Arbetarbostäder

När vi var ute och tittade på offentlig konst passerade vi ett antal arbetarbostäder, en gång i tiden avsedda för två (eller fyra) familjer, uppförda av Forss AB i Köpmanholmen. Numera är de enfamiljshus med fina detaljer kvar.

Fönsterfodren är rundade nertill, överstycket är av trä. Fönsterbågarna med de småspröjsade rutorna är målade i kromoxidgrönt, karmar och foder i brutet vitt. Vindskivorna är väl omhändertagna som ni ser. Det ligger lertegel på taken. Arkitekturen är enkel, snygg, välproportionerad.

 

Uthuset, ekonomibyggnaden, är en enkel men stilig länga med strävade bräddörrar med vackra detaljer om man kommer nära. Längan är matt faluröd som bostadshuset, målad med slamfärg. Uthuset är tydligt lägre än bostadshuset. Det är gradskillnad mellan huset att bo i och att förvara i.

Idag ser jag hemma i byn nyuppförda uthus som både i planstorlek och höjd börjar likna intilliggande bostadshus och därmed tar loven av det. Förr i tiden såg man till att byggnaderna hade en tydlig hierarki, mangårdsbyggnaden/ bostadshuset var viktigast och det skulle tydligt visa sig. Alternativet vara att ladugård/loge var störst men då var storleksskillnaden så märkbar att både utifrån storlek och andra delar (antal fönster, uppkörningsbro, portar, takmaterial) insåg man att det var en ekonomibyggnad.

Jag blev väldigt förtjust i dessa arbetarbostäder som ligger på rad på var sin sida av den grusade bruksgatan. Gemytligt är ordet!
.
.

Ekonomibyggnad

Här står en stadig och vacker ekonomibyggnad i ett av herrgårdslandskapen. Jag har kört förbi den då och då men inte förrän nu med kameran till hands.

Murad av natursten och kalkbruk med skolstenar i fogarna och med ett falsat, skivtäckt plåttak får den ett livfullt och värdigt uttryck. Frontespisen gör sitt till för att höja statusen. Fin gammal arkitektur enligt mig.

Lite annorlunda än min lagård, som trots enkelheten är en mycket kär ekonomibyggnad :-)
.
.

Ett gammalt prästboställe

Jag tog en tur under min sista semestervecka för att se saker som intresserar mig och styrde kosan mot en plats jag länge eftertraktat att få se. Ensamheten är befriande ibland.

På vägen till detta mål stannade jag vid Härkeberga kaplansgård i Uppland, en typisk centralsvensk gård.

Denna sommar har man börjat att åtgärda taken på ekonomibyggnaderna på Härkeberga kaplansgård (jfr komministergård), vissa har lagts om i sin helhet, andra har endast fått nya hänglor och ny ryggning (moning, mörn). Taken läggs obundna med långhalm. Takomläggningarna planeras att ske i etapper under flera år. Det är inte helt att att få tag i halmtaksläggare, de flesta stråtak läggs med vass och det är inte riktigt samma teknik. Stråtak har varit väldigt vanliga på landsbygdens ekonomi-byggnader vid sjöarna i Svealand och Götaland. Är själv ägare till ett sådant tak som numera är täckt med lertegel.

Det jag såg i Härkeberga var väldigt fint, en fröjd att se.

Det blev några extra mil genom fagra landskap för att spana in den här fina uppländska gården på väg mot mitt mål, men jag skulle träffa en kompis i Uppsala för att hämta material till ljusstöpning som vi ska ordna närmare jul. Trevligt var det att få lunchsällskap mitt i stenstan. Asfaltlukt hör sommar och stad till, gillar det skarpt.
.
.

Slät funkisarkitektur

Här har vi ett uthus i Mo som det såg ut före millennieskiftet. En  funktionalistisk arkitektur med vit och slät masonitefasad som blev vanligt här på landsbygden där slätputs förblev ovanligt.

Pulpettak. Fönster med mittpost med endast fönsterbågarna i avvikande färg. Man ser masoniteskivornas skarvar på gaveln i släpljuset. Jag älskar denna vinterbild i vitt och blått. Rent och osmyckat.

Kolla in skärmtaket över dörrarna! Det går över hörn och har inga synliga konsoler eller stag som bär upp det. Funkis i sin prydno.

