Lekstugor som kulturarv

Jag är glad för att jag tog mig tid att besöka Nääs slöjd & byggnadsvård utanför Göteborg denna sommar där en utställning om lekstugor pågår - Där fantasin bor -  en utställning om lekstugor och kojor. Har själv länge ivrat för bevarande av lekstugor eftersom de tillhör vår kulturhistoria.

"Med utställningen Lekstugor och kojor vill vi lyfta barnens kulturarv, och utforska relationen mellan barn och byggnadsvård. Hur kan barn lära sig om och involveras i byggande och byggnadsvård? Vi tänker att lekstugor och kojor är ett bra format för att undersöka detta tema.  

Utställningen finns på plats här hos oss, mellan Källnääs och sjön under perioden 8 juni till 31 oktober. Välkommen!"

Utställningen pågick utomhus med en stor mängd bilder på flera skärmar i form av små hus med rätt lite text. Den var alltså lätt att tillgodogöra sig. Några lekstugor var uppförda som kopior av äldre kända lekstugor.

Masterstudenter vid  HDK-Valand (Högskolan för konst och design) hade byggt två olika lekstugor med barns önskemål och tankar.  Detta i motsats till tidigare lekstugor där de vuxna byggde till barn för att de skulle lära sig vuxenlivet.

Boken Folkkära hus för småfolk med underrubriken Lekstugans resa från herrgårdspark till villaträdgård fanns till försäljning och såklart köpte jag den informationsrika lilla boken!

Innehållet är intressant.

Den här bilden är extrem då den visar en av de äldsta lekstugorna. Den finns hos samhällets elit - i detta fall i Frognæs i Kristiania (Oslo) 1865. Lekstugan är en miniatyr av sommarboställets boningshus och på bilden har tjusiga damer och ett par barn samlats. Hovens och herrskapens lekstugor spreds med tiden till de lägre skikten i samhället.

Jag och lekkamraten Karin framför hennes söta lilla lekstuga som är riven sedan länge.

Det här var den lekstuga pappa byggde till oss barn. Den är inte riktigt klar på bilden, bron saknas och blommorna vid den saknas. Stugan hade röd slamfärgad fjällpanel med vita knutar och foder och troligen var takmaterialet oljehärdad masonite som asfaltstrukits. Lekstugan hade tre fönster mot två väderstreck och var indelad i två lika stora rum - ett kök och ett sovrum. Dörren var hög som en normal dörr dvs med höjdmåttet 2.10 meter. 

Ibland övernattade vi barn verkligen här. En säng bestod av två uppochnervända potatislådor av trä samt en skumgummimadrass och sängkläder. På bilden bakom min kusin skymtar de enda möbler i barnstorlek som fanns där förutom en enkel köksbänk och leksaksspis. De där röd- och vitmålade möblerna hade pappa tillverkat. Lekstugan kom senare att skänkas bort som jaktstuga.

Se här en kort video om lekstugor från utställningen vid Nääs slott.

Albert Engström

I småländska Bäckefall i Lönneberga kommun, stötte jag av en tillfällighet på detta hus denna augusti månad. Det är sån´t som händer när man envisas med att kuska omkring på små kringelkrokiga grusvägar genom bosättningar och byar. Dessutom kör man långsamt av självbevarelsedrift. för andra trafikanters skull och för att det finns så mycket att se. Där stod en klunga hus, där skymtade en stor sten. Med inskrift. Jag klev ur och läste. Här föddes Albert Engström år 1869.

Men huset var inte öppet för besök.

Ett annat år då jag var gräsänka besökte jag Albert Engströms bostad och ateljé i Grisslehamn. Det var en uppsluppen dag som avslutades i goda vänners lag i Roslagen.

Albert Engströms ateljé på en klippa i Grisslehamn är färgsatt så att byggnaden även utgör ett sjömärke.

 

I taket inomhus finns kanoter och kajaker placerade på bjälkarna. Och alla ateljéns lediga väggytor är behängd med konst.

 

Utsikten över Ålands hav är magnifik. Ateljén var även gäststuga - vilken fin sak att övernatta här och sitta och snacka i fotogenlampas sken och vakna till en solig morgon eller kanske piskande storm dagen därpå och tända en brasa i gjutjärnskaminen.

Visst har jag läst historier av Albert Engström men det är teckningarna som fastnat mest i minnet.

Kräftor Kräva Dessa Drycker!

Det var Albert Engström som gjorde Nej-sidans mest kända valaffisch i samband med Folkomröstningen om rusdrycksförbud i Sverige 1922.

