Timmerhuset

Vi ska använda det förflutna
som en språngbräda
inte som en soffa.

Harold Macmillan

Synen på kulturarvet

Denna syn på kulturarvet fanns här i landet när jag växte upp. Farföräldrarnas hus revs på så sätt. Och i viss mån existerar den här kulturarvssynen fortfarande. Men mycket har ändrats till det bättre dock inte med hjälp av den tidigare generationen. Och långt ifrån alla av min egen generation. Det är hårt att ligga i framkant och argumentera mot de som fortfarande propagerar för den här förlegade synen på vårt kulturarv.

Ännu ett försvinnande timmerhus

 

Pågående nermontering av ett timmerhus i bygden. Det går långsamt (fotona är från juli och oktober i år). Ska stommen flyttas? Var tog de gamla fönstren vägen? Alla dessa ödehus - så svåra att återbruka på plats då ett nytt bostadshus uppförts på fastighetens gårdstun.

Ekonomibyggnaderna har byggts till allt eftersom fastigheten bytt ägare. En för bygden ganska typisk nutida tillbyggnad till ladugården, en carport, syns till höger. Funktion regerar. Estetik är lågt prioriterad.

Den ena av grindstolparna av huggen granit ligger på marken. Kommer den nånsin upp igen? Det omgärdande staketet försvann för länge sedan.

Timmerhusens försvinnande har varit och är märkbar i bygden.

Någon annanstans

Inte här utan på en annan svensk landsbygd. Att längta till. Att njuta av. Att inspireras av. Lite förenklat kan man säga att Hälsingebönderna blev rika på linodling och hade möjlighet att bygga stort och pampigt. Det interiöra måleriet är avancerat men utsidan kan vara vackert grånad.

Givande sommar

Släktforskningen fick sig en knuff framåt i sommar. Inte genom arkivstudier, det är sommaren inte menad för enligt mej. 

Nej här blev det släktforskning genom anordnad liten släktträff där många bra uppgifter om nu levande personer och deras födelsedata fick en genomlysning - sådant är också guld värt eftersom sådana uppgifter inte kan hittas i arkiv på grund av sekretessen på 70 år. Att umgås med trivsam stämning och god mat är ett absolut plus.

Det blev även släktforskning genom besök till en plats för ett nybygge tillsammans med en avlägsen släkting som jag fått kontakt med via bloggen. Hon kände till en äldre herre som kunde visa oss platsen. Vi hade en fin dag tillsammans med vandring till platsen för nybygget som Erik Lydig tog upp 1784. Ingen av de ursprungliga byggnaderna fanns kvar och de senare tillkomna var på fallrepet men PLATSEN i landskapet, topografin fick vi med oss. Inte illa det!

 

 Ett ödetorp med vacker inredning nu lämnat åt förgängelsen. Kolla ådringsmålningen!

Uthusbyggnaden var i ännu sämre skick. 

Hur många sådana här timmerruiner har jag inte sett i Västerbotten sedan barnsben.

*

Jag fick också genom besök på plats hos ägarna bekräftat att den byggnad som berättats för mig var gästgiveri i Godmersta verkligen varit det. Flera äldre dokument visar detta. Om det var det gästgiveri som min farfarsmor arbetat på är dock inte bekräftat, byggnaden uppfördes 1895 och Erika (1853-1935) bör ha arbetat på ett gästgiveri vid 1860-talets sista år. En äldre byggnad på platsen kan ha agerat gästgiveri eller så har jag tidigare fått fel uppgift.  Kanske var det vid gästgiveriet  i Önska, som brann ner 1905, hon arbetade som lill-piga.

*

Kulturbegivenheter blev det inte mycket av under sommarveckorna här uppe. Men de vi kom iväg på var utsökta. Fotoutställningen Fåglar av Åke Gustafsson i Järnäs missionshus/bygdegård och i masugnen på Olofsfors bruk gavs Jag bär hela jorden med min sång.

"Jazzdanskollektivet M Art Lab och folksångerskorna Elsa Hasselgärde och Sigrid Ottosson bjuder tillsammans med Olofsfors Bruk in till en unik föreställning där jazzdans, folklig sång, poesi samt kvinnors liv och arbete samspelar med varandra."

Klassiska arkitekturdetaljer i trä

Här har vi en byggnad i byn med klassiska arkitekturelement:

Den här vackra gaveln har förenklade doriska kapitäl, kannelyrer på pelarna (knutlådorna). Kalla det gärna kolossalordning, Fasaden är vackert tvåfärgad med röd slamfärg och vit linoljefärg. Lägg märke
till takfotens undersida - kan det bli vackrare???

Det här är ett av husen i byn som står obebott. Ett nytt bostadshus byggdes på tomten på 50-talet och då flyttade man ut ur detta timmerhus.

Nedan utdrag ur beskrivning ur Svenska gods och gårdar (vill jag minnas att det kommer från). Se hur "kapitälen" flyter ut och binder ihop takfoten. Tufft. inga hängrännor och stuprör stör arkitekturen. Avvattning med rännor och rör var inte vanligt föritin. Möjligen en kort ränna över ingångsdörren om denna fanns på en av husets långsidor. Och visst har delar bytts ut vid moderniseringar men det jag beskriver ovan finns kvar.

