För närvarande

Mönstrat golv

En fernissad linoleummatta med tryckt mönster.
Den försöker likna en vävd matta av ull med kort lugg, kanske en Wiltonmatta. Linoleummattan är det vi även kallar "korkmatta". Från 30-talet. Hur snygg är den inte!

Återställare

Minns när jag skulle få ett litet syskon. Minns besöket med pappa på N-lings BB för att hälsa på mamma och lillasyster. Hur tog vi oss dit? Buss? Bilskjuts? Knappast cykel. Lillasyster låg bakom en stor glasruta i ett stort rum med många små vita sängar (på hjul). Så djupt nerbäddad att jag inte har något bildminne av att jag skymtade ett barn. Mamma däremot bjöds på medhavt kaffe med bröd (bullar gissar jag).

Det gick några dagar till och sedan var det dags för hemkomst för mor och nyfödd syster. Så förväntansfull jag var. Äntligen skulle jag få någon att leka med, en lekkamrat. De kom, lillasyster bars in till morfar och mormor på bottenvåningen. Hon var invirad i en grön pläd med stora vita blommor och placerades på schäslongen i köket. Så minns jag när jag gick fram för att kika på den där underbara varelsen som jag skulle leka med och minns besvikelsen över att hon var så liten, hennes ansikte, som var det enda som syntes, hade ihopknipna ögon och hon verkade inte alls intresserad av mej och absolut inte av att leka ;-)

Tiden gick, hon växte men det dröjde oändligt läääänge innan hon kunde springa och leka kurragömma ute, haha....

Hemma hos oss på övervåningen var skötrum inrättat i lill-rummet, där ammade min mamma också ofta min lillasyster. Vardagsrumssoffan hade då för tiden sin plats där och där stod också barnsängen precis som då jag var barn men den flyttades mellan rummen allt eftersom, att ett spädbarn skulle sova ensam nattetid var det inte tal om.

Nu ska rekonstruktion av ytskikten i detta rum påbörjas. Det är sannerligen svårare än du kan tro!
.
.

Reseanteckningar

Som intresserad av byggnader har man resa nästan vart som helst och finna något vackert och/eller intressant. Reseanteckningarna utgörs ofta av rum, hus, detaljer eller hela landskap som jag blivit förtjust i. Interiörer kan vara svåra att fånga på foto så därför kan en snabbritad plan och sektion vara ett bättre minne. En tumstock finns med i resetrunken. Men det kan lika gärna vara antika tempel eller kastilianska landskap som pennan fångar eller så.

Det här är ett av de fina minnen jag har från en resa till Lofoten då boende i en oförvanskad rorbu var en del av behållningen utöver den magnifika naturen. Rorbun var inte bokad i förväg utan letades upp på plats, jag var förtjust i enkelheten och ursprungligheten utan hård ombyggnad för att passa turister som kräver hemmabekvämlighet. Jag tyckte att det lilla huset för fyra fiskares säsongsboende hade "själ".
.
.

Kan ett hus ha själ?

Jag fick en fråga av Caroline för ett par inlägg sedan som jag funderat något över: Kan ett hus ha en själ?

Det påstås att äldre byggnader, hus har en själ. Som jag förstår håller du på med byggnadsvård och kommer i kontakt med äldre byggnader. Min undran är om du kan uppleva att det finns något som kan påminna om en själ och om hur det kan upplevas?
Eller är det något annat som finns där men som av några kan upplevas som en själ.
Det vore intressant att få höra din åsikt om detta.
Hälsar Caroline C

Tack för en intressant tanke, Caroline! Här för vi en dialog i kommentarerna: 2017-03-16 och 2017-03-20

***

Vem är jag att svara på om hus kan ha själ eller något som av några kan upplevas som själ? Jag har inte forskat om saken och känner inte till om forskning gjorts. Jag har bara mig själv att falla tillbaka på. Då det gäller byggnader har jag både kompetens och känslor men sociologi och byggnadspsykologi ingår inte i min sakkunskap.

Hur som. Jag vågar mig på skriva ner några tankar. Fyll gärna på med egna åsikter.

Till stor del tror jag vi själva skapar eller har i oss känslan av ett hus´eventuella själ. Våra bildminnen, historiekunskaper, doftminnen, känselminnen, synminnen gör att vi upplever eller inte upplever en samhörighet med ett hus. Interiört, exteriört eller bådadera.

