Shell och Tre Snäckor

Tre snäckor hette vägkrogskedjan som ägdes av petroleumföretaget Shell en gång i tiden. Fyndigt.

En av platserna där Tre Snäckors skylt fanns kvar länge var i Ullånger i Västernorrland. Bensinmacken Shell är stängd sedan länge men ett matställe i ny regi finns kvar. När bilderna togs 2011 fanns de förgyllda snäckorna kvar och ytterligare i några år. Jag stannade för att dokumentera trots trist väder. Jag hade på känn att de inte skulle förbli kvar så länge till. Sedan ett par år tillbaka är den vackra skylten slutligt bortplockad.

Jag vill inte påstå att jag tycker det här stället har vunnit på ombyggnaden från bensinstation. Men där finns det typiska mexiteglet kvar och på bilderna även de gyllene snäckskalen. Det hade gått att göra design- och materialmässigt mycket bättre.

Men uteplatsens räcke, entrédörren av aluminium, igensättningen av bensinstationens glasade yta, färgsättningen av nytillskotten är fula. Det känns så typiskt rätt ödslig svensk glesbygd. Till samma kostnad hade detta kunnat göras mindre stötande för ögonen. Och kanske attraherat fler kunder? Är det något som är glest mellan längs våra stora kommunikationsleder så är det bra vägkrogar. Samtidigt ska vi vara glada över de invandrare som håller svenskarna med mat i form av pizzor och kebaber. Vad skulle man annars äta utanför de större orterna, orter som åtminstone jag gärna besöker? Det sägs att ju mindre "håla" desto fler pizzerior finns det. Kanske stämmer det...

Men nog var det synd ändå med de där tre förgyllda snäckorna som inte längre finns...

Foto härifrån.

I Ullånger finns dock ännu en gyllene skylt kvar. Den är ensam i sitt slag och väl synlig från E4.  Det är en stooor klädhängare i toppen av en låg byggnad av typiskt 60-talssnitt med bred sarg upptill som döljer ett platt tak. Ett välkänt varumärke för ett dåtida modehus. Nu finns ingen kommersiell verksamhet kvar i byggnaden. Ska vi anta att den stora galgen kommer att plockas ner i en snar framtid? Jo, så blir det om jag får förutspå. Inget är konstant utom förändring. Förutom slott och herrgårdar som står kvar flera mansåldrar ;-)
. 
.

Tidningarnas rapportering om n´Finn-Wiero

Långt bortom Atlanten kunde emigranterna läsa om händelser i hemlandet Sverige. Här är en artikel ur Svenska Amerikanaren hemlandet 1915-08-05.

Och här i landet skrevs det också om händelsen. Säkert mer än den notis som finns i  Dalpilen 1915-07-06.

* Mathias Efraim Emanuelsson Wiero (f. 13/1 1872) kom från Isokyrö, Österbotten, Finland. Flyttade enl. kyrkboken till socknen 23/4 1910.
* Edla Maria Jonsdotter Broman (f. 18/8 1871) kom från Jurva, Österbotten, Finland. Flyttade till socknen 11/9 1914. Om jag tyder kyrkboken rätt kom båda till Sverige år 1905, kanske inte tillsammans.

Jag skrev så här om händelsen jag fått återberättad många långa år innan jag läst tidningsartikeln här ovan. Har nu även kunnande om var huset låg. I kyrkboken står "Självmord genom skott i pannan hans medan stugan brann ner (troligen antänd). Finsk undersåte. Intyg till stat. Centralbyrån och kronofogden den 28/6 1915."

Det här hände under första världskriget och Finland var ännu inte en egen nation.

Det som ingen minns har ändå hänt.

.
.

Trapphus att gilla

Formgivning. Material. Kulörer. Uppfört i Umeå 2014. Att gilla!
Undrar om det kommer att stå sig lika länge och bra som det här trapphuset?
.
.

1970-talets jämställdhet mellan stad och land

Under 1970-talet var den ekonomiska jämställdheten mellan städer och landsbygd som störst. Det kan man se bland annat genom de då uppförda offentliga byggnader som simhallar, sporthallar, daghem, bibliotek till allmänhetens gagn i varje kommun, även i små kommuner utan stad.

Så var det även i hemkommunen.

