5 oktober 2017

Blomsterkalas

Jag var på ett blomsterkalas härförleden där vi deltagare själva ordnade utsmyckningen. Det bands girlanger, kransar och arrangerades blomsterbuketter och festspiror under en halv dag. På kvällen avslutades det hela med en magisk fest med mycket god mat som den ena inbjudande arrangören tillagat.


Bibelberättelsen om bröllopet i Kana avbildas på väggen bakom högsätet i gästabudssalen där kalaset gick av stapeln.
 
Växtligheten arrangerades och fyllde salen - festspiror, buketter, kransar och girlanger i taket.

Två blomsteruppsättningar placerades i varje fönster, ingen den andra lik.

En paradbukett i hög urna.

Suddigt snabbfoto innan gästabudet började med bord placerade i hästskoform.

Blomsterutsmyckningen förstärkte 1700-talsmåleriet på väggar och i tak. Det var mycket stämningsfullt.

Och när vi var klara med för- och huvudrätterna rullades trasmattorna ihop för dansuppvisning.

Lagom till desserten släcktes all elektriskt belysning för att få till en ännu mer magisk stämning med enbart levande ljus, jättefint! Det var en upplevelse helt i min smak. Utanför föll mörkret, inga bilar så långt ögat kunde nå, vilket jag uppskattade mycket eftersom även det ligger i min filosofi av stämningsskapande. Så´na här upplevelser kan man leva länge på! (Bilderna är bara en blek återgivning av verkligheten som var.)
.
.

4 oktober 2017

Höstfin


Höstens tacksammaste blommande växt visar upp sig. Jag imponeras av en fetbladsväxt jag tidigare tyckte var banal. Men inte är den det inte, kärleksörten (Hylotelephium telephium).

30 september 2017

Oktagon

https://sv.wikipedia.org/wiki/L%C3%B6gd%C3%B6_bruk
Stannar till vid den lilla vackra brukskyrkan ibland. Tittar till släktingars vilorum. Den åttkantiga träkyrkan ligger i det som är ett kommunalt (!!) kulturreservat sedan 2004.
.
.

27 september 2017

Spiksmide



På 90-talet besökte jag Henry Mabäckers spiksmedja i Björtveten i Bäckefors, Dalsland, för att se denna den enda kvarvarande spiksmedjan. Handsmidd spik kom fram i rask takt genom den gamle mannens försorg. Det är lätt att förstå att handsmidd spik kostar en hel del per styck. Mabäckers spiksmedja är den enda som finns kvar i landet och den ligger i glesbygd. Spiksmedjan lever kvar, sönerna har tagit över spiksmidet.

Att vara spiksmed är ett hantverk som kräver kunskap. Fram till industrialiseringen av spiktillverkningen var spik sällsynt i husbyggeri. Jämför med timmermanskonst, där används dymlingar, "spik av trä". En skicklig timmerman använder inte spik. Den första industritillverkade spiken, klippspiken, började produceras vid 1800-talet mitt.

Det gäller att inte ta fel på handsmidd spik och klippspik som är de typer som oftast blandas ihop.
När vi byggnadsvårdar våra egna byggnader i söder återanvänder vi handsmidd spik och klippspik. När dessa typer av spikar dras ut lossnar inte träet i flisor som trådspik ofta medför. De gamla befintliga fönster- och dörrfodren, golvsocklar samt taklister kan demonteras för återanvändning utan att skadas. Det beror på spikens avsmalnande form samt att järnet är mjukt, har hög kolhalt, och böjer sig. I och med det är den lätt att räta ut igen för återanvändning. Alldeles annorlunda är det med trådspik, galvad eller blank, eller den flora av nyare spiksorter som finns. Så -gammal handsmidd spik är en dyrbarhet att ta vara på.

Jag gillar verkligen spikens historia - med den kan man datera byggnader och deras renoveringar. Rådet är att vid "äkta" byggnadsvårdande använda samma sorts spik som ursprungligen använts.
.
.

26 september 2017

Shell och Tre Snäckor

Tre snäckor hette vägkrogskedjan som ägdes av petroleumföretaget Shell en gång i tiden. Fyndigt.

En av platserna där Tre Snäckors skylt fanns kvar länge var i Ullånger i Västernorrland. Bensinmacken Shell är stängd sedan länge men ett matställe i ny regi finns kvar. När bilderna togs 2011 fanns de förgyllda snäckorna kvar och ytterligare i några år. Jag stannade för att dokumentera trots trist väder. Jag hade på känn att de inte skulle förbli kvar så länge till. Sedan ett par år tillbaka är den vackra skylten slutligt bortplockad.

