Min fina fjärilsamaryllis "Evergreen" som blommade så vackert förra året kommer med en stängel detta år. Stängeln har elva knoppar, på bilden är sex klockor utslagna.
Jag har aldrig under åren som ägare till denna gård varit med om att det kommit så mycket snö. Och redan i januaris början. Det gäller att passa på att njuta helt och fullt för den är oberäknelig numera och kan regna bort snabbare än man önskar. Klimatförändringarna är inget att leka med.
Det lilla ljus jag har,
det ska få lysa klart
Det lilla ljus jag har,
det ska få lysa klart,
lysa klart, klart, klart,
lysa klart.
7 januari. En strimma ljus sipprar ut genom lagårdsporten. Som en gång i tiden då korna skulle mjölkas morgon som kväll. Annars är det bara knutlampan som är tänd på gården.
9 januari. Hallå, finns det någon bil där i snön?
I den kalla snön skottas en smal gång upp mellan bostadshus och lagård. Som en gång i tiden. Det är mycket trivsamt.
Undrar varför snösvängen kör med skopa och inte plog? Det tar mycket längre tid då skopan var 50:onde meter måste tömmas jämfört med en plog som med kraft föser snön åt sidan.
Denna snöiga dag har nollan hållits.
Egna äpplen var inget som växte på träd här på gården under min barndom. Vi hade ett litet äppelträd som min moster Ingrid hade planterat som äppelkärna men som aldrig ympades in på någon stam och därför aldrig gav någon frukt. Till sist kapades det ner.
Äpplen till jul köptes i matvaruaffären. Numera har jag många egna olika äppelträd med sorter som kan lagras länge i matkällaren. Ingrid Marie är gott och mörkrött, Lobo och Aroma ljusare röda. Samtliga kan bli juläpplen.
Planerar för nyårsfirande.
Kanske ska jag använda tallrikarna Vinranka i flytande blått från Gefle Porslinsfabruk, formgiven av Arthur Percy med matbesticken Gammal fransk.
Det är till årets storhelger som porslin och glas får komma ut och dammas av. Fantastiskt trevligt problem att välja hur allt ska kombineras. Väljer bland Vinranka, Atlanta, Venus, Victor, Bengali, Colorado LA eller kanske den vita mjuka formernas servis, WB, av Wilhelm Kåge.
Silverbesticken Svensk är ett under av avskalad renhet, besticken med grepp av gulvit bakelit alternativt horn med gafflar med tre klor är vackra och för med sig minnen, Thebe-besticken av rostfritt stål är vardagsbestick men är så fina att de mycket väl kan platsa på festbordet.
Utöver detta kommer servettfärg och brytning som hör till. Och glasen i olika storlekar som samlats i skåpen, med eller utan fot, med eller utan slipningar, med eller utan färg.
Till julgröten används Vinranka i rött. Vardagsporslinet får vila under jul- och nyårshelgerna.
Detta är min alldeles egna julkrubba som jag lekte med en gång i tiden. När den tas ur sin kartong luktar det alldeles speciellt, lite syrligt då den har förvarats i ett ouppvärmt rum ända fram till jul. Figurerna är schablonmässigt tillverkade och målade men som jag tyckte om alla de där figurerna och tillbehören - det var ett dockskåp som bara fick lekas med under jularna.
Jag har sett så många fantastiska julkrubbor sedan dess, katolskt överdådiga, fantasifullt roliga - men ändå finns den här spartanska och reformerta krubban kvar långt in i hjärtat med hågkomsten av fina jular. Krubban visar en agrar miljö på vissa sätt likadan som jag själv växt upp i.
Året är 1974.
Jag ser dom på avstånd genom vardagsrumsfönstret, två skidåkare med var sin gran på väg hem längs Kustlandsvägen/Gammvägen. Springer ut med kameran i högsta hugg och fångar Torsten Rönngren med sonen Jan. Man bodde i generationsboende, så vanligt här i byn ännu på den tiden, så ena granen var till farmor Alma och den andra till familjen på övervåningen dit Torsten och Jan hörde.
