Att svinga en lie

De här youtubeklippen kommer från en kurs i landskapsvård i Östergötland i augusti förra året. Vi blir allt fler natur- och kulturintresserade som svingar liar. Flera länsstyrelser har gratis kurser i liekunskap.

Jag är otroligt glad över att det finns människor som vill sköta marken med sätt som gynnar den biologiska mångfalden. Så vi andra kan åka och besöka dessa vackra och gynnade platser som blir allt färre. På landsbygden och i stadsnära områden finns de allra flesta landskapsvårdade områdena. Förutom att flora och fauna behöver livsbetingelser som gynnar dem vill också stadens människor ha avkoppling i kulturpåverkad natur. Själv slår jag min lilla hage med lie helt obemärkt, långt bort från stadens hets och larm.

Så här hässjar man en stånghässja i Orsa i Dalarna. Jag har lärt mig hur hö torkas på linhässjor. Det som var böndernas arbete för inte alltför länge sedan är nu akademisk kunskap.
.
.

Enkelhetens behag

Människor har i alla tider velat utsmycka sin omgivning. Att brodera blommor och monogram, snida lite extra fint på en hästloke eller räfshuvud eller... Det behöver inte ha varit märkvärdigt eller pråligt dyrt, det kunde vara vanligt tidningspapper som användes. Som här i en fäbodstuga i en s.k. levande fäbod i Dalarna.

Jag har tagit efter att "göra fint" med klippta hyllremsor och gardiner av tidningspapper. Det är en vacker tradition så länge analoga dagtidningar med svartvitt tryck finns. Snart kan det vara över, vara historia. Att tapetsera med tidningspapper är en annan lågprisidé som kan vara väldigt effektfull. Det är alltför lätt att pådyvla äldre, enkla miljöer vår tids skönhetsideal och då försvinner känslan av hur det var förr att vistas i den miljön. Enkelhet kan vara något att ta fasta på.
.
.

Tofs

En gammal rullgardinstofs.
Jag skulle behöva flera.
De är ingen självklar handelsvara numera.
Inte ens i byggnadsvårdsbutiker.
Lika lite som pappersrullgardiner i beigegult.
.
.

Blomstertårta

En gräddtårta av blommor och slingrande murgröna. På Waldemarsudde visades en kunglig middagsdukning på 1800-talet.

I samma sal finns ett tebord med blomstermotiv på fajansbricka från 1780-talet, tillverkad vid Mariebergs porslinsfabrik. Så passande i detta hus.

Min midsommartårta blir ätlig. Jag ska prova kombinationen marängbotten med rabarbercurd och jordgubbar. Trevlig midsommar!
.
.

Livet leker

.
.

Alltid fräscha blomster

Ett ärende förde mig till huvudstan. Efter uträttat värv åkte jag ut till Waldemarsudde där det alltid finns skönhet både i konst och levande blommor sa. Denna gång blev det även en sen och god lunch.

Där pågår just nu utställningen Koloristen och kvinnan med målningar av Sigrid Hjertén (1885-1948). Om hennes konstnärskap och liv finns mycket att reflektera över. En av de sista målningarna Hjertén utförde var Blommor i blått från 1935.

"Sveriges närmaste stad" passerades sent i kvällningen, stannade till en stund för att titta på strömmen av blommande stäppsalvior som flödade fram i Drömparken.
.
.

Fyra generationer vägar

I början av maj besökte jag ett vägmuseum. Ute i det fria. Det var min man som hittat det tidigare och som nu visade mig. Underbart trevligt för en person intresserad av vägar - jag tror faktiskt jag fått honom att också få upp ögonen för gamla farleder på land :-)

Just här vid Dalkarlsbacken löper fyra olika sträckningar av samma väg parallellt med varandra. Topografin, teknikens och samfärdselns utveckling samt urbaniseringen gjorde att sträckan under flera hundra år varit stadd i förändring.

"Stäksön i Mälaren har i årtusenden varit en knutpunkt för sjö- och vägtrafik för resande från och till Dalarna, Västerås, Enköping, Sigtuna, Uppsala och Stockholm. Den branta backen upp från Ryssgraven var under lång tid en mycket svår passage för resande genom Upplands-Bro. Här vid Dalkarlsbacken kan man idag studera olika vägbyggen från 1600-talet, 1800-talet och till våra dagar.

