Här stod den gård med ekonomibyggnader där Manfred föddes och växte upp.
Ingen av de ursprungliga byggnaderna står kvar idag.
En dag när Manfred
kom från skolan var dörren låst, vilket var något mycket ovanligt. Då påminde
han sig att föräldrarna berättat att familjen skulle flytta till den andra
gården dära Halla som inte låg långt bort. Och Manfred knallade dit.
Den äldste brodern Johan (1872- död i spanska sjukan 1918) fick överta det första föräldrahemmet och
bosatte sig där i samband med giftermålet med Naima Hörnsten 1896. Johan var
den ende överlevande av den första barnkullen där alla utom han dog i difteri
1879 och därför var han flera år äldre än den andra kullen med fyra barn.
Att man flyttade
berodde, som jag
förstår det, på att JO:s mor Catarina Eskilsdotter hade dött ett par år tidigare,
1894, och den gamla Västerbottensgården dära Halla stod tom.
Den gård som
Johan övertog, som gått i arv i generationer, brann ned på 1930-talet och ett
nytt hus byggdes upp med regelstomme och fyrdelad plan (gula huset på bilden
ovan – senare tillbyggt). Jag har inte sett något foto på den äldre gården. Det
enda jag vet är att den var liggtimrad och enligt skifteskartan var bostadshuset en förlängd parstuga (Västerbottensgård) lika den på Halla som familjen flyttade till. Gårdstypen var nordsvensk, en kringbyggd gård.
Två gamla gårdar som bebotts långliga tider. Den ungefärliga sträckningen av Riks13 från 1940-talet är gråmarkerad.
***
Det var en
sommardag, det måste ha varit 1902, och åskan gick. Den då 18-årige Manfred var
på väg över gårdsplanen från bônninga´ till familjens sommarboende i bröjstu´n på den ”nya” boplatsen dära Halla. Och just då
slog blixten ned - i en stolpe intill honom. Han dog inte men blev sängliggande i tre veckor utan att kunna röra sig, gå.
På den tiden
var det inte vanligt med höga träd eller flaggstänger på gårdarna här i bygden.
Gårdstunen var ganska kala och i mitt
tycke mycket vackert sparsmakade. Förbuskningen och förslyningen hade
inte inträtt eftersom här var levande landsbygd med kreatur i varje ladugård
och det behövdes att varje grässtrå togs till vara. Det engelska
trädgårdsidealet hade inte heller hunnit nå hit, gårdsplanerna var avsedda för
kommunikation och transporter med vagnar, kärror, skrindor, risslor, kälkar,
djur och människor i arbete. Ofta fanns ett inhägnat köksland intill husgaveln,
varifrån tamdjuren var bortmotade med staket. På Halla finns än idag en
av byns finaste gårdsplaner kvar, enligt mig, med berghällar i dagen och
trampad mager gräsyta och gräs som inte klipps med motorgräsklippare av något
slag. Det är samma gårdstun som morfar gick över då blixten slog ner. Platsen
och läget visar så tydligt hur man anlade de äldre gårdarna på höjder samt på
oländig mark som inte kunde uppodlas.
Jag hittar
inte fotografiet i original med mangårdsbyggnaden som revs på 1930-talet. Här har jag, med undermålig kvalité, fotograferat av
det hos en släkting. Kolorerat är det och familjen står på gamla Kustlandsvägen
med ett staket med diagonalställda spjälor som gräns mot gamm´vägen.
Bönninga
dära Halla,
mangårdsbyggnaden, är en langkakes (långkatekes), en parstuga med
framkammare och tre skorstenar. Brädfodringen är ljust målad med linoljefärg, stickspån
täcker taket. En öppen brokvist med "kuverttak", även det täckt med
stickspån, är uppförd framför entréns pardörr.
Den
upptrampade stigen nere till vänster leder till bröjstu´n ett tiotal
meter upp i backen mot Hallberget. Bagarstugan (bröjstu´n) var, förutom
ett hus med stor bakugn där bröd bakades ett par gånger om året och/eller öl
bryggdes, familjens sommarboende. När man flyttat dit på våren storstädades langkakesen,
golven såpskurades, innanfönstern togs ut, murstocken vitkalkades med hjälp av en
hartass. På hösten flyttade man åter in i det städade vinterhuset.
