Röda vinbärsbusken

Falu kopparguva är nedlagd. Gruvan var i drift från 1200-talet fram till 1992.

Ingen mer slagg produceras.

Hus med Falu Rödfärg blev vanligt vid sekelskiftet 1800/1900. Mängder av pigment finns kvar i de gamla slagghögarna men risken finns att den röda stugan som är så typisk svensk, i längden försvinner, dvs. ett par generationer från nu får människorna inte uppleva de många röda husen mot sommargrönska eller vintersnö. Läste på wikipedia att man räknar med att slaggen i Falun, varpen, ska räcka till år 2090. Då har färgen säkert blivit dyr och exklusiv - så fungerar vi människor och därmed den så kallade marknaden.


Många ersättningar har tagits fram men Falu rödfärg med sin matta yta, sin lättsamma avborstning inför ommålning (skrapning behövs inte) och sitt hittills relativt låga pris, går inte att ersätta trots otaliga försök som färghandlarna tvärsäkert säger är bättre än slamfärgen från Falu koppargruva. Jag betvivlar alltid sådana uttalanden.

I min hemby finns inget bebott bostadshus målat med Falu rödfärg som jag vet. Många har varit slamfärgsmålade men har "förbättrats" med sentida färg. Kulören på en "faluröd" alkydoljefärg, akrylatfärg eller linoljefärg blir dock aldrig lika som den faluröda slamfärgen som är matt och intensiv. Och slamfärg går inte att måla på en oljebaserad eller vattenbaserad färg.

Morfars hus, mitt hus, målades falurött 1930 efter att ha stått med vackert grånat panel fram till dess. Men inte heller mitt hus har längre slamfärgade väggar. Nej, huset målades med alkydoljefärg 1992. Byggnadsvårdaren i mig säger att hon vill ändra på detta... Och då skulle det kunna bli egenkokt ljus Falurött uppåt väggarna.

Många uthus och ekonomibyggnader i byn är dock fortfarande målade med Falu rödfärg. Detta är jag mycket glad över.

Vid knuten vid min lagård växer sedan mycket länge en röda vinbärsbuske. Jag gissar att den är är äldre än jag är. Snacka om tålig växt som varje år ger skörd. Den stod här redan då delar av södersidan av lagår´n var hönsgård om somrarna. Den kan skönjas på flygfotot nedan mellan o och h i "flygfotohistoria".

Dära Vall´n

E sana såg e ut dära Valln´ där socknenkyrkan finns, nå´n gång vid förra sekelskiftet. Det fanns många affärer - allt som man behövde fanns dära Vall´n. Även då jag var liten fanns så mycket större utbud än vad som finns där idag. Välståndet och bilarna gör att en liten ort utarmas eftersom man åker in till närmaste stad för att handla på stormarknader.

Här på kyrkvallen hade man marknadsdagar, marttnen. Inte långt härifrån fanns min mormor Almas föräldrahem. (Hennes släkt kommer jag nog in på senare.)


Det här är Storgatan med kyrkan i fonden. Kyrkan är från 1400-talet och har en fristående rödmålad klockstapel från 1700-talet. Här var morfar på marknader. Här roade man sig med tämjda björnar, bröstsocker och kaféliv.


På foto ovanför där någon skrivit "Marknad 1907 Wallen" syns morfar till vänster, 23 år gammal - han är markerad med ett kryss.

Det här vykortet är också från början av 1900-talet. En kornhässja/storhässja finns helt inpå det lantliga samhället. Kan det vara kyrkan som lyser vitkalkad uppe till vänster? Jag är lite osäker. Telefoner finns ser man på stolpen i förgrunden. Man ser fjärden uppe till höger, den är 17 km lång. Längst ut vid Bottenhavet finns en fyrplats. Där installerades min morfarsfarfarfarfarfar som den förste kronolotsen år 1725.

