Geologiskt fenomen och ett fynd i en torvmosse

Nyss hemkommen från en 126 mil lång Sverigetripp har jag många intryck med hem i bagaget. Kan bara nämna att småvägar passar mig bäst. Det är där det händer :-) Hur många av er har sett klotgranit?  Inte så många antar jag för den finns som förekomst fast i berg bara på ett ställe i Sverige. Jag rekommenderades på hotellet där jag övernattade att besöka platsen.

Det här är bilder från förekomsten av klotgranit i Slättemossa inte långt från Järnforsen i Småland. Vem visste att något sådant fanns - inte jag förrän för ett par dagar sen. Wow!

Jag gick där ensam ganska länge men till sist kom fler besökare för att se den här egendomliga geologiska platsen. Kanske en blivande geolog?

*

Så återsåg jag Bockstensmannen på Hallands kulturhistoriska museum i Varbergs fästning. Kvarlevorna och klädedräkten efter mannen, som mördades på 1300-talets mitt, har många sett sedan fyndet i Bockstens mosse i Halland gjordes 1936. 

Nu hade han fått en ny mer spatiös omgivning än förra gången vi sågs - samt en silikonrekonstruktion som gjorde honom "levande". På bilden syns dock kvarlevorna som hittades liggande på rygg i en mosse med en ekpåle genom bröstet. Utställningen med beskrivningar och analyser av fyndet och den tid han levde i var helt bra.

Detta var två av mängder av intryck. Snugge var ett annat - säger det er något?

Gummans röse

 

Rishög som minner om en gummas död.

Ett skört minne.

GUMMANS RÖSE
Här vid gamla vägen mellan Åkers bruk och Skottvångs gruva fanns en så kallad kasthög (offerkast).
Enligt folkmun skulle en gumma ha ramlat av en skenande hästskjuts och förolyckats just här. Till minne av gumman lades här färska kvistar eller blommor. Gamla ortsbor berättade att denna tradition levde kvar tills långt in på detta sekel.

Tyvärr försvann högen när vägen byggdes om.

Kan traditionen kanske återupptas?

Jo, återupptagits har traditionen som synes.

Gamla vägen syns i markerna där har markberedning inte genomförts. Vilken himmelsvid skillnad det är mellan denna plats och min gamla hembygd.

Skogsmarken där gummans röse finns ägs av Åkers Häradsallmänning är belägen söder om Strängnäs, en samfällighetsförening som den i min hemby. Åker häradsallmänning har 265 delägare. Delägarna är jordbruksfastigheter med mark i de gamla socknarna Fogdö, Helgarö, Härad, Länna, Strängnäs, Vansö och Åker.

Min far satte upp en liknande metallskylt fast mindre, på lämningarna efter Grans samebys vinterviste hemma i byn  på 1980-talet. De sköra lämningarna av vintervistet var belägna i skogsmark. Skylten är borta sedan länge och inte ersatt av någon annan förklarande skylt. Arran (eldstaden) var delvis förstörd när jag senast besökte stället, kanhända är allt borta numera.

Att delägarna i samfälligheten skulle gå samman och göra något liknande som i Sörmland är inte att tänka på. Förståelse för kulturhistorien finns inte. Kanhända gäller det särskilt minnen av samisk närvaro här men det gäller även annat vet jag. Synd på så rara ärtor.

Fänrik Ståls sägner

Johan Ludvig Runeberg (1804-1877) skrev diktsamlingen Fänrik Ståls sägner i två omgångar, 1848 och 1860. Runeberg föddes strax före kriget 1808-1809 som han kom att skildra, men egen erfarenhet hade han så klart inte. Berättelser från kriget hade dock ha nått hans öra många gånger om genom åren. Det var 1809 som Sverige förlorade Finland till Ryssland. Finland blev ställt under ryskt överhöghet.

Av pappa fick jag boken som 10-åring. Han trodde tydligen att jag skulle tycka lika mycket om den som han själv verkar ha gjort. Men så fel han hade... Jag tror att Fänrik Ståls sägner var en bok som lästes i folkskolan under hans skolgång.

Den där boken har följt mig och stått i mina olika bokhyllor, länge, länge, länge. Decennier har gått. Jag har lite svårt för böcker skrivna på vers. Tycker det är urtrist läsning. (Lyrik har jag ett annat förhållande till.) Om krig handlar boken dessutom.

