Vattenläcka vs vattenläcka

Är en ny vattenläcka bättre än en gammal?

Hur tänkte man på det här företaget egentligen när det kommer till marknadsföring?

Ett gott skratt fick jag i alla fall.

Hushållets loggböcker

Här syns de vaxduksböcker som jag kallar hushållets loggbok/-böcker. För mig är de värdefulla, de ligger mig varmt om hjärtat.

Det finns åtta stycken plus en mindre som är äldst. Den mindre påbörjade pappa som 9-åring 1926, i den finns både text och teckningar.

De andra sträcker sig från 1937 till 1990-talets mitt. Det är krig och fred, födslar och dödslar glädje och sorg. Det är mestadels pappa som skrivit, mamma hoppar in emellanåt efter giftermålet 1950. Deras olika kynnen kan beskrivas som fakta kontra känsla.

De här anteckningsböckerna är en källa till kunskap om byggnaderna och arbetet med det lilla jordbruket fram till nedläggningen 1971. Varje års skörd finns prydligt nedpräntad, inköp redovisade, speciella händelser noterade t ex när grävning för vattenledning gjordes är en bra sak att känna till och kostnader för detta. Sommarstugans tillblivelse är klargjord. Det som skiljer sig mest från dagens situation är hur mycket man hjälpte varandra här i byn förr i tiden - ja det gällde helt klart samhället i stort.

Världens mest protestantiska

 

Så kom den då den beställda boken. Jag har börjat läsa och fattat tycke. Ser fram emot en spännande läsupplevelse.

Undrar just om jag ska föreslå den till läsning till läsning i vår lilla bokklubb. Vi har rätt lika smak då det gäller böcker.

Detta kan man läsa om boken på internet:

"Världens mest protestantiska land. Sverige - det extrema landet lagom

Sverige brukar lyftas fram som världens mest sekulära land - men det kan lika gärna sägas vara det mest protestantiska. Ty Sverige vilar på en paradox. I ett försök att förstå hur Sverige blivit som det blivit - och varför det är så svårt att avvika i ett land som ser sig som öppet och tolerant - ger sig statsvetaren Katarina Barrling ut på en tankeväckande färd genom historien."

Jämförelse

 

Det här gamla fotot är från 1940-talet och beskuret för att byggnaderna ska framträda tydligare. I förgrunden syns systrarna  Rakel och Gudrun Johansson vars morföräldrars hus syns till höger om dem. Detta  timmerhus revs och strax dessförinnan hade ett nytt hus med korsplan uppförts med brädfodrad regelkonstruktion på samma gårdsplan. Det var vanligt här på 30- och 40-talen. Ladugården skymtar längst till höger. Till vänster i bild syns bostadshuset tillhörande familjen R. enligt muntlig uppgift uppfört 1909 med tillhörande lagård. Huset är även det uppfört i lösvirke med regelkonstruktion.

Denna bild är från oktober 2024. Det stora timmerhuset ersattes under tidigt 1970-tal med ett lågt bostadshus byggt med reglar och isolering. Den välbevarade lagårn finns kvar, välskött och vacker, målad med röd slamfärg och med pannplåt på taket.

Denna bild visar hur landskapet blivit lummigare då jordbruket upphörde. Foto från juli 2024.

Här är det gamla fotografiet obeskuret. Vyn är tagen från vedbacken på vår gård. Jag kan inte låta bli att tycka om det jag ser på bilden, traditionella byggnader samt ett landskap med brukade lägdor. Den gamla kustlandsvägen går förbi framför husen då som nu.

Samma vy som ovan i juli 2024.

Här är ytterligare ett gammalt kort med de två fastigheterna. Bakom Erik, bror till systrarna ovan, syns hans morföräldrars timmerhus. Fint tycker jag som aldrig sett det. Erik lät så småningom bygga det låga röda 70-talshuset i samma läge som det rivna timmerhuset.

*

När jag tittat på kartor, gått igenom berättelser jag fått fram genom samtal med äldre personer i byn, gjorde jag en sammanställning över de byggnader som rivits och de som byggts nya. Den plankartan är alltför stor för att få med här på bloggen.

Har du frid med Gud?