Byggnaden hitflyttad fr. Lögdeå omkr. 1890, ombyggd 1936, moderniserad 1950. Timmer samt spåntak. 2 våningar med 1 lägenhet om 2 rum och 2 kök. Sovalkov, 2 hallar, förstuga, källarvåning. El.ljus, vatten, avlopp, c.v., w.c.,

Fastigheten har varit i släktens ägo sedan omkring 1890 och övertogs av nuvarande ägaren efter modern genom köp 1943.

Nu står detta "norrländska tempel" öde.

Triglyfer och metoper

 

Här har jag skissat hur triglyfer och metoper förändrats under den grekiska antiken. För många troligen ett värdelöst vetande men inte för mig. Att ha möjlighet att fördjupa sig i byggnadskonsten, få den förklarad, fördjupar även självinsikten. Jag lär faktiskt känna och förstå mig själv, vilket är ett inbyggt behov hos mig. Dessutom lär jag mig förstå delar av mänskligheten som gått före, varit föregångare.

I Apollotemplet i Delfi finns inskriptionen "Känn dig själv". Filosofen Sokrates menade att det rådet var menat till alla att de skulle analysera sina egna begränsningar och kompetenser, sin egen situation, vara vetgirig.

Känn dig själv!

Renässansarkitekur

En skiss för minnet.

Donato Bramante (1444-1514) påbörjade Cortile del Belvedere vid Vatikanpalatset i Rom år 1505. Knappt fem sekel senare satt jag där och skissade för att undersöka och förstå Bramantes rytmiska travé, ett begrepp inom renässansarkitekturen. Det här konceptet eller sammansättningen av arkitekturdetaljer fick genomslag i formgivningen av innergårdar (cortiler) och torg under kommande sekler i Europa. Utöver detta skilde Bramante bärande och buret genom materialdifferentiering, något som under renässansen blev ett nytt sätt att förhålla sig till byggmaterial. Travertin + kalkputs + tegel använde Bramante synligt på en och samma byggnad.

Övergivet

Foto januari 2022.

Brukshandeln i Olofsfors upphörde för många år sedan. På 1990-talet fick den utgöra skalet till ett nytt museum, kulturum, över bruket, ett museum med en bra och vacker utställning. Väl placerad mitt i bruket längs Riksvägen som alla - besökare och boende - passerade. Genom skyltfönstret såg man brukets skapare Jennings till häst i naturlig storlek. Den röda rocken lyste lång väg.

Ett byggnadsvårdsföretag startade sin verksamhet i bruksladugården. Efter några år flyttade de till brukshandeln och museet flyttades långt bort i bakgrunden, långt från sin centrala placering. I något år fungerade byggnadsvårdsbutiken men snart nog lade ägarna ner verksamheten. Kulturen hade fått ge vika för näringslivet. En ny byggnadsvårdsbutik tog över, nu åter igen i bruksladugården. Nu står brukshandeln tom sedan länge efter ett kort försök av en annan verksamhet försökt att etablera sig i lokalen. Ett ödehus mitt i Olofsfors centrala del. Så synd att museet flyttades, det hade en bra placering längs allfarvägen och utställningen var utförd av ett professionellt kulturinformationsföretag.

Olofsfors bruk blev av SIM, Svenska Industriminnesföreningen, utnämnt till Årets industriminne 2014 men nu går det utför istället för tvärtom. Bruket sägs vara Västerbottens största turistmål. De som arrenderat herrgården för att bedriva restaurangverksamhet blev tidigare uppsagda trots att kontraktet inte gått ut - schism uppstod. I april 2021 anställdes en projektledare vid Olofsfors bruk. Syftet var att utveckla verksamheten men det slog inte väl ut så denne sparkades efter två månader av stiftelsen Olofsfors Bruksmuseum. Det strular i Olofsfors till ogagn för turismen och det är inte uppmuntrande att läsa om sådant här.

Västerbottens Kuriren september 2021. 

Undrar vilken kostnaden blev för den förlikning som blev följden? 

Stiftelsens styrelse består av representanter från Nordmalings kommun, familjen Barbro Westerberg samt Västerbottens museum.

Foto januari 2022.

 

Restaurangen i herrgården är stängd sedan 2019. Tegeltaket byttes ut i fjol. Renovering kanske pågår interiört med antikvarisk expertis iblandade? Hoppas att restaurangverksamheten kommer igång igen.

Den samiska nationaldagen den 6 februari!

Idag är det samernas nationaldag.
Grattis säger jag!

Njallan på Murberget, Härnösand.
Foto från internet.

Jag har hört så många berättelser om samerna som kom till vintervistet på byns mark. Några fragila rester fanns kvar för några år sedan då jag besökte den ena vinterboplatsen. Då fanns ett dött rotfast träd med täljda "steg" som på bilden ovan. En gång nådde man en förrådsbod, njalla, via det arrangemanget. Arran hade någon verkligt okunnig och vårdslös person/-er till en del förstört för att använda stenar att rikta upp en stolpe. Vi får hoppas att det inte var medvetet gjort... Att lita på att kulturminnen här i byn bevaras, samiska så väl som svenska, går inte.