Därför kan inte alla människor ha samma upplevelse av en byggnad, av ett hus´ själ eftersom det handlar om egna erfarenheter, kunskap och tidigare upplevelser att falla tillbaka på. Det kan handla om erfarenheter från barndomen – om hur vuxna i omgivningen reagerar på de miljöer man vistas i tillsammans som barn.

Ängslada Värmland

Husets själ handlar om tid, om kontinuitet, flera generations lager ovanpå varandra. Ju äldre byggnaden är desto längre historia, ju mer patina (naturlig nötning). Det skulle kunna liknas vid en palimpsest.

Det finns de som anser att patina är fult, att det upplevs som fattigdom att inte måla om, tapetsera om, byta ut panel osv. Av andra kan slitna trösklar, och synliga spår efter hantverkaren (t ex yxhugg, penseldrag, ojämnheter i smidet, märken efter sågtänder) uppfattas som något positivt. Under efterkrigstiden har moderna material kommit in på marknaden, där möjlighet till helt maskinellt släta ytor utan hantverkarens synliggörande, gjort att en förskjutning infunnit sig och patina, slitage, betraktas som negativt. Men en förskjutning håller på att ske tillbaka till uppskattning av hantverk och naturlig nötning, främst inom medelklassen.

För den som tycker att märken efter hantverkaren och patina är något negativt saknar ett gammalt hus värde, det kan behandlas precis hur respektlöst som helst. Då landet skulle moderniseras på 1900-talet fick det till följd att mycket revs och det nya folkhemmet byggdes upp. Crescendot i byggandet av bostäder var miljonprogrammet i storstäderna - Rinkeby-Tensta, Hallunda, Ronna, Rosengård, Bergsjön, Ålidhem m.fl -  där många områden idag är problemområden. Vad eller om man upplever en byggnads ”själ” handlar om klasstillhörighet tror jag.

Det är något med storleken på det byggda. Kan en skyskrapa ha själ? Har miljonprogrammens stora flerbostadshus med blåsiga mellanrum en själ? Har Colosseum i Rom en själ?

Colosseum, Rom

S:ta Karins kyrkoruin vid Stora torget, Visby under restaureringsarbete.

50-talskök någonstans i Sverige

Jag anar att det är lättare att uppleva ”själen” i ett hus om man har historiekunskaper, vet något om husets historia, känner till de människor som levde där och hur livet tedde sig i den samhällsgrupp som bodde/brukade huset. Paras detta med fantasi kan också hjälpa till att känna husets själ.

Jag minns mitt första besök till fornborgen Gråborg på Öland, så känslosamt i julinatten, fantasin for iväg utan att jag läst in mig på den där "stenhögen". För mig hade fornborgen en "själ", jag kände tidens gång. Sedan dess har jag arbetat mycket med restaurering av ruiner, varav många av kyrkoruinerna i världsarvet Visby, och trots att jag skaffat en hel del kunskap om byggnadsverken, deras historia och konstruktioner är de fortfarande lika intressanta och inspirerande för både vetenskapen och fantasin. Men det behöver inte vara den typen av grandios ruinromantik för att hävda att en byggnad har själ, det kan lika gärna vara en lagård eller varför inte en hölada. Men i mitt fall kommer vemodet in om det där enkla trähuset är helt förfallet och på väg bort, det tar bort mycket av upplevelsen av själ som finns/fanns. Är det så att en byggnad måste vara omtyckt för sin egen skull för att kunna ha själ?

Enligt mig kan även nya hus kan ha själ men det skriver nog inte alla under på: om de är ritade, dvs formgivna och terränganpassade just för den specifika platsen (genius loci), har genomtänkt planlösning och vackra, hållbara byggnadsmaterial. Det märks på huset om det är älskat av invånarna eller om det endast är en statussymbol att visa upp. Inredningen kan vara personlig, hemmagjord, enkel och ändå smakfull. Det måste absolut inte vara inredning från Svenskt Tenn, Ikea, Fritz Hansen, Kasthall, Kartell, Cassina, Swedese, Vitra, Norrgavel, Artek eller en byrå av ebenisten Georg Haupt eller så.

Ellen Key beskrev i Skönhet för alla om glädjen och möjligheten att med små medel ordna det trivsamt för sig. Om att ge huset en själ.

.
.

Elins dröm

Det här är härligt att läsa, drömmen som Elin har om ett fint gammalt hus. I min hemkommun. 