Söderut, i bakgrunden syns mellan dem syns gaveln på Oskar Öbergs faluröda uthus och till höger i bild skymtar Sven Sandmans faluröda garage.
Att detta var 1974 vet jag eftersom jag gick en fotokurs i ett
studieförbunds regi det året och detta svartvita foto finns i samma mapp
som övriga foton från kursen.
Vill ni se hur Kulturen i Lund visar julfiranden i några av sina gårdar finns länkar med julstämning nedan.
Julfirande:
Inför förra julen besökte jag Walmstedtska gården i Uppsala som visar upp ett julfirande hemma hos professorsfamiljen Rydin någon gång efter 1860. Där visade man hur julen förberetts för över hundra år sedan i ett borgerligt hem. I salen var bordet dukat med vattenlingon, röda äpplen och julgotter. I våningens förmak hängde granen i taket med girlanger, kristyrer och juldekorationer.
Professorshemmet är en rekonstruktion av den bostad som familjen Rydin hyrde i Walmstedtska gården från 1860. Bostaden är på sex rum och kök och visar ett högborgerligt hem från 1800-talets senare del. Hemmet är väldokumenterat. Rekonstruktionen av våningen bygger dels på den genomfotografering som gjordes av Alfred Dahlgren 1905, dels på bouppteckningar, men framförallt på sonen Herman Rydins memoarer “Ur minnet och andra gömmor”.
Skulle jag befinna mej Umeå ett datum när Gammlia har julmarknad så vore nog Wallmarksgården värd att besöka gissar jag. Där kan man se hur en västerbottnisk bondgård hade julbordet uppdukat på 1870-talet. kanske finns andra julkulturmiljöer i Västerbotten men det vet jag inget om. Stockholm har sitt Skansen med många julfirande gårdar från olika decennier och landsändar. Går man dit dagen före julafton finns ingen känsla av julrush.
VINTERVÄG
Snön faller Bussar går
i tovskor genom skogarnaPlogbilenvinterdagens morrande Nike
sträcker ut sin vinge
och bereder väg
till ödemarkens hem
åt föreläsaren
med portföljen full av splitterfrån världskrevadenBirger Norman, 1957
Jag har inte skaffat mig någon Luciatradition hemmavid efter barndomens fina luciafiranden. Då det var Luciafirande med kaffe och mjölk/julmust och Lussekatter på Luciakvällen när pappa kommit hem från jobbet. Bara stearinljus lyste upp köket och från finrummet hördes i bakgrunden adventssånger på grammofonen.
Inget annat än de små ljusblå ljusstakarna med "guld" finns kvar. De där som är avsedda för julgransljus. Varifrån de härstammar vet jag inte. Jag har klippt till en röd stjärnformad duk av filt som påminner om den som användes på 50- och 60-talen. Det har hänt att jag försökt återskapa stämningen men inte till Lucia för då befinner jag mig inte hemma i masoniteköket.
Det Luciafirande som blev tradition i Stockholm var att, tillsammans med en kompis från KTH, gå till Adolf Fredriks kyrka tidigt på Luciamorgonen för att lyssna till Adolf Fredriks musikklasser. Lång kö utanför men väl inne var det mycket stämningsfullt med sång från koret och alla tre läktare så man blev omsluten av körsång. Till detta mängder av stearinljuslågor. Efteråt fikade vi på något morgonöppet café.
Efter min flytt det har jag och min väninna varje Lucia setts för att gå på kvällskonsert i någon kyrka (ibland konsertlokal), och före eller efter ätit ute, inte sällan på Operakällarens Bakficka. Och då kanske Luciafirande i Jacobs kyrka ett stenkast därifrån. Under pandemin blev det uppehåll men nu fortsätter traditionen.
Har du någon lång Luciatradition?
Denna syn på kulturarvet fanns här i landet när jag växte upp. Farföräldrarnas hus revs på så sätt. Och i viss mån existerar den här kulturarvssynen fortfarande. Men mycket har ändrats till det bättre dock inte med hjälp av den tidigare generationen. Och långt ifrån alla av min egen generation. Det är hårt att ligga i framkant och argumentera mot de som fortfarande propagerar för den här förlegade synen på vårt kulturarv.
