipsen är i stort nationellt användbara.

Vill vi ha en levande landsbygd?
En trakt dit människor söker sig - endera som boende eller som besökare?
Vill vi generera goodwill?
Vill vi utan ett ord tala om att vi älskar vår bygd, genom att ta väl hand om det vi har i vår ägo?
Vet vi om att det finns de som reser till en trakt eller köper en fastighet för att där är landskap och byggnader välskötta och tilldragande?

Det här en skrift för alla med äldre jordbruksfastigheter, som vill sköta dem med rätt metoder och material. Tar man vara på de råd som ges här kan vi få en vacker och efterlängtansvärd landsbygd där många trivs då där är genuint och vackert. Lantbrukets byggnader är på många orter alldeles för underskattade och tillåts därför förfalla om de inte används. Eller så byggs de om med fel material då man har glömt hur gamla konstruktioner fungerar. Till exempel har betong stjälpt fler gamla hus än det hjälpt.

Ladda ner skriften HÄR eller genom att klicka på bilden alternativt hämta den i pappersformat på ett länsmuseum. Den är fylld av värdefull information. Utöver den här skriften kan man hitta många flera utmärkta hantverksblad och skrifter om man håller hus. Enjoy!
.
.

Ladugårdssafari

Ni ser ju själva vad som går av stapeln den 28 augusti 2016 kl.14.  Det är något riktigt exklusivt!

LADUGÅRDSSAFARI  I  HEDA

Naturguide Lars Frölich och byggnadsantikvarie Marie Hagsten berättar om ladugårdsliv och flora under tre århundraden.
Vi besöker tre ladugårdar från 1700-, 1800- och 1900-talet i Hedabygden i Ödeshögs kommun och tittar på floran i dess närhet.
Samling: vi träffas vid Heda kyrka för eventuell samåkning.
Ta med fika! Kostnad 50 :-

Ack vore jag där!!! Det känns bra att veta att det finns fler ladugårdsnördar än jag. Snacka om ett länsmuseum med förutseende kunskapsöverföring. Skulle detta vara genomförbart i AC-län?
.
.

Barmark i april

Vi har barmark redan i april. Fast tjälen har inte släppt taget. Om det kommer ett garail som på fotot, försvinner den snön fort. Jag tycker om lugnet med fjolårsgräs och snöflingor. Men så annorlunda det är med barmark redan nu jämfört med decennier tillbaks. Se bara.

Kan förtälja att i fredags landade den första tranan för året på lägdorna mitt i byn. Min syster som var på besök, hade aldrig sett en trana där på lägdorna mitt i byn förut. Det förvånar mig. Några tranor brukar ta paus på sin väg norrut och på hösten på flytten söderut. Förr, då det fanns många stora pärlann i byn, kunde de äta upp sig på potatisarna för att klara den låga flytten. Till odlarnas förtret. Något tranpar kan häcka ibland ute i Fjärdänget. I fjol vår besökte jag drygt 15 000 tranor vid Hornborgasjön. Coolt!
.
.

Äldsta ladugården då

Delar av byns äldsta ladugård har jag dokumenterat här. En gång i tiden tillhörde den Erik Olofsson/Ors´n. Långt där bakom syns Gotthards hus som ersatte en parstuga någon gång på 30-talet antar jag. De timrade resterna av lagår´n revs 2006 med tillhörande bostad. Nu är här igenslyat på denna urgamla boplats, en av de äldsta i byn.

En flygbild från 1957. Det måste ha varit sista bilden på filmen eftersom bilden blivit så dålig, MEN den finns och det är bra. Det är den vinklade delen längst till höger som jag fotade på bilden överst. Vägen som skär genom diagonalt genom bilden är den asfalterade Riks13 (som sköts av Trafikverket). Man ser hur Kustlandsvägen, en gammal grusväg från 1600-talet - och som ingår i en vägsamfällighet - böjer av upp i bild. Sträckan av Riks13 som går till vänster byggdes ny 1942.  På den högra delen sammanfaller Riks13 med gamla Kustlandsvägen.

Det var den grusade vägen härifrån och en bra bit bort som vägsamfällighetens styrelse tänkte tillmötesgå La Famiglia och göra en förrättning för att privatisera sträckan som den skulle komma att tillhöra familjen. En kupp skulle göras utan att först samråda med medlemmarna. Som kulturhistoriker satte jag mig naturligtvis emot detta efter att en liten fågel pep om vad som var i görningen i mitt öra. Vad som hände har skrivit om detta här på bloggen - vägen ingår fortfarande i samfällighets-föreningen och sträckan är tillgänglig för alla. Men ingen annan engagerade sig, inte heller byns "kulturelit" eftersom Fru Famigia hör till denna pyttelilla gruppen och familjen inte tillåter sig bli emotsagd. Och jag säger det än en gång, fastän det är mycket kontroversiellt: vad har man för nytta av en utbildning om man inte kan, vill eller törs försöka få till en förändring till det gemensammas bästa? Om man inte försöker få till stånd förändringar till det bättre som ökar demokratin och människors självkänsla? För min del handlar det om att bevara och peka på de små kulturhistoriska rester som finns kvar. För inte så länge sedan var det människor med insikt eller utbildning, förhållandevis många lärare som ju är fördelade i hela landet, som startade olika typer av föreningar och projekt för att bevara det gamla. Nu inte.