Som jag förstår det hände det rätt ofta att samer och bofasta här i bygden möttes, bland annat då samerna behövde proviantera. Morfar berättade att en same kom skidande, som traditionen bjöd, endast med en stav. Han korsade Kustlandsvägen och "klättringen" uppför Hallberget intill morfars föräldrahem började snart nog. Morfar, som också hade skidorna på, följde efter men hamnade mycket snart på efterkälken trots att han hade två skidstavar. Däremot saknade han stigskinn under skidorna. Morfar hade inte en chans att hänga med uppför berget. (Jag vill minnas att man sa stigskinn och inte stighudar).

Den första samiska kongressen ägde rum i Trondheim den 6 februari 1917 och därför har detta blivit samernas nationaldag. En av drivkrafterna bakom kongressen var Elsa Laula Renberg (1877-1931), renägare, feminist och samisk aktivist och en stark kvinna från Ljusfjäll i Västerbotten. (Henne har jag läst och hört ganska mycket om bara sedan jag började blogga.)

Saemien saevege 

Den samiska flaggan har vajat i Norge, Finland, Ryssland och Sverige ända sedan 1986.

Gratulerar!

Morfars två barndomshem

Morfar Manfred var näst yngste sonen till Klara och Johan Olof. Hans föräldrar ägde två hemman i byn (ett på Klaras släktgren samt det andra på JOs sida).

Fram tills Manfred var i 12-årsåldern bodde familjen på den gård som hade tillhört min morsfarsmormors föräldrar  Jacob Isacsson och Ulrika Christiansdotter. På den gården föddes Manfred och alla hans syskon.

Här stod den gård med ekonomibyggnader där Manfred föddes och växte upp.
Ingen av de ursprungliga byggnaderna står kvar idag.

En dag när Manfred kom från skolan var dörren låst, vilket var något mycket ovanligt. Då påminde han sig att föräldrarna berättat att familjen skulle flytta till den andra gården dära Halla som inte låg långt bort. Och Manfred knallade dit. 

Den äldste brodern Johan (1872- död i spanska sjukan 1918) fick överta det första föräldrahemmet och bosatte sig där i samband med giftermålet med Naima Hörnsten 1896. Johan var den ende överlevande av den första barnkullen där alla utom han dog i difteri 1879 och därför var han flera år äldre än den andra kullen med fyra barn.

Att man flyttade berodde, som jag förstår det, på att JO:s mor Catarina Eskilsdotter hade dött ett par år tidigare, 1894, och den gamla Västerbottensgården dära Halla stod tom.

Den gård som Johan övertog, som gått i arv i generationer, brann ned på 1930-talet och ett nytt hus byggdes upp med regelstomme och fyrdelad plan (gula huset på bilden ovan – senare tillbyggt). Jag har inte sett något foto på den äldre gården. Det enda jag vet är att den var liggtimrad och enligt skifteskartan var bostadshuset en förlängd parstuga (Västerbottensgård) lika den på Halla som familjen flyttade till. Gårdstypen var nordsvensk, en kringbyggd gård.

Två gamla gårdar som bebotts långliga tider. Den ungefärliga sträckningen av Riks13 från 1940-talet är gråmarkerad.

***

Det var en sommardag, det måste ha varit 1902, och åskan gick. Den då 18-årige Manfred var på väg över gårdsplanen från bônninga´ till familjens sommarboende i bröjstu´n på den ”nya” boplatsen dära Halla. Och just då slog blixten ned - i en stolpe intill honom. Han dog inte men blev sängliggande i tre veckor utan att kunna röra sig, gå.

På den tiden var det inte vanligt med höga träd eller flaggstänger på gårdarna här i bygden. Gårdstunen var ganska kala och i mitt tycke mycket vackert sparsmakade.  Förbuskningen och förslyningen hade inte inträtt eftersom här var levande landsbygd med kreatur i varje ladugård och det behövdes att varje grässtrå togs till vara. Det engelska trädgårdsidealet hade inte heller hunnit nå hit, gårdsplanerna var avsedda för kommunikation och transporter med vagnar, kärror, skrindor, risslor, kälkar, djur och människor i arbete. Ofta fanns ett inhägnat köksland intill husgaveln, varifrån tamdjuren var bortmotade med staket. På Halla finns än idag en av byns finaste gårdsplaner kvar, enligt mig, med berghällar i dagen och trampad mager gräsyta och gräs som inte klipps med motorgräsklippare av något slag. Det är samma gårdstun som morfar gick över då blixten slog ner. Platsen och läget visar så tydligt hur man anlade de äldre gårdarna på höjder samt på oländig mark som inte kunde uppodlas. 

 

Jag hittar inte fotografiet i original med mangårdsbyggnaden som revs på 1930-talet. Här har jag, med undermålig kvalité, fotograferat av det hos en släkting. Kolorerat är det och familjen står på gamla Kustlandsvägen med ett staket med diagonalställda spjälor som gräns mot gamm´vägen.

Bönninga dära Halla, mangårdsbyggnaden, är en langkakes (långkatekes), en parstuga med framkammare och tre skorstenar. Brädfodringen är ljust målad med linoljefärg, stickspån täcker taket. En öppen brokvist med "kuverttak", även det täckt med stickspån, är uppförd framför entréns pardörr.