Morfarsmor Klara

Det här är ett fotografi av morfars mor Klara (Johanna). Det är taget samtidigt som Johan Olofs porträtt nedan. På baksidan på det stora porträtt med ”guldram” som alltid suttit i mitt barndomshem, står det ”julafton 1905”, en julgåva alltså. Klara föddes i augusti 1848 och kan vara omkring 30 på fotot (uppdaterat).

I sitt knä har Klara ett fotoalbum. Så många år det tog innan jag insåg att det var så. Jag har sett porträttet förstorat och beskuret i en oval - och hela albumet syns inte där. Var det en empirestolskarm? var det en järnspis? ... ja, funderingarna var många. Efter att ha fått se de här småkorten hos en tremänning föll allt på plats.

Klara Johanna var yngst i en barnaskara på elva (om jag fått fram rätt uppgifter i min släktforskning). Familjen torde ha haft det knackigt då det beslutades att Klara skulle få bo hos och uppfostras av sin morfar och moster. Den lilla flickan blev av syskonen dragen i vaggan med medar på vinterföre till morfar Jacob och moster Ulrika har mamma berättat för mej.

Klara växte alltså upp och uppfostrades hos sin morfar och sin moster Ulrika Jacobsdotter, född 1808, Smör-Ulla kallad. Smör var en dyrbar vara och smeknamnet visar att Ulrika hade det gott ställt. Hon ägde tre hemman med sju lagårdar. Inräknat i antalet var då även sommarlagårdarna. Det är min pappa, som var mycket historiskt intresserad, som berättat detta för mej och min syster.

Klara levde till 1932. Jag har fått berättat att hon varje sommar efter slåttannan for till en by intill den större älven och fångade en grönsiska som hon höll i bur under vintern. Kanhända är den gamla fågelburen som finns här efter henne. Säker är jag inte men jag har sett det hemma i ett uthus sedan jag var liten.

Morfarsfar Johan Olof

Det här är min morfars far Johan Olof. Han låter sig fotograferas. Jag undrar om det är en lokal fotograf i bygden som fotograferar, eftersom kortet saknar tryckt ateljénamn och ort. Det finns många flera porträtt av samma typ men med andra personer i albumet. Året är strax efter sekelskiftet och han är då drygt 55 år gammal eftersom han föddes 1847.

Johan Olof blev faderlös då han var 6 år. Hans mamma Brita gifte om sig tre år senare med handlare Jonas F.

JO är samtida med August Strindberg men jag undrar om han någonsin läste något som Strindberg skrev. Frågan är hur mycket han kände till om den kände författaren, radio fanns inte. Han kom från en välbärgad familj och förblev välbärgad livet ut. Tidningar kan jag tänka mig att han hade tillgång till. Där kunde han läsa om Strindberg och hans böcker och fejder. Jag önskar jag kände till Johan Olofs intressen. Att han kunde driva jordbruk är klart, men mera...

Johan Olof har guldring i ena örat. Det är inte så tydligt på porträttet men hans barnbarn, min mamma, har berättat det. Hon måste ha hört det i sin tur.

JO dog den 12 december 1921, en månad efter att hans barnbarn Karin kom till världen. Hon har berättat att föräldrarna (min mormor och morfar) svepte in henne, babyn, i en varm filt och tog med henne ”ôppa Halla” (ca 400 meter) för att Karins farfar skulle få se henne. Karin föddes den 6 november.

Vykort med utsikt

Det här är ett vykort med utsikt från Hallberget ner över grannbyn. Otroligt nog är flera hus kvar. Gamla skolan är dock riven, det är det stora röda/mörka huset i mitten med frontespis. Den minns jag som ett stort spännande hus med trägolv som stod öppet innan rivningen. Den nya skolan från 1957 har inte byggts på den öppna åkern uppe till vänster.

Den förtätning som gjorts i grannbyn har skett till höger i bild där en väg med villor byggdes på 1970-talet.

