Romanen
Swede Hollow av Ola Larsmo (2016) är läsvärd och påminner om att inte alla utvandrare / invandrare lyckades i det nya landet på andra sidan Atlanten. Svenskar här anses korkade, luktar illa och går inte att prata med. De bor i
slummen i Swede Hollow och står längst ner på den amerikanska
samhällsstegen. Det gick inte bra för alla som för Karl Oskar och Kristina i Wilhelm Mobergs utvandrarepos.
Swede Hollow, looking north from East Seventh Street before creek was enclosed.
Photo between circa 1912 and circa 1915.
"
... där (...) gick för hundra år sedan en hårt trafikerad
järnväg. Dalgången var från 1880-talet känd som Swede Hollow, ett av
stadens värsta slumområden och hem för minst tusen människor i
fallfärdiga skjul, byggda utanför alla stadsplaner. Merparten av dem var
immigranter från Sverige. Men hamnade man i Swede Hollow tycks man
också ha fallit utanför själva historien.
(...)
I tidningen St Paul Daily Globe hittar man i mars 1886 ett intressant
reportage, "THE SQUATTER'S HOME" – "En främmande bosättning mitt i St
Paul, och dess främmande Invånare". Signaturen "Grundy" har bestämt sig
för att slumma en stund och vågar sig ned i denna okända terräng, där
han möter "små linhåriga barn i illasittande, smutsiga kläder" som åker
släde på en gammal träskiva "och tjattrar med varandra på ett
obegripligt språk". Journalisten slås ändå av tystnaden, hur han
stirras ut av misstänksamma, blonda sluminvånare. "Inte ens hundarna
skäller ju här."
Han noterar också hur Swede Hollow-borna får betala en
och en halv dollar i månaden för att slå upp sitt skjul på platsen, men
i övrigt saknar alla rättigheter och när som helst kan vräkas. Flera
familjer delar på varje hus, som mäter kanske tolv kvadratmeter. Den
svårt nedsmutsade Phalen Creek som rinner genom dalen är en ständig
källa till oro, då man tömmer allt sitt avfall där, inklusive det från
dassen. I andra tidningsartiklar från tiden oroar sig myndigheterna för
risken av ett kolerautbrott och kallar Swede Hollow för "en miniatyr
av det primitiva Sverige". Men "Grundy" skriver: "De vithåriga männen,
kvinnorna och barnen nere i dalen bryr sig föga om sådana diskussioner,
fjärran som de lever från stadens buller och förvirring." Han slutar
med orden att de helt enkelt är "lyckliga".
(...)
– Svenskar, inte minst kvinnor, fick senare rykte om sig att vara
duktiga arbetare. Men när de kom spreds först bilden av "the dumb
swede", "den dumma/stumma svensken" – vilket berodde på att de hade
svårt att lära sig engelska. Under en period var svenskar inte riktigt
lika "vita" i amerikansk mening som anglosaxare och tyskar – sedan kom
en våg av slavisk invandring, och då blev svenskarna "vitare".
(...)
Den svenska immigrantstocken fasades in i samma
hierarki som andra nykomlingar – de senast anlända var alltid
"efterblivna", lät och luktade konstigt, åt märkliga saker. Sedan kom
en ny grupp in längst ned, de tidigare "primitiva" steg uppåt och blev
mer amerikanska. Efter svenskarna kom italienarna till Swede Hollow,
och lämnade betydligt fler spår efter sig i skrift och bild. Senare kom
en grupp polacker. De sista invånarna i "Hålan" var en grupp
mexikanska familjer, som vräktes 1956 varefter man brände deras hus.
Dalen var en sanitär olägenhet. Nu är den en park utan lämningar av
mänsklig bebyggelse.
"
Saxat ur artikel om
Swede Hollow
av
Ola Larsmo
Dagens Nyheter 2013-08-15