Det är den där typen av byggnader ofta byggda av tegel med platt tak bakom en hög sarg av trä, den internationella stilen. De uppfördes över hela landet, flera av dem står tomma idag. De hamnade gärna på vykort. Trista vykort tycker de flesta idag, men de visade en då fortfarande framtidsoptimistisk landsort som ville visa upp sig.

 

Vårdcentral med sjukhem, simhall, skola.

 

 Sjukhemmet från annat väderstreck.

 

4-bildskort med E4:ans bågbro över Lögdeälven, småbåtshamn vid kajen som då fortfarande var i funktion, Kungsstenen, de hårt renoverade vallstugorna (det fanns tydlig stolthet över de kvarvarande reminiscenserna av kyrkstugorna som en gång fyllt Storgatan här på Kyrkovallen).

I sågverkssamhället Rundvik, där kommunens största arbetsgivare fanns, revs en hel del hus för att bereda väg för en ny infart - Strandvägen! - mest tillägnad timmerlastbilarna som ersatte flottningen. Där bilden är tagen minns jag många småhus, ett centrum med hus med olika funktioner. Där byggdes detta komplex som idag, 2017, står tomt och ser allmänt skräpigt ut. Men de två tallarna är fortfarande vackra!

 

Så här såg det ut före rivning. 70-talets köpcentra ligger på höger sida av vägen. Den nya vägen kom att passera rakt över farmors hus. Och ni ser de släta berghällarna som då fortfarande var synliga, en liten bit skärgårdsnatur som påminde om hur havsnära samhället ligger.

Även sågverkssamhället visade upp sig i 4-bildstryck. Folkets hus uppe till vänster (med tillbyggnaden där en del av en byggpraktik verkställdes - (här ska vi inte tala om arkitektur utan bara mycket enkel tillbyggnad), äldreboendet, badplatsen vid sjöbodarna och slutligen småbåtshamnen. Framtiden såg ljus ut! Förhållandet stad - land hade ännu en viss ekonomisk jämvikt.
. .

Omväxling förnöjer inte

Tänker på tiden före och under andra världskriget. Jag var inte med då, var inte född, men en bild av den tiden har jag fått under de år jag levt mitt liv. Min uppfattning av den är att de som då stödde den tyska naziregimen till stor del var akademiker och därför ofta var stadsbor. I västerbottniska Umeå (som då ännu inte var universitetsstad men väl residensstad och garnisonsstad med invånare bland samhällets övre skikt) fanns nazister men på landsbygden långt utanför sympatiserade väldigt få. Visst fanns det landsbygdsbor i "Norrland" som stödde Hitler men inte genom partianslutningar och delaktighet i det politiska engagemanget. Här i byn fanns nån person med uttalad nazivänlig inställning men allt eftersom andra världskriget fortgick och Hitlers makt minskades, "vändes kappan efter vinden". Det blir ju lätt så om man följer "de starka" bara för att de har makten och sedan tar avstånd när man märker att makten avtar, enbart för att rädda sitt eget skinn. Här uppe håller man tyst och hoppas att det ska bli glömt att man "satsat på fel häst". Att "vända kappan efter vinden" är heller inget ovanligt bland oss svenskar som kollektiv, som de senaste 200 åren aldrig behövt ta ställning eftersom vi som nation inte befunnit oss i krig.

* Det fanns större andel nazister i södra och mellersta delen av landet på 30-talet än i norra, eftersom här norrut bodde en större andel arbetarklass.

* Idag är det ofta akademiker som tar avstånd från nazismen och människor ur de socioekonomiskt svagare grupperna som synligt förespråkar nazism, nationalsocialism och rasism. Någonstans på vägen har omväxling i de djupa folklagrens uppfattning skett.

Statistik från 30- och 40-talen har jag inte men att andelen av befolkningen som sällar sig till nationalsocialistiska sympatier ökar idag går inte att komma ifrån. Valresultaten till riksdag och kommuner 2014 och nu senast i kyrkovalet 2017 visar utvecklingen.

Hur blev det så? Vad hände?

Hur skulle jag själv ställa mig om vi stod inför en diktatur som krävde lojalitet med nazism, rasism, nationalsocialism? Hur skulle mina grannar ställa sig? Mina släktingar? Mina kollegor? Mina bekanta? Mina vänner?