Nyss läste jag ett fint och läsvärt blogginlägg som jag vidarebefordrar till er!
Det handlar om kulturhistoria och vad omtanke om den och framtiden kan innebära i Värmland. Både för minnesmärken och frikyrkor.
HAR DU FRID MED GUD? är rubriken på inlägget om vikten av att förflytta en sten med inskription.

*

När jag 2021 fick veta att EFS missionshus skulle dekonsekreras (avkristnas) och säljas lånade jag nyckeln till bönhuset innan container beställdes att slänga "skräp" i. Jag plåtade dryga 300 bilder inuti byggnaden för att åtminstone ha något bevarat från den tid som var, allt ifrån helhet till detaljer. Andra stod snarare frågande över vad som var kulturhistoriskt intressant med denna byggnad från 1930-talet.

Till den här frikyrkan gick mest jordbrukande familjer.

Missionshuset byggt på 1930-talet och renoverat på 1970-talet (utvändigt bytta fönster, dörrar och takmaterial) står med skolan byggd på 50.talet i bakgrunden.

Altartavla av "K. Gustaf Strandberg. cop. 1946".

Möte med klassicistisk arkitektur - en pilaster med tre förgyllda kannelyrer, ett förgyllt joniskt kapitäl med voluter. Några benämningar på de där ornamenten hade nog ingen, det var endast praktfullt i allas ögon, åtminstone i mina barnaögon.

I detta rum hade vi skolavslutningar i juni, missionsauktioner höst och vår med produkter som tillverkats i bygden och i förstugan samlades till söndagsskola med flanellogram och en svart pojke på knä som insamlingsbössa. Varje peng fick honom att nickande tacka. Symöten ska inte förglömmas.

Kommunen var det som köpte fastigheten. De rev den tidigare skolan, en stor träbyggnad. Missionshuset ligger mellan 50-tslskolan och den rivna folkskolan. Länge efter rivningen låg papper, betyg, böcker mm och skräpade på tomten.

Har ni läst "Husen vid himlastigen" av Västerbottens store dokumentärfotograf Sune Jonsson? Den gavs ut 1998 och behandlar Västerbottniska byabönhus.

Vävstolen

 När kommer den dag då jag kan sätta upp min gamla vävstol? Den som Ulrika Christiansdotter (1781-1865) vävde med när den var ny. Kanske fick hon den vid giftermålet 1804...  Sex generationer senare är jag användare ac den stora vävstolen, en koloss som tar stor plats. Har samlat på mig massor med matt-trasor så det kan bli en hel del vackra trasmattor. Ser fram emot att uppliva vävkonsten, två gånger tidigare har jag vävt på den.

Bilden visar en annan vävstol men snarlik den jag har.

Skolbänkar

En fin skolplansch som var till hjälp när skolbarnen skulle lära sig läsa. Fotot är taget på ett hembygdsmuseum. Vi hade andra skolplanscher, ofta sådana som rullades ner med stora kartbilder.

Den här typen av skolbänkar hade min klass under låg- och mellanstadiet. De var av massiv, fernissad björk och botten av plywood, bänkskivornas lock med laminat på ovansidan innanför en kantlist av björk. Längst ut på frånsidan var en rundad försänkning där pennor kunde läggas. Benstativen var av sprutlackerad metall vilket även de fanerade stolarna hade.

På bänkens frånsida fanns också ett hål upptaget och där fanns en bleckburk. Burken fylldes med vatten då vi elever målade med vattenfärg/temperafärg. Eller så kunde de fyllas med blommor på skolavslutningen, de år det fanns några som blommade då. I klassrummet delades betygen ut. Men mest pågick skolavslutningen i EFS bönhus som låg tvärs över skolgården. Där sjöng vi av hjärtans lust. Tänk så söta vi måste ha varit med sommarkläder och ljusa barnröster.

När locket på skolbänken fälldes upp fanns utrymme för skolböcker, anteckningsböcker, ritblock mm. Pennorna låg i försänkningen längst fram. (Räkneapparater och mobila telefoner fanns inte i dåtidens verklighet.)

Det är bara att konstatera att skolmöblernas formgivningen var väl genomtänkt.

Stencil från en lektion i franska.

I klasserna 7-9 blev det skolskjuts in till högstadieskolan i kommunens centrum. Dit bussades samtliga högstadieelever i kommunen som inte hade cykelavstånd till skolan.