Observera att huset har spegeldörrar, antagligen är återanvända. De hör annars till en tidigare epok, funkisen var slät. Hur många spegeldörrar har inte klätts in med masonit just för den skull.

Ett foto från den andra gaveln. Detta var det sista något större hus med slät masonitefunkis i bygden. Åtminstone som jag känner till. Idag är huset försett med sågad ljusmålad lockpanel med rosa knutar och fönsterfoder.

Här ses bostadshuset i funktionalistisk arkitektur och mellan det och den traditionella ladugården syns tidigare nämnda uthus. En verkstad med slät masonitefasad ses till höger. 

Det är en vacker och modern ensemble på flygfotot från 1957.

Masonitefabriken i Rundvik gick i konkurs våren 2011. Masonite^® var ett välkänt varumärke. De hårda träfiberskivorna var ett mångsidigt material och användes till många olika produkter. Man kunde köpa möbler, inredning, hus, jollar och båtar gjorda av masonit. Ritningar och byggsatser för hemmabyggaren såldes.

Det är kulturhistoria nu. Att träfiberskivor blev stort här beror på att råvaran är skog som det finns gott om, att samarbete med sågverket hölls levande och en driftig grosshandlare som satsade pengar och ingick som den förste i världen licensavtal med amerikanen William H. Masons firma i USA och hans uppfinning träfiberskivor. 1928-29 startade masonitetillverkningen i Rundvik, alldeles lagom till folkhemmets och funktionalismens genombrott.

Idag är masonitefabrikens samhälle ett problemområde för kommunen. Här finns de allra billigaste husen, flera står tomma. Jag läser en byggnadsantikvarisk rapport från 2006 utförd av Västerbottens museum.

"Masonitesamhället Rundvik
Ett projekt inom Det moderna samhällets kulturarv
Del 1. Inventering och dokumentation av Masoniteinslagen i bostadshusen samt
samhällsstrukturen i Rundvik, Nordmalings kommun."

Där finns en enda inventerad byggnad med slät masonitefasad. Jag förmodar att även den fasaden lever farligt. Här är det:

Foto ur ovan nämnda rapport.

Ett egnahem på Nylandsberget, kv. Stocken 9, på Bergvägen 22.
"Bostadshus byggt på 1930-talet med vit masonitefasad efterliknande puts. Byggnaden är utpekad
som kulturhistoriskt värdefull i Nordmalings kommuns KMV-program."

Detta hus är inte alls typiskt funktionalistisk arkitektur (sådana har även funnits i Rundvik) utan  traditionellt formgivet men den enda släta masonitfasaden som bevarats. I slutet av rapporten kan man läsa detta:

"Genom den inventering som har utförts har vissa följdfrågor dykt upp som skulle vara intressanta att undersöka vidare och fördjupa sig i. Att så många hus fått ny utvändig beklädnad de senaste 20 åren är både remarkabelt och oroväckande om det fortsätter i samma takt. Man kan undra av vilken anledning så har skett - är det av estetiska skäl som man har bytt fasadbeklädnad, vilket skulle visa på ett rådande mode, eller är det av tekniska skäl, vilket skulle kunna vara anledning till oro för att de Masonitefasader som nu finns kvar kan vara i så dåligt skick att de snart kanske alla är försvunna?"

Lite typiskt är det också att inventeringen så sent som 2006. För sent kan jag tycka. Man kunde även önska att länsmuseet gått ut långt tidigare med offensiv information här i masoniteland till kommunens fastighetsägare att vara rädda om de få släta masonitehus som finns/ fanns kvar. I förebyggande syfte. Rapporter blir så lätt hyllvärmare.

Skyddet för de här byggnaderna är i princip obefintligt. Ägaren gör vad hen vill med huset, så är det vill jag påstå trots  kulturmiljövårds klassningen. Och trots PBL-skydd som är uddlöst. "Enligt Plan- och bygglagen är det förbjudet att förvanska särskilt kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. För all bebyggelse gäller även varsamhetskravet som innebär att bebyggelsens ”särart” och ”karaktärsdrag” ska tillvaratas vid ändring eller underhåll. Plan- och bygglagen gäller alltid, både exteriört och interiört, även om åtgärderna inte kräver bygglov. Fastighetsägaren eller byggherren är ansvarig för att lagen följs."

