I början av maj besökte jag ett vägmuseum. Ute i det fria. Det var min man som hittat det tidigare och som nu visade mig. Underbart trevligt för en person intresserad av vägar - jag tror faktiskt jag fått honom att också få upp ögonen för gamla farleder på land :-)
Just här vid Dalkarlsbacken löper fyra olika sträckningar av samma väg parallellt med varandra. Topografin, teknikens och samfärdselns utveckling samt urbaniseringen gjorde att sträckan under flera hundra år varit stadd i förändring.
"Stäksön i Mälaren har i årtusenden varit en knutpunkt för sjö- och vägtrafik för resande från och till Dalarna, Västerås, Enköping, Sigtuna, Uppsala och Stockholm. Den branta backen upp från Ryssgraven var under lång tid en mycket svår passage för resande genom Upplands-Bro. Här vid Dalkarlsbacken kan man idag studera olika vägbyggen från 1600-talet, 1800-talet och till våra dagar.
År 1665 gjordes den första större förbättringen av framkomligheten. En 200 meter lång stödmur byggdes längs bergssidan mot Ryssgraven. (...)
Under 1800-talet belv Dalkarslbacken allt svårare att passera då vagnarna blivit allt större och tyngre. I mitten av 1800-talet sprängde man berget och gjorde en ny sträckning av vägen.
Den senaste radikala lösningen på trafikproblemet är motorvägsbygget från 1971 med sina broar. Innan motorvägen byggdes gick gamla E18, från 1930-talet, förbi här. Den var smal och besvärlig att ta sig fram på, särskilt när det var hatl. Genom området gick också järnvägen från 1876, som ursprungligen kom till på initiativ av ett privat bolag för att transportera malm från Bergslagen.
(...)
Ta gärna en promenad längs de två äldsta vägarna, ytterligare två skyltar berättar mer om de gamla vägsträckningarna."
Tack, vi tar matsäcken med oss och ger oss av på en liten vandring i längs fornlämning nr 134 i Kungsängens socken, som vårdas av Upplands-Bro kommun.
Detta ser man från parkeringen. Två vägsträckor löper in i skogen. Den till vänster visar sig vara den äldsta och den till höger är 1800-talsvägen som sprängts ner i marken.
Läsvärda informationstavlor finns uppsatta på tre platser. Det är info från tavlorna som finns med i detta blogginlägg.
Dalkarlsbacken, 1600-talsvägen. Här står jag i den tvära kurvan och på vänster sida ser jag den 200 meter långa stödmuren av natursten som soldater byggde i branten mot Mälaren nedanför.
"Den branta Dalkarslbacken ställde till mycket bekymmer för de resande genom Upplands-Bro i gångna tider.
Skyldigheten för bönderna att skjutsa kungen och hans sändebud fanns redan på 1200-talet. Under krigstider var bönderna också tvungna att skjutsa civila och militära ämbetsmän utan ersättning. Adeln reste också allt oftare med hjälp av skjutsbönder eftersom deras gods låg spridda över landet.
I slutet av 1500-talet beklagade sig bönderna i Bro över den betungande skjutsplikten. Både drängar och hästar togs i anspråk av de resande. Ibland måste man ansvara för hela resan in till Stockholm. Det dröjde till 1649 års förordning om gästgiverier innan skjutsplikten reglerades ordentligt. På gästgiveriet kunde de resande få mat och husrum. Där skulle det också finnas skjutshästar, vilka bönderna på gårdarna var skyldiga att hålla som reservhästar. Längs vägarna fanns även fattigt folk som förstås inte kunde använda sig av skjuts utan fick gå. Transporter av varor skedde med andra hästar och vagnar.
Det var jordägarna i bygden som skulle ansvara för vägarna men i detta fall var det regeringen som gick in med resurser. År 1665 fick 200 soldater från Dalregementet till uppgift att anlägga en vägbank över det sanka näset och "taga borth Stääks backa". De byggde den 200 meter långa stödmur som idag syns längs med bergssidan mot Ryssgraven. På detta sätt minskades lutningen av backen, men vägsträckan blev längre. Detta anses vara ett av de första mer organiserade vägbyggena i landet.
Ritningarna för det framgångsrika projektet var signerade av slottsarkitekten Jean de la Vallé som belönades med en kunglig medalj. Dalkarlarna fick som belöning dela på 3000 liter öl och dessutom lever minnet av deras bedrift vidare i namnet Dalkarlsbacken. Ansvarig för det praktiska arbetet var Jacob Cosswa som sedan blev utnämnd till vägmästare och fick ansvar för landets allmänna väg- och brobyggande."
(
Är denne Jacob Cosswa vara sprungen ur den vallonsläkt som bodde i det som påstås vara Södermanlands äldsta bostadshus - Cosswatorpet i Åkers styckebruk?)
Dalkarlsbacken, 1800-talsvägen
"Postdiligenser för passagerare, brev och paket, började trafikera de svenska vägarna på 1830-talet. Sträckan Arboga-Stockholm, som gick förbi här, hörde till de linjer som tidigt fick diligenstrafik. Under 1800-talet blev det allt svårare att passera Dalkarlsbacken eftersom vagnarna blivit större och tyngre. Efter det att en postdiligens vält i backen beslutade myndigheterna om en total ombyggnad av vägen.
Genom den nya sträckningen av vägen kunde man undvika den gamla 1600-talsvägens skarpa kurva. Den nya vägen byggdes med förbättrad sprängteknik. man sprängde dock med vanligt krut, dynamiten var inte uppfunnen ännu. Stora mängder material fraktades bort, 5000 m3 sten och 8000 m3 jord. Stenen och jorden användes för att fylla ut vägbanken i Ryssgraven. Vid sprängningarna träffade man på en källåder. Sommartid kunde de resande svalka sig med kallt vatten men vintertid blev det isgata och besvärligt att ta sig fram.
Det var en omfattande trafik längs vägen i mitten av 1800-talet. Mellan gästgiverierna i Tibble och Barkarby var det i medeltal nio hästar om dagen som användes till skjutsningen. De flesta reste under vintern, tretton hästar per dag mot fyra per dag under sommaren. Förutom skjutstrafiken tillkom alla transporter av varor in till Stockholm, personer som reste med egna hästar och människor som red eller vandrade längs vägen."
Vänder man sig om och tittar neråt backen kan man även se de två senaste vägdragningarna skymta: gamla E18 från 1930-talet och bortom en jordvall finns motorvägen E18 från 1971.
Längst ner där 1600- och 1800-talssträckorna möts finns denna stödmur av sprängsten där årtalet 1852 är inhugget i ett stenblock till minnet av det vägbygget.
Med ny kunskap i bagaget åkte vi vidare på mindre vägar.
.
.