Vi gav pappa en resa till Finland som födelsedagsgåva när han fyllde 75. Några av platserna vi besökte var Oravais slagfält där många mötte döden i september 1808, marketenterskan Lotta Svärds sten vid samma slagfält, Wilhelm von Schwerins bro söder om slagfältet där 15-årige von Schwerin, som underlöjtnant för Svea artilleriregemente, sårades och dog en dryg vecka senare. Vi besökte även Runebergs fars enkla jakt- och fiskestuga vid Östanpå, Jakobstad (det finns knappt några byggnader kvar i Jakobstad med minnen av stadens store son). Finland har,  efter1808-09, varit med om än flera krig och ett inbördeskrig, där mycket förstörts. (I Sverige river och ruinerar vi frivilligt.)

Andra platser som besöktes var friluftsmuseet Stundars, Petäjävesi vanha kirkko, Saarijärvi kyrka och krigskyrkogård och Alvar Aalto museet i Jyväskylä och så klart Seinäjoki centrum med Aalto-arkitektur.

Slagfältet vid Oravais sett från Adlercreutz' kommandoposition uppe på berget. Härifrån hade han god överblick över slagfältet. Foto från Wikipedia.  

Vi kom körande i bil längs vägen där nere och vandrade sedan upp på höjden varifrån detta Wikipedia-foto är taget. Vid denna resa hade jag ännu inte läst Fänrik Ståls sägner. Tyvärr - men ciceron pappan gjorde ett bra jobb.

Typ sådana här referenser till diktverket har jag trots allt haft via mina föräldrar. Idag är de väl knappast använda:

Min far var en ung soldat, den vackraste man fann,
Vid femton år gevär han tog, vid sjutton var han man. (Soldatgossen)

Och något tålte hon skrattas åt,
Men mera att hedras ändå. (Lotta Svärd)

Han kysste och han slog ihjäl
Med samma varma själ. (Kulneff, rysk generalmajor)

Men tro mej eller ej -  nu i maj 2021 hände något. Fänrik ståls sägner stod sedan länge i hyllan ovanför sängen och nu kändes det plötsligt som jag var mogen och borde läsa den trots allt. Varför fattar jag inte.

Jag började turligt nog med den beskrivning av 1808-1809 års krig som fanns längst bak i boken. Det gav översikt. Runebergs skaldekonst visade sig vara ögonblicksbilder av personligheter av olika sort och olika plats i militärhierarkin. Det är människoöden i krigssituation från tiden då man kämpade man mot man med gevär och bajonetter och kanoner. Hur det kunde se ut på slagfälten efter slagen är hemskt förståeligt beskrivna, människorna är mänskliga vare sig de är vän eller fiende. Det var på den tiden då fiendemännen hade namn.

Albert Edelfelts (1854-1905) teckningar till den utgåva jag har är om inte kongeniala så mycket talande.

Runebergs epos ger vid handen att trots nederlag är finnarna moraliska segrare. Jovisst, ett förhärligande nationalepos skrivet av nationalskalden som ville stärka den finska andan och identiteten, ingjuta nationell stolthet - men jag kan inte annat än tycka mycket om verket när jag nu änteligen var mogen att läsa det. Jag skulle vilja veta vad finländarna anser om Ståls sägner idag. Ska fråga Antti.

Här finns boken att läsa digitalt.

Fäbodkultur som världsarv?

Har ni hört att Sverige för närvarande försöker få med fäbodkulturen på UNESCO:s immateriella världsarvslista.

Jag besökte Jamtlis fäbodbyggnader i Östersund på hemester. Det är en konstruerad museiplats med hitflyttade byggnader. Undrar om man har möjlighet att lyssna till kulning här? Man försöker hålla minnet av en fäbod vid liv så här finns inga rödmyllade byggnader, ingen flaggstång och ett gäng getter håller fäbodplatsen öppen. Men i ärlighetens namn har jag besökt mer genuina fäbodar. Även sådana finns fortfarande i Sverige.

Har ni hört om Förbundet Svensk Fäbodkultur och utmarksbruk! På deras hemsida läser jag:

Nu tar FSF upp kampen tillsammans med Norge och påbörjar resan mot att fäbodbruket ska bli ett immateriellt kulturarv på Unescos världsarvslista. Ett förslag är inlämnat till Institutet för språk och folkminnen (Isof) gällande en nominering av nordiskt fäbodbruk till Unescos lista över representativa immateriella kulturarv.