De två bilderna ovan visar ett funkishus i min mellansvenska hembygd (jfr flygfotot ovan). Det är slätputsat, har flackt tälttak och balkongfront av smalt sinuskorrugerad i original. I socioekonomiskt starkare områden byggdes funkisbyggnaderna av sten och puts. I andra, som min nordliga hembygd, av trä och masonite. Naturligtvis behålls de först nämnda lättare, men rent kulturhistoriskt är de i enklare material minst lika intressanta att bevara. Finns det en skillnad mellan norra och södra Sverige i förståelsen av och viljan att bevara vår kulturhistoria?

En statarlänga är lika intressant att bevara som en herrgård. Alla samhällsklassers avtryck är kulturhistoriskt värdefulla.

Det var denna lekstuga som fick mig att reflektera över förgänglig funkisarkitektur.

.
.

Tunnbrödsbak

Det var härligt att få komma bort från julstöket och arbetsintensiva dagar en helg i december. Vi var fem tjejer som träffades hos Cissi för att baka tunnbröd. Vår värdinna hade gjort i ordning två olika degar i förväg.

Förkunskap krävdes inte vilket kanske syns.

Vi kavlade...

...och kavlade

Till sist kom naggkaveln till pass.

Kors och tvärs for den över degen.

Därefter "skjuts in i ugnen" med bröfjala som jag säger men som sörlänningarna inte kände till. Så liten jämfört med de stora brödspadar av trä som finns hemmavid.

Som barn var jag med min mamma Karin och bakade tunnbröd i Käckens bagarstuga men någon fena på kavling hann jag aldrig bli. Några hål i brödet gjordes inte då, dessa tunnbröd var mycket större i diameter och veks dubbelt eller fyrdubbelt sedan de borstats rena efter gräddningen och medan de fortfarande var mjuka. Varje husmor/hemmafru med självaktning, på landsbygden i Ångermanland, kunde baka tunnbröd då jag var barn.

Här hänger några få av alla de brödstycken som kom till under bakdagen på en stång under taket. Så småningom kom vi att dela alla tunnbröd systerligt.

Vi tog en paus ett par gånger under dagen och hade allmänt trevligt precis hela tiden.

Saffransskorpor hade vi med oss. De nygräddade "hålen" åt vi upp med smör på. Till detta hade vi de omaka skumtomtarna ;-)

När allt bröd var klart och delat, gräddade vi ett par familjepizzor med pålägg som vi hade med oss. Gräddningen blev perfekt i den vedeldade ugnen. I Cissis sal, i bostadshuset intill, åt vi upp pizzorna i kvällningen. Salen är ett under av skönhet med gamla fönster med innerrutor och mossa emellan, vita spetsgardiner av bomull upphängda på mörka gardinstänger med träringar, linneduk på det stora bordet, vacker dukning med fint porslin av modell ä, vackra krukväxter och en skön bukett snittblommor på matbordet.

Det här var andra gången jag var där med kompisar, första gången sov vi över i bagarstugans små inredda rum (bo på lantgård-företagande), men den gången var vi inte inne i juljäktet utan hade mer tid på oss. Smakligt och smakfullt var vad det var båda gångerna!

Baket gick av stapeln söder om den klimatiska norrlandsgränsen, limes norrlandicus, vi befann oss utanför tunnbrödsbältet. Norr om gränsen har ojästa bröd varit vanliga, jästa söder om samma gräns. Hårt bröd, spisbröd, kontra rågsiktskakor. Gränsen separerar de två olika hushållningssystem som baserades på boskapsskötsel kontra åkerbruk.
.
.

Är det praktiska och det vackra oförenliga storheter?

Förra året skrev jag om det här uthuset med gårdstun i Örnsköldsvik som jag beskrev som en fin miljö. Praktlysing, tvättlinor, vackert lite bearbetat staket, ojämn gräsyta och ett vackert uthus som behövde lite vård.

Ett gårdstun från 20-talet i stadens utkant. Detta var en ovanlig rest i en norrländsk stad.

Så fick jag besked om att allt försvunnit. Blivit förött insåg jag genast. Men allt har blivit mer praktiskt tycker tydligen fastighetsägaren, kanske även hyresgäster och andra. Man skulle kunna tro att fastighetsägaren läst mitt inlägg och tyckt det var det dummaste som kunnat läsas - lika bra att modernisera, ta bort allt fult och gammar´t.

Nu i oktober stannade jag till och fotograferade då jag passerade. Ser genast att man inte iddes ta bort hela staketet utan slutade där bukett-trädet blandat in sina grenar i staketet som en armering. Sicken lathet! Där staketet är borta har häckplantor planterats.