Kolla in hinkflöjeln vid brunnen där i lagårdsvinkeln. När jag ser de gamla fotografierna påminns jag än en gång om hur otroligt lite vi har kvar av vår kulturhistoria här. Det är så väldigt annorlunda i mitt andra boende och i huvudstan så klart. Där forskas det och skrivs, inventeras, skyddas, "museas" och "hembygdsföreningas". Insikt om vad som ger människor värde och förankring i en bygd/stad saknas inte.

Jag har sagt det förr och säger det åter igen: det är inte lätt att få gehör för de kulturhistoriska värdena i en historielös bygd. Och jag ser inte till mitt egenintresse när jag agerar utan till människors bästa men motarbetas väldigt. Jag vet ju att kunskap om den egna historien gör människor stoltare. Och stolta bybor önskar jag. Kanske är det särskilt viktigt i glesbygden, ja i en "norrländsk" landsbygd/glesbygd. Men det får man inte prata om här i byn.
.
.

Om att mjölka en ko

Jo, jag har varit med på riktigt och provat på att handmjölka. Det var ju så jag växte upp, det var så mamma gjorde i alla år. På bilden mjölkar jag på låtsas. Kossan finns på ett friluftsmuseum och är till för att få barn att förstå hur mjölkning av kor gick till föritin.

Helt nyligen fick jag en skriftlig beskrivning på handgreppet vid mjölkning. Det är sådant som oftast är svårt att lära ut av den som kan mjölka. Mycket av hantverkskunnandet är sådant som finns i utövarens kropp, sådant som hantverkaren/utövaren har svårt att formulera i ord. Därför dör mycket av allmogens kultur ut. Det finns inte nerskrivet och utgivet i böcker. Därför dör min kultursfär ut.

Nå, hur man fick bra grepp om spenarna när man mjölkade: man sticker in tummen under pekfingret och sen tar man spenen mellan tummen och långfingret. Genom att böja och sträcka på de tre yttersta fingrarna mjölkar man sedan. Det är väl så att man får mer klämkraft på det här sättet, tummen låser spenen.
.
.

Holken

Någon gång för så där trettio år sedan byggde pappa till något som kom att kallas "holken" runt porten in till ladugården. Den skyddade mot vind och regn men främst snö. Porten, som öppnas utåt, är viktig att nå på ett enkelt sätt för att under vintertid kunna hämta in ved den vägen. Så slipper en väg till vedboden skottas upp. Efter jordbrukets nedläggelse är dessa enheter förbundna, tidigare låg hö i vägen för den transporten. 
Jag förstod att livet förenklades för mina föräldrar men har aldrig gillat denna holk.

Det var även snön som blev dess fall. En vinter för så där tre år sedan uppstod en glipa mellan "holk" och vägg efter en snörik vinter med tung snö som rasade ner.

Då var beslutet lätt - holken revs sommaren därefter och eldades upp. Ordningen återställdes.

 

.

.

Falurött igen

Sista delen av ladugården är nu rödfärgad. Den del som byggdes till någon gång på 1950-talet med plats för koks och "röta", dvs. torvströ. Koksluckan finns där än även om den är igenspikad.

Lite röd slamfärg gör väldigt stor skillnad! Om man tar en fasad om året är det görligt för en person att handstryka en hel lagård om vilja finns. En handstruken färg sitter bättre än en sprutmålad hävdas det. Det fina med en slamfärg som falurödfärg är även att den åldras med värdighet, dvs. vackert och med stilig patina. Jämför med en sprucken akrylatfärg t ex som kan se förskräcklig ut. Inte heller behöver en slamfärgsmålad vägg skrapas innan den målas om. Det räcker med att borsta den med en piassavakvast eller liknande. Slamfärg i fler kulörer än rött men till uthus och ekonomibyggnader på landsbygden är röd slamfärg aldrig fel!

Tillbyggnaden har en masonitefasad med träläkt, en försök att med masonite få till ett traditionellt utseende. Inte en slät funkisfasad som är det andra alternativet.