Den upptrampade stigen nere till vänster leder till bröjstu´n ett tiotal meter upp i backen mot Hallberget. Bagarstugan (bröjstu´n) var, förutom ett hus med stor bakugn där bröd bakades ett par gånger om året och/eller öl bryggdes, familjens sommarboende. När man flyttat dit på våren storstädades langkakesen, golven såpskurades, innanfönstern togs ut, murstocken vitkalkades med hjälp av en hartass. På hösten flyttade man åter in i det städade vinterhuset.

***

Jag förmodar att det var i samband med giftermålet 1915 som yngste brodern Adrian övertog den vackra timrade langkakesen dit familjen hade flyttat på 1890-talet. Adrian rev huset på 30-talet och lät bygga det hus ni ser på fotot nedan. (JO dog 1921 och Klara dog 1932.) Den gamla ladugården dära Halla brann i mitten av 1930-talet och kreatur innebrändes har jag fått berättat för mej. Idag är det endast bröjstun som finns kvar.

Här är ett foto där den gamla ärevördiga timmerbönninga får ge plats för det då moderna, ett hus med regelstomme och sågspånsisolering. Bilden är väldigt talande och beskriver tydligt hur lite äldre byggnader värderades då folkhemmet byggdes upp här. (Jag har visat det här fotot tidigare på bloggen.)

Mycket av den här inställningen till kulturhistorien lever kvar idag. Men nu är det de en gång i tiden ”moderna” husen, med fyrdelad plan runt en murstock, som förvanskas och förstörs. För att inte tala om alla ladugårdar och uthus som får förfalla eller rivs. Utvecklingen är pågående eller...???

Idag ser bostadshuset ut så här. Fönstren har bytts ut, huset har byggts till med en envåningsdel med kök till höger samt en ny öppen farstukvist.  Delar av den gamla stengrunden kan ses till höger då snön försvinner.

Morfars båda hemgårdar är båda borta. De gamla ladugårdarna och uthusen med olika funktioner med dem. Över huvud taget finns ingen av de nordsvenska gårdstyperna, som en gång fanns här, kvar idag.

Vy mot söder från Klara och JOs första boplats.  Klicka för större bild

Då morfars hus stod klart 1913 fanns endast en mangårdsbyggnad alldeles i närheten, även den revs någon gång på 30-talet. Det var en ljusmålad Västerbottensgård med glasad veranda i två våningar med ladugård och bagarstuga. Av de byggnader som syns på bilden fanns 1913 bara de två bostadshus som är markerade med röda stjärnor inklusive ladugårdar. Övriga bostadshus och uthus är rivna eller byggda långt senare. Även de två höladorna till höger om mitten an vara uppförda efter att Riksvägen anlades under tidigt 1940-tal - men om dem har jag inga faktiska årtal. De är dock inte timrade.

Efter hemmansklyvningen i början av 1900-talet, då Klara och Johan Olof lät dela upp sina två hemman mellan de fyra sönerna, lät morfar timra sitt hus längst söderut på hemman numro 1. Hans äldste bror övertog gården på hemman no 4 och den yngste brodern gården på hemman no 1. Mellanbrodern Gustaf byggde sig också ett nytt bostadshus mitt emellan de två hemgårdarna. På så sätt blev sönerna kvar i byn och emigrerade inte till Amerikat som många andra härifrån.  Tre av brödernas hus låg så till att man kunde se mellan varandra.

***

Sextio procent av den svenska befolkningen bodde vid förra sekelskiftet på landsbygden. Man klagade över de ungas flytt till städer och till Amerika. Emigrationen nådde sin kulmen på 1920-talet. Det var fattigt, stora klasskillnader och tuberkulosen fanns där som ett hot över allt och alla.

Att så många timrade gamla korsbyggnader och parstugor "Västerbottensgårdar" rivits här kan förklaras med att folk inte såg något värde i de gamla husen när hus med regelstomme blev moderna. Ett sågverk fanns i omedelbar närhet. Byggmästare drev på, med statlig hjälp, att husen skulle rivas för att moderniteten skulle få ta plats. De nya husen gavs statliga stöd i form av förmånliga lån och byggmästarna fick sin beskärda del av kakan. Här i bygden har man så länge jag kan analysera bakåt i tiden, alltid velat vara "moderna", kanske på grund av befolkningen befunnit sig i en svag socioekonomiskt ställning och därmed inte förmått uppskatta och vara stolta över sin kulturhistoria. Strävan uppåt och "framåt" fick sådana konsekvenser. Det låg också i tiden att se ner på allt det gamla som minde om loppor och löss.

***

Fukt och isolering

För några dagar sedan körde jag till Levar hotell som har ingång från gården. Det var regnigt och blåsigt och restaurangen tar inte emot lunchgäster numera.

I och med att det blåste drogs ögonen till grannhuset som har börjat åtgärdas. Isoleringsmattor flippade och flappade där på fasaden där träpanel har börjat spikas på befintlig eternit. Ställningar saknas så jag förmodar arbetet har avbrutits.

Det såg inte bra ut att isoleringen blir blöt av regn. Både glasull och stenull suger åt sig vatten och torkar knappast ut, särskilt som den befinner sig mellan eternit och plastfolie.