Jag vill inte påstå att jag tycker det här stället har vunnit på ombyggnaden från bensinstation. Men där finns det typiska mexiteglet kvar och på bilderna även de gyllene snäckskalen. Det hade gått att göra design- och materialmässigt mycket bättre.

Men uteplatsens räcke, entrédörren av aluminium, igensättningen av bensinstationens glasade yta, färgsättningen av nytillskotten är fula. Det känns så typiskt rätt ödslig svensk glesbygd. Till samma kostnad hade detta kunnat göras mindre stötande för ögonen. Och kanske attraherat fler kunder? Är det något som är glest mellan längs våra stora kommunikationsleder så är det bra vägkrogar. Samtidigt ska vi vara glada över de invandrare som håller svenskarna med mat i form av pizzor och kebaber. Vad skulle man annars äta utanför de större orterna, orter som åtminstone jag gärna besöker? Det sägs att ju mindre "håla" desto fler pizzerior finns det. Kanske stämmer det...

Men nog var det synd ändå med de där tre förgyllda snäckorna som inte längre finns...

https://wigges.wordpress.com/2015/05/12/kladhangaren-i-ullanger-en-hoga-kusten-klassiker/
Foto härifrån.
I Ullånger finns dock ännu en gyllene skylt kvar. Den är ensam i sitt slag och väl synlig från E4.  Det är en stooor klädhängare i toppen av en låg byggnad av typiskt 60-talssnitt med bred sarg upptill som döljer ett platt tak. Ett välkänt varumärke för ett dåtida modehus. Nu finns ingen kommersiell verksamhet kvar i byggnaden. Ska vi anta att den stora galgen kommer att plockas ner i en snar framtid? Jo, så blir det om jag får förutspå. Inget är konstant utom förändring. Förutom slott och herrgårdar som står kvar flera mansåldrar ;-)

.

24 september 2017

Tidningarnas rapportering om n´Finn-Wiero

Långt bortom Atlanten kunde emigranterna läsa om händelser i hemlandet Sverige. Här är en artikel ur Svenska Amerikanaren hemlandet 1915-08-05.


Och här i landet skrevs det också om händelsen. Säkert mer än den notis som finns i  Dalpilen 1915-07-06.



* Mathias Efraim Emanuelsson Wiero (f. 13/1 1872) kom från Isokyrö, Österbotten, Finland. Flyttade enl. kyrkboken till socknen 23/4 1910.
* Edla Maria Jonsdotter Broman (f. 18/8 1871) kom från Jurva, Österbotten, Finland. Flyttade till socknen 11/9 1914. Om jag tyder kyrkboken rätt kom båda till Sverige år 1905, kanske inte tillsammans.

Jag skrev så här om händelsen jag fått återberättad många långa år innan jag läst tidningsartikeln här ovan. Har nu även kunnande om var huset låg. I kyrkboken står "Självmord genom skott i pannan hans medan stugan brann ner (troligen antänd). Finsk undersåte. Intyg till stat. Centralbyrån och kronofogden den 28/6 1915."

Det här hände under första världskriget och Finland var ännu inte en egen nation.

Det som ingen minns har ändå hänt.
.
.

22 september 2017

Trapphus att gilla

Formgivning. Material. Kulörer. Uppfört i Umeå 2014. Att gilla!
Undrar om det kommer att stå sig lika länge och bra som det här trapphuset?
.
.

21 september 2017

1970-talets jämställdhet mellan stad och land

Under 1970-talet var den ekonomiska jämställdheten mellan städer och landsbygd som störst. Det kan man se bland annat genom de då uppförda offentliga byggnader som simhallar, sporthallar, daghem, bibliotek till allmänhetens gagn i varje kommun, även i små kommuner utan stad.

Så var det även i hemkommunen.

Det är den där typen av byggnader ofta byggda av tegel med platt tak bakom en hög sarg av trä, den internationella stilen. De uppfördes över hela landet, flera av dem står tomma idag. De hamnade gärna på vykort. Trista vykort tycker de flesta idag, men de visade en då fortfarande framtidsoptimistisk landsort som ville visa upp sig.

 
Vårdcentral med sjukhem, simhall, skola.

 
 Sjukhemmet från annat väderstreck.

 
4-bildskort med E4:ans bågbro över Lögdeälven, småbåtshamn vid kajen som då fortfarande var i funktion, Kungsstenen, de hårt renoverade vallstugorna (det fanns tydlig stolthet över de kvarvarande reminiscenserna av kyrkstugorna som en gång fyllt Storgatan här på Kyrkovallen).