Här har vi en "mysig" uteplats för hyresgästerna. Bordet är uppmurat av lecablock på en hårdgjord yta av betongplattor. Därifrån har man utsikt mot den rätt trafikerade gatan (innan häcken växer sig hög) varifrån jag fotograferar samt mot bilar parkerade på gården. En "mysig" köpegrill av betong med frilagd ballast skulle verkligen platsa vid uteplatsen.

Siktlinjen stoppas numera inte av ett uthus utan fortsätter uppför backen med sin splittrade "arkitektur", ja jag menar sina blandade husformer.

 

 Då.

 Nu.

Här växer praktlysing och andra grupper av växter direkt upp ur gräsytan. Så fint i mina ögon. Och några klädstreck/torklinor spända mellan enkla träställningar, en gammaldags lösning. Fanns säkert redan på 1920-talet då mamma lekte på gården vid besök hos sin kusin Valdy.

Viktigast av allt har man nu fått plats för några fler bilar. Säkert till glädje för bilägarna. Och klädstrecken har fått ge vika för en torkvinda av blank aluminium. En liten mardröm i förhållande till tvätt på tork på linor ;-)

Så fint med rejäl plats för parkerade bilar i en grusöken. Minst 4 bilar mer än förr bör rymmas nu för även tidigare fanns bilplatser på gården. Tomten ovanför grusslänten/stödmuren, där uthuset stod, används inte utan är numera impediment. Så oerhört trist.

När folk som bor i huset kommer hem - gående, cyklande eller bilåkande - välkomnas de av soptunnor. En grön ute vid tvärgatan och en brun snett till höger bakom björken. Ett elskåp ger stora kramen likaså.

Det där med parkeringen var inte smakfullt utfört. Inte alls. Allvarligt talat - det är lättsammare att bo i Mellansverige för en sådan som jag eftersom där finns lite fler likasinnade. Luften är lite lättare att andas...

Uthus lever farligt på landsbygden så väl som i staden. Men jag kan inte låta bli att fundera över existerande skillnader mellan "Norrland" kontra övriga landet. Kanske förstorar jag dem???

Så här kan det se ut i en stad sextio mil längre söderut. Nu menar jag inte att sådana här romantiska miljöer är det enda jag trivs i. Inte alls. Men har man gamla hus bör de förvaltas väl och river man dem ska de, vid gud, ersättas med något lika bra eller bättre. Inte en öken för bilar. Inte för inte har de små städerna Trosa, Nora, Hjo och Eksjö attraktionskraft både för boende och turister. Jag anser att människor, många utan att veta om det, mår bättre i vackra omgivningar än fula. Absolut.
.
.

Spåntak

Under årets varmaste dagar fick rökbastun lite kärlek, då bytte vi tak på den. Det gick sakta därför att några timmars siesta mitt på dagen var ett måste under de hetaste timmarna. Men roligt och enkelt var det.

Den bruna trapetskorrugerade plåten togs bort. Under den fanns det kall-asfaltstrukna masonitetaket som jag så väl minns. På 60-talet hjälpte jag till att asfaltstryka det. Även masoniten togs bort förstås eftersom spåntak ska vara väl ventilerade. Det gamla rotet av vankantade brädor är kvar, svart av sot på insidan, och utanpå detta spikades ny läkt. Sen var det bara att spika spån i tre lager. Blank spik användes, inte galvaniserad.

 

Spånen måste blötläggas före spikning, annars spricker den. Att lägga och spika går fort, att blöta var för vår del nålsögat. Här i byn finns Harald Lindgrens spånhyvel kvar men används inte numera. Den hyvlade spån vi använde kom längre söderifrån.

Till slut sa väderleksrapporten: eventuellt regn imorgon. Vi jobbade i den ljusa natten för att bli klara och slippa täcka med presenning. Vi passade på att lägga spånen så att vinterns nordanvindar inte ska slita med sig några.

 

 Jodå, det höll tätt då regnet kom.

Nu är taket klart till hälften. Andra takfallet tar vi ett annat år. Värmen satte p för intensivare arbete. Och vem vill arbeta hela sin semester? Hässj´störarna förvaras under det skyddande takfallet.