Här på det utskjutande mittpartiet syns eternitplattor, reglar, isolering, plastfolie och träpanel. Det syns hur vattnet rinner från taket på eternitfasaden rakt ner mot den vattensamlande isoleringen.

Synd på en rätt vacker byggnad belägen alldeles intill ett av kommunens två byggnadsminnen.

#eternitärinteskit

Att isolera eller inte isolera - det är frågan

I vårt permanentboende har vi inte isolerat det gamla timmerhuset annat än i farstun som var uppbyggd med regelkonstruktion. Timmerväggarna i sig är tätade med mossa. I farstun fanns ingen isolering alls så det var enkelt att fylla på mellan reglarna. Vi håller farstun sval under vinterhalvåret och dörrarna från farstun till de andra varmare rummen hålls stängda. Även salen hålls sval med stängd dörr. Det finns något vackert i denna livsstil som jag vill ta till vara. Det var med det levnadssättet jag och många med mig växte upp. Det är miljövänligt och energibesparande, boytan ökas under sommaren och minskas under vintern. Och praktiskt när det gäller matförvaring i farstuns kallskafferi under vinterhalvåret samt bra för många krukväxter av de gamla sorterna. Det är centralvärme som gör att många äldre sorters krukväxter inte klarar av vinterns varma och torra inomhusklimat. Att känna av årstiderna är också ett stort plus - att alltid ha 22 grader inomhus och gå barfota på golven året om är rätt upplevelsetrist tänker jag.

När vi bytte den väderbitna träpanelen på ena gaveln lade vi bara på ny vindtät förhydningspapp bakom den nya panelen. Pappen skarvades över regel och täpptes till minutiöst. De övriga väggarna har kvar originalpanelen från tidigt 1900-tal och då förstås även vindpappen - där har vi inget gjort. På insidan av ytterväggarna agerar lerklining eller kalkbruk vindtätning. Originalfönstren med sina vackra munblåsta glas med ytterbåge samt lös innerbåge sitter kvar. Jag vill påstå att det är ett friskt hus med bra traditionella material som är väl bevarade och boendet är trivsamt.

En baskunskap som ingick i restaureringskonst på Konsthögskolan för arkitekter, byggnadsantikvarier och civilingenjörer är att liggtimmerhus som är ordentligt drevade mellan stockarna är oerhört täta och det enda som egentligen behövs på ett brädfordrat liggtimmerhus är förhydningspapp - ånggenomsläpplig vindtät papp - mellan panel och timmer. Pappskarvarna ska hamna gå omlott och tätas omsorgsfullt.

I morfars hus ser det annorlunda ut. Sedan 1971/72 är väggarna isolerade med 45 mm glasfiberisolering med svart pappyta. Det var före energikrisen 1973 så inga statliga medel användes. Eftersom isoleringen endast är 45 mm ligger vägglivet inte så värst långt utanför stengrunden och minskar inte den utskjutande takfoten så mycket. Fönstren på bottenvåningen byttes i samma veva och ligger i fasadliv. Fasaden är täckt med Masoniteskivor som har måtten 120 x 240 cm. De är fasade i de horisontella skarvarna, de vertikala skarvarna är täckta med en ribba. Så där som man gjorde om man ville ha en traditionell känsla trots att det inte är träpanel på fasaden. Det är sådana fasader som försvinner i rasande takt, dvs de håller på att bli kulturhistoria ;-). Alla skarvar är täta, fukt kommer inte in. Men fasaderna är målade med alkydoljefärg. Det är inget jag uppskattar, en gång i tiden var fasaderna målade med den röda slamfärgen Falu Vapen, både brädfodringen och senare masonitefasaden. Den ursprungliga träpanelen som morfar lät sätta upp finns inte kvar överallt.

Hur ska vi göra med eventuell framtida isolering av morfars hus? Ska isoleringen bytas ut? Till växtbaserad isolering? Vilket lambda-värde bör isoleringen ha? Tjockare än 45 får den absolut inte vara. Att ta bort isolering helt och inte ersätta den alls kom upp som ett alternativ. Frågan diskuteras livligt.

Det finns oerhört mycket skrivet om detta med isolering av äldre byggnader. Den starka byggbranschen har som alltid givna svar (glasull eller stenull) som jag menar att man bör förhålla sig skeptisk till, en av de alternativa rösterna är till exempel denna: Isolering en fråga om klimat, komfort, ekonomi och hälsa.

Off-grid med kulturarvet i behåll

Här finns ett exempel på ett leva i och förvalta ett före detta missionshus i Norrbotten. En livsstil lite off-grid som inte fungerar för alla men som innebär att man lever fri från samhällsservice som kan krångla eller sluta fungera. Jamen ni vet - kommunalt vatten, avlopp eller elförsörjning. Det är väldigt förtretligt när leveranserna inte fungerar.

Tänk er denna byggnad målad i röd slamfärg, vita knutar och fönster, med pannplåt på taket och inglasad veranda.

Om detta missionshus och hur det bibehållits och bebos nu kan man läsa HÄR varifrån fotot också är hämtat. Där finns även bilder på dagens utseende.

Bönhus som byggnadsminne

EFS missionshus i Missenträsk blev byggnadsminnesförklarat 2016.