År 1665 gjordes den första större förbättringen av framkomligheten. En 200 meter lång stödmur byggdes längs bergssidan mot Ryssgraven.      (...)

Under 1800-talet belv Dalkarslbacken allt svårare att passera då vagnarna blivit allt större och tyngre. I mitten av 1800-talet sprängde man berget och gjorde en ny sträckning av vägen.

Den senaste radikala lösningen på trafikproblemet är motorvägsbygget från 1971 med sina broar. Innan motorvägen byggdes gick gamla E18, från 1930-talet, förbi här. Den var smal och besvärlig att ta sig fram på, särskilt när det var hatl. Genom området gick också järnvägen från 1876, som ursprungligen kom till på initiativ av ett privat bolag för att transportera malm från Bergslagen.
(...)
Ta gärna en promenad längs de två äldsta vägarna, ytterligare två skyltar berättar mer om de gamla vägsträckningarna."

Tack, vi tar matsäcken med oss och ger oss av på en liten vandring i längs fornlämning nr 134 i Kungsängens socken, som vårdas av Upplands-Bro kommun.

Detta ser man från parkeringen. Två vägsträckor löper in i skogen. Den till vänster visar sig vara den äldsta och den till höger är 1800-talsvägen som sprängts ner i marken.

 

Läsvärda informationstavlor finns uppsatta på tre platser. Det är info från tavlorna som finns med i detta blogginlägg.

Dalkarlsbacken, 1600-talsvägen. Här står jag i den tvära kurvan och på vänster sida ser jag den 200 meter långa stödmuren av natursten som soldater byggde i branten mot Mälaren nedanför.

"Den branta Dalkarslbacken ställde till mycket bekymmer för de resande genom Upplands-Bro i gångna tider.

Skyldigheten för bönderna att skjutsa kungen och hans sändebud fanns redan på  1200-talet.  Under krigstider var bönderna också tvungna att skjutsa civila och militära ämbetsmän utan  ersättning. Adeln reste också allt oftare med hjälp av skjutsbönder eftersom deras gods låg  spridda över landet.

I slutet av 1500-talet beklagade sig bönderna i Bro över den betungande skjutsplikten. Både drängar och hästar togs i anspråk av de resande. Ibland måste man ansvara för hela resan in till Stockholm. Det dröjde till 1649 års förordning om gästgiverier innan skjutsplikten reglerades ordentligt. På gästgiveriet kunde de resande få mat och husrum. Där skulle det  också finnas skjutshästar, vilka bönderna på gårdarna var skyldiga att hålla som reservhästar. Längs vägarna fanns även fattigt folk som förstås inte kunde använda sig av skjuts utan fick gå. Transporter av varor skedde med andra hästar och vagnar.

Det var jordägarna i bygden som skulle ansvara för vägarna men i detta fall var det regeringen som gick in med resurser. År 1665 fick 200 soldater från Dalregementet till uppgift att anlägga en vägbank över det sanka näset och "taga borth Stääks backa". De byggde den 200 meter långa stödmur som idag syns längs med bergssidan mot Ryssgraven. På detta sätt minskades lutningen av backen, men vägsträckan blev längre. Detta anses vara ett av de första mer organiserade vägbyggena i landet.

Ritningarna för det framgångsrika projektet var signerade av slottsarkitekten Jean de la Vallé som belönades med en kunglig medalj. Dalkarlarna fick som belöning dela på 3000 liter öl och dessutom lever minnet av deras bedrift vidare i namnet Dalkarlsbacken. Ansvarig för det praktiska arbetet var Jacob Cosswa som sedan blev utnämnd till vägmästare och fick ansvar för landets allmänna väg- och brobyggande."

(Är denne Jacob Cosswa vara sprungen ur den vallonsläkt som bodde i det som påstås vara Södermanlands äldsta bostadshus - Cosswatorpet i Åkers styckebruk?)

