Inoljning av utsida dörrblad pågår.
Detta är sommarstugans ytterdörr med karosseripanel. Den målades 2010 med ny linoljefärg. Sommaren 2017 strök jag den med linolja. En dag under sommaren som gick inoljades den ånyo med linolja. Det är ett bra sätt att fräscha upp linoljefärg och låta den fortsätta att skydda karosseripanelen. Busenkelt.
Jag brukar göra på samma sätt med utsidan av fönsterbågarna i permanentboendet. Enklare och snabbare underhåll / byggnadsvård får man leta efter.
Åter igen lyckligt hemma i morfars hus men två veckor senare än vanligt.
Frost men ingen snö.
Kallt i huset.
Det första som görs är att öppna huvudkranen för vattnet, sen att elda i kökets vedkamin.
Första natten flanellpyjamas, fårskinn, duntäcke och pläd. Innan tiden här är över kommer duntäcket att vara alltför varmt.
Jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att jag skulle bli druvodlare. Aldrig.
Men så fick jag en grön staketdruva som 50-årspresent och senare en blå. De tvingade sig på mej, jag som inte alls intresserat mig för odling av vinstockar på min mellansvenska gård. De första åren tog jag inte rätt på skörden, den fick fåglar och maskar, jag var ointresserad.
Men med tiden ger de ordentlig skörd, särskilt den blå med riklig sötma, så det är svårt att låta druvorna förfaras. De är väldigt goda att äta färska men det mesta blir druvsaft då skörden annars inte hinner ätas upp. Så nu står jag där med några flaskor druvsaft igen. I vintras beskars den blå vinstocken hårt därför att pergolan den klättrar på skulle justeras. Växtkraften är dock stor - rankan kommer snart igen.
Jag har svårt att kommentera på min egen blogg nu. Varför är okänt.
Året var 1978. Vår granne tant Nanny på andra sidan Kustlandsvägen, bjöd in min familj på 11-kaffe, det måste ha varit en storhelg eller semester eftersom pappa var med och jag var hemma från KTH.
Vi bänkade oss i finrummet och Nanny bjöd runt och började efter ett tag med sin spröda stämma förhöra sig om vi visste varför min kompis C skulle gifta sig och detta med en utlänning (man sa så; inte invandrare eller flykting). Tant Nanny, då 75, hade kanske hoppats att vi hade svaret att hon "var i omständigheter", något som var riktigt osedesamt i vår lilla by med stark religiositet. Jag glömmer inte pappas mycket snabba svar där bland bullar och kakor, ett svar som förhindrade all eventuell ryktesspridning från oss. "De tycker väl om varandra" blev det enkla svaret som gjorde att ämnet inte fortsatte att diskuteras. Det var inget mer med det. Vad som mer avhandlades under kaffedoppet har jag inget minne av.
Trodde knappt det skulle hinna komma upp några egenodlade sommarblommor i år eftersom frön och knölar kom så sent i jorden. Fröna var ur gamla fröpåsar eller frön som jag samlat in själv. Men si, de ville upp om än lite senare än vanligt.
Det jag hör är att dialektala ord håller på att bli coolt att kunna prata och känna igen bland unga människor. Det finns en stolthet i detta. Hur glad blir jag inte över det.
Bland efterlämnade papper efter pappa hittade jag dess tidningsurklipp. Han var intresserad av dialektala ord och förde kulturintresset vidare till mej. Här är några ord:
Klicka på bilden för art förstora den.Kanske bör det skrivas sociolekt istället för dialekt. Min dialekt/sociolekt hör ihop med jordbrukarbefolkningen i södra Västerbotten som kan variera mellan byarna.
Mer om dialekten.
Ett ödehus står och förfaller i byn. Ett timmerhus som flyttats från Knösen (där de första bosättningarna etablerades vilket syns på Stenklyfts karta från 1642. I samband med flytten byggdes huset till med en våning och trapphus. Fastigheten ägdes fram till 1996 av släkten som lät flytta byggnaden men som användes vid försäljningen som fritidshus. Det köptes det av Anders Jonsson, som det sas för att slippa grannar nära den egna ladugården. Sen dess har detta hus stått övergivet och den omnämnda ladugården är sedan flera år tillbaka tömd på kreatur. Det är tråkigt med en fastighet som står och förfaller i ens närhet.
Huset ligger längs gamla Kustlandsvägen som när det flyttades var kommunikationsstråket genom byn, en huvudväg där hästskjutsar, cyklister och fotgängare samt senare bussar och bilar passerade. Bilar och fotgängare rör sig fortfarande förbi här. Vägsträckan ingår i en vägsamfällighet. Försök att privatisera sträckan har gjorts men inte lyckats. Den här fastigheten blev i sista stund under vägförrättningen 2013 av ägaren klassad som obebyggd samt som "saneringsfastighet".
Fasaden är klädd med masonite och träläkt. På taket ligger lertegel. Det har varit vanligt här i Masonitelandet med Rundviksverken som producent av dessa mångsidiga träfiberskivor.