Källa: http://fabod.nu/pa-vag-mot-immateriellt-kulturarv/ 

Tankarna på att nominera det nordiska fäbodväsendet som immateriellt kulturarv har funnits länge i förbundet. Men först år 2021 har resan på allvar kunnat starta. En projektgrupp tillsattes 2020 och har tillsammans arbetat fram ett förslag till Institutet för språk och folkminnen (Isof) gällande en nominering av nordiskt fäbodbruk till UNESCO’s lista över representativa immateriella kulturarv. 

Källan finns här.

I Norge har man kommit så mycket längre med arbetet att dokumentera och bevara sin (fäbod)kultur. Långfil, smör och ostar hör till fäbodkulturens produkter. Det gällde att ta till vara på ko- och getmjölken så den höll sig ätbar länge. Har skrivit lite om en sådan dokumentation här. Kanske kan vi svenskar åka snålskjuts...

Konstverket Nybyggarkvinnan av Anne-Karin Furunes från 2003, finns längs konstvägen Sju älvar mellan Umeå och Borgafjäll. Platsen där verket står är en tidigare fäbodplats vid byn Varpsjö, 32 kilometer väster om Åsele.

Konstnären beskriver:

Som en hyllning till Nybyggarkvinnan och hennes roll och stora betydelse för vår bygd finns en perforerad skulptur placerad på en gammal fäbodplats. Historien talar mycket om männens verk medan kvinnans betydelse för utvecklingen sällan lyfts fram. Den perforerade skulpturen med bilden av en glad, vacker och stolt kvinna skall för alltid bekräfta det som historien inte har lyckats framställa.

Gerillakrig i Dalarna

FÖR SVERIGES FRIHET
FÖR
HEM OCH FOSTERBYGD
KÄMPADE OCH SEGRADE
DALAMÄNNEN
HÄR
1521.

MINNESGODE LANDSMÄN
RESTE STENEN
1896.

Någon som besökt den här minnesstenen? Den finns i Brunnbäck nära Krylbo. Jag kom hit för andra gången i livet nu i juli på väg till Erik Axel Karlfeldts barndomshem i Karlbo, Krylbo.

Gustaf Vasas upprorsmakare och gerillasoldater, ledda av Peder Svensson från Vibberboda och Olof Bonde från Norrbärke, vann här ett slag i befrielsekriget mot unionsmakten. Kalmarunionen leddes då av danske kungen Kristian II.

Det blev en stor seger för Gustaf Vasas allierade dalkarlar i Brunnbäck i april 1521 vilket gav Vasa ett psykologiskt övertag gentemot unionsmakten. Själv befann sig Gustaf i Hälsingland med 200 män ur sin  lojala allmogegerilla för att få hälsingarna att ansluta till upproret mot danskarna. 

Två är senare, den 6 juni 1523 blev upprorsmakaren Gustaf Eriksson Vasa kung i det nya riket Sverige. Så kan det går om man är på tå...

Wow, färgstarkt...

  

Såg en väldigt färgstark rosenbuske vid Svärdsjö gammelgård där jag stannat för att inmundiga medhavd färdkost. Jag gissar att det är en Skedaros, en kulturarvsväxt och ett resultat av POM:s (Programmet för odlad mångfald) insamling för att långsiktigt bevara mångfalden hos odlade växter. Hembygdsgårdar är väldigt ofta vackra platser värda att stanna till vid.

Historisk holme i Hjälmaren

På en tidigare holme i Hjälmaren, tar man sig på en fuktig stig som delvis är spångad. Mygg och två vänner följde med dit. Vi var på hemväg efter att ha tittat på konst. Det vore väl lögn att påstå att skyltningen till denna plats var tydlig.

 

På holmen ska en historisk händelse ha ägt rum år 1436. Frihetskämpen Engelbrekt Engelbrektsson, född i Ängelsberg i Västmanland, mördades under en resa vattenvägen från Örebro till Stockholm av Måns Bengtsson (Natt och Dag). Engelbreksts-holmen, som den nu kallas, ligger nära Göksholms slott som ätten Natt och Dag innehade. En gjutjärnstavla meddelar följande:

 

HÄR FÖLL ENGELBRECHT ENGELBRETSSON
SVENSKA FRIHETENS VÄRN
GUSTAF WASAS EFTERDÖME,
OFFER FÖR ETT NIDINGS MORD
D. 27 APRIL 1436.
MINNET HADE LEFVAT 382 ÅR
INNAN MINNESMÄRKET RESTES
AF
GÖKSHOLMS ÄGARE
G.M. VON REHAUSEN.

Nu var det andra gången jag letade upp holmen, denna gång för att visa mina vänner platsen. Första gången blev jag själv förevisad den av en som läst i böcker var och att den fanns. Det var en historiskt intresserad mig närstående person.