Dalkarlsbacken, 1800-talsvägen

"Postdiligenser för passagerare, brev och paket, började trafikera de svenska vägarna på 1830-talet. Sträckan Arboga-Stockholm, som gick förbi här, hörde till de linjer som tidigt fick diligenstrafik. Under 1800-talet blev det allt svårare att passera Dalkarlsbacken eftersom vagnarna blivit större och tyngre. Efter det att en postdiligens vält i backen beslutade myndigheterna om en total ombyggnad av vägen.

Genom den nya sträckningen av vägen kunde man undvika den gamla 1600-talsvägens skarpa kurva. Den nya vägen byggdes med förbättrad sprängteknik. man sprängde dock med vanligt krut, dynamiten var inte uppfunnen ännu. Stora mängder material fraktades bort, 5000 m3 sten och 8000 m3 jord. Stenen och jorden användes för att fylla ut vägbanken i Ryssgraven. Vid sprängningarna träffade man på en källåder. Sommartid kunde de resande svalka sig med kallt vatten men vintertid blev det isgata och besvärligt att ta sig fram.

Det var en omfattande trafik längs vägen i mitten av 1800-talet. Mellan gästgiverierna i Tibble och Barkarby var det i medeltal nio hästar om dagen som användes till skjutsningen. De flesta reste under vintern, tretton hästar per dag mot fyra per dag under sommaren. Förutom skjutstrafiken tillkom alla transporter av varor in till Stockholm, personer som reste med egna hästar och människor som red eller vandrade längs vägen."

Vänder man sig om och tittar neråt backen kan man även se de två senaste vägdragningarna skymta: gamla E18 från 1930-talet och bortom en jordvall finns motorvägen E18 från 1971.

Längst ner där 1600- och 1800-talssträckorna möts finns denna stödmur av sprängsten där årtalet 1852 är inhugget i ett stenblock till minnet av det vägbygget.

Med ny kunskap i bagaget åkte vi vidare på mindre vägar.

.

.

Romerska vägar

Alla vägar bär till Rom. Jovisst!

Varje gång samma glada hemkänsla, samma lisa för själen, samma "gioia di vivere". Inget gör mig så glad och befriad som staden Rom.
Lukter, färger, ljusinfall, växter - jag är hemma. 
Inget, säger inget, kan ge mig samma livslust som denna stad, den eviga. 
Krypen kryper, tusenskönorna blommar, trafiken lika kaotisk som alltid, Aqua Marcia lika fullödigt svalkande.

Jag gjorde en av mina många ensamtrippar till Italien för att besöka stövelklacken. Efter att först ha stannat till i Rom så klart och besökt en romersk väninna några dagar, köpte jag en tågbiljett som tog mig från Rom och söderöver. Trulli-husen i Alberobello stod högt upp på besökslistan. I den lilla staden, med sina annorlunda huskonstruktioner, stannade jag ett par dagar. Den grekiska staden Metapontum , grundlagd omkring 700 f Kr, var ett annat mål med sina två grekiska tempelruiner. Här dog Pythagoras år 495 f Kr. Eyvind Johnsons roman Molnen över Metapontion (1957) fanns med som reselitteratur.

Metaponto.
En mycket liten ort som en gång var stor stad.
Nu händelselöshetens centrum.
Stillastående tid. Hettan ökar den känslan.
Händer här saker sker det i ultrarapid.
En stor tristess eller snarare händelselöshet hänger över vandringen till utgrävningsområdet där fåglar i stor mängd kvittrar i buskarna som omger platsen.
Där står ruinerna av Apollotemplet och Heratemplet
Här i Metaponto finns bevis på att halvkolonner använts för allra första gången!

När jag väl började tänka på återresan kom jag fram till att det vore intressant att köra bil tillbaka till Rom på mindre vägar. Sagt och gjort. Undersökte vilka biluthyrningar som fanns och valde den bästa för mej. Hämta ut bilen i Apulien där jag befann mig, lämna på Roms flygplats Fiumicino (Leonardo da Vinci) fyra dagar senare. Perfekt!

Karta härifrån.

Eftersom jag älskar gamla vägar var det en upplevelse att ensam köra delsträckor på den gamla Via Appia Antica från romarrikets tid som slingrade sig upp och ner genom de italienska landskapen Apulien, Basilikata, och Kampanien med slutstation i Lazio och Rom.