När Olga-L, 92 år, var på besök och såg taket trodde hon att detta var det enda nylagda spåntaket i kommunen. Själv har hon sett många i sitt liv. Jag garderar med att säga att det sannolikt är det enda nylagda spåntak i kommunen där bidrag från kulturmiljövårdande myndigheter eller EU inte sökts.

Den här rökbastun hade spåntak under 1900-talet och fram till 50-60-talet någon gång. Även ladugården hade spåntak liksom bostadshuset. Den spånen var hyvlad, 45 cm lång med 15 cm uppflytt - alltså trelagstäckning. Bostadshuset fick tvåkupigt taktegel 1950, spånen finns kvar som vattentak. En inte ovanlig och bra byggnadsteknisk lösning. Men innan morfar flyttade rökbastun hit och den blev en förvaringsbyggnad, då den var rökbastu, hade den antagligen torvtak, ett takmaterial som inte var så brandfarligt med tanke på den ugn av staplade gråstenar som fanns där inne då.
.
.

Trampat och gått

Efter det att farmor Liva och farfar Gottfrid gift sig 1913, flyttade farmors morfar Jacob hem till dem i sågverkssamhället Rundviksverken där de hade ett väldigt litet jordbruk. Arrendet på det torp Jacob byggt på Tennstrand (Tenstrana) gick inte ut förrän 1927. Det innebar att åkermark, lagård och hus kunde nyttjas. Och det gjorde det på somrarna. Familjen flyttade då ut från sågverkssamhället ut i Ava skärgård. Om detta har jag fått en levande beskrivning. Gammelmorfar och farmor Liva rodde en båt med packning och de tre barnen, varav min pappa som var född 1917, var yngst. Farfar Gottfrid gick landvägen med ko och kviga.

Nu har den där stigen/kärrvägen mellan Lögdeå och Rönnholm rensats, markerats upp och tre informationstavlor har satts upp av Skogsstyrelsen i ett EU-projekt. Vi var fyra som gick den härförleden. Första skylten vi hittade i Lögdeå informerar bland annat om följande:

"Den nuvarande vägen mellan Lögdeå och Rönnholm byggdes under åren 1940-1945. Innan dess kunde man med häst och vagn ta sig längs enkla kärrvägar från Lögdeå till denna plats och vidare ut till Lillänget. Längs en  liknande väg kunde Rönnholmsborna med häst och vagn ta sig till Ava.

Direkt från Lögdeå till gamla Rönnholm gick den här stigen (totalt 5,5 km) precis som den hade gjort i många århundraden. Under 1800-talets senare del skedde en plötslig förändring. 1862 startade Nordmalings Ångsågs AB sin verksamhet i Rundvik vilken gav arbetstillfällen inte bara till de nyinflyttade Rundviksborna utan också till folk i byarna runt omkring. Folk från Rönnholm trampade nu upp en anslutande stig till Rundvik med början just på denna plats."

Över berghällar och i skog ringlar stigen. Här var det en fröjd att ta sig fram. Nere vid låglänta Torsviken, en före detta sjö och myr, fanns nedanstående informationstavla.

"I det gamla bondesamhället var kreaturshållningen avs törsta vikt för försörjningen. Det gällde att hålla så många kreatur som möjligt vid liv över vintrarna så att de sedan kunde släppas ut på bete i skogen på somrarna. Därför behövdes mycket hö. Åkermarkerna vid byn togs knappast i anspråk för höproduktion, de förbehölls i första hand för odling av korn, rovor och så småningom potatis.

Höet slogs med lie på näsen vid Lögdeälven eller på myrarna. Under några intensiva sommarveckor var praktiskt taget alla med i denna ängsslåtter. Det gällde att få ihop så mycket hö som möjligt. Männen slog med lie och kvinnorna räfsade ihop det slagna gräset till strängar som fick ligga och torka. Även barnen var med. Man vände höet i omgångar tills det var torrt. Sedan samlades det ihop och bars in i ladorna. Allt gjordes för hand. För att få korta transportsträckor byggdes många små, timrade spåntaksförsedda ängslador, nästan alltid placerade i skogskanten vid myren. På vintern fraktades höet efterhand hem till gården. Den transporten skedde med häst och skrindförsedd släde. Vid början av 1900-talet fanns här ute på "Lögdänga" ca 50 små ängslador.

Några årtionden in på 1900-talet upphörde efterhand myrslåttern när man undan för undan övergick till att producera höet på åkermark. Nu har nästan alla dessa lador försvunnit. Här står du vid resterna av en av dem.