Det här är mina egna tankar, inte forskning.
Har inte läst in mig på nazismen i norra Norrland på 1930 till idag. Här finns något.
Jag har lite mer koll på Mellansverige än Norrland

 Att odla dahlior ger ingen förändring av läget men ger skönhet för stunden.
.
.

Resa för vetgiriga

Kulturarvsdagen den 10 september ägnades åt förkovran i den sörmländska bygden som två hembygdsföreningar anordnade. Att färdas med modernt färdmedel längs en tusen år gammal transportled var ett nytt drag (!). Vattennivån är idag 5 meter lägre än för 1000 år sedan och landskapet har därmed förändrats rejält. Där det då var sjöbotten finns idag ett mycket bördigt odlingslandskap. Landskapsförändringen har skett i huvudsak för att få ökad produktion av livsmedel (spannmål). Det kan ha varit livsmedelsproduktionen som en gång gjorde det möjligt för bygden kring Mälaren att bli landets centrum med Stockholm som huvudstad.

Med på resan var en arkeolog som varit med om utgrävningar då en ny sträckning av E20 anlades och kunde berätta om gravplatser, husplaner, huskonstruktioner och samhällsliv under brons- och yngre stenålder. Runstenar, stenkistor, gravfält och runhällar besöktes i parti och minut. Som norrländska, uppvuxen i norra Norrlands kulturhistoriskt karga miljö, är jag förtjust över det jag ser. Den mest kända ristningen var den här, här utgiven på ett vykort från Svenska Turistföreningen på 20-talet:

Kunskapsturism var ordet.
Vi fick oss till livs ett givande föredrag om jordbruk och djurhållning i bygden under vikingatid och landskapets förändring till idag. Insåg att jag skulle kunna ha glädje av att läsa Europeiska kulturlandskap: Hur människan format Europas natur av Urban Emanuelson (2009) samt Carl Fries, Gammalsverige (1965).

Skriftlig illustration

- "Vad är skillnaden mellan dumhet och okunskap?"
- "Jag vet inte, jag bryr mig inte."

Skyddet mot faktaresistens är till exempel att bevara och använda sin nyfikenhet. Och att ifrågasätta sina egna övertygelser. 
.
.

Ulrikas smeder

Besökte ett hembygdsmuseum på väg hem från ett födelsedagsfirande. Hittar en samlares efterlämnade allmoge-föremål. Fascineras. Här ovan en sammanställning av smeder som verkat i Ulrika. Gillar den här typen av forskning med enkel redovisning. Torpinventeringar har jag också sett redovisas så här enkelt.

Klicka på bilden för att läsa förstorat.

Jag känner dessvärre endast till en bysmed hemmavid, n´ Erik Ors´. Bysmedjan är numera garage, härden med skorsten revs före min tid. Sedan 2006 är även bysmedens bostadshus borta. Har aldrig sett någon sammanställning som gjorts över de byasmeder som funnits i socknen som helhet. Visst finns det kulturella skillnader mellan det nordligt belägna nybyggarlandet och de länge bebodda bygderna i mitten och i söder.

Foto Bengt Oberg, 2017, hämtat från wikipedia.

Vi letade efter ett hembygdsmuseum, en ålderstigen timmerbyggnad. Hittade en byggnad vid den traditionella marknadsplatsen med skylten "Museum" utanför. På andra sidan vägen låg en skolbyggnad uppförd vid samma tid.
 - "Vad har det här varit för byggnad tidigare, innan det blev hembygdsmuseum?" var undran från medpassageraren. En brandstation?
- "Men slangtork saknas saknas ju", svarar jag.

Det visade sig att byggnaden nyuppfördes som museum och invigdes 1962. Haha, så förvånade vi blev. :-) Det hela bekostades av en hembygdsivrare med hustru, allmogeföremålens samlare. Att skolan använde museet för att ge barnen sin hembygdshistoria var tydligt då korta essäer fanns vid många av föremålen med namn och klass angivet. De två tidigare bloggposterna är skrivna efter besöket i detta museum.

Här finns inga uppbyggda miljöer (ja, en liten då) men är fyllt av föremål med beskrivningar. Föremålen är tagna ur sitt sammanhang men mycket fanns att se, jag som gillar den museologi som visar hela samlingar, inte enbart utvalda föremål i en uppbyggd kontext. Rena rama 1800-talets utställningsteknik :-)
.
.