Vad är det som pågår på den här suddiga bilden? Har det något med Albert Engström att göra? Jo, det är ett demonstrationståg FÖR ett förbud mot rusdrycker med mer än 2,5 % alkohol inför folkomröstningen 1922. Det här måste vara den absolut största demonstration som någonsin skådats i bygden och den rör sig västerut längs Kustlandsvägen, den stora och enda pulsådern genom bygden på denna tid. Först går en bleckblåsorkester och fanbärare. I bakgrunden syns byn Lögdeå med bland annat folkskolan (som revs så sent att jag minns den mycket väl).

I den landsomfattande omröstningen röstade 49 procent ja och 51 procent nej till ett förbud.  Av kvinnorna röstade 58 procent ja till ett förbud och 41 procent av Svea rikes män röstade ja. Jag kan förstå att majoriteten av kvinnornas ville ha ett förbud 1922. Alkohol var ett stort problem i många familjer. Som exempel hade en man i byn dött några år tidigare av för stor spritförtäring under en bröllopsfest. Han var sedan länge alkoholiserad och jag tänker att familjen inte hade det lätt.

*

Tja, ett litet rött hus som jag passerade i småländska Bäckefall får mig att skriva ett helt inlägg här på Timmer & Masonite.

Snugge

Så kom jag då till gården Sjöabol i Snugge. Förra gången det begav sig var huset abonnerat av släktföreningen som hade årsmöte. Denna gång var det tvärtom, jag kom jag dit ensam, inga andra besökare var där men väl en guide.

Det hällregnade, det hade åskat. och  jag parkerade bilen nära ladugården med sitt utedass men långt från huset för att inte få med detta anakronistiska fordon på ev. foton. Så fällde jag upp stora franska paraplyet och klev ur för att rusa mot dörren. Där välkomnades jag av en äldre dam som jag fick en dryg timmes guidning tillsammans med. Intressanta berättelser och foton ur Kristina Nilssons liv växte fram.

För det var här i Snugge hon föddes 1843 som det yngsta av sex barn i en bondfamilj. Stenen restes på 100-årsdagen av Kristinas födelse. Som barn hade hon både bra sångröst och var duktig på att spela fiol. Hon sjöng och spelade på marknader nära hemmet. Med hjälp av mecenater fick hon så småningom möjlighet att vidareutbilda sig och det blev inom sång som vi vet.

Kristina Nilsson (1843-1921) glömde aldrig sitt födelsehem Snugge, den 46 hektar stora gård som tillhört moderns familj sedan 1781 och som familjen tvingats lämna under förnedrande former 1848. År 1867 fick Kristina Nilsson (då 24 år gammal) köpa tillbaka Snugge för 4 000 riksdaler riksmynt. Föräldrarna fick flytta tillbaka men båda dog några få år senare. Efter Nilssons död var Snugge i släktens ägo till 1927.

Nilsson var gift två gånger, 1872 med den franske bankiren Auguste Rouzaud (död 1882), och 1887 med den spanske adelsmannen don Angel Ramon Maria Vallejo y Miranda, greve Casa de Miranda (död 1902). Hon titulerades därefter grevinnan de Casa Miranda och delade sin tid mellan bostäderna i Paris, franska Menton och Spanien samt Villa Wik utanför Växjö.

 Uppgifter från Wikipedia

Glad i hågen över att jag äntligen fick möjligheten att se operasångerskan Kristina Nilssons födelsehem på min resa i Götaland fortsatte min färd.

Geologiskt fenomen och ett fynd i en torvmosse

Nyss hemkommen från en 126 mil lång Sverigetripp har jag många intryck med hem i bagaget. Kan bara nämna att småvägar passar mig bäst. Det är där det händer :-) Hur många av er har sett klotgranit?  Inte så många antar jag för den finns som förekomst fast i berg bara på ett ställe i Sverige. Jag rekommenderades på hotellet där jag övernattade att besöka platsen.

Det här är bilder från förekomsten av klotgranit i Slättemossa inte långt från Järnforsen i Småland. Vem visste att något sådant fanns - inte jag förrän för ett par dagar sen. Wow!

Jag gick där ensam ganska länge men till sist kom fler besökare för att se den här egendomliga geologiska platsen. Kanske en blivande geolog?

*

Så återsåg jag Bockstensmannen på Hallands kulturhistoriska museum i Varbergs fästning. Kvarlevorna och klädedräkten efter mannen, som mördades på 1300-talets mitt, har många sett sedan fyndet i Bockstens mosse i Halland gjordes 1936. 