Bildtext: Ängsladan som du här intill ser resterna av, såg ut så här 1955 när bilden togs. Då var ladan fortfarande i gott skick men hade redan då sedan flera årtionden stått oanvänd."

Dagens rester av den timrade ladan på informationstavlan, en av alla dessa ängslador.

Tänk vilket vackert ladlandskap  min farfar med ko måste ha vandrat genom vid Torsviken på väg till 50-årstorpet dära Tenstrana. Det var detta kulturlandskap som min farmor växt upp i och tyckte om. Det måtte ligga i generna.

Det här med vandringsleden var ju väldigt bra fixat av markägarna och Skogsstyrelsen. Största svårigheten var att, vid avgång från Lögdeå, hitta sista delen av stigen då man kommer fram till lägdor i Rönnholm. Vi gick fel och irrade bort över ett besvärligt kalhygge. Bättre vägmarkering vore behövligt om man vill ha vandrare på leden. Informationen var både trevlig och fylld med kunskap. Skolklasser skulle lära sig en hel del om livet förr genom en vandring här. Nu är det bara att hoppas att fler intresserar sig för denna historiska vandring och att stigen hålls efter på de sträckor sly visar sig. Och att markägare upphör med att röja och låta ungträd ligga kvar över stigen!

***
Jag har som ung många gånger cyklat mellan Ava och gamla Rönnholm på väg till fiske och båt i Tennavan. Den vägen var så mycket bättre bibehållen, det kanske till och med gick att köra bil om än försiktigt. Det visar på, menar jag, att kontakterna mellan byar i de olika församlingarna och länen var färre än mellan byarna inom samma samma församling.

Det kan vara bra att veta att 1853 överfördes Ava, Rönnholm och Öresund till Västerbottens län. Dessa byar tillhörde Grundsunda församling och var därför under perioden 1853-1862 belägen både i Västernorrlands och Västerbottens län. 1863 överfördes dessa byar till Nordmalings församling.

Pappas gammelmorfar Jacob föddes 1837 samt "gick och läste" (konfirmerades) i Grundsunda där han under tiden bodde i en av kyrkstugorna på grund av det långa avståndet till hemmet. Jag fick leta lite extra för att hitta kyrkböcker med hans uppgifter, jag letade fört i Nordmalings kyrkrullor.

Än idag kan man känna av den administrativa gränsen på olika sätt. Vi befinner oss i Ångermanland hur som helst.
.
.

I det blå

Nu sitter vindflöjeln i form av ett flygplan på lagårdsnocken igen. Den hade hamnat på sniskan och togs ner tidigare i år för att ordna fästet och sättas tillbaka i rätt läge.

Det var hett på taket men genom gott samarbete förlöpte det hela utan krångel.

Nu flyger vindflöjeln i luften igen. Jag har kunnat konstatera att den tillverkades 1953 av pappa. Detta årtal samt sitt namn hade han stansat in. 

Ordningen på lagårdstaket är återställd.

.
.

Jordhög väck

Ahh, nu är jordhögen bakom lagården borta. Den som kommit till under en treårsperiod då trägolvet lades om och samtidigt grävdes ur. Ett mycket litet steg för mänskligheten men väldigt skönt här på denna lilla plätt i universum. Det akuta på ladugården och rökbastun är åtgärdat. Byggnadsvård får ta tid. Nu återstår annat kul :-)

Det bästa av allt är att  det har spridit sig här i byn, om än marginellt, att ta hand om sina gamla uthus på ett varsamt sätt, inte genom en våldsam ombyggnad som är rätt vanligt. Räddningen av ett härbre och en kornlada utförs detta år. Och nya grannens lagård, fd Kalles, står intakt. Visst borde jag få glädjefnatt...
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om byggnadsvård, uthus, rökbastu, härbre, kornlada, lagård

Schablonmålning

Stannade vid den schablonmålade ladan i Knyssla, Rengsjö.

Det var svårt att undvika att se den med den här belysningen. Den målade ladan är både rolig och vacker. Men belysningen förtar det hela något, den är inte precis känsligt diskret. Det är andra gången jag ser den i kvällsljus. Den första gången åkte jag buss och kunde inte stanna, denna gång var jag min egen chaufför och rattade fram till detta tänkta varumärke för hälsingsk stolt tradition.
.
.