I sågverkssamhället Rundvik, där kommunens största arbetsgivare fanns, revs en hel del hus för att bereda väg för en ny infart - Strandvägen! - mest tillägnad timmerlastbilarna som ersatte flottningen. Där bilden är tagen minns jag många småhus, ett centrum med hus med olika funktioner. Där byggdes detta komplex som idag, 2017, står tomt och ser allmänt skräpigt ut. Men de två tallarna är fortfarande vackra!

 
Så här såg det ut före rivning. 70-talets köpcentra ligger på höger sida av vägen. Den nya vägen kom att passera rakt över farmors hus. Och ni ser de släta berghällarna som då fortfarande var synliga, en liten bit skärgårdsnatur som påminde om hur havsnära samhället ligger.

Även sågverkssamhället visade upp sig i 4-bildstryck. Folkets hus uppe till vänster (med tillbyggnaden där en del av en byggpraktik verkställdes - (här ska vi inte tala om arkitektur utan bara mycket enkel tillbyggnad), äldreboendet, badplatsen vid sjöbodarna och slutligen småbåtshamnen. Framtiden såg ljus ut! Förhållandet stad - land hade ännu en viss ekonomisk jämvikt.
. .

19 september 2017

Omväxling förnöjer inte

Tänker på tiden före och under andra världskriget. Jag var inte med då, var inte född, men en bild av den tiden har jag fått under de år jag levt mitt liv. Min uppfattning av den är att de som då stödde den tyska naziregimen till stor del var akademiker och därför ofta var stadsbor. I västerbottniska Umeå (som då ännu inte var universitetsstad men väl residensstad och garnisonsstad med invånare bland samhällets övre skikt) fanns nazister men på landsbygden långt utanför sympatiserade väldigt få. Visst fanns det landsbygdsbor i "Norrland" som stödde Hitler men inte genom partianslutningar och delaktighet i det politiska engagemanget. Här i byn fanns nån person med uttalad nazivänlig inställning men allt eftersom andra världskriget fortgick och Hitlers makt minskades, "vändes kappan efter vinden". Det blir ju lätt så om man följer "de starka" bara för att de har makten och sedan tar avstånd när man märker att makten avtar, enbart för att rädda sitt eget skinn. Här uppe håller man tyst och hoppas att det ska bli glömt att man "satsat på fel häst". Att "vända kappan efter vinden" är heller inget ovanligt bland oss svenskar som kollektiv, som de senaste 200 åren aldrig behövt ta ställning eftersom vi som nation inte befunnit oss i krig.

* Det fanns större andel nazister i södra och mellersta delen av landet på 30-talet än i norra, eftersom här norrut bodde en större andel arbetarklass.

* Idag är det ofta akademiker som tar avstånd från nazismen och människor ur de socioekonomiskt svagare grupperna som synligt förespråkar nazism, nationalsocialism och rasism. Någonstans på vägen har omväxling i de djupa folklagrens uppfattning skett.

Statistik från 30- och 40-talen har jag inte men att andelen av befolkningen som sällar sig till nationalsocialistiska sympatier ökar idag går inte att komma ifrån. Valresultaten till riksdag och kommuner 2014 och nu senast i kyrkovalet 2017 visar utvecklingen.

Hur blev det så? Vad hände?

Hur skulle jag själv ställa mig om vi stod inför en diktatur som krävde lojalitet med nazism, rasism, nationalsocialism? Hur skulle mina grannar ställa sig? Mina släktingar? Mina kollegor? Mina bekanta? Mina vänner?

Det här är mina egna tankar, inte forskning.
Har inte läst in mig på nazismen i norra Norrland på 1930 till idag. Här finns något.
Jag har lite mer koll på Mellansverige än Norrland

 Att odla dahlior ger ingen förändring av läget men ger skönhet för stunden.
.
.

16 september 2017

Resa för vetgiriga

Kulturarvsdagen den 10 september ägnades åt förkovran i den sörmländska bygden som två hembygdsföreningar anordnade. Att färdas med modernt färdmedel längs en tusen år gammal transportled var ett nytt drag (!). Vattennivån är idag 5 meter lägre än för 1000 år sedan och landskapet har därmed förändrats rejält. Där det då var sjöbotten finns idag ett mycket bördigt odlingslandskap. Landskapsförändringen har skett i huvudsak för att få ökad produktion av livsmedel (spannmål). Det kan ha varit livsmedelsproduktionen som en gång gjorde det möjligt för bygden kring Mälaren att bli landets centrum med Stockholm som huvudstad.