"Redan under 1850-talet började det byggas missions- och bönhus runtom i Sverige, men först i början av 1900-talet blev väckelserörelsen utbredd i Västerbotten. Under första halvan av förra seklet uppfördes bönhus eller missionshus i så gott som varje västerbottnisk by – ibland till och med flera i samma by, trots att där bara bodde några hundra personer.
Bönhusen utgör en viktig del av länets kulturhistoria och är en betydelsefull pusselbit i förståelsen av den västerbottniska folksjälen. Länsstyrelsen Västerbotten har därför under en längre tid sökt en bönhusmiljö som är både representativ och välbevarad med avsikt att skydda och vårda den för framtiden. Arbetet har resulterat i en förteckning över 273 bönhus i länet och bland dessa framstod till slut Missenträsks bönhus som den lämpligaste miljön för en byggnadsminnesförklaring.

Byn Missenträsk synades 1774 som den tredje inom nybyggesverksamheten i Jörns socken i norra Västerbotten och den kom så småningom att bestå av runt 150 gårdar.
I dag bor bara 35 personer i Missenträsk, men när bönhuset invigdes 1936 var det fortfarande en livskraftig by med 250 invånare och cirka 30 jordbruk."

Text Pernilla Lindström, Skellefteå museum. Interiöra foton är hämtade från länsstyrelsen i
Västerbottens facebook-sida samt en bild https://byggnadsvard.se/bonhuset-i-missentrask/
Exteriörer är mina egna.

EFS (Evangeliska FosterlandsStiftelsen) bönhus i Missenträsk

Kyrksalen

 

Predikstolen med texten "Det är fullkomnat" ovanför. Foto: Adam Justin Moll / Skellefteå museum

 

Kyrksalen sedd från predikstolen. Foto: Adam Justin Moll / Skellefteå museum

 

Del av bönhusets köksdel. Foto: Adam Justin Moll / Skellefteå museum

 

Samlingssal med enkla träbänkar. Foto: Adam Justin Moll / Skellefteå museum

"Bönhusen blev en viktig symbol för det civila motstånd som väckelserörelsen innebar och kännetecknas av sin frihet från den symbolism som förekommer inom Svenska Kyrkan. Istället intog det talade ordet en central ställning och predikstolen stod ofta framme på ett podium på den plats där altaret annars återfinns i kyrkan. Tillsammans med predikstolen fanns ofta plats för en orgel, övrig inredning i salen bestod främst av träbänkar. Väggarna kläddes ofta med panel och utvändigt brädfodrades husen. Fönstren var ofta höga med en spets- eller rundbågig överdel, påminnande om kyrkfönster.

 Bönhuset i Missenträsk användes även för andra verksamheter, förutsatt att de stod på sann kristen grund. Dit räknades inte pingstvänner och studieförbund, bönhuset var till exempel stängt för studiecirklar som ansågs ha ett politiskt program. Hit kom däremot kringresande föreläsare, nykterhets- och fredsföredrag arrangerades, kurser i jordbruksskötsel hölls. Syföreningen möttes i lilla salen, söndagsskolan i den stora. En gång i tiden hade byns skola sin slöjdsal på bönhusets vind och sommartid förvandlades bönhuset varje år till sommarhem för lantbrukarnas småbarn så att föräldrarna kunde ägna sig åt jordbruket. Under 1950- och 60-talen låg antalet barn på sommardaghemmet stadigt kring 25–30 stycken."

Text Pernilla Lindström, Skellefteå museum.

Det gula bönhuset i trä och det röda uthuset med förråd och utedass.

Länsstyrelsen Västerbotten Från facebooksidan den 16 november 2020.

"MÅNADENS KULTURMILJÖ: Bönhuset i Missenträsk

Frikyrkorörelsen är den äldsta folkrörelsen i Sverige. I Norrland och Västerbottens län går frikyrkligheten och väckelsen tillbaka till det så kallade norrlandsläseriet och traditionen med byabön. Till en början samlades de nybildade frikyrkoförsamlingarna till bön och predikningar i de egna stugorna, i skolhus eller andra gemensamhetslokaler. För att slippa beroendeställningen till andra, och för att möta den växande skaran av troende, växte behovet av egna lokaler. När en ny församling startat bildades snabbt även en byggnadsförening med uppgift att uppföra ett bönhus eller kapell. Frikyrkligheten i Västerbotten var allmänt spridd och det byggdes i stort sett ett bönhus eller missionshus i varje by. Husen uppfördes ofta genom ideella insatser av församlingsmedlemmarna.

I byn Missenträsk finns ett litet ”omärkvärdigt” bönhus. Det enkla, gula trähuset byggdes av byns bönhusförening och invigdes 1936. Det har en stor kyrksal, en mindre samlingslokal samt kök. I anslutning finns ett falurött uthus med förråd och utedass. Den enkla, sparsmakade och välbevarade miljön gör att bönhuset är mycket representativt för bönhustraditionen i Västerbotten. Dess anspråkslösa utseende, för såväl exteriör som interiör, berodde både på sparsamma ekonomiska möjligheter och väckelsens återhållsamma grundsyn som stod i kontrast till högkyrklighetens prakt. Det var ett sätt att visa att andlighet och värdighet var viktigare än grannlåt. Det viktigaste var predikstolen, placerad på ett upphöjt podium i samlingssalen där det också fanns enkla träbänkar att sitta på. Utsmyckningarna utgjordes ofta av bibelcitat målade på väggarna. 