Nu hade han fått en ny mer spatiös omgivning än förra gången vi sågs - samt en silikonrekonstruktion som gjorde honom "levande". På bilden syns dock kvarlevorna som hittades liggande på rygg i en mosse med en ekpåle genom bröstet. Utställningen med beskrivningar och analyser av fyndet och den tid han levde i var helt bra.

Detta var två av mängder av intryck. Snugge var ett annat - säger det er något?

Fingertutor

 

Detta är gamla fingertutor av läder från medicinskåpet. De användes/används för att förhindra att ett omplåstrat finger utsätts för väta och/eller smuts. Tutor av idag har samma modell.

Som arbetande på ett sågverk, som snickare på  en masonitefabrik och som jordbrukare hände det att ett finger kunde skadas. Det hände främst män inom arbetarklassen, naturligtvis, som skadade ett finger eller flera. Blev kroppsdelen inte bortsliten, avkapad eller mosad var det inget att oja sig över.

Spik och dyckert

 

Spik och dyckert finns, många av Gunnebos tillverkning. Både blank och galvad. Spårskruv finns också. Allt det här är bra att ha.

Klippspik är det sämre med. Klippspik går bra att återanvända när man rätat ut dem. Det är precis vad vi gör på annat håll.

När jag börjat på KTH tyckte min far att jag borde känna till olika spiksorter och beskrev dem i bild. Det blev två rutade ark - nedan syns det ena. Det var kanske hans sätt att försöka hjälpa sin dotter i en mansdominerad byggbransch. Så hyggligt.

Stolthet över sin hembygd

Så enkelt ett minne kan bevaras över tid. Så här gör stolta invånare i en sörmländsk hembygd:

Runtuna socken

Torpgrund

Här låg torpet
Pettersberg
på Löfsunds ägor
(även kallat Fiskartorpet under 1800-talet)

Känt från: År 1806 (den äldsta bostaden låg 100 m söderut)

Sista brukare: Karl Oskar Hallberg f 1876
hustru Anna Olivia f Gustavsson år 1884

De brukade torpet till år 1931.
Efter 1931 hyrdes stugan ut.
Denna stuga riven omkring år 1943.
(...)
Uppgifter finns i hembygdsarkivet
Runtuna/Lids hembygdsförening/ 2000.

Hur stor skillnad är det inte i många avseenden mellan länen där min gamla hembygd finns och den nuvarande...

Gummans röse

 

Rishög som minner om en gummas död.

Ett skört minne.

GUMMANS RÖSE
Här vid gamla vägen mellan Åkers bruk och Skottvångs gruva fanns en så kallad kasthög (offerkast).
Enligt folkmun skulle en gumma ha ramlat av en skenande hästskjuts och förolyckats just här. Till minne av gumman lades här färska kvistar eller blommor. Gamla ortsbor berättade att denna tradition levde kvar tills långt in på detta sekel.

Tyvärr försvann högen när vägen byggdes om.

Kan traditionen kanske återupptas?

Jo, återupptagits har traditionen som synes.

Gamla vägen syns i markerna där har markberedning inte genomförts. Vilken himmelsvid skillnad det är mellan denna plats och min gamla hembygd.

Skogsmarken där gummans röse finns ägs av Åkers Häradsallmänning är belägen söder om Strängnäs, en samfällighetsförening som den i min hemby. Åker häradsallmänning har 265 delägare. Delägarna är jordbruksfastigheter med mark i de gamla socknarna Fogdö, Helgarö, Härad, Länna, Strängnäs, Vansö och Åker.

Min far satte upp en liknande metallskylt fast mindre, på lämningarna efter Grans samebys vinterviste hemma i byn  på 1980-talet. De sköra lämningarna av vintervistet var belägna i skogsmark. Skylten är borta sedan länge och inte ersatt av någon annan förklarande skylt. Arran (eldstaden) var delvis förstörd när jag senast besökte stället, kanhända är allt borta numera.

Att delägarna i samfälligheten skulle gå samman och göra något liknande som i Sörmland är inte att tänka på. Förståelse för kulturhistorien finns inte. Kanhända gäller det särskilt minnen av samisk närvaro här men det gäller även annat vet jag. Synd på så rara ärtor.

Molly

Dockan Molly är just nu klädd i en nystruken hemsydd klänning.

Och här står jag och stryker dockans kläder på en strykbräda i favoritköket. För länge se´n. Genom lek tränades man för vuxenlivet, för det hushållsarbete som ansågs krävas av en liten flicka när hon blev stor. Det var inget jag genomskådade då men roligt var det att leka och lära nytt.