Tollundmannen - död sedan 2300 år

Museiman

Min far hade en stark önskan att se Öresundsbron, som invigdes sommaren år 2000, intresserad som han var av broar bland mycket annat. Det här ledde till en resa genom Jylland, Fyn och Själland tillsammans med en gemensam bekant. Året var 2001.

Vi tog bilfärjan Göteborg - Fredrikshamn. Att strosa i sanden på Skagens udde i skymningsblått ljus var en skön början. Dagen efter kom vi till Sankt Laurentii ödekyrka, "den tilsandede kirke". En annan kyrka vi besökte var Mårup kirke i Lønsrup på västra sidan av Jylland. Med risk för att den skulle störta 70 meter ner i havet monterades den senare ner sten för sten. Det hela var klart 2015.

Tollundmannen (foto från Internet).

Så småningom nådde vi Silkeborg där vi övernattade. I familjen har vi sällan eller aldrig i förväg bokat hotell eller vandrarhem då vi rest runt. Så inte heller på denna resa. Dagen därpå besöktes Silkeborg museum med Tollundmannen.   Han var ett fantastiskt lik från si så där 300 f Kr. Här tog pappa äntligen fram sin Instamatic och tog flera foton ;-) Det är fascinerande med människokroppar som bevarats så väl i mossar genom många århundraden, Bockstensmannen har vi här i landet. Här blir döden på sådant avstånd att den döde upplevs som ett spännande föremål som vi kan få kunskap av.

Andra besöksmål var:
Harald Blåtands Jelling,- världsarv sedan 1994.
Koldinghus slott - nu är arkeologiskt och historiskt museum.
Faaborg museum - ett underbart litet färgstarkt konstmuseum på Fyn från 1915.

Bron över Stora Bält mellan Fyn och Själland stannade vi till vid och körde sedan över och tänkte på om om hade varit. Om den funnits den 1658 då Karl X Gustaf  tågade över isen och riskerade livhanken på den svenska armén.

Lejre arkeologiska friluftsmuseum - ett experimentellt forsknings- och kunskapscentrum om vår förhistoria.

I Roskilde bodde vi på det nybyggda vandrarhemmet centralt beläget med Vikingeskibsmuseet och domkirken nära inpå som båda besöktes.

Danhostels vandrarhem med Roskilde domkyrka i fonden.

Efter en snabb tur in i hjärtat av Köpenhamn körde vi äntligen över Öresundsbron som ju var resans ursprungsmål. Hur glad är jag inte över att den där önskeresan verkligen blev av, pappa var då 84 år gammal.

Vid Malmö C lämnade vi av vår medresenär som tog tåget vidare mot nordväst. Pappa och jag fortsatte till Ystad och tog in på vandrarhem, besökte Kåseberga och Ales stenar. Tidig morgon därefter körde vi in till Malmö, pappa för att besöka det då nya stadsbiblioteket av Henning Larsen Tegnestue och läsa intressant litteratur. Själv ägnade jag dagen åt att besöka Bomässan Bo01.

På eftermiddagen drog vi norrut. Körde natten igenom men tro det eller ej - då vi nådde Älmhult vid midnatt på väg mot Diös ville min gamle far se Råshult. Självklart svängde jag av. Att komma till Carl von Linnés barndomshem där och då var en upplevelse i sig, en folktom och vacker dunkel sommarnatt. Inga bilar, ingen belysning. Under resten av nattens bilkörning blev jag underhållen med gamla slagdängor från farsans ungdomstid för att inte skulle somna vid ratten. Själv saknade han körkort.

Jag tänker ibland tillbaka på resan och inser våra likheter. Motorer och sport höll vi oss ljumma inför. Bilar är transportmedel, basta. Vi hade flera gemensamma intressen och båda hade vi åsikter om vad som skulle ses. Ingen styrde helt och hållet men kom med förslag och det var berikande med de gemensamma kulturhistoriska intressena. Idag saknar jag en sådan resekompis, faktiskt...

Hur gärna skulle jag inte vilja se och träffa ismannen Ötzi som levde för ca 3 300 år sedan och som nu bor i arkeologiska museum i Bolzano i Italien.Ännu en påminnelse om vår dödlighet ;-)
.
.

Här finns en något noggrannare resebeskrivning av Danmarkstrippen: En museiman
.
.