Brunnen med brunnsvinda, en hissanordning med vev och kätting där hinken fästs, finns kvar. Jag känner endast till två sådana brunnar som finns kvar i byn. Den brunnen är i sig ett bevaransvärt fenomen.
Staketstolpar av betong, troligen tillverkade i grannbyn Mo där ett cementgjuteri fanns. De har fått sig stora törnar efter att grot (grenar och trädtoppar) från en avverkning placerats över dem. Grindstolparna, likaså av betong, är utformade som kvaderblock.
Jag hävdar att dessa byggnader inte är utom räddning. Det brukar annars vara ägare och förvaltares mest använda argument för att riva, att timret är ruttet. Gården kan bli jättefin. På senare år har Västerbotten fått många timmermän som är välutbildade och kunniga, några arbetade på min gård under försommaren.
Så här såg huset ut någon gång på 30- eller 40-talet - typiskt västerbottniskt här i trakten.
*
När det gäller tvättstugor som kulturhistoriska byggnader ger kommuner med antikvariskt engagemang råd och anvisningar om hur ägare kan sköta sina kvarvarande tvättstugor. Och få bidrag. En kommun utan kommunantikvarie tar knappast fram råd om kulturhistoriska byggnadstyper.
Råd och anvisningar angående tvättstugor ur en 7-sidig broschyr.
Låt städerna utforma riktlinjer kring sitt byggda kulturarv. Då kommer det att bevaras i större utsträckning än landsbygdens kulturarv, minnet av landsbygdens levnadssätt är väl ändå inget att ha, det finns inget som är värt att bevara, eller vad tycker ni? Tacka vet jag slott, herrgårdar, adelns och borgerskapets kulturhistoria. Byggnader, stil och traditioner med god smak. (Hoppas ni läsare verkligen förstår ironin i det sista stycket!)
Här bodde ingen greve, friherre, baron eller borgare. Ingen överklass. Är huset med dess konstruktion, fönster, detaljer, material och inneboende minnen då över huvud taget värda att bevara och vårda??? Och om ett gammalt hus tas om hand - måste då allt bytas ut?
”Så vitt man bor i en by måste man bry sig”, skriver Sara Lidman i romanen Tjärdalen. Just det, hur människor ordnat livet i byarna och brytt sig om sina byar och varandra, ägnas det här avsnittet i ”Livet i arkivet”.
"I ett byarkiv kan det finnas en byordning, det vill
säga en handling som visar bybornas överenskommelse kring ordnande av
gemensamma angelägenheter. Det kan handla om när boskapen får släppas på
bete, tiden för sådd och skörd, brandsyn av fastigheter, skötselns av
byns vägar, tiggeri och fattigvård.
(...)
Mängden material varierar men typen av handlingar är ofta desamma. I byarkivet hittas som regel protokoll från bystämman, kartor, överenskommelser kring samfälld mark, fiske och skogsfastigheter. Ofta finns också handlingar rörande enskilda fastigheter i byns arkiv såsom lagfarter, köpebrev och utsyningar, kanske har byåldermannen låtit den egna gårdens handlingar ligga i tryggt förvar i byns låsta kista? Sammantaget ger byarkivet en inblick i hur livet i en by kunde te sig, under vilka förutsättningar och villkor man levde, och kan vara ett bra komplement för den släktforskare som vill ”sätta kött på benen” på sina släktingar."
Här kan man läsa och lyssna på hela beskrivningen från Folkrörelsearkivet.
Byborna som bryr sig kan man väl kalla kollektivt intelligenta?
I min hemby ser byakistans innehåll inte alls ut som beskrivs på hemsidan jag länkar till. Vi är hemmansägarna som inte bryr sig, har aldrig någonsin träffat på så många människor i vuxen ålder som samlat är så ointresserade av hur livet i byn artade sig för länge sedan. Ålder, kön eller utbildning verkar inte spelar någon roll.
Vad är kollektiv intelligens?
Kollektiv intelligens kan beskrivas som individers förmåga att samarbeta och dela kunskap så att gruppens resultat blir större än den enskilde individens. Kollektivt intelligenta grupper lyckas i större utsträckning använda den kunskap som är tillgänglig inom gruppen. Det handlar alltså om hur smarta vi blir tillsammans. En intelligent person är inte nödvändigtvis intelligent i en grupp.
På väg norrut denna julisemester sökte vi upp Ersk-Matsgården utanför Hassela. Resan tog tid så vi hann dessvärre inte dit under öppningstid (12-16). Vi kände oss välkômna ändå och det vi såg gjorde att ett besök underöppningstid måste bli av. Nordanstigs kommun ser till att bevara, förvalta och göra gården levande.
Den grå gårdsbildningen som mötte oss är en ensamgård, byggd av ättlingar till de svedjefinnar som för drygt 400 år sedan invandrade till den här trakten.
Här odlas svedjeråg som växte hög och grann.
Fina gamla fönsterbågar fästa med hästskosöm.
Det gröna kulturarvet utvecklas på gården under ett treårigt projekt. Genom slåtter och bete hålls arealerna öppna vilket gynnar växter och insekter.
På bilden syns det stora pärlanne där olika sorters potatis odlas. Det var uppmuntrande att se ett så stort potatisland som inte var kommersiellt anlagt.