***
Jag förmodar
att det var i samband med giftermålet 1915 som yngste brodern Adrian övertog
den vackra timrade langkakesen dit
familjen hade flyttat på 1890-talet. Adrian rev huset på 30-talet och lät bygga det
hus ni ser på fotot nedan. (JO dog 1921 och Klara dog 1932.) Den gamla ladugården dära Halla brann i mitten av 1930-talet och kreatur innebrändes har jag fått
berättat för mej. Idag är det endast bröjstun som finns
kvar.
Här är ett
foto där den gamla ärevördiga timmerbönninga får ge plats för det då
moderna, ett hus med regelstomme och sågspånsisolering. Bilden är väldigt
talande och beskriver tydligt hur lite äldre byggnader värderades då folkhemmet
byggdes upp här. (Jag har visat det här fotot tidigare på bloggen.)
Mycket av
den här inställningen till kulturhistorien lever kvar idag. Men nu är det de en
gång i tiden ”moderna” husen, med fyrdelad plan runt en murstock, som
förvanskas och förstörs. För att inte tala om alla ladugårdar och uthus som får
förfalla eller rivs. Utvecklingen är pågående eller...???
Idag ser bostadshuset ut så här. Fönstren
har bytts ut, huset har byggts till med en envåningsdel med kök till höger samt
en ny öppen farstukvist. Delar av den
gamla stengrunden kan ses till höger då snön försvinner.
Morfars båda hemgårdar är båda borta. De gamla ladugårdarna och uthusen med
olika funktioner med dem. Över huvud taget finns ingen av de nordsvenska gårdstyperna, som en gång fanns här, kvar idag.
Vy mot söder från Klara och JOs första boplats. Klicka för större bild
Då morfars hus stod
klart 1913 fanns endast en mangårdsbyggnad alldeles i närheten, även den revs
någon gång på 30-talet. Det var en ljusmålad Västerbottensgård med glasad veranda i två
våningar med ladugård och bagarstuga. Av de byggnader som syns på bilden fanns
1913 bara de två bostadshus som är markerade med röda stjärnor inklusive ladugårdar. Övriga bostadshus och uthus är rivna eller byggda långt senare. Även de två höladorna till höger om mitten an vara uppförda efter att Riksvägen anlades under tidigt 1940-tal - men om dem har jag inga faktiska årtal. De är dock inte timrade.
Efter
hemmansklyvningen i början av 1900-talet, då Klara och Johan Olof lät dela upp
sina två hemman mellan de fyra sönerna, lät morfar timra sitt hus längst
söderut på hemman numro 1. Hans äldste bror övertog gården på hemman no 4 och
den yngste brodern gården på hemman no 1. Mellanbrodern Gustaf byggde sig också
ett nytt bostadshus mitt emellan de två hemgårdarna. På så sätt blev sönerna kvar i byn och emigrerade inte till
Amerikat som många andra härifrån. Tre av brödernas hus låg så till att man kunde se mellan varandra.
***
Sextio
procent av den svenska befolkningen bodde vid förra sekelskiftet på
landsbygden. Man klagade över de ungas flytt till städer och till
Amerika. Emigrationen nådde sin kulmen på 1920-talet. Det var fattigt,
stora klasskillnader
och tuberkulosen fanns där som ett hot över allt och alla.
Att så många
timrade gamla korsbyggnader och parstugor "Västerbottensgårdar"
rivits här kan förklaras med att folk inte såg något värde i de gamla husen när hus
med regelstomme blev moderna. Ett sågverk fanns i omedelbar närhet. Byggmästare drev på, med statlig hjälp, att husen skulle rivas för att
moderniteten skulle få ta plats. De nya husen gavs statliga stöd i form av
förmånliga lån och byggmästarna fick sin beskärda del av kakan. Här i bygden
har man så länge jag kan analysera bakåt i tiden, alltid velat vara
"moderna", kanske på grund av befolkningen befunnit sig i en svag
socioekonomiskt ställning och därmed inte förmått uppskatta och vara stolta över sin
kulturhistoria. Strävan uppåt och "framåt" fick sådana konsekvenser. Det låg också i tiden att se ner på allt det gamla som minde om loppor och löss.
***