De flesta bönhus i länet verkar ha uppförts av lokala byggmästare, man kan se att många karaktärsdrag går igen och ana att byarna influerats av varandra. Bönhusen känns, liksom här i Missenträsk, ofta igen på de höga rund- eller spetsbågade fönstren i samlingssalen. Inga ritningar till bönhuset i Missenträsk har återfunnits och vi vet inte säkert vem eller vilka som bestämde utformningen. I princip alla kyrkor och samfund var välkomna att hålla gudstjänst i bönhuset. Det kom också att användas för många andra verksamheter, till exempel byamöten, daghem, skolmatsal och slöjdsal.

Idag är bönhusen allvarligt hotade genom landsbygdens avbefolkning och en ökande sekularisering. I Västerbotten finns omkring 250 bönhus kvar. Många är ombyggda och förändrade. De mer oförändrade står kvar som symboler för en gången tid.

Missenträsk ligger cirka 3 mil nordväst om Jörn i Skellefteå kommun och är författaren Sara Lidmans hemby. Hennes föräldrar, Andreas och Jenny, var mycket engagerade i bönhusföreningen. Sedan 2016 är byggnaderna skyddad som byggnadsminne, både utvändigt och invändigt.

"

I grannbyn ska EFS bönhus säljas. Det kan bli vad som helst av den stora tomten och av byggnaden som är centralt belägen, det finns ganska många exempel på detta. Styrelsen är inte insatt i vad kulturhistoriskt värde innebär och det är väl knappast troligt att mäklare eller köpare är det.

* * *

Man kan inte annat än beundra de värmlänningar som flera år forskat och i bloggform berättat om värmländska missionshus och som i dagarna (oktober 2021) släpper en bok om desamma: Väckelsens hus i  Värmland. Det är svårt att inte låta sig imponeras av det gedigna bokverket och det arbete som ligger bakom.

Härbre dokumenterat år 1868

Artur Hazelius (1833-1901), var insiktsfull skapare av Skansen och Nordiska Museet. Skansen är det första friluftsmuseet i världen och grundades 1891.

Nils Månsson Mandelgren (1813-1899), var en svensk folklivsforskare, konstnär och konsthistoriker som reste land och rike kring och tecknade av och beskrev äldre byggnader, föremål och seder. Han dokumenterade fornlämningar, redskap, inventarier, bostäder och klädedräkter - alltså vår svenska kulturhistoria. Månsson Mandelgren var både ett barn av sin tid, den begynnande industrialismen då bondesamhällets levnadssätt försvann sakta men säkert, men han var även före sin tid eftersom få i de lägre samhällsskikten förstod vad som var på gång.

Hazelius och Månsson Mandelgren var stockholmare respektive skåning och låg i framkanten av forskning och dokumentation av kulturarvet under sin levnad.

I Europa var det engelsmännen John Ruskin (1819-1900)och William Morris (1843-1896) som var de tongivande i den här rörelsen som, något förenklat, ville värna hantverket. Morris gjorde så mycket mer än tapetmönster. Idéerna som Ruskin och Morris spred fick stor genomslagskraft och just nu är de "på tapeten" igen.

Tror ni att detta härbre i Håknäs här i socknen/kommunen, som Nils Månsson Mandelgren dokumenterade år 1868, finns kvar?

Hur gammalt det var 1868 är okänt men nu vet vi att ett timrat härbre av denna typ med takläggning av näver och takved med knäppen i nock fanns här. Och att takveden hölls på plats av en slana mitt på taket med sinnrik fastsättning i gavelröstet. Inga naturvuxna krokar av senvuxen gran eller fotbräda vid takfoten som takveden stötte emot användes på den här takkonstruktionen. Nej, knäppen i nocken höll fast takveden över näverlagren.

Bortom allfarvägarna

 

På resorna mellan de två boendena brukar vi ofta ta småvägar, åtminstone bitvis, under somrarna. Man hinner se mycket som är vackert och/eller intressant när man viker av från E4:n. Här är tre bilder från "bygatan" i Hedesunda tagna i farten genom bilens sidoruta. En välskött gård med faluröda hus, pardörr med överljus, gården omgärdad av rött staket och en vackert travad vedkast centralt på gårdstunet. Wow för den!

De fula soptunnorna i grön och brun plast finns där men döljs för förbipasserande av staketspjälorna på vilka blicken fastnar. Enkelt knep, ett gott sådant, om man nu inte drar in soptunnorna i ett uthus. Det blommande fruktträdet ger nog bra skörd till hösten, vädret är vackert och pollinerarna trivs och gynnas av det.

Fint som hus

Det finns hus.
Och det finns hus som har ädla proportioner.
Det finns hus med vackra detaljer.
Det finns hus med vackra skorstenar.
Det finns hus med smäckra, tunna takfötter som förr.
Det finns hus målade med äkta slamfärg.
Det finns hus med originalfönstren i behåll.
Det finns hus som pryder sitt landskap.
De finns hus som inte "växer på träd".
Men en gång i tiden var de träd.
Nu är de vackra timrade kolsänkor.