Texten är mer lättläst om du klickar HÄR. Artikeln fann jag på Gård och Torps hemsida.
.
.

Fritzl-fångenskap eller befriande sommarliv

Min då nya granne frågade mej ganska snart efter inflyttningen, om det var sant att Kalle och Hildur, som byggde huset hon köpt, lät de tre barnen i leva i källaren under somrarna. Frågan var ställd med ett sådant tonfall att tanken fördes på ett Fritzel-fall här i byn på 1940-talet stod klar.

Grannen, i 35-års åldern, född och uppväxt i bygden, upplevde berättelsen som hon hade fått den beskriven för sig av någon, som grym. Trots uppväxten här kände varken hon eller den som berättade det hela för henne, till levnadssättet här på västerbottniska landsbygden för två generationer sen.

Hemmansägarna hade på 1800-talet en bagarstuga/bryggstuga (här sa man bröjstu) som familjen flyttade ut till under sommaren. I samband med det städade man mangårdsbyggnaden, skurade trägolven, kritade spiselkransen, tvättade trasmattorna. Korna flyttades till sommarladugården och fick gå på skogen under dagtid.

Kalle & Hildurs hus och lagård syns på flygfotot från 1957 längst upp mot vänster. 
Det ligger mellan bäcken och gamla landsvägen.

Det där levnadssättet fortsatte även när de klassiskt traditionella byggnaderna inte längre uppfördes efter att nya hemmansklyvningar gjorts. Kalle och Hildur byggde sitt hus och lagård 1935 i samband med giftermålet. Då gällde inte timmerbyggnadstekniken utan huset uppfördes med regelstomme, det var ett av många s.k. Per-Albintorp som byggdes. Under huset byggdes en källarvåning med ingång både utifrån och inifrån. I källaren murades också en stor bakugn. Bakugn ville man inte vara utan trots att det gamla levnadssättet var på upphällningen. Det finns många fler exempel på detta med bakugn i källaren i hus från första halvan av 1900-talet här i byn. Matförvaring hade man förstås också i källaren och jag tror att tvättgungan fanns där, den där ljusgröna saken som tant Hildur använde vid tvätt sommartid då den flyttades ut intill bäcken.

Jomen, källaren var sval och skön sommartid och därför flyttade de tre barnens sängplatser dit precis som folk flyttat ut till bröjstun tidigare. Morfarsfars familj flyttade ut till bröjstun berättade mamma. Traditioner och välfungerande levnadssätt upphör inte så lätt - min mamma (f 1921) och hennes syster (f 1926) flyttade ut och upp på "bovinn" under sommarmånaderna som barn. Ett helt analogt levnadssätt som Kalles och Hildurs ett decennium senare. "Bovinn" finns kvar och har pappspända väggar och tak som målats med vit limfärg.

Har man inte fått kunskapen om bagarstugorna och de där berättelserna om hur livet levdes förr i bygden, är det lätt att tro att barnens sommarflytt till källaren var ett Fritzl-liknande skräckscenario istället för en befriande sommartillvaro.

Detta är en fängelsecell i Karlsborgs fästning

Att kunna sin hembygdshistoria, att ha hört äldre människors berättelser, gör skillnad. Men jag gissar att i vissa familjer menar man att det var ett fattigt liv och det kan finnas en ovilja att påminnas om det som var.

För mig personligen innebär kunskapen om hur livet levdes förr en fördjupad känsla för hembygden.
.
.

Gränsmarkering, rågångar

Att hålla rågångarna tydliga till rågrannar är viktigt. Men med oss nutida hemmansägare är det inte lika vanligt förekommande som bland tidigare generationer. Trots att vi har så många maskiner till hands. Fyrhjulingar, röjsågar, skotrar...

Pappa brukade gå med de olika rågrannarna för att hålla gränserna öppna, inte alla samtidigt men en rågång per tillfälle. Emellanåt kollade han rågångarna själv eller med mej och/eller syrran och samtidigt berättade han om skiftet. Redskap var röjkniv, yxa och kanske en burk rödfärg.

Numera brukar vi kolla upp rågångarna under barmarkstid, en sträcka vart år om möjligt. Här finns rösen, råpinnar, eller bleckade trädstammar. En sommar för några år sedan gick vi rået med ena rågrannen och markerade tillsammans.

Den här rågrannens avverkning börjar växa upp och det blir dags att röja bort vissa träd och se till att rågången är synlig.