Med på resan var en arkeolog som varit med om utgrävningar då en ny sträckning av E20 anlades och kunde berätta om gravplatser, husplaner, huskonstruktioner och samhällsliv under brons- och yngre stenålder. Runstenar, stenkistor, gravfält och runhällar besöktes i parti och minut. Som norrländska, uppvuxen i norra Norrlands kulturhistoriskt karga miljö, är jag förtjust över det jag ser. Den mest kända ristningen var den här, här utgiven på ett vykort från Svenska Turistföreningen på 20-talet:

Kunskapsturism var ordet.
Vi fick oss till livs ett givande föredrag om jordbruk och djurhållning i bygden under vikingatid och landskapets förändring till idag. Insåg att jag skulle kunna ha glädje av att läsa Europeiska kulturlandskap: Hur människan format Europas natur av Urban Emanuelson (2009) samt Carl Fries, Gammalsverige (1965).



15 september 2017

Skriftlig illustration

- "Vad är skillnaden mellan dumhet och okunskap?"
- "Jag vet inte, jag bryr mig inte."

Skyddet mot faktaresistens är till exempel att bevara och använda sin nyfikenhet. Och att ifrågasätta sina egna övertygelser. 
.
.

14 september 2017

Ulrikas smeder

Besökte ett hembygdsmuseum på väg hem från ett födelsedagsfirande. Hittar en samlares efterlämnade allmoge-föremål. Fascineras. Här ovan en sammanställning av smeder som verkat i Ulrika. Gillar den här typen av forskning med enkel redovisning. Torpinventeringar har jag också sett redovisas så här enkelt.

https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEheej3WovTWlHnaZUOcMC188LeMODAFfmaLEUC8V8QWfmHFb49R7Nv9nzApCnUSvOqQVsBynocIquHW0jfh0bm5LXTT0gLgDkTJlc9g8w1yz9H0scHU6yq1FZZnImagCTETkYLURXlWkrwV/w293-h220/
Klicka på bilden för att läsa förstorat.

Jag känner dessvärre endast till en bysmed hemmavid, n´ Erik Ors´. Bysmedjan är numera garage, härden med skorsten revs före min tid. Sedan 2006 är även bysmedens bostadshus borta. Har aldrig sett någon sammanställning som gjorts över de byasmeder som funnits i socknen som helhet. Visst finns det kulturella skillnader mellan det nordligt belägna nybyggarlandet och de länge bebodda bygderna i mitten och i söder.

Foto Bengt Oberg, 2017, hämtat från wikipedia.

Vi letade efter ett hembygdsmuseum, en ålderstigen timmerbyggnad. Hittade en byggnad vid den traditionella marknadsplatsen med skylten "Museum" utanför. På andra sidan vägen låg en skolbyggnad uppförd vid samma tid.
 - "Vad har det här varit för byggnad tidigare, innan det blev hembygdsmuseum?" var undran från medpassageraren. En brandstation?
- "Men slangtork saknas saknas ju", svarar jag.

Det visade sig att byggnaden nyuppfördes som museum och invigdes 1962. Haha, så förvånade vi blev. :-) Det hela bekostades av en hembygdsivrare med hustru, allmogeföremålens samlare. Att skolan använde museet för att ge barnen sin hembygdshistoria var tydligt då korta essäer fanns vid många av föremålen med namn och klass angivet. De två tidigare bloggposterna är skrivna efter besöket i detta museum.

Här finns inga uppbyggda miljöer (ja, en liten då) men är fyllt av föremål med beskrivningar. Föremålen är tagna ur sitt sammanhang men mycket fanns att se, jag som gillar den museologi som visar hela samlingar, inte enbart utvalda föremål i en uppbyggd kontext. Rena rama 1800-talets utställningsteknik :-)
.
.

12 september 2017

Bulvan

Lockfågel av tyg.
"Orrar skötos vanligen förr för "bulvan" med anledning av att orren gärna vill sluta sig i sällskap då den om vintrarna i björkskogarna äter av björkknopparna. Därvid begagnades konstgjorda orrar sydda av blå vadmal och med påsydda vita tecken och röda ögonbryn. De uppsattes på stänger bland björkar i närheten av orrkojor, byggda av ris, där jägaren sedan satt och väntade till några besökande orrar kommo, vilka "bulvanen" lockat till sig. Det hände att slaghöken anföll bulvanerna och då blev ett lätt byte för skytten. Såväl en bulvan som samtida skjutvapen finnes förvarade i härvarande samling."

Lockfåglar av textila material är lättare förgångna än de av målat trä. Äldre vettar för sjöfågeljakt har jag sett många av men aldrig en sån här tygorre. Nu har jag gjort det tack vare en framsynt samlare.
.
.