Bulvan

Lockfågel av tyg.

"Orrar skötos vanligen förr för "bulvan" med anledning av att orren gärna vill sluta sig i sällskap då den om vintrarna i björkskogarna äter av björkknopparna. Därvid begagnades konstgjorda orrar sydda av blå vadmal och med påsydda vita tecken och röda ögonbryn. De uppsattes på stänger bland björkar i närheten av orrkojor, byggda av ris, där jägaren sedan satt och väntade till några besökande orrar kommo, vilka "bulvanen" lockat till sig. Det hände att slaghöken anföll bulvanerna och då blev ett lätt byte för skytten. Såväl en bulvan som samtida skjutvapen finnes förvarade i härvarande samling."

Lockfåglar av textila material är lättare förgångna än de av målat trä. Äldre vettar för sjöfågeljakt har jag sett många av men aldrig en sån här tygorre. Nu har jag gjort det tack vare en framsynt samlare.
.
.

Allmogens stolar och pallar

En mat-tavla!

Det här är ännu en mattavla. Jaha. Nu lärde jag mig något nytt, så underbart det kan vara med hembygdsmuseer :-)

Mattavla, matstol , detsamma som bord­stol, en kombinationsmöbel (Nationalencyklopedin).
 
Mattavlan användes i trånga, fattigare allmogehem som bord i utfällt läge och stol att ställa vid väggen däremellan. Jämför med möbleringen i högreståndsmiljöer på 1700-talet med pelarbord med nerfällbar, rund bordsskiva, ofta av alrot som ställdes vid väggarna när man inte åt, eller slagbord som fälldes ihop och därmed tog liten plats.

 

Förutom alla spännande föremål finns på det här hembygdsmuseet en sommarutställning med lokalt tillverkade stolar och pallar. Och mina tankar går till de lokala möbelsnickare som funnits i min hemby. Vilka var de? Kommer de att finnas kvar i minnet om 20 år?

Pallar. Inte något finlir men ändå intressanta.

Detta är en kaststol. Den skrivna förklaringen på användningsområdet förstod jag inte. Bara att den användes i samband med att nekar (kärvar) kastades upp i logkistan för att tröskades med slaga.
.
.

Den pastellfärgade staden

 

Rembrandt ingår i den förstklassiga konstsamlingen. Här flockas turisterna. Den förlorade sonens återkomst från 1668 är väl fin... Likaså den Heliga familjen  med den egna familjen som förebild.

Skulptur av Voltaire (1694-1778) med skulptören Jean-Antoine Houdon som upphovsman.

Nog är det brackigt värre i rummet där vackra, små antika kaméer visas...

Höjdpunkten var att få se den nästan 2 x 2 meter stora Pazyryk-mattan. Världens äldsta kända matta med en ålder av 2000 - 2400 år. Forskarna dividerar. Men tänk er att den är tillverkad 400 före Kristi födelse. Textilier är lätt förgångna, 1900-talets hemgjorda textilier betraktas numera ofta som förspilld kvinnokraft. Men herrejestanes så glad jag är att ha fått se den här. Jag har försökt förr men misslyckats med att hitta den i museets labyrinter. Då hette staden Leningrad.

Att ta en kaffe i museicaféet och få vila fötterna gav styrka för vidare äventyr. Först besågs de kaukasiska och centralasiatiska avdelningarna. Och därefter de assyriska, sumeriska och egyptiska samlingarna. Lycka. Och eftersom jag är minst lika intresserad av arkeologi som av överväldigande interiörer sparade jag detta underbara till sist.

Sen var det dags att gå ut i folkvimlet. Se så snygga gatumålningar!
.
.

Frimärkt

Frimärke med valören 10 öre avsänt 2 sept 1954.
Postverket förmedlade brevet.
Kommunikation genom brev blev allmän då samhället fått bukt med den utbredda analfabetismen i landet. Då varje barn fick möjlighet till skolundervisning enligt folkskolestadgan från 1842.