Det gick inte att hitta den gamla Appian överallt och närmast Rom är biltrafik inte tillåten på den gamla basaltbelagda vägen. Men där den gick att finna under mitt vägval, valde jag att köra den historiska Via Appia Antica. Hela bilresan var oplanerad och ingen historisk karta fanns med, skyltarna få. Det var ingen väg folk vallfärdade på. Allt eftersom kvällar nalkades tog jag in på albergon eller hotell, inget var bokat i förväg.

I Basilikatas bergstrakter var det som svensk högsommar och frodigt med flera kända växter. Det var italiensk landsbygd, inte som Toscana, mindre turistisk men med en obeskrivlig skönhet och vildare landskap.

Till Potenza kom jag en söndagseftermiddag. Hela stan var ute och gick längs huvudgatan, man går man ur huse för att fare una passeggiata, en väldigt italiensk tradition. Det är trivsamt i det där landet.

Eftersom jag strax innan läst Kristus stannade i Eboli av Carlo Levi (1945), och uppskattade den, var jag på min fortsatta resa bara tvungen att ta en titt på, och stanna till i Eboli även jag :-)

När jag ändå vikit av mot Amalfikusten beslöt jag mig för att återse Sorrento och övernatta där. Först äta gott förstås. Så blev det. Dagen efter stannade jag till i Herculanum och därifrån letade jag mig tillbaka till Via Appia antica på kringelkrokar vilket inte helt enkelt så nära Neapel där motorvägar skär av de gamla lederna. Att vara tvungen att köra motorväg hade ju varit helt förödande ;-)

Även Laziums platta landskap, en gång i tiden malariamyggornas hemvist men utdikat under Mussolinis tid, var upplevelserikt på sitt sätt. Även där finns det gott om kulturhistoria och historiebemängda platser att uppleva.

Jag kom fram så pass i tid innan flighten skulle lyfta att jag hann tanka bilen. Men mer tid var det inte. Eftersom flygplatser inte är ett favorittillhåll var jag nöjd med att inte behöva vänta där, det ligger liksom inte för mig. Det slapp jag även denna gång.

Den där trippen var en mycket speciell, upplevelserik och minnesvärd resa genom ett historiskt landskap där många traditioner fortfarande hålls vid liv. Jag skulle gärna göra om den och då ha kartor med antika vägsträckningar i bagaget.

Klicka på kartan för förstoring. Denna karta är baserad på en karta ur "Historical Atlas" by William R. Shepherd, 1923.

Var annars än här kan jag vara just nu? Ingenstans. Det är här och nu som gäller. Mitt Arkadien.

Folk verkar ha det bra här.

Gamla män med stavar.

Herdar antar jag. Transhumans?

Såg en av dem efter vägen bryta ett grässtrå och stoppa i munnen. Han njöt, det såg jag.

Såg en kvinna med traditionell dräkt samt mörkklädda gamla män och kvinnor. Var finns mellangenerationen? De unga dyker upp mot kvällningen, men mellangenerationen?

Igår såg jag speciell natur väster om Matera. Bedövande vackert.

Får på vägen. Tut, tut. Hornprydda kor som motades hem av en gammal man i gräset på sidan om vägen. Koskällor hördes, varje ko hade en skälla runt halsen. Jag mindes.

Nån enstaka bil, någon moppe kör förbi. Annars syns inte mycket som rör sig. 

Men det hörs.

Verksamhet pågår i bondgårdarna. 

Tänk om det kunde vara lika livligt på den svenska landsbygden.

.

.

Upptäck historier längs vägen

I senaste numret av Skogsstyrelsens tidskrift Skogseko (nr 2/2018) kan man läsa om gamla vägar bland mycket annat. 

"Vägarna vittnar om svunna tider och lika svunna beslut. Varför gör vägen en sväng just här? Eller varför svänger den inte alls, utan går rakt upp på kullens topp? Hur tänkte de som gick här först?"

"Berätta om din väg. Berätta om hur du cyklade mellan granarna så gruset knastrade, om svalkan i skuggiga partier och svetten i uppförsbackarna. Berätta om hur bileländet stannade mitt i skogen på väg till påskkalaset i Ramkvilla. Eller om en helt annan väg, någon helt annanstans.
Historien skapas av det vi gör varje dag och det vi berättar för varandra."