Tre gracer

De tre gracerna i relief. Ett fint minne av mitt absolut mest stimulerande år, ett år med massor av input, nya lärdomar, jämförande studier, väldigt vacker arkitektur, stimulerande samtal, diskussioner  och utfärder, arkeologiska utgrävningar... Jag upplevde mig lika mottaglig för nya intryck, lika receptiv och bildbar, som en 6-åring. Så lätt och snabbt som jag tillägnade mig Roms nutid och historia har jag aldrig lärt känna någon annan stad, varken förr eller senare.

Just denna gipsmedaljong är ett minne från ett par av mina vänner. Den finns i mitt arbetsrum och påminner om vikten av humaniora i tillvaron. Hur många känner till vilka antikens tre gracer var? Om man inte löser korsord och numera googlar fram svar. Än värre lär det bli om antiken som ämne tas bort ur kursplanen för grundskolans högstadium. Att historielösheten redan nu är hög i detta land är ingen hemlighet och det är en stor sorg för oss som ser att historiekunskap behövs för att förstå sin nutid. Att känna till och vilja lära sig antikens historia är inte divalater.

Här finns nyskrivet om vansinnet i Skolverkets förslag att ta bort antikens historia ur grundskolans läroplan:

Norrbottens Kuriren

Dagens Nyheter

Aftonbladet

Svenska Dagbladet

Efter den låsta artikeln finns en öppen frågesport/quiz om antiken. Testa dig själv!

.
.

Blomsterprakt eller inte

Detta är den s.k. Kungsstenen i centrum dära Vall´n. Kommunen brukar plantera sommarblommor där. I år är så inte fallet. Varför frågar jag mig... Inte för att jag är rojalist men nog vore det väl fint för alla som passerar monumentet att få se och upplyftas av ett vackert blomsterarrangemang där jorden nu lyser tom på en central plats i samhället.

Kungsstenen invigdes 1921. Här syns den i en rondell på Kungsvägen. Inskriptionen är vänd mot kyrkan norr om vägen och lyder som följer:

Gustaf

Victoria

9/7 1921

Carl Gustaf

1/6 1976

Rest av Nordmalings sockenmän.

På fotot ovan syns till vänster handlare Mattssons gård, Mattssons hade herrekipering. Till höger ev Thundals. Båda gårdarna är rivna sedan länge och ersatt med Centrumhuset i brunt tegel uppfört omkring 1970 och Konsumbutiken som är något äldre. Foto Hanna Bäckman, VBM.

Här ett foto från kungabesöket 1921 med fanor, lövgirlanger och utlagd matta inför en lunch i det numera rivna kommunalhuset. Många människor har samlats, kyrka och begravningskapell skymtar i bakgrunden. Man ser i uppvaktningen samhällets dåtida elit med bl.a Elenor Ernberg född Taube (hustru till disponenten vid Olofsfors bruk), kyrkoherde Nygren, apotekare Konradsson m.fl. Foto Hanna Bäckman, VBM.

Kungsstenen med rondell och centralt belägen bensinstation på sent 60-tal. Trähusen är rivna sedan länge, Konsum, som skymtar till vänster bakom macken, är uppfört (med platt tak och taksarg av tidstypiskt brunlaserade brädor). Idag är Kungsstenen flyttad åt sidan, bensinstationen och även den gråputsade 60-talsbyggnaden med gavel i fonden riven - Wäringstams dam- och herrekipering revs 2017 endast för att skapa några ynka ytterligare parkeringsplatser till Coop/Konsum.

Asfalterade parkeringsplatser, funktionellt och fult. Någon ansvarig kompetens för samhällsbyggnadsfrågor kan inte finnas. Om jag räknat rätt har det tillkommit ca 10 nya p-platser. Till vänster strax utanför bild finns Kungsstenen.

Här finns mer att läsa om "monumentet" från 1921.

När jag återvänder till Mellansverige är det första jag ser en blomsterplantering i urna utanför Coop/Konsum. Till allmänhetens, till lokalbefolkningens glädje. Alldeles intill finns en större markplantering. Offentlig skönhet för alla. Jag återvänder dagen efter för att ta bilder i dagsljus.

Temat för kommunens offentliga sommarplanteringar detta är är "Guld & silver". Riktigt snyggt eller hur?

Jag tror inte det handlar om en kommuns storlek om man väljer att bekosta en blomsterplantering eller inte. Det kan inte heller handla om att en ekonomiskt tyngd kommun måste spara pengar, en enda plantering är ingen stor utgift. Det handlar om något annat. Men vad?
.