Men visst, längre än så hade post förmedlats.
Postverket grundades den 20 februari 1636, under drottning Kristinas förmyndarregering. Initiativtagare var landets då mäktigaste man, rikskanslern Axel Oxenstierna. I samband med posttransporterna krävdes vägar för postiljonernas kommunikation till häst. En kvarvarande fysisk lämning av detta är Kustlandsvägen längs Norrlandskusten. Sträckan genom hembyn är en del som finns kvar av denna åldriga kommunikationsled, gammvägen går alldeles utanför morfars hus. Fram till 1942 var det enda vägen genom den här byn och rörelsemönstren i byn var helt annorledes än idag. I min by ville styrelsen år 2012 ta bort en sträcka av Kustlandsvägen ut vägföreningen och privatisera den. Förvånande? Ingen utom jag protesterade och agerade emot försöket. Mer om detta.

Den som vill uppleva den gamla Kustlandsvägens kulturmiljö bör dock söka sig till en kommun längre norrut där man har tagit vara på det kulturturister och kunskapsturister vill uppleva. Jag har åkt den slingrande landsvägen där i sökandet efter min morfarsmormorsmors Ulrikas födelseplats vilken jag också fann.

"Mellan Bygdeå och Sikeå har kustlandsvägen bevarat sin ålderdomliga karaktär med milstolpar och gamla gästgiverier. Den följer höjdryggarna och passerar flera medeltida byar: Bäck, Rickleå, Lägdeå och Sikeå."

.

Bref från Brooklyn

Det här är i original inget lättläst emigrantbrev som avsändes från Brooklyn. All text är skrivet i ett stycke, interpunktion saknas, stavningen klen och på slutet inflikas engelska ord vars stavning brevskrivaren inte känner till. Jag har reviderat texten så brevet bör gå att förstå även om några ord är svårtydda.

Brooklyn den 6 okt 1910

Mycket ihågkomna kära Olivia!
Tack för det sista bemötande och tack för det kära bref
som du bringade mig som var mycke välkommet.
Jo Liva, nu är jag här i detta främlingslandet som du ser o vet nu
är vi skilda från varandra du o jag som har delat så många
dagar tillsammans, men nu har den tiden flytt, ja den har gått.

Jag får först säga sig att jag mår bra till hälsan Jag har
aldrig känt mig klen mera än en dag sedan jag kom hit. Jag
har haft tur med allt sedan jag kom hit Jag kan inte säga annat.
Jag har fått mig en bra plats och det är ju det bästa och ganska bra
betalt har jag också. Ja Lifva, jag skall säga en sak hur det kan
vara här i Amerika för flickorna som skall förtjena sitt bröd själva
så nog förstår du att det kan vara lättare att här de förtjena dollar har i
stället för kronor i Sviden. Om du skulle få se flickorna här
som har varit här några år hur fina de är du kunde tro att de
vore prinsessor, men inte pigor från fattiga Sviden. De äro så
att de måtte nära på inte kunna gå. Ja Olivia, om du komme hit
finge du se mycket. I går kväll var vi ute lite och det var trefligt.
Vi ockte (åkte) kors sen så långt, vi kom hem i natt klockan 2. Vi var 4 i sällskap.
Här på flera ställen gå en järnvägen 86? våningar höga, den
andra går samma line men under jorden, du står på gatan.
Jag stod på gatan i går, där kom tåget - ett under och det ofvan på gatan.
Jorden darrade, jag med. Då kan spårvagnen gå mellan,
han håller gatorna ?finsta? Du kan komma samma väg men du kan
gå 3 olika tåg. Du kan åka under jorden, du kan åka upp i luften, du kan
åka efter gatan - du kommer samma väg. Dom har inte fått mig
i underjordiska järnvägen ännu. Jag säger jag går aldrig dit men
de säger att de skall bära mig dit.

Ja Liva, nu är Gärda snart fullvuxen flicka. Hon fyller 18 år denna månad.
Då skall hon ha kalas säger hon. Ja Liva, det är svårt att vara grihxx? (green?/grön?) och att vara i plats men det får lof att gå än. Då jag vet namn snart på att slags mat men det är svårt till en början.
Adolf Nording frågar mig huru jag tycker om att vara grihxx? (green?/grön?) men jag sade det åt honom att utaf egen erfarenhet kenner man andra. Han hördes att ha lidet förfärligt af det. Han helsade dig i det bref som du sende hit till mig. Han arbeta nu i skog som det hördes på honom så tycker han ej om Amerika något.
Jag hörde att mamma har ledsamt efter mig det undrar jag så för att
mamma var ju alltid så hjärtegod mot mig. Jag kanhända kommer
ihåg henne lika mycket som hon kommer ihåg mig. Jag undrar om Henny är
snäll med mamma. Nu sedan jag for hemifrån är väl hon ingen rädd. Du kan ju
fråga mamma och sedan låta mig få höra. Jag skall nog komma ihåg far o mor
fastän jag är här om jag får leva helsan o framgången.