10 september 2017

Allmogens stolar och pallar

En mat-tavla!
Det här är ännu en mattavla. Jaha. Nu lärde jag mig något nytt, så underbart det kan vara med hembygdsmuseer :-)

Mattavla, matstol , detsamma som bord­stol, en kombinationsmöbel (Nationalencyklopedin).
 
Mattavlan användes i trånga, fattigare allmogehem som bord i utfällt läge och stol att ställa vid väggen däremellan. Jämför med möbleringen i högreståndsmiljöer på 1700-talet med pelarbord med nerfällbar, rund bordsskiva, ofta av alrot som ställdes vid väggarna när man inte åt, eller slagbord som fälldes ihop och därmed tog liten plats.

Förutom alla spännande föremål finns på det här hembygdsmuseet en sommarutställning med lokalt tillverkade stolar och pallar. Och mina tankar går till de lokala möbelsnickare som funnits i min hemby. Vilka var de? Kommer de att finnas kvar i minnet om 20 år?

Pallar. Inte något finlir men ändå intressanta.


Detta är en kaststol. Den skrivna förklaringen på användningsområdet förstod jag inte. Bara att den användes i samband med att nekar (kärvar) kastades upp i logkistan för att tröskades med slaga.
.
.

6 september 2017

Den pastellfärgade staden

 
Rembrandt ingår i den förstklassiga konstsamlingen. Här flockas turisterna. Den förlorade sonens återkomst från 1668 är väl fin... Likaså den Heliga familjen  med den egna familjen som förebild.
Skulptur av Voltaire (1694-1778) med skulptören Jean-Antoine Houdon som upphovsman.
Nog är det brackigt värre i rummet där vackra, små antika kaméer visas...
Höjdpunkten var att få se den nästan 2 x 2 meter stora Pazyryk-mattan. Världens äldsta kända matta med en ålder av 2000 - 2400 år. Forskarna dividerar. Men tänk er att den är tillverkad 400 före Kristi födelse. Textilier är lätt förgångna, 1900-talets hemgjorda textilier betraktas numera ofta som förspilld kvinnokraft. Men herrejestanes så glad jag är att ha fått se den här. Jag har försökt förr men misslyckats med att hitta den i museets labyrinter. Då hette staden Leningrad.

Att ta en kaffe i museicaféet och få vila fötterna gav styrka för vidare äventyr. Först besågs de kaukasiska och centralasiatiska avdelningarna. Och därefter de assyriska, sumeriska och egyptiska samlingarna. Lycka. Och eftersom jag är minst lika intresserad av arkeologi som av överväldigande interiörer sparade jag detta underbara till sist.


Sen var det dags att gå ut i folkvimlet. Se så snygga gatumålningar!
.
.

5 september 2017

Frimärkt

Frimärke med valören 10 öre avsänt 2 sept 1954.
Postverket förmedlade brevet.
Kommunikation genom brev blev allmän då samhället fått bukt med den utbredda analfabetismen i landet. Då varje barn fick möjlighet till skolundervisning enligt folkskolestadgan från 1842.

Men visst, längre än så hade post förmedlats.
Postverket grundades den 20 februari 1636, under drottning Kristinas förmyndarregering. Initiativtagare var landets då mäktigaste man, rikskanslern Axel Oxenstierna. I samband med posttransporterna krävdes vägar för postiljonernas kommunikation till häst. En kvarvarande fysisk lämning av detta är Kustlandsvägen längs Norrlandskusten. Sträckan genom hembyn är en del som finns kvar av denna åldriga kommunikationsled, gammvägen går alldeles utanför morfars hus. Fram till 1942 var det enda vägen genom den här byn och rörelsemönstren i byn var helt annorledes än idag. I min by ville styrelsen år 2012 ta bort en sträcka av Kustlandsvägen ut vägföreningen och privatisera den. Förvånande? Ingen utom jag protesterade och agerade emot försöket. Mer om detta.

Den som vill uppleva den gamla Kustlandsvägens kulturmiljö bör dock söka sig till en kommun längre norrut där man har tagit vara på det kulturturister och kunskapsturister vill uppleva. Jag har åkt den slingrande landsvägen där i sökandet efter min morfarsmormorsmors Ulrikas födelseplats vilken jag också fann.
"Mellan Bygdeå och Sikeå har kustlandsvägen bevarat sin ålderdomliga karaktär med milstolpar och gamla gästgiverier. Den följer höjdryggarna och passerar flera medeltida byar: Bäck, Rickleå, Lägdeå och Sikeå."
.