En verkligt vacker entrébro till en ekonomibyggnad! Finns något vackrare än natursten som bro?
Inuti något som kan ha varit ett vagnslider såg det ut så som ovan.
Batteridriven belysning i utformning som fotogenlampor var den enda belysning vi såg. Ett enkelt utomhuskök fanns bakom ena bostadshuset och nära krydd- och köksland samt en vedeldad vattenvärmare. Jag antar att de gamla köken inne i mangårdsbyggnaderna var intakta utan moderniteter. (Dessa byggnader var stängda vid vårt besök.)
Under året har en storhässja för torkning av sädeskärvar med svedjeråg uppförts. Men i 2023 års broschyr står något märkligt:
"Förr torkades hö antingen på slag eller genom hässjning och i år sätts en storhässja upp vid gården. Torkning på hässja är mindre känsligt för regn eftersom det yttersta lagret fungerar ungefär som ett paraply för det underliggande höet"(???)
Allt är rätt och riktigt förutom sista ordet - höet. Det är väl ändå inte hö som torkas på en storhässja! Men detta rättas nog till inför nästa år. Och då storhässjan invigdes på Kulturarvsdagen den 9 september framgick säkerligen hur den utnyttjades för torkning av säd och inte hö en gång i tiden.
*
Jag önskar Nordanstigs kommun lycka till med fortsatt förvaltning och
levandegörande av Ersk-Mats gården där Erik Mattsson och hans hustru
Karin en gång levde och verkade. Vi fick en fin sommarkväll där och återkommer.
I lördags var vi på bygdevandring ordnad av en aktiv hembygdsföreningen som min man är medlem i. Regelbundet besöker man platser i bygden i mitten av ingenstans. Men oerhört intressant med berättelser av deltagarna om livet och människor förr, allt i en god stämning med många skratt. Där var ett barn och ett par tonårspojkar också med!!!
Jag tycker att detta är det märkligaste av allt: att ses på ett helt
obemärkt arrendetorp och där få höra minnen berättas av den som växt upp
där. Minnen som kompletterades av andra närvarande på bygdevandringen
som känner till bygden. Att höra om de små människorna de som inte gjort
stora avtryck i världen men som man fortfarande minns i bygden.
Här vid tvättstugan hände en otäck sak en höst på 30-talet. Sänglinnet var tvättat, lakan och örngott med fina spetsar (ni vet så där som sänglinne såg ut före påslakanens tid) var upphängda på tvättlinor. Man tvättade ett par gånger om året så tvätten var stor. Den hann inte torka den dagen så det beslutades att de skulle hänga kvar till nästa dag. Under natten blev det frost, flera minusgrader, och det började sedan blåsa (ingen vanlig väderkombination). Det blåste så mycket att det stelfrusna sänglinnet bröts sönder och spetsar fördärvades. Det var en stor olycka som berättaren, som då var barn, mindes klart och tydligt. Hur skulle lakan och spetsar lagas?
*
Jag tänker vid de här vandringstillfällena som jag varit med om: Skulle detta gå att genomföra i min hembygd? Att ses vid Lögd´Boa och samtala om minnen från de olika byggnader där handel idkats, höra historier om handelsföreståndare, om kunder. Att samlas vid grundstenarna till arrendetorp och båtsmanstorp och få höra om människor som levt och verkat där? Eller få höra om hur tvätt gick till för hundra år sen vid någon av de tvättstugor som fortfarande finns kvar vid bäckarna. Eller få höra om de sentida tvättbryggona som nu är borta?
Nej, det är inte möjligt att någon skulle kunna tänka sig detta i min hembygd!
Dagen efter besökte mannen och jag Nynäs slott med utställningen Hållbara hus. Så spännande detta är med traditionella byggmaterial som tas från naturen och som får en renässans just nu. Så där som många byggnader uppfördes fram till början av 1900-talet. Sörmlands museum har producerat utställningen. Obränt lertegel, kubbväggar, tadelakt och lergolv - hur intressant som helst.
Sen gick vi på en dramatiserad guidning av Nynäs slott. Trots att det bara var vi två besökare så gjorde de två guiderna en mycket lovvärd tur runt i slottets gemak och tjänstefolkets utrymmen. Här ser vi friherrinnan Eva Gripenstedt gestaltad som konstnär. Hennes make Johan August Gripenstedt var en reformvänlig svensk finansminister 1856-1866. (Hans försök att införa ni-reform lyckades dock inte är mitt eget tillägg.)
Så avslutades resan med ett besök vid det märkvärdiga flyttblocket nära Ripsa kyrka.
Det blev en helg med besök i slott och koja. Mest tilltalad är jag dock av de bygdevandringar till obemärkta platser som hembygdsföreningen ordnar. Högreståndsmiljöer och forntida lämningar har sina skydd. Men minnen av små människor och torp försvinner så lätt. Den här hembygdsföreningen utför en stor gärning genom bygdevandringar och årligen tryckta krönikor sedan 40-talet. Nästa lördag blir det en ny bygdevandring på annan plats i socknen. Gissa vilka som kommer att vara på plats...