Artikeln Upptäck historier längs vägen  finns i sin helhet på sidorna 38-41 och i Skogseko på nätet.

Foto i artikel i Skogseko 2/2018. Fotograf Erik Nordblad.

*

Det finns en hel del att berätta om vägarna även i min by i den här delen av landet. Var finns byns äldsta vägsträcka? På vilken plats torde den första spången ha byggts? Finns den platsen och överfarten kvar i bruk? Var fanns "gesällsoffan" i naturen där gesäller på vandring kunde vila en stund? Var finns råstenen från laga skiftet 1864 mellan byn och grannbyn i norr? Vilket år körde den första automobilen genom byn? Var gick kärrvägen ut till torkplatsen för myrslåttern? Vem körde den första bilen som hamnade i diket? Var finns Plogbacken som var två byars gräns för snöröjningen? Vilken väg tog torparen Anders Öberg för att komma hem till sitt torp? Hur var det under andra världskriget när långa karavaner av militärlastbilar fyllda med soldater på väg norrut, körde den grusade Kustlandsvägen genom byn? Vilka bybor var det som byggde byns enda spårväg, en decauvillebana, för att frakta huggen sten till bygget av vägtrummor och brofästen när Riksväg 13 anlades genom byn?

Vägarna är en stor del av hembygdshistorien!
.
.

Humaniora kontra naturvetenskap

"
Förenklat kan man säga att skillnaden mellan naturvetenskap och humaniora är att naturvetenskapen bygger vidare på och adderar kunskaper från tidigare generationer till det gemensamma kunskaps- och utvecklingsprojektet, medan humaniora handlar mycket mer om kunskaper och insikter som varje individ och varje generation och samhälle måste skaffa sig på egen hand, om och om igen. (...)

Humanioras kunskapsobjekt är människan och livet så som det levs i vardagen. Vad är människan och mänskligheten för typ av "objekt" och hur fungerar kultur? Humanister letar inte så mycket efter svar som efter förståelse och målet är inte att bevisa hur det är utan att undersöka förutsättningar för förändring. (...)

Humaniora är inget man blir färdig med, det är mer en inställning till livet, ett sätt att leva, än en uppsättning kunskaper. Det finns inga genvägar till filosofins eller litteraturens klassiska verk, för att tillägna sig insikterna som texterna bär på måste man läsa dem själv, det går inte att ta del av framstående tänkares arbeten genom att läsa sammanfattningar. Det är själva arbetet med texterna och bearbetningen av tankarna som är poängen; det är där, i den typen av processer och i samtal om innehållet som värdet med humaniora uppstår och sprids. Kompetensen att läsa och reflektera är viktigare än vad man läser och reflekterar över.

" 

Läs hela skrivningen om Olika typer av framsteg och kunskapsutveckling på bloggen Flyktlinjer.

I en miljö där enbart pragmatiska och praktiska ting pratas om är det svårt att få acceptans för idébaserad diskussion. Det är inte möjligt att lyfta frågor till en annan nivå än den rent praktiska är min erfarenhet. Till exempel är frågan Vilken plan har vi hemmansägare med fäbodplatsen? inte möjlig att diskutera bland en grupp praktiker.

SAOB: Pragmatisk: som har avseende på l. gäller praktiska ting l. det praktiska livet; som har praktiskt syfte; praktisk; motsatt: teoretisk

Svensk ordbok:
pragma´tisk  adjektiv ~t  
●som har att göra med praktisk nytta eller resultat 
JFR odogmatisk .
. 

Meningen med tillvaron

För några veckor sedan åkte jag in till stan för att lyssna på ett föredrag på stadsbiblioteket. En religionsfilosof och präst samtalade med en naturvetare som forskar på den mänskliga hjärnan.
Tro och vetande handlade det om. Naturvetenskap och teologi i samspråk. Kanske står de närmare varandra än man kan tro. Under antiken kallades vetenskapsmännen naturfilosofer. Ingen tydlig uppdelning fanns mellan humaniora och naturvetenskap som det vi ser i modern tid.