Under skogspromenaderna finns det så mycket vackert att ta till sig. Och ryggsäcken med fika är med förstås.

 

Att stanna och dricka kaffe med smörgås till är härligt tycker vi.

På berget står stenrösen med störar med jämna mellanrum.

Ibland kan någon pinne ha gått av och då byter vi ut den. Fortfarande gillar jag att använda granslanor från skogen som markering. Ibland målas stenar med röd färg.

 

Vår granne i söder använder VP-rör i sina rösen.

Just vid vid detta hörnröse i söder har jag bytt ut granslanan mot en gul köpepinne. Jag upptäckte en ny markering några meter bort och ville för framtiden minnas vilken som var den ursprungliga.

Här syns det gamla hörnröset närmast med gul pinne och några meter längre bort det nya röset med ett VP-rör. Så nära varandra brukar rösena inte stå här. I andra hörnet står VP-röret nerkört i myrmark en bit från röset med toppig sten.

Två nya gränsmarkeringar vid skiftets två hörn i söder kom upp efter pappas bortgång och under projekteringen av de 40 vindkraftverkens som anlades på grannfastigheterna. Märkligt. Kanske trodde rågrannen i söder att jag inte känner till min skog och vet var gränserna går. Ändå är det märkligt att vilja flytta gränser - som jag tolkar det som tills jag får en annan vettig förklaring. Rågrannen råkar vara politikerfamiljen La Famiglia.

Jag talade med sonen i familjen, nuvarande markägare, för några år sedan direkt efter en årsstämma i bysamfälligheten för att höra om han visste något om de nya rösena. "Jag ska fråga pappa" blev svaret. Fadern, som också var på stämman, kom och inte heller han sa sig känna till de nya rösena och anledningen till att de kommit upp. Med stenhård blick och kall röst sa han till mig att man inte får flytta rösen. Herregud vilket snack, som om jag inte visste det!!!

Vem gör ett nytt röse utan att ta ansvar för det! Varför? Kanske för att förtydliga rået men varför inte säga det då. Det är inte helt ovanligt här att rågränserna inte uppdateras gemensamt utan en hemmansägare bestämmer sig att nymarkera helt allenarådande. Det kan bli riktigt fel vill jag påstå.

Genom att grusa en bysamfälld väg påstår man sig vara rättmätiga ägare. "Det är pappa som har grusat vägen, så det är hans" säger sonen, politikern, högt och tydligt på förhandlingen i miljödomstolen då fråga om tillfartsväg till vindkraftsområdet kom upp. Så lätt gör man sig till "ägare" av en bysamfälld väg utan att någon vågar eller vet att protestera. Antagligen vet inte övriga hemmansägare vad som gäller rent juridiskt, kanske har kunskapen om vad som är bysamfälld mark fallit i glömska (det senare tror jag inte gäller samtliga). Hur det än må vara är jag verkligt förskräckt över okunskapen i byns samfällighetsförening. Varken styrelse eller hemmansägare vet vad vi äger tillsammans. Det betraktas som oviktigt.

Den alldeles nyligen bortgångne Torgny Lindgrens västerbottniska skröna om rågångarna som flyttade sig har sin aktualitet än idag :-)

Lindgren flyttade söderut men kände människornas mentalitet i sitt Västerbotten mycket väl och gjorde god litteratur av berättelserna. Hade han varit född här i kustlandet hade historierna varit av samma kaliber. Jag lovar!
#nordmalingsproblem
.

Fäbodgränsen

När jag var liten berättade någon i byn att fäbodarna här på skogen var de nordligast belägna i landet. Det trodde jag då. Som barn är man inte källkritisk. Det var ju speciellt att bo nära den nordligast belägna fäbodvallen.

Att påstå att byns fäbodar var de nordligaste gjordes kanske av okunnighet eller kanske var det ett försök att göra platsen märkvärdigare än vad den är. Ett sätt att förhärliga sin hembygd eller sin egen gård kan vara att få den att verka större, bättre, märkvärdigare, och framför allt äldre än den är. Det spiller över på den egna personen som därmed får högre status.

På en levande fäbod finns möjlighet att träffa på boskap sommartid.

Med tiden har jag lärt mig mera om de agrara systemen och böndernas olika levnadsvillkor. Sydgränsen för fäbodväsendets utbredning löpte vid slutet av 1800-talet från norra Bohuslän vidare norr om Vänern till Norduppland. Norr om den gränsen fanns alltså fäbodar, dvs ända upp i Norrbotten.