Ja om jag Liva nu tar på att tänka på mamma o dom derhemma då blir det för långsamt. Man får försöka att slå det ifrån sig så mycket som möjligt. Frun kommer in o fråga om jag skriver till moder o Fader men jag säger det jag rigtter än Svidisk görl. Hon säger att jag ritar najs. Ja Liva, hon är så mycke snäll mot mig att det kan jag ej nu beskriva. Hon kommer in och vill jag skall  gå till lådan med ett bref. Letter kallas det på englis. Hon gifver mig stämp på 2 bref. Jag ritar ett äfven åt Oskar. Jag skall sända dig en liten bild af honom. Jag har fått fyra så jag kan gärna gifva dig ett. Det skriver jag åt honom. Ja tack snälla Liva som skriver åt mamma. Jag hoppas att du skriver flera gånger. Jag hade väntat bref  från dom så jag håller på bli toke.

Jag vill du skall tala om för mig allt vad du vet för det är roligt höra hemmifrån. Du kan helsa Frida så mycket ifrån mig. Helsa henne att om hon kunde få komma sig hit med det arbete hon har och ung är hon också, så skulle hon göra sig en framtid med tiden. Jag måste sluta med många kära helsningar

Vem som är avsändare framgår inte, inte heller om hon (för det bör vara en kvinnlig avsändare) klarade den nya tillvaron i New York eller flyttade vidare. Mottagaren var troligen min farmor men brevets kuvert saknas. Härifrån bygden utvandrade många mindre bemedlade för att söka lyckan, för att få bättre ekonomiskt rörelseutrymme.

 Post Office and Eagle Building. Brooklyn, N.Y 1906.  

Länk.

Brooklyn, N.Y., circa 1910. "Atlantic Avenue subway entrance." Plus an elevated railway and streetcar tracks. 

Detroit Publishing glass negative. Länk.

.
.

Swede Hollow

Romanen Swede Hollow av Ola Larsmo (2016) är läsvärd och påminner om att inte alla utvandrare / invandrare lyckades i det nya landet på andra sidan Atlanten.  Svenskar här anses korkade, luktar illa och går inte att prata med. De bor i slummen i Swede Hollow och står längst ner på den amerikanska samhällsstegen. Det gick inte bra för alla som för Karl Oskar och Kristina i Wilhelm Mobergs utvandrarepos.

Swede Hollow, looking north from East Seventh Street before creek was enclosed.

Photo between circa 1912 and circa 1915. 

"
... där (...) gick för hundra år sedan en hårt trafikerad järnväg. Dalgången var från 1880-talet känd som Swede Hollow, ett av stadens värsta slumområden och hem för minst tusen människor i fallfärdiga skjul, byggda utanför alla stadsplaner. Merparten av dem var immigranter från Sverige. Men hamnade man i Swede Hollow tycks man också ha fallit utanför själva historien.
(...)
I tidningen St Paul Daily Globe hittar man i mars 1886 ett intressant reportage, "THE SQUATTER'S HOME" – "En främmande bosättning mitt i St Paul, och dess främmande Invånare". Signaturen "Grundy" har bestämt sig för att slumma en stund och vågar sig ned i denna okända terräng, där han möter "små linhåriga barn i illasittande, smutsiga kläder" som åker släde på en gammal träskiva "och tjattrar med varandra på ett obegripligt språk". Journalisten slås ändå av tystnaden, hur han stirras ut av misstänksamma, blonda sluminvånare. "Inte ens hundarna skäller ju här."