Riksgränsen

 

Gränsen mellan Götarnas och Svearnas riken gick här där Hästskostenen finns. Någonstans i de djupa skogarna mellan Östergötlands och Södermanlands län. Svår att hitta, inte alldeles lätt att känna till. Jag fick möjligheten att introducera två arkitektkollegor i denna vår nations historia när vi passerade efter ett studiebesök i Linköping.

Besök hos EKEN

 

Under vår roadtrip i kulturens och naturens förtecken kom jag och min väninna till en stig i Småland kantad med gärdsgårdar. Stigen förde oss fram till...

... detta uråldriga träd: EKEN med stora bokstäver. Äntligen har jag besökt detta ärevördiga träd som 2019 enbart har en grönskande gren. Eken är ihålig med en omkrets på cirka 13 meter!

Naturreservatet runt ikring är välhållet och landskapstypen underskön. Hagmark, gärsgårdar, grönska, grusvägar. Vi har bara superlativer att säga om allt detta.
.
.

Resans början

Tänk er när en resa ut i världen kunde starta här vid Nyåkers järnvägsstation som ligger vid stambanan genom övre Norrland. Min första tågluffarmånad började här, det var ett härligt sätt att lära känna andra europeiska länder, att känna sig som europé. Två decennier senare var stationens öde all. 1996 var sista året som persontågen stannade i Nyåker. 2010 invigdes Botniabanan som löper längs kusten upp till Umeå, ett annat alternativ att ta sig ut i världen.

Tåg är fortfarande ett sätt att färdas som känns som "mitt". Att åka Botniabanan i tyst kupé är överlägset alla andra färdsätt. Men senast jag åkte norrut med byte mellan SJ och Norrtåg i Sundsvall, gick det inte som planerat. Försening innebar att jag missade dagens sista buss från Nordmalings resecentrum i riktning mot byn, som jag bespetsat mig på att ta. Den lämnade kl. 21, tåget kom fram 10 minuter senare. Då jag insåg problemet ringde jag från tåget upp taxi i N-ling som svarade att man enligt arbetsmiljölagen inte tar några körningar efter klockan 21. Fick uppmaningen att ringa taxi Umeå istället, 6 mil bort. Kanske var det inte oväntat att taxi Nordmaling lade ner verksamheten förra året.

Det slutade med att jag fick skjuts av ett par pensionärer från PRO som hade hand om bevakningen av resecentrum den kvällen och såg till att stängningen av dörrarna kunde ske utan missöden. Låsningen sköts från annan ort och PRO och SPF i kommunen samsas om att övervaka att det hela fungerar som det ska. Det tåg jag kom med var dygnets sista. Det var en evinnerlig tur när det visade sig att de gulliga människorna skulle åt samma håll som jag så jag fick lift.

Tåg är hur som helst ett bra färdsätt. Men dessvärre är bil oftast nödvändig på landsbygden numera. Men ändå - Heja tåget! Förhoppningsvis kommer det att bli lättare att beställa biljett till utlandet framöver, den möjligheten tog SJ bort för inte alltför länge sedan.
.
.

På topp

Här står jag på toppen av Vesuviuis en sval decemberdag under min Grand Tour, ett bildningsår inom humaniora och restaureringskonst i Italien. Jag trivs i landet där kulturhistorien får ta stor plats! Carl August Ehrensvärd (1745-1800) uttryckte efter den resa han gjorde att: »Antiken har haft smak och vi ha sökt smak».

Jag åkte dit upp med en buss i reguljär trafik från Herculanum nedanför vulkanen. Med på bussen fanns ytterligare tre italienska passagerare men ingen av dem gick upp mot toppen från bussens ändhållplats. Det var en rätt lång vandring med rullande små lavastenar som underlag. Jag ville upp för att kika ner i kratern och en vakt följde efter, med avsikt att se till att jag inte halkade ner i kratern förmodar jag.

Innan toppbesöket hade jag bott i alldeles underbara, livliga Neapel några dagar och sedan besökt Pompeji. Jag kom att återvända dit fler gånger under detta år och även senare. Vintern är en perfekt tid att vara turist i Kampanien. Som reselektyr hade jag den gången Goethes italienska resa. När Johann Wolfgang besökte Vesuvius hade vulkanen ständiga småputtrande utbrott så sällskapet måste skydda huvudena mot nerfallande klumpar.

Några utbrott var det inte vid mitt besök. På bilden bär jag favoritkläderna - en skinnjacka från Masens skinnindustri i Malung, en randig filtad yllekofta med blixtlåsstängning av Pia Wallén, pilotbyxor med många bra fickor och stadiga promenadskor av läder från Don & Donna (tror jag visst det var). En röd rätstickad yllehalsduk av egen produktion.