Fäbodgränsen sammanfaller till stor del med den klimatiska norrlandsgränsen och delar två hushållningssystem åt. Norr om gränsen var näringslivet baserat på boskapsskötsel, söder om gränsen på åkerbruk. Det är intressant att inse att fäbodgränsen sammanfaller tunnbrödsgränsen. Det är något som jag än idag märker av i matkulturen i norra och mellersta Sverige.

Förenklat kan man säga att i Nordsverige var mjölkhushållningen betydande, man hade torra ojästa bröd, kärran har använts för lätta transporter - kärrvägar betyder inte att vägarna gick över kärr som jag trodde som ung :-). I söder var mjölkhushållningen mindre utvecklad, man hade jästa bröd och vagnen var vanligare än kärran som transportmedel. Bondgårdarnas uppbyggnad skilde sig också åt norr och söder om denna fäbodgräns/klimatgräns.

Min bys fäbodar är långt ifrån de nordligaste. I Norrbotten har en fäbod blivit kulturreservat minsann. Min bys fäbod har inga byggnader bevarade från den tid då de användes för sitt ändamål. Nej, "uppsvinget" för fäbodplatsen kom då en skogsbilväg anlades på 1980-talet och man plötsligt kunde åka bil dit, ja ända in på fäbodvallen om så önskas, vilket förtar upplevelsen av historisk plats. Hur många besökare reflekterar över hur livet där pågick då vallen var i bruk? När övergavs fäbodlivet? Vilket jordbrukarliv och byggnadsskick kom i byn efter fäbodväsendet? Hur många funderar över de ljud och den tystnad som då fanns på platsen? Hur människa och natur levde i symbios på den tiden? Hur skrönor uppstod och berättades vidare. Hur vi själva faktiskt formas av det liv som då levdes även om vi inte inser det.
.
.

Geografiska gränser

Föränderlighet är det enda bestående.

Gränser har förändrats och förändras allt jämt. Här ses ändringar från år 1150 e Kr till nu. Jag har inte källkritiskt granskat den. Filmen börjar långt innan våra nuvarande nationer var fastställda, Sverige som nation existerade inte på 1100-talet men väl när filmklippet slutar. Att gränser och nationer är heta ämnen vet vi.

Föränderlighet är det enda bestående.
.
.

Den ekonomiska, politiska och religiösa makten

Maktcentrum fångat på vykort.

Den politiska makten i N-ling residerade tidigare i träbyggnaden till vänster, kommunalhuset. Det är numera rivet och ersatt med ett nytt kommunhus där även polis och bibliotek ursprungligen inrymdes.

Bankdirektören för Svenska Handelsbanken hade tjänsterum i trähuset till höger. Byggnaden finns fortfarande kvar. Kring banktomten löper ett staket med diagonalställda ljusmålade ribbor, mycket tidstypiskt. Där innanför finns träd planterade. Numera är där parkering. Gatan rakt ner heter Storgatan. Den har sin början strax utanför kyrkans grindstolpar. Längs Storgatan låg en gång kyrkstugorna som ägdes av bönder från byar runt ikring för övernattning vid kyrkobesök. Kyrkstugorna fanns kvar för tre generationer sedan, därefter krävde moderniteten att de skulle ersättas med handel och kommers.

Den religiösa makten - medeltidskyrkan med sin fristående klockstapel - ligger mitt emot och helt nära den politiska och ekonomiska makten. Området kring kyrkan är idag riksintresse kommer förhoppningsvis att bestå för lång tid.

Än idag är alltså strukturen densamma - byggnadernas belägenhet och funktioner. Men maktbalansen har förändrats.
.
.

På väg bort

Det stod en gång en lada i alla år mitt emot grundskolan i Lögd´. Den befann sig på andra sidan landsvägen, f d Riksväg13. Jag fascinerades av spåntaket från unga år. Och de sista åren insåg jag att det antagligen var det sista helt synliga spåntak som fanns att se på en helt upprättstående byggnad i bygden. Formen på ladan var traditionell och enkel med sadeltak och rejäla takskägg. Väggarna var panelade och rödfärgade. Ladan tillhörde bondgården i bakgrunden som ligger i byns mitt. Skolan står direkt till höger utanför bild.

 

Jag fotodokumenterade när den var på väg bort. Helt plötsligt kunde man se att den var timrad men förhöjd med reglar för att rymma ordentligt med hö som ju är skrymmande då det inte balas. I samband med förhöjningen fick den takstolar istället för åsar som bar upp taket.