Grunden till morfars hus, stenfoten som man säger här, är av huggen natursten. Om det är gnejs eller granit kan jag inte avgöra. De avlånga stenblocken är dock ganska säkert spräckt loss ur stentäkten på Hallberget. Fortfarande kan man mycket väl se var täkten är – jag gick förbi många gånger på väg till skolan i grannbyn under min barndom.

Dansarhälla ligger alldeles i närheten. Det var ungdomarnas träffpunkt på sommarhalvårets lördagskvällar vid förra sekelskiftet. Där dansade man till eget live-musicerande på en liten slät berghäll. Jag är säker på att man hade många roliga stunder där. Det finns även en stentäkt på Renbomsberget söderut i byn.

Det första köket

Så här var morfars och mormors kök möblerat då döttrarna var små och innan ombyggnaden 1948-50.



Det runda köksbordet stod i mitten av rummet. Under det fanns en lös korkmatta, ca 2 x 2 meter. Runt omkring denna låg trasmattor. På vintern var alla golvtiljor täckta, på sommaren låg mattorna glesare. 1936 lades en heltäckande korkmatta in. Det här var ett vanligt sätt att möblera runt om i landet i den sociala struktur som familjen befann sig i, som jag förstår.

Morfars och mormors kök var möblerat med lösa möbler: imperialsäng, kökssoffa, bord, stolar, "veabänk" = vedlår och tvättskåp i ett, mjölkseparator på litet bord, spegelbyrå och ett boaseringsskåp (vad det var för slags skåp vet jag inte exakt). Jag undrar om inte pricken framför ena fönstret betyder "piedestal". I fönstren fanns, förutom gardiner av något slag, även halvgardiner av vit bomull att dra för då det mörknade utomhus. Min mamma nämnde "saduciner" men jag antar att det är en förändring av ordet jalusier.

Det här är en enkel men värdefull dokumentation som jag gjort genom att fråga ut mamma, som även har kompletterat mina anteckningar. Svårare än så här behöver det inte vara för att få ner någons minne på papper. Jag är glad att jag gjorde det när möjlighet fanns.

Fyra generationer kvinnor

Det här är antagligen ett ateljéfoto som troligen alltid funnits hemma. Det har inte alltid intresserat mej, långt ifrån. Jag har vetat att den lilla tösen är min mamma Karin, född 1921. Av de andra tanterna på bilden har jag bara träffat mormor Alma som står i mitten. De andra två dog innan jag föddes. De är mormorsmor Amanda, född 1866 i Tallberg och hennes mor Brita, född 1845. Brita var en mycket djupt troende kvinna sägs det. Jag vet att de tre yngsta på bilden är äldstabarn. Amanda och Alma hade elva syskon vardera. Mamma var äldst av två systrar. Brita Ersdotter har jag inte hunnit släktforska mera om än.

Hemmansklyvning

Vid förra sekelskiftet beslöt Johan-Olof och Klara att dela sina två hemman mellan de fem barnen, fyra söner och dottern Katarina. Den yngste fick ta över föräldrahemmet så småningom.

Föräldrarna, min morfarsfar och morfarsmor, lät dela hemmanen i fem delar. Utvandringen till Amerikat var fortfarande stor vid förra sekelskiftet och många i trakten utvandrade. Jag kan föreställa mig att föräldrarna resonerade som så att de ville de ville ha sina barn och barnbarn i sin närhet.

Normalare hade tidigare varit att äldste sonen övertog hela hemmanet, vilket gjorde att han och hans familj kunde livnära sig på det. Kartan visar laga skiftet 1869. Prickarna visar var barnen bosatte sig, den största markeringen visar föräldrahemmet på Halla. Morfars hus är längst söderut, längst till vänster.



Min morfar kom att bygga huset jag nu äger. Han timrade själv. Om och vilken hjälp han hade vet jag inte. Huset stod klart 1913. Han hade ännu inte träffat mormor. Yxan han använde finns kvar.