Han noterar också hur Swede Hollow-borna får betala en och en halv dollar i månaden för att slå upp sitt skjul på platsen, men i övrigt saknar alla rättigheter och när som helst kan vräkas. Flera familjer delar på varje hus, som mäter kanske tolv kvadratmeter. Den svårt nedsmutsade Phalen Creek som rinner genom dalen är en ständig källa till oro, då man tömmer allt sitt avfall där, inklusive det från dassen. I andra tidningsartiklar från tiden oroar sig myndigheterna för risken av ett kolerautbrott och kallar Swede Hollow för "en miniatyr av det primitiva Sverige". Men "Grundy" skriver: "De vithåriga männen, kvinnorna och barnen nere i dalen bryr sig föga om sådana diskussioner, fjärran som de lever från stadens buller och förvirring." Han slutar med orden att de helt enkelt är "lyckliga".
(...)
– Svenskar, inte minst kvinnor, fick senare rykte om sig att vara duktiga arbetare. Men när de kom spreds först bilden av "the dumb swede", "den dumma/stumma svensken" – vilket berodde på att de hade svårt att lära sig engelska. Under en period var svenskar inte riktigt lika "vita" i amerikansk mening som anglosaxare och tyskar – sedan kom en våg av slavisk invandring, och då blev svenskarna "vitare".
(...)
Den svenska immigrantstocken fasades in i samma hierarki som and­ra nykomlingar – de senast anlända var alltid "efterblivna", lät och luktade konstigt, åt märkliga saker. Sedan kom en ny grupp in längst ned, de tidigare "primitiva" steg uppåt och blev mer amerikanska. Efter svenskarna kom italienarna till Swede Hollow, och lämnade betydligt fler spår efter sig i skrift och bild. Senare kom en grupp polacker. De sista invånarna i "Hålan" var en grupp mexikanska familjer, som vräktes 1956 varefter man brände deras hus. Dalen var en sanitär olägenhet. Nu är den en park utan lämningar av mänsklig bebyggelse.

"

Saxat ur artikel om Swede Hollow
av
Ola Larsmo
Dagens Nyheter 2013-08-15

En lycka i skogen

"Åkrarna var många och små men alla hade namn, ofta efter utseende. Den här åken kallades för Brökakan. På andra sidan om vägen finns små åkrar som inte gick att plöja utan grävdes med spade. Även på utmarken i skogen finns åkerlyckor upptagna. Omkring sekelskiftet 1900 röjdes och dikades en mosse för odling."

Läser detta i en broschyr efter att ha letat mig fram på små och ännu mindre vägar till en underskön plats vid en skogssjö. Till det som var en utjord till en större bondgård på 1700-talet men vid laga skiftet 1928 blev till fyra små torpliknande gårdar med tillsammans 50 hektar mager mark med många och små åkerlyckor. Det går att räkna till ett 30-tal mycket små lyckor och flera av dem är inte mer än cirka tio kvadratmeter. Gissa om många stenar har måst flyttas för att få fram odlingsbar jord.

De som bodde här representerar fattigsverige, människor på marginalen. Extrainkomster kunde de få genom bisysslor som skomakeri, bandvävnad, genom att spinga takspån. Det var från miljöer som den här som många utvandrade till Amerika för att få ett bättre liv. Kanske blev levnadsförhållandena bättre än i Sverige, men några fick det inte bra i landet "over there". (Mer om det i nästa blogginlägg.)

Utan den här museiguiden hade jag inte hittat hit, alls.

Guiden finns som pappersupplaga i bilens handskfack. Den finns även som app. Inför varje resa granskas den nogsamt och jag finner platser jag inte visste något om. Det arbetslivsmuseum jag kanske ser mest fram emot att besöka får anstå till nästa år. Längtar redan.
.
.

Snokatätt

Under en trevlig weekend med födelsedagsfirande såg jag mycket vackert och/eller intressant. Här syns en byväg med en snokatät gärdesgård som löper bredvid. Gärdsgårdar har lokala eller regionala variationer med logiska förklaringar på utformningen. Den här platsen ligger långt in i skogarna och småvägar förde mig dit.
.

Ostajlat

Ett enplanshus från 2007 är till salu i kommunen.
Det är helt ostajlat inför försäljningen.
Inga möbler, inga accessoarer, alldeles befriat från homestyling.
Inga färska snittblommor, inga citroner på keramikfat, inga textilier, ingen eucalyptus.
MEN - i vardagsrummet där finns det något som får mig att haja till.
Till vänster om kaminen - en vedkorg/vedbärare av masonite.
En personlig touch.
Vi befinner oss i masoniteland.
Gott så.
*
*
Förmodligen anses den sakna allt av värde och får följa med på köpet.
Undrar hur många sådana vedkorgar som funnits och hur många som finns kvar i kommunen...