Det syns även att den tidigare var indelad i två avdelningar. Och vad mer är - man ser de långsmala horisontella öppningarna på ena gaveln och jag inser då att detta var tidigare en rökbastu där kornet torkades.

Plötsligt minns jag storhässjan som stod i öst-västlig riktning ut från den röda gaveln på lagårn där borta när jag var barn, och inser historiens gång med rökbastun som ersätts av en storhässja (kornhässja) och då får bastun funktion som hölada. En rökbastu placerades en bit från gården eftersom den eldades upp vid torkning av säden och därför var brandfarlig.

Delar av storhässjan på flygfoto från 1957. Rökbastun stod då till vänster utanför bild.

 

Jag förmodar att den "såldes på rot" för att bli del av något annat. Det vore intressant att veta hur många av alla de rökbastur en gång fanns, som ännu finns kvar i kommunen idag. Ingen av alla de mer sentida storhässjor som fanns här i bygden är kvar, de är väldigt utsatta konstruktioner som håller kortare tid än en timrad byggnad som en rökbastu. 

Det var vintern 2006 som ytterligare en av jordbrukets byggnader försvann, en byggnad med mycket lång historia. Hejdå!
.
.

Heja heja Dorotea hembygdsförening!

År 1930 börjades det byggas det s.k Per-Albintorp runt om i landet. Målet var att förhindra urbanisering samt uppmuntra till egenförsörjning. Det räntefria lånet gick till lantarbetare, flottare och skogsarbetare och skulle räcka till tomt, bostadshus och ladugård. Här nedan är en filmklipp från ett Per-Albintorp som makarna Sundström bodde i runt 50-talet i Dorotea, restaurerat av Dorotea hembygdsförening med hjälp av bygdemedel från Länsstyrelsen.

Så jättefint! Noga med varje detalj och inventarier har man varit. Jag bokar in en resa till Dorotea i sommar. Där finns en förening som vårdar sitt kulturella kapital och det lockar mig.
.
.

Tvålkoppsspiral och kryssvred

Plast var en nyhet på 50-talet och kunde användas till mycket. Både Hook-krokar och tvålkopp finns i huset.

Den här kallvattenkranen med kryssvred monterades i masoniteköket inför dess invigning 1950. På den tiden användes den elektriska spisen för att värma vatten, varmvatten kom inte ur en kran. Som så mycket annat fick kranen en ny chans som tappställe utomhus då en ny engreppsblandare monterades för både varmt och kallt vatten 20 år senare. Tvålkoppen fick hänga med då den inte passade på den nyare blandaren. Nu är den här 50-talsblandaren bortmonterad men i gott förvar.

Jag förstår fantasin som satt igång tankarna på den okände formgivaren. Idén är superb. Såklart att jag rengör och tar tillvara på den här spiralformen. Kanske kan den komma till nytta igen.

Det är dags att byta ut blandaren från 70-talet. Jag söker en armatur/kran för varm- och kallvatten som passar bättre in i 50-talsköket. Det är inte helt lätt att hitta en där tvålkoppen kan monteras. Hade bara en kallvattenkran behövts skulle jag ha satt tillbaka den ursprungliga efter uppsnyggning.

Plastöverdragen ståltråd i spiralstring.

Klicka på bilderna så kommer respektive hemsida. Den här övre tillverkas av danska Toni,

 bilden är länkad till den svenska återförsäljarens hemsida.

Det är dessa två köksarmaturer som jag tittat på fram till idag. Blir det någon av dem jag väljer? Eller finns det ytterligare flera?

.
.

Glad fredag!

.
.

Kreationer i papper

Tänk att jag hann se den här fantastiska utställningen på Livrustkammaren innan den stänger den 19 mars. Det blev en lugn timmes sakta strosande och betraktande bland Medici-familjens medlemmar som visade renässansmode i papper.

Isabelle de Borchgrave heter den belgiska konstnär och skulptör som har tillverkat de avancerade pappersdräkterna i naturlig storlek med renässansmålningar som förlaga. Eftersom jag inte hade en bra kamera med mig hämtar jag några bilder från nätet. Det finns massor om man googlar. Klickar man på en bild nedanför länkas man till platsen där den återfinns.