Minns inte något speciellt om skolbänkarna på högstadiet. Då hade man alla böcker och utensilier i skolväskan eftersom man flyttade mellan klassrummen beroende på lektion. Min stora skolväska minns jag däremot väldigt väl. Det finns en del att skriva även om de åren med morgonsamling i aulan, klassföreståndare, ämneslärare, fluortant, håltimmar och skolvärdinna som höll ordning på kön till matsalen. Men det måste anstå.

Det var först i gymnasiet som varje elev hade ett låsbart elevskåp så vi slapp dra med oss samtliga tunga böcker hem varje dag.

Stjärnorna behövs inte
Blås ut varenda en
Montera ner molnen och ta isär solen sen
Sopa ren skogen och töm haven på dess innehåll
Nu spelar ingenting mer någon roll.

W H Auden
1907-1973

Jag räddade ett gammalt kök

 

Varför slänga ut ett bra och fungerande funkis-kök? Med proveniens, patina och autenticitet. Varför ändra ett vinnande koncept? Kalla gärna bevarande för framsynthet :-)

Fridfullt

 

I aftonlampans sken av Stefan Johansson (1876-1955)

Just så här fridfullt kan jag uppleva kvällarna nu när normaltiden inträtt och mörkret kommer tidigare än när sommartid pågår. Kaminen ger värme och fladdrande ljussken och läsning av en bra bok pågår. Höstmörkret håller stress borta, det blir färre synintryck automatiskt om man håller sig inomhus till en bok. De inre intrycken och fantasin utvecklas istället. 

Utomhus syns stjärnhimlen tydligt där jag bor, inga retliga föroreningar från gatlyktor och fasadbelysningar förtar den upplevelsen.

Kulturellt kapital

Fotografiet från 1920-talet visar en lärarträff hemma hos Eufrosyne Johansson (gift Thurdin 1932) här i byn. Hon var lärarinna i småskolan här. Ett av paren som deltar bör vara Viktor och Kerstin Sandgren som var lärare i dåvarande Lögd´skolan.

Lärarträff hemma hos Eufrosyne Johansson som var småskolelärarinna.

Till vänster syns en brorsdotter till morfar. Det är hans äldste bror Johans dotter som passar upp några av de människor i bygdens som kunde anses äga dåtidens kulturella kapital. Eftersom det inte bodde några präster, läkare eller andra med lång utbildning var det lärarna som fick axla detta ansvar. Dära Vall´n fanns läkare, veterinär, präster av olika rang med akademisk utbildning. Som sjuksköterska hade du som kvinna med egen försörjning också högt anseende. Därefter i samhällshierarkin kom egenföretagarna. Här i byn fanns bönder och arbetare. Åsså en lärarinna.

Visitkort där några få ur dåtidens kulturelit avporträtterats, samlarkort, ur min morfarsfarfars album.

Edit: Porträtten avbildar från vänster till höger:

• Jonas Erik Björkqvist (1845-1921), kyrkoherde i Gideå 1880-1921 (far till Manfred Björkquist).
• Peter Waldenström (1838-1917), Lektor i Gävle, en tid präst i Svenska kyrkan, ledare för Svenska Missionsförbundet samt riksdagsman och författare.
• kronprins Gustav (1858-1950), kung med numret V åren 1907-1950.

I dagens "jämställda" lokalsamhälle, där klasskillnaderna påstås vara utsuddade och jämlikheten utbredd finns ingen "kulturelit" och väldigt liten socioekonomisk skillnad i vår lilla by. Och med den rådande samhällsutvecklingen har lärarna detroniserats.

Något jag funnit ut är följande. Av hemmansägarna i byn har några få personer som är födda här skaffat sig en akademisk utbildning i närbelägen stad, flyttat tillbaka till hembyn eller först till en annan mindre ort i samma län med några få mils bilresa till hembygden. De lever idag i samma strukturella kontext som man gjort sedan barnsben och har kanske inte det "kulturella kapital" som personerna på fotot från 1920-talet med akademisk utbildning hade. Vad jag förstår var samtliga personer på fotografiet inflyttade till trakten (förutom pigan).