Det finns hus som är fina som snus.

Natur & kulturarv och ansvar

”Kulturarvet är av största betydelse för världens folk” läser jag i en skrift från Sida. Undantaget vårt eget folk då, tänker jag. För även om Sverige internationellt gärna talar stort om kulturarvets fundamentala värde för samhällets utveckling, och om vikten av att värna det vid väpnade konflikter, så låter vi gladeligen vårt eget lands kulturarv förgås vind för våg.

Jag tror att vi ser det allesammans. Att det svenska kulturarvet idag förfaller, förvanskas och rivs i en allt snabbare takt. Det rivs idag, upplever jag det som, fler kulturhistoriskt intressanta byggnader än till och med under 1960-talets centrumsaneringar. Fast idag är rivandet utspritt över hela landet. Det sker på flera plan och av flera olika anledningar. 

 

Men den främsta anledningen till att det sker är att vi låter det ske. Politikerna, både inne i staden och på landsbygden, verkar helt ha förlorat insikten om kulturarvets betydelse för ett samhälle.

(mynewsdesk)

Visst är det väl utmärkt bra med kunniga och engagerade människor??? Som försöker påverka makthavare då det gäller både kulturarv och natur. Det får vi alla glädje av - också de som är motståndare till "bråkmakarna" - även om de inte inser det eller aldrig skulle erkänna det. Särskilt i städerna finns många engagerade människor och det är inte alltid det går de engagerades väg. Ändå är deras insats berömvärd.

Västerbottens Kuriren 2020-05-18

Läs mer av artikeln HÄR 

Västerbottens Ornitologiska Förening, VOF, satte krav på och överklagade Trafikverkets planer med Botniabanans dragning söder om Umeå, ett Natura 2000-område och fågellokal som man menade måste skyddas. Så hatade VOF blev av många för detta som fördröjde invigningen av järnvägen. Pengar har sedan dess fonderats av Trafikverket i enlighet med en dom i Mark- och miljödomstolen. Så nöjda Länsstyrelsen i Västerbotten verkar vara nu. Stort tack till VOF som tog strid!

Heja alla kunniga som VÅGAR säga sin mening OFFENTLIGT vare sig det gäller att försvara kultur eller natur!

Rickleå gästgivargård

När jag tittade i gamla nummer av tidskriften Västerbotten, hittade jag av en tillfällighet en ritning på Rickleå gästgivargård från 1950-talet. Med mycken fantasi kan man kanske leva sig in i hur den kan ha sett ut på sent 1700-tal då gästgivare Christian Göransson (1730-1793) med hustru Maria Andersdotter (1745-1827) och elva döttrar bebodde och brukade gården. En av de elva döttrarna, nummer åtta i ordningen, kom att bli min anmoder. Som änka kom Maria Andersdotter att flytta till sin dotter Ulrika som bodde i min hemby. Tre av Marias döttrar hade gift sig med bönder här.

Ritningen är ett handritat förslag till ombyggnad som gjordes av byggnadsingenjör Bengt Lidström, då ledande inom Västerbottens vård av traditionella byggnader. VAB - Västerbottenskommunernas Arkitekt- och Byggnadskontor i Umeå - låg i framkant när det gällde länets byggnadsvård då när kontoret etablerades 1956 och in på 1980-talet. 

Numera kan man säga att Skellefteå tagit över stafettpinnen då det gäller att ligga i framkant då det gäller byggnadsvården i Västerbotten. Titta in på HÅLLA HUS med Skellefteå museum som huvudproducent.

 Rickleå gästgivaregård 2020 med nytt djurstall (som det heter numera) till vänster..

Detta fotot är från juli 2020. Vi svängde in på grusvägen, den gamla slingrande Kustlandsvägen, för att få se annat än långtråkiga E4an på väg till Skellefteå. 

Och där stod den än - gästgivargården. Det jag också kan se är att i ombyggnadsförslaget från 50-talet fanns ingen farstukvist, inget tak, över entrédörren. Förslaget från 50-talet tog hänsyn till det traditionella utseendet på bondgårdarna i Västerbotten - pardörrar med överljus utan farstukvist samt en bred träbro framför entrédörren. Det jag själv uppskattar så mycket.

  Rickleå gästgivaregård 2011 med gödselstack utanför ladugården.

Men 2020 är det köttdjur i hallar som föds upp och som håller landskapet fritt från att växa igen. Förra gången jag passerade, se fotot ovan från 2011, fanns en stor gödselstack utanför ladugården. Jag är nörd på gödselstackar, ropar till så fort jag får se de där försvinnande högarna utanför en ladugård. De där gödselstackarna som var livsviktiga för bönderna en gång i tiden, de gav ju näring till nästa års odling nr de spreds ut på åkrarna.

Att besöka de platser där anfäder fötts och/eller levat ger en dimension åt släktforskningen. Platsen i landskapet är i sig självt intressant, finns ett hus kvar, om än förändrat, är det än bättre. Och här står gästgivargården med ursprung från 1700-talet kvar i samma läge medan lagården är 1900-tal.