Kvantfysik, slumpteori, darwinism, determinism, biodiversitet...

Tyckte märkligt nog att religionsfilosofen/prästen tydligast och intressantast kunde förklara sina ståndpunkter. Han behövde inga powerpoint-bilder :-)  Jag gick lite upprymd hemåt efter 1,5 timmar. Att ha möjlighet att plugga religionsfilosofi under ordnade former vore troligen givande. Börjar väl på egen hand genom att läsa Augustinus bekännelser från 390-talet e Kr. :-)

Vetenskap kan inte förklara alla frågeställningar människan har. Inte heller religionen. Ser inte även ni att tendensen att religion finns allt mer i samtiden? Precis som det holländska trendoraklet Li Edelkoort förutspådde vid millennieskiftet.

Bild härifrån

.
.

Vandring vid havet

Kvarken och klapperstensfält. Intressant geologi. Rätt behagligt idag.
.
.

Kvinna med "tur"

En man arbetar medvetet på sin karriär, en kvinna har tur. Eller hur...
Eller vad är kompetens...

.
.

Fönsterrenoveringens dag 30 maj

Klicka på bilden eller länken nedan för att komma till hemsidan om fönsterrenoovering.

Onsdag den 30 maj är det fönsterrenoveringens dag.

 

Inställning till fönster och äldre byggnader är alltför ofta njugg och ifrågasättande. Det håller så sakteliga på att ändras men i min nordliga hembygd går det långsamt. Jag tror knappt att något permanent bebott äldre hus har kvar sina originalfönster i de här byarna.

Händelserna i exemplet nedan kommer från grannbyn men det finns ofantligt många fler exempel på bytta fönster här i landet.

Detta är en stor bondgård. 1995 hade den korspostfönster och en traditionell fasadpanel. Fönsterglaset var maskindraget och med vissa ojämnheter vilket gör att de inte blir till "speglar". Sådant glas är åtråvärt bland älskare av gamla hus.

Jag hann ta ett par bilder innan huset blev så här. Nya fönster utan post eller spröjsar och med mindre yta, alltså  mindre ljusinsläpp. De bildar fasadens svarta hål. Glaset är planglas (floatglas) och där de inte är svarta hål blir de till speglar. Fönstren har fått tympanonfält/gavelfält ovanför vilket huset mycket väl även kan ha haft som nyuppfört. Nya "lunettfönster" sitter i vindvåningen. Just de fönstren är spröjsade av någon anledning. Det röda lerteglet på taket är utbytt mot svart "plåttegel".

I juli 1995 pågick omvandlingen och jag stannade för att fotografera detta i mitt tycke tråkiga skeende.

Fasaden har bytt utseende från bondgård till ett försök att bli mer herrgårdsliknande med hjälp formsågade skivmaterial (hdf?) i bröstningen under de nya fönstren.

Den här fina obebodda gården finns tvärs över vägen. Ännu har den kvar sina fina ursprungliga korspostfönster med separata innerbågar. Kommer de att få vara kvar, tro...

Fönsterrenoveringens dag den 30 maj.

TIO SKÄL TILL VARFÖR VI SKA

RENOVERA VÅRA FÖNSTER

LIVSLÄNGDEN

Fönster med bågar och karmar av kvalitetsvirke, enkla glasrutor i bågarna och

linoljebaserad färg och kitt håller i hundratals år med regelbundet underhåll.

SKÖNHETEN

Smäckra karmar, bågar och spröjsar, omsorgsfullt utformade snickerier och beslag,

skiftande glas med största möjliga ljusinsläpp och genomtänkta in- och utvändiga

omfattningar tillfredsställer våra mänskliga behov av skönhet.

PRIVATEKONOMIN

Renovering och energieffektivisering av befintliga fönster är lönsamt på kort och lång sikt.

VÄRDEUTVECKLINGEN

Välbevarade fönster är eftertraktade detaljer för husköpare och höjer värdet på bostaden.

SAMHÄLLSUTVECKLINGEN

Löpande underhållsåtgärder skapar arbetstillfällen på orten, småföretagande med

skatteintäkter inom landet och minskade miljökostnader.