För att befria sig från det gamla och invanda strukturella tänkandet ser jag det som att man måste under längre tid ha bott och arbetat långt bort från de vanliga strukturerna. Allt för att få perspektiv och distans som behövs för att kunna frigöra sig och därmed våga ha åsikter som kanske bryter byns norm, sådana tankesätt som man skaffat sig genom att umgås och utbytt erfarenhet och tankar med helt andra socioekonomiska grupper. Har man inte prövat något annat är Jantelagen så stark att normen helt enkelt inte kan brytas. I ett patriarkaliskt lokalsamhälle gäller detta möjligen i högre grad kvinnor än män. Men sannolikt inte.

Detta är min egen högst privata iakttagelse som gäller just förhållandena i hembyn. En fråga jag också ställt mig är vad en utbildning betyder om man inte kan frigöra sig från den rådande normen utan enbart anpassar sig? Inte vågar ge och säga något förutom det som förväntas. Hur överlever man utan att känna sig kvävd? Kanske är enda skillnaden att man har högre lön än om man bott kvar och arbetat inom t ex industrin eller vården.

När jag diskuterar detta, långt bort från hembyn, med mina äldre vänner som själva är akademiker och inte har min bakgrund som klassresenär eller som är klassresenär men inte bor på hemorten, blir de tankfulla.

Min kompis M menade att detta som jag upplever i byn kan knappast någon sociologiforskare undersöka vetenskapligt. För att tillämpa den undersökningsmetod som etnologer och kulturantropologer kallar "deltagande observation" måste dessa bedriva fältarbete så nära företeelsen eller det utvalda objektet som möjligt. Den undersökande ska utgöra ett naturligt inslag bland lokalbefolkningen och tala språket/dialekten. Man måste även behärska analysapparaten, kunna kommunicera på ett meningsfullt sätt och utvärdera den information man får. Det vill säga - för att förstå hur det fungerar socialt i en liten by måste man själv vara sprungen ur den undersökta miljön, känna människorna sedan barnsben och se, förstå och tolka deras handlanden som vuxna. Alltså kan inte vilken forskare som helst utifrån ta sig an frågan hur utbildning och hemflytt till en liten by påverkar klassresenären.

Om människor anpassar sig helt till rådande ordning, aldrig ifrågasätter, låter sig skrämmas till tystnad blir det ingen förändring. Barnen till akademikerna skaffar sig (förmodligen) även de högre utbildning och kommer inte att vilja eller kunna flytta tillbaka till byn. De urgamla strukturerna med patriarkala drag kommer att fortsätta. Stadens och landsbygdens frågor kommer allt längre från varandra ju fler generationer som skiljer dem åt. Det är lätt att tro att kulturen enbart hör till staden?

Vilka är då dagens ”kulturelit” och fristående tänkare i byn? Vad vill de? Vem/vilka ser till vår gemensamma kollektiva historia i dagsläget? Vem ser till gruppens, bybornas bästa utan att låta kontrollbehovet ta över hand och utan att endast gagna sig själv, sin egen vinning?

Jag tycker Emmanuel Le Roy Ladurie har fått fram ett intressant forskningsresultat om den medeltida byn Montaillou. Jag kan inte släppa tanken om en nutida studie av min hemby.



(Det är svårt att formulera sig solklart utan att någon känner sig trampad på tårna. Både "kulturellt kapital" och "kulturelit" är begrepp som inte används av boende här men vilken benämning ska jag använda istället - kanske tillskyndare av  kunskap och bildning.)
.

Den gamla vägen genom byn

 

 

 

VID VÄGKANTEN


En blomma
vid vägens kant
är inte alls intressant
för vägprojekterare
eller jäktad trafikant.

Men den sprider
sin glädje ändå
till alla dem
som har tid att förstå
att skönheten också finns
på gräsrotsnivå.

Hilding Evstedt
ur POESI, Rallarros nr 3/1982.

 

 

 

Demonstration i bygden 1922

 

För mej är en väg mer än en väg att köra bil, traktor eller fyrhjuling på. Det är de fordon som numera färdas mest frekvent på gamla kustlandsvägen. Någon cyklist nu och då under sommaren. För mej är det ett långt stycke kulturhistoria som har något att berätta om människorna som levde och lever här.

 

"Vägarna vittnar om svunna tider och lika svunna beslut. Varför gör vägen en sväng just här? Eller varför svänger den inte alls, utan går rakt upp på kullens topp? Hur tänkte de som gick här först?"