 

Det är sådant här som jag behöver ibland - konsumera museikultur. Livrustkammaren är för övrigt ett av mina favoritmuseer i Sthlm. Museet som förhärligar kungamakten - kan man tänka sig. Arkitekt för museidispositionen och den elegant smakfulla inredningen på 70-talets slut var arkitekt Sven Ivar Lind.

Ja, nu fick jag det sagt också: att jag som landsbygdsboende varit i Sthlm. Och varit kulturell. Det ska visa att här är en som "hänger med". Skulle en infödd storstadsbo blogga, facebooka, instagramma att hen varit i N-ling? Va? Nej, man kör möjligtvis förbi när man är på väg att åka skidor i fjällen. Och skulle N-ling kunna göra sig känt genom kultur? Natur har vi men det finns så mycket av detta i hela "Norrland", natur som kanhända är ännu mer oförstörd och storslagen. Snart kör en reklamkampanj igång där tillvaron i N-ling ska åskådliggöras med att här finns mest lyxproblem. Det finns en självinsikt att detta är en problemkommun, nu vill man vända detta till något positivt. Det är tänkt att kommuninnevånarna själva ska hjälpa till att få ut budskapet och dessutom ska en kort reklamfilm visas i närområdena.

.
.

Historietvättarna

Jag är intresserad av livet förr här i byn och annorstädes, både mäns och kvinnors. Men idag är det den 8 mars, den internationella kvinnodagen, och då tar jag upp en arbetsam syssla som varit (är?) kvinnogöra. Något som mycken tid anspråk och var tungt innan tvättmaskinerna kom.

Tvätterimuseet i Hagalund, i Vårby söder om Stockholm har jag besökt några gånger och funnit det värt besväret att ta sig dit. Det är helt enkelt ett bra museum i privat regi som ordnar tvätt under olika årstider allt för att visa hur "industriell" tvätt gick till en gång i tiden. I Vårby fanns många tvätterier som tvättade åt familjer i Stockholms innerstad.

Via deras hemsida fann jag förra året en hembygdsförening i Småland med 314 bofasta som också har ett tvätterimuseum och som testar sig fram med olika tvättredskap. Härmed kan jag glatt presentera en fantastiskt bra och fin hemsida med undersidan: HISTORIETVÄTTARNA 

Klicka på bilderna så kommer du till platsen som de lånats från.

På fotot pågår tvätt i Odensjö socken i Småland

Titta gärna runt på hemsidan i övrigt. Den är mycket bra. Öppen, berättande, informativ - inte enbart om historisk tvätt utan minst lika mycket om nutidens evenemang. En sida som vänder sig utåt även till fritidsboende och till en som jag - som aldrig varit där. Lovvärt!

 

 Här pågår isbyk i Hagalund, Vårby.

 

Den stenmangel som var bymangel i Odensjö stod i Ture Jönssons uthus och var hela byns mangel dit man gick med lakan, dukar, örngott och handdukar får jag veta på hemsidan.

 Strykjärn från 1812 i Hagalunds tvätterimuseum.

Någon i min hemby som vet var byns mangelbod stod?
Som vet hur mangeln såg ut?
Någon som vet var tvättstugorna stod?
Som vet om några tvättstugor finns kvar och i vilket skick de i så fall är?
Någon som vet var klappbryggorna fanns?
Finns någon kvar?
Vilka tvättmedel användes före 50-talet? Hur tillverkades de?
Hur torkades tvätten?
När man började torka på lina - hur såg de första klädnyporna ut och hur förändrades de under hand?
Hur har man genom historien fått den torra tvätten slät?
Hur stänktes tvätten?

Några som vet? Visst är det värt att bevara åtminstone minnet av många generationers kvinnorna som gått före och deras arbetsinsatser. Även om de inte gick i bräschen för kvinnosaksfrågan.


* Odensjö - socknen mellan sjöarna. Historietvättarna.
* Hagalunds tvätterimuseum / Stockholm Muesum of Laundry
.
. 

Pudel-prydnad

En sådan här pudel av gips stod på en hylla i kammaren hos mormor och morfar bland några andra prydnadssaker. Jag minns den rätt väl. Men det vara bara en och historien bakom känner jag inte till. Inte heller när de här pudlarna var populära. Förmodar att pudeln i sin tur var arvegods. Men om de två, som antagligen funnits, stått i morfars eller mormors föräldrahem vet jag inte.

 Jag köpte en Lisa Larsson pudel som (tillfällig) modern ersättning för några år sen :-)
.
.