På resten av ladugården sitter lockpanel, målad med falurödfärg, den matta vackra slamfärgen från världsarvet Falu koppargruva. Finns väl ingen lättsammare färgtyp!
.
.

Guld värd!

Här på hemmanet har en del grävjobb krävts sedan jag blev hemmansägare. Först kom en stor grävmaskin och hjälpte till men i längden blev det lite svårt att komma in i passagerna mellan husen trots att föraren var skicklig.

Trångt om saligheten

Hur det nu var fick jag veta av en granne att Gunnar på Rundviks stuveri AB har en minigrävare i sin maskinpark. Det är långt ifrån alla åkerier som har detta här i kommunen. Sedan dess har vi haft god hjälp av Gunnar och hans minigrävaren med inbyggd laser. Allt är enkelt och lättvindigt i kontakten.

Här pågår omgrävning av ett täckdike.

 Och här grävning längs lagården.

Jag fick hjälp med att gräva ett smalt dike med lodräta kanter sedan arrendatorn plöjt bort det gamla handgrävda diket! Jag ville inte ha ett brett dike med 45 graders rasvinkel som är det som gäller nu för tiden. Det blev en skåra i marken istället, snacka om tjänstvillighet!!!

Diken är en del av det norrländska landskapet. De handgrävda dikenas utformningen är en del av kulturarvet. Det är lätt att glömma bort, att strunta i. I min sydliga hembygd i finns stora slätter där öppna diken saknas eftersom täckdikning genomförts. Handgrävda diken försvinner i rask takt utan att någon verkar bry sig. Utom kulturmiljönördar :-) Här har vi ett härligt exempel, läs allt men särskilt under 5:te bilden!

Här var strul med dricksvattenledningen, minigrävaren kom, rörmokaren kom och felet avhjälptes. Gissa vem som var samordnare? Just det!!

Förutom att vara till stor hjälp vid grävning, dikning och dränering byggnadsvårdar denne man sitt bostadshus, som även är föräldrahemmet, med den äran. Det är intressant och roligt att se vackra och noggranna handritade arkitektritningar med specialdesignad fast inredning och höra G:s tankar kring vården av bostadshuset som farfadern lät uppföra. Jag blir särdeles glad då jag ser med vilken omsorg det sköts. Bara det är guld värt och en fröjd att passera!
.
.

Koks

Då jag var nyfödd började man värma upp huset nattetid med koks.  Detta för att huset skulle vara varmt hela natten så att den lilla bebisen inte skulle frysa. Som alla vet kallnar en vedeldad panna utan ackumulatortank rätt fort då elden slocknat och temperaturen i huset sjunker snart. På morgonen är det kallt.

Koksbitar samlade i en glasburk.

Koks är den fasta återstoden av fossilt kol, exempelvis stenkol. 

Då vi lade om golvet i ladugårdsporten hittade jag några koksbitar i utrymmet där koksen brukade förvaras. Och plötsligt minns jag känslan av att ta i koks, gnisselljudet som uppstod då de gneds mot varandra, lättheten och svartheten i de ojämna bitarna. Det är torra, lätta och dammiga små stycken. Och dunket då pannan i köket fylldes med koks. Och de skimrande rödoranga glödgade kolen inne i vedpannan, ibland med blåaktiga flyktiga lågor, som syntes då luckan öppnades.

Varje kväll pytsade pappa in den koks som rymdes i en hemmagjord träbehållare med läderhandtag. Det dunkade i hela huset då behållaren tömdes eftersom vi hade vattenburen centralvärme med pannan direkt kopplad till elementen/radiatorerna och ljudet spred sig med rörledningarna. Så var nattvärmen avklarad. Den här hanteringen pågick under hela 1960-talet. (Så här ser en kokshink av metall ut.)

Den här delen av ladugården är tillbyggd på sent 50-tal eller tidigt 60-tal. Längst in förvarades koksen med en barriär av brädor i framkant som togs bort allt eftersom kokslagret minskade. Till vänster var en lucka på väggen för att hiva in den köpta koksen som jag antar kom med lastbil. Jag mätte upp hur stort utrymmet var men den anteckningen befinner sig inte på samma ställe som jag just nu. Det bör ha varit omkring 10 kubikmeter koks som jag antar var en årsförbrukning. Edit: Nu har jag kollat upp det hela, det ryms 5 kubikmeter i avbalkningen längst in i det 2 meter smala utrymmet.

Hela utrymmet kallades rötrummet, "rötrômme", för här förvarades en viktig sak för skötseln av korna, för deras välbefinnande. Någon som vet vad röta är för något i lagårdssammanhang... Det handlar inte om ruttnande trä kan jag ju säga, frågan är svårbesvarad för de allra flesta nu levande människor här i landet.
.
.