MILJÖN

Renovering, energiförbättring och långsiktigt underhåll av äldre träfönster innebär minsta möjliga

resursförbrukning, minsta möjliga användning av miljöfarliga material och minsta möjliga utsläpp

av växthusgaser.

INOMHUSKLIMATET

I hus med fungerande självdragssystem är de traditionella fönstren med sin vindtäta men inte lufttäta

konstruktion en förutsättning för bra inomhusmiljö.

MATERIALEN

Traditionellt fönsterunderhåll använder kretsloppsvänliga material som trä och

vegetabilisk olja till impregnering, färg och kitt. Fönsterhantverkare har ett etablerat

återbruk av fönsterglas.

KULTURHISTORIEN

Bevarade äldre fönster är avgörande för upplevelsen av historiska miljöer och därför

viktig för vår och kommande generationers möjlighet att kunna förstå kulturarvet.

HÄLSAN

Största möjliga ljusinsläpp får en genom smäckra fönsterbågar och poster, profilerade snickerier och

skiftande glas som också hjälper till att sprida ljuset i rummet.

- © 2018 Fönsterrenoveringsdag -

Snacka om bra kvalitet

Den här detaljen av en fönsterbåge har funnits i min ägo i ett par decennier. Jag fick den av en förutseende fastighetsägare och politiker i Västra Götaland som stred för bevarandet av det äldre byggnadsbeståndet i hans kommun.

Gångjärn och hörnjärn är hopnitade till en enhet och användes från 1800-talets andra hälft. Finns att köpa även idag.

Det den gamla fönsterbågen vill visa, är hur god kvalitet som valts till träet och var problem oftast kan uppstå. Exakt hur gammal fönsterbågen är vet jag inte.

 

Se vilket tätvuxet trä av kärnfuru som valts till den smäckra fönsterbågen. Inga skador syns på bågens sidostycke.

I fönsterbågens bottenstycke däremot har fukt trängt in via skruvhålen och orsakat rötskada. Har en sådan här skada uppstått är fönstret dock inte värt att kasta på soptippen. Skadan är ju inte genomgående i hela bågen, de skadade delen kan bytas ut. Det gör en fönsterhantverkare om man själv inte är kunnig nog. Sen oljas och målas fönsterbågen - gärna med linoljefärg - och fönstret blir som nytt. De kommer att hålla ytterligare i många decennier. Så mycket smäckrare än dagens träfönster av frodvuxet virke med få årsringar mer centimeter. Virkeskvalitén är avgörande för hur gammalt ett träfönster blir. Äldre fönster är ofta bättre än vad ytan med avflagad färg visar.
.
.

Fakta om svensk utbildningsnivå

Befolkningens utbildning 2017

Drygt en fjärdedel av befolkningen i åldern 25–64 år är högutbildad. De bor oftast i storstadskommuner och residensstäder. Majoriteten av kommunerna med allra högst utbildningsnivå ligger i Stockholms län där en tredjedel eller mer av befolkningen har minst treårig eftergymnasial utbildning i nio av kommunerna.

HÄR kan man hitta 2017 års uppgifter om samtliga kommuners population 25-64 år, samt fördelningen på kön i kombination med utbildningsnivå inom varje kommun.

FAKTA

1,4 miljoner högutbildade i Sverige

Av befolkningen i åldern 25–64 år har 43 procent någon form av eftergymnasial utbildning. En dryg fjärdedel, 27 procent, har minst treårig eftergymnasial utbildning, vilket motsvarar 1 395 000 personer. De senaste åren har andelen högutbildade ökat med omkring en halv procentenhet per år.

Unga kvinnor högst utbildade

Kvinnor har högre utbildningsnivå än män. Fler kvinnor än män har eftergymnasial utbildning och färre har endast förgymnasial utbildning. Däremot är det fortfarande fler män än kvinnor som är forskarutbildade. Av de forskarutbildade i åldern 25–64 år är andelen kvinnor 43 procent.
Bland kvinnor i åldern 25–34 år har mer än hälften en eftergymnasial utbildning. Andelen högutbildade kvinnor uppgår till 36 procent medan knappt en fjärdedel av männen i samma åldersgrupp är högutbildade. Denna skillnad beror på att fler kvinnor går vidare till högskoleutbildning. För närvarande är drygt 50 procent fler kvinnor än män registrerade vid svenska universitet och högskolor.