När jag för några år sedan återfann Molly på tredjevinn´  bland kartonger och sågspånsisolering fann jag också en låda med hennes dockkläder. Då planerade jag att se över dem och den klädvården är nu utförd. Det är knappt man vill stoppa ner alla kläder i lådan igen - då blir de åter skrynkliga :-)

Idrottsplatser

 

Strandvallen i kommuncentrat används numera av en hundklubb med hundskola.

Manhemsborg i Rundvik är fortfarande idrottsplats som ser ut att ha sponsorer. Ett vändkors skymtar sentida inbyggt i vänstra "tornet". Festplatsens dansbana har hamnat på museum.

Det har under 1900-talet funnits ett otal idrottsplatser och festplatser i landet. Även så i denna kommun. De flesta har gått Bruksvallens öde till mötes, helt utan dokumentation. Resterna av Bruksvallen är numera helt borta efter en skogsavverkning.

Lindrev

Har tagit med ej utnyttjat lindrev som köpts från Zikon till morfars hus. Rullarna med lindrev lär komma till större nytta här än i andra boendet där det nu har drevats klart.

Jag beställde en packe med 50 mm bred lindrev för ett antal år sedan. En rulle innehåller 15 meter. En förpackning rymmer 23 rullar. 6,5 rullar återstår av detta. Vem älskar inte lindrev... Fogskum skall icke användas här...!!

Såpa är bra till mycket

Det är lätt att ta bort målarfärg från metall, som här klassiska fönsterlås. De läggs i såpa ett till två dygn...

...och under tiden löser såpan upp färgen och gnuggar man med handen lossnar den.

Sitter delar av färgen fortfarande kvar skrubbar man t ex med en hård svamp. Detta är nog något som varje byggnadsvårdare känner till, tillvägagångssättet är lika enkelt som genialt.

Kulturell kväll

Som medlem i Riksteatern fick jag mejl för några veckor sedan. Det skulle bli konsert med bästa visgruppen  i Kråken söndag den 25 juli. Det blev till att boka plats på studs.

"I text och musik har människor i alla tider berättat om händelser i sin närhet. Naturens orubblighet. Liv som måste förtjänas. Olyckor, mord, och kärlek. Starka skildringar av norrländsk historia med högt och lågt om vartannat. Glädje och sorg, som livet självt. (...) Berättelser om det som hänt och berört eller som man säger i Hollywood – based on a true story."

Efter den fina 1,5-timmeskonserten med skillingtryck berättande om hemska händelser i Nord, beslöt vi att åka runt i omgivningarna. Färden gick via batterivallen i Leduå till Hörnefors, till stor del på grusvägar. Där var återbesök vid monumentet över Joachim Zachris Duncker målet. Kvällssolen stod lågt och fotona blev inte bra. Men efter att nyss ha läst ut "Fänrik Ståls sägner" är detta ett intressant minnesmärke. Överstelöjtnant Duncker finns beskriven i dikten Den femte juli (hans dödsdag) i sagda sägner. Duncker stupade i slaget vid Hörnefors och är begravd tillsammans med den ryska kavalleriöversten Aerekof vid Umeå stads kyrka. Begravningsförrättare då var den ryske generalen Nikolaj Kamenskij.

Efter ytterligare mindre vägar genom ett stundom vackert landskap och minst lika ofta genom trista igenvuxna vyer, i blixtars sken, nådde vi Nordmaling. Där blev vi varse en "hemsk händelse i Nord" som utspelade sig framför våra ögon när vi passerade på Kungsvägen. På avstånd syntes en mörk rökpelare som visade sig komma från ett flerfamiljshus som brann och som snart nog blev snart nog övertänt, det skulle visa sig brinna ner till grunden innan morgonen grydde. När vi passerade hade brandkåren inte anlänt men väl en ambulans.

 

Ruskiga händelser i dikt och verklighet hela kvällen.

Ur en gästbok

Troligen november 1951

Tack för trevlig kväll. Anor stora
Ni båda ha. Farfar å ena sidan ett
landsvägens barn omhändertagen av
Disponent Gullbrant Thorsen, Farmors-
mor å andra sidan bränd av Ryssarna här i byn 1809.

April 1952

Tack för trevlig kväll!
Tanken går till flydda dar,
med dans på häll
Vi befinner oss endast
några stenkast ifrån
stranden där värdinnans
farmorsmormor året
1804 som brud
här såg vatten.

Ur gästboken på bilden nedan.

Tänk om jag visste vem som förärat föräldrarna denna gästbok med bastanta pärmar av snidat trä och med försök till perspektivisk avbildning av gården på förstasidan - med lie på ladugårdsgaveln! Det är faktiskt ett nöje att läsa i den.