 

Det finns en hel del som vägarna i byn att berätta om man tar sig tid att undersöka. Var finns byns äldsta vägsträcka? På vilken plats torde den första spången ha byggts? Finns den platsen och överfarten kvar i bruk? Var fanns "gesällsoffan" i naturen där gesäller på vandring kunde vila en stund? Var finns råstenen från laga skiftet 1864 mellan byn och grannbyn i norr? Vilket år körde den första automobilen genom byn? Var gick kärrvägen ut till torkplatsen för myrslåttern? Vem körde den första bilen som hamnade i diket? Var finns Plogbacken som var två byars gräns för snöröjningen? Vilken väg tog torparen Anders Öberg för att komma hem till sitt torp? Har någon kung passerat här till häst? När gick den största demonstrationen någonsin här i byarna av stapeln och varför? Hur var det under andra världskriget när långa karavaner av militärlastbilar fyllda med soldater på väg norrut, körde den grusade Kustlandsvägen genom byn? Var har olyckor skett längs vägen? När passerade första automobilen genom byn? Varifrån kom den huggna stenen till bygget av vägtrummor och brofästen när Kustlandsvägen moderniserades? När var vägrenarnas flora som allra mest artrik? Hur sköttes vägrenarna före 1970-talet?

Vägarna och stigarna, broarna och spängerna är en stor del av hembygdshistorien!

 

 *

Om Kustlandsvägen

Om folkomröstningen för förbud mot rusdrycker 1922

Hembygdsrörelsen

Denna insändare var införd måndag 7 oktober 2024 i Västerbottningen och tisdag 8 oktober i Västerbottens-Kuriren.

"En hembygdsförening är bygdens kulturcentrum

Bo Nilsson. Lada på hembygdsgården i Bjurholm. Hembygden och dess kulturhistoria är viktig, menar skribenten.

Det här är en insändare och innehållet reflekterar skribentens egna uppfattningar.

”Hembygdsrörelsen är en de av det levande samhället!” Så inleds stadgarnas för länets hembygdsförbund. Visionen är ”Levande hembygd öppen för alla”.

Hembygdsföreningarna skapar broar mellan det förgångna, nutiden och framtiden. I länet finns 50-talet föreningar med cirka 5 000 medlemmar som är anslutna till länsförbundet.

Intresset för att bevara fornminnen och äldre kulturyttringar ledde till att man i början av 1900 talet bildade lokala minnesföreningar. Man värnade om bygden. Det var i många fall lärare som var grundare av lokala föreningar och det kan ha sin orsak i att lärare hade en särställning som nyckelperson i bygden. Man kan se föreningarna som kulturcentrum.

Den rollen finns fortfarande, då medlemmar svarar för vården av alla dessa föremål och hus men även dokumentation. Många är äldre med livslång kompetens från förr. När jag läste minnesbok om berättaren Greger Ottosson får man bra exempel på hur han lyssnat av berättelser från sina förfäder. Berättandet har varit viktigt för många.

Skolan hade förr ämnet ”medborgarkunskap”, ett ämne som skulle ge eleverna kunskap om samhället. När man fyllt 21 år fick man av kommunen ”Medborgarboken”. I min bok från Vännäs kommun inleds med ”Vårt demokratiska arv” och fortsätter med kapitel ”Att vara myndig”.

Det här visar viken viktig roll som skolan hade. Eleverna fick grundläggande kunskaper och ofta även praktiska övningar i att tillämpa demokrati.

Kommunerna förfogar över ett kulturcentrum för bygden. Här får generationer mötas i dialog. De nyanlända kan bjudas in för att lära känna sin hembygd. Här kan det bli särskilt intressant om man får ta del av historik, exempelvis var fanns det skolor förr och när lades en del ned. Hur har samhället förändrats från jord- och skog till industri etc. Var fanns det affärer?

Hur var det med vården förr? Kanske en karta över hur bebyggelsen var. Vilka kända kulturprofiler finns det? Historik över ut och inflyttade i bygden. Varför flyttade man? Från vilka länder har det kommit inflyttningar. Hur har de påverkat bygden? Vilka religiösa rörelser har det funnits och vilka problem kunde finnas för en del.

Hembygdsrörelsen har många kulturskatter som har spännande historier bakom sig. Det gäller att