***
Antalet universitet i landet har ökat och är nu 16 stycken. Högskolor finns ungefär lika många. Se HÄR. Snedrekryteringen är stor. Slutsatsen från Universitets- och högskolerådet är att studerande från studieovana hem på mindre orter bör prioriteras i arbetet med breddad rekrytering.


Statistiken som presenterats är intressant.
Slutsatsen som presenteras på slutet är långt ifrån ny.

.
.

Medeltida knutpunkt i majskrud

Jag är förtjust i gamla vägar. Vägar som finns kvar i samma sträckning som en gång i tiden. Vägar med historia. Eller stigar för den delen, och hålvägar.

I den här trevägskorsningen med medeltida ursprung står en blommande kastanj. Den är rätt vacker nu när den är översållad av sockertoppsblommor. Kastanjen har fått stå kvar trots att kronan sträcker sig över vägbanan, den har bara stammats upp lite på ena sidan. Den är stor och har värdighet men är väldigt mycket yngre än vägsträckningen.
.
.

Biobränsle

Idag sitter jag på min arbetsplats i Mellansverige. Ute är det grönskande försommar och genom det öppna fönstret hörs fågelsång.

Plötsligt bryts vårljuden av ljudet från ett kapverk, ett mycket vackert ljud i mina öron. Någon kapar ved till höstens och vinterns mysbrasor. Lite sent på året men so what. Strax därefter kommer bonden och harvar den plöjda jorden. Det är gott att bo på en levande landsbygd.

Här på bilden syns pappa en vårvinter med kapverket och yxan (huggkubben hamnade utanför) förbereda nästa vinters värme.

Grannen, farbror Kalle, han använde fogsvans och sågbock samt yxa för att göra ved av det egna björkvirket.

På senare år gjorde farbror Kalle det lättare för sig och köpte färdigkluven ved. Än idag är biobränsle viktigt på landsbygden för vinterns goa värme.
.
.

En skolgård på våren

Igår passerade jag över en skolgård.
Det var rast.
Tjo och tjim och härligt livat.
Där hoppades långrep.
Där blåstes på de första gröna grässtråna mellan tummarna, ni vet.
Det är vår och riktigt härligt frenetiska ljud.

Inget tycktes förändrat sedan jag gick i grundskolan.

 Bild härifrån

 

Från Digitalt museum, se HÄR

.
.

Hem till byn

När jag flyttade hemifrån var det på alla fronter uppror för att Norrland blev styvmoderligt behandlat av övriga delen av landet. Vi flytt´ int´ var slagordet. Det skrevs dikter, det målades-etsades-snidades konstverk, växtfärgades och vävdes bildvävnader, det komponerades och sjöngs, demonstrerades. Kulturen användes för att försöka vända utvecklingen. Men hur blev det? Urbaniseringen bara ökade i omfattning, städernas befolkningstal har ökat på bekostnad av landsbygdens.

Jag hade ingen tv på den tiden, såg inte på tv. Därför missade jag Bengt Bratts serie Hem till byn helt och hållet. För ett par år sedan, i relativt rask följd, såg jag alla 52 avsnitt för första gången från början till slut påhejad av och tillsammans med min man som såg dem när de visades som nya. Ursprungligen sändes de i omgångar mellan 1971 och 2006. Först såg jag rätt motvilligt ska erkännas men snart nog var jag fast. Det jag såg var väldigt bra. De första säsongernas avsnitt var att påminnas om livet i hembyn en gång. Visst kände jag igen mej och och den samhällsstämning som då var. Och i många av de karaktärer som spelas i serien.

Samhällets och den politiska utvecklingen var mycket tydlig nu då serien sågs långt i efterhand. Idag har de som bor på landsbygden, som i tv-serien, fått det tillräckligt bra för att många ska slå sig till ro.

 

Foton ur "Hem till byn" från internet.

Urbaniseringen gestaltas och landsbygden visas upp i Hem till byn. Samtliga avsnitt finns med på SVT Öppet arkiv. Jag ska nog se om de första säsongerna vad tiden lider.
.
.