En höjdpunkt!
.
.

Romerska vägar

Alla vägar bär till Rom. Jovisst!

Varje gång samma glada hemkänsla, samma lisa för själen, samma "gioia di vivere". Inget gör mig så glad och befriad som staden Rom.
Lukter, färger, ljusinfall, växter - jag är hemma. 
Inget, säger inget, kan ge mig samma livslust som denna stad, den eviga. 
Krypen kryper, tusenskönorna blommar, trafiken lika kaotisk som alltid, Aqua Marcia lika fullödigt svalkande.

Jag gjorde en av mina många ensamtrippar till Italien för att besöka stövelklacken. Efter att först ha stannat till i Rom så klart och besökt en romersk väninna några dagar, köpte jag en tågbiljett som tog mig från Rom och söderöver. Trulli-husen i Alberobello stod högt upp på besökslistan. I den lilla staden, med sina annorlunda huskonstruktioner, stannade jag ett par dagar. Den grekiska staden Metapontum , grundlagd omkring 700 f Kr, var ett annat mål med sina två grekiska tempelruiner. Här dog Pythagoras år 495 f Kr. Eyvind Johnsons roman Molnen över Metapontion (1957) fanns med som reselitteratur.

Metaponto.
En mycket liten ort som en gång var stor stad.
Nu händelselöshetens centrum.
Stillastående tid. Hettan ökar den känslan.
Händer här saker sker det i ultrarapid.
En stor tristess eller snarare händelselöshet hänger över vandringen till utgrävningsområdet där fåglar i stor mängd kvittrar i buskarna som omger platsen.
Där står ruinerna av Apollotemplet och Heratemplet
Här i Metaponto finns bevis på att halvkolonner använts för allra första gången!

När jag väl började tänka på återresan kom jag fram till att det vore intressant att köra bil tillbaka till Rom på mindre vägar. Sagt och gjort. Undersökte vilka biluthyrningar som fanns och valde den bästa för mej. Hämta ut bilen i Apulien där jag befann mig, lämna på Roms flygplats Fiumicino (Leonardo da Vinci) fyra dagar senare. Perfekt!

Karta härifrån.

Eftersom jag älskar gamla vägar var det en upplevelse att ensam köra delsträckor på den gamla Via Appia Antica från romarrikets tid som slingrade sig upp och ner genom de italienska landskapen Apulien, Basilikata, och Kampanien med slutstation i Lazio och Rom.

Det gick inte att hitta den gamla Appian överallt och närmast Rom är biltrafik inte tillåten på den gamla basaltbelagda vägen. Men där den gick att finna under mitt vägval, valde jag att köra den historiska Via Appia Antica. Hela bilresan var oplanerad och ingen historisk karta fanns med, skyltarna få. Det var ingen väg folk vallfärdade på. Allt eftersom kvällar nalkades tog jag in på albergon eller hotell, inget var bokat i förväg.

I Basilikatas bergstrakter var det som svensk högsommar och frodigt med flera kända växter. Det var italiensk landsbygd, inte som Toscana, mindre turistisk men med en obeskrivlig skönhet och vildare landskap.

Till Potenza kom jag en söndagseftermiddag. Hela stan var ute och gick längs huvudgatan, man går man ur huse för att fare una passeggiata, en väldigt italiensk tradition. Det är trivsamt i det där landet.

Eftersom jag strax innan läst Kristus stannade i Eboli av Carlo Levi (1945), och uppskattade den, var jag på min fortsatta resa bara tvungen att ta en titt på, och stanna till i Eboli även jag :-)

När jag ändå vikit av mot Amalfikusten beslöt jag mig för att återse Sorrento och övernatta där. Först äta gott förstås. Så blev det. Dagen efter stannade jag till i Herculanum och därifrån letade jag mig tillbaka till Via Appia antica på kringelkrokar vilket inte helt enkelt så nära Neapel där motorvägar skär av de gamla lederna. Att vara tvungen att köra motorväg hade ju varit helt förödande ;-)

Även Laziums platta landskap, en gång i tiden malariamyggornas hemvist men utdikat under Mussolinis tid, var upplevelserikt på sitt sätt. Även där finns det gott om kulturhistoria och historiebemängda platser att uppleva.

Jag kom fram så pass i tid innan flighten skulle lyfta att jag hann tanka bilen. Men mer tid var det inte. Eftersom flygplatser inte är ett favorittillhåll var jag nöjd med att inte behöva vänta där, det ligger liksom inte för mig. Det slapp jag även denna gång.

Den där trippen var en mycket speciell, upplevelserik och minnesvärd resa genom ett historiskt landskap där många traditioner fortfarande hålls vid liv. Jag skulle gärna göra om den och då ha kartor med antika vägsträckningar i bagaget.

Klicka på kartan för förstoring. Denna karta är baserad på en karta ur "Historical Atlas" by William R. Shepherd, 1923.

Var annars än här kan jag vara just nu? Ingenstans. Det är här och nu som gäller. Mitt Arkadien.

Folk verkar ha det bra här.

Gamla män med stavar.

Herdar antar jag. Transhumans?

Såg en av dem efter vägen bryta ett grässtrå och stoppa i munnen. Han njöt, det såg jag.

Såg en kvinna med traditionell dräkt samt mörkklädda gamla män och kvinnor. Var finns mellangenerationen? De unga dyker upp mot kvällningen, men mellangenerationen?

Igår såg jag speciell natur väster om Matera. Bedövande vackert.

Får på vägen. Tut, tut. Hornprydda kor som motades hem av en gammal man i gräset på sidan om vägen. Koskällor hördes, varje ko hade en skälla runt halsen. Jag mindes.

Nån enstaka bil, någon moppe kör förbi. Annars syns inte mycket som rör sig. 

Men det hörs.

Verksamhet pågår i bondgårdarna. 

Tänk om det kunde vara lika livligt på den svenska landsbygden.

.

.

En stenig trädgård

En av de minnesvärda platser jag besökt är en trädgård på en helt osannolik plats.

Prospect cottage med sin tolkning av en trädgård ligger på en stenig strand i Dungeness i Kent, södra England, där oändligheten i form av havet och horisonten syns åt ena hållet och en fyr samt ett kärnkraftverk i bakgrunden åt andra hållet. Längs den steniga stranden löper en räls. Just där, med blåst och stenar, mötte jag en fantastisk trädgård helt utan gräsytor eller romantiska rosor. Just det, fastän den finns i England syns inte en enda snutt gräsmatta. Så befriande :-) Här fanns en engelsman som lika lite som jag var road av att ha en petimeterskött gräsmatta.

Då han skapade sitt fritidsparadis hade Derek Jarman, med sin engelska bakgrund, trädgårdar, blommor och gräsmattor i generna vilket i hans fall var ångestskapande. Jarman ville något annat.

Det var lite overkligt att komma körande med högerstyrd bil och plötsligt vara mitt på den stora stenstranden, med några få fiskebodar, utan tomtgränser och med ett svart fritidshus väl synligt med ett kärnkraftverk och en fyr långt bort i fonden. Det var häftigt vill jag lova, en rent surrealistisk, filmisk, upplevelse. Det hände sig våren 1996, två år efter Jarmans bortgång i aids.

Samtliga bilder i bloggposten är hämtade från Internet. 
(Det är enklare än att skanna av de egna diabilderna.)

Boken ovan hade jag med mig i bagaget då jag kom hem från resan.

Under samma resa besökte jag andra, mer kända trädgårdar som Sissinghurst där Vita Sackville-West och Harold Nicolson skapade stor trädgårdskonst och Great Dixter där Christopher Lloyd under många år fortsatte med sina föräldrars arbete att skapa en oemotståndlig trädgård. Lloyd var i högsta grad verksam när jag besökte Great Dixter, han låg på knä och rensade ogräs.

Men ingen trädgård går att jämföra med Prospect Cottage. Den är verkligen outstanding.

HÄR 

en suggestiv film från platsen.

.
.

Danskt kunnande

Kände för att visa något nybyggt i en känslig äldre miljö.

Här har arkitektkontoret Lundgaaard & Tranberg i København lyckats väldigt väl. Nytillskottet stod klart 2016. Det röda teglet är framtaget i Danmark speciellt för denna byggnad, Kannikegården, intill domkyrkan i Ribe. Den nya byggnaden täcker en äldre ruin samt de troligen äldsta kristna gravarna i landet.

 

 

Bilderna har varit presenterade i magasinet Petersen Tegl nr 35/2016. Jag föll direkt för det nybygget. Kanske blir det mitt nästa danska besöksmål?  Gammal anrik domkyrka, arkitektoniskt väl utförd tillbyggnad, bra anpassning till den gamla kulturmiljön. Och en arkeologisk utgrävning med ruin som visas. Det är allt som behövs för att få mig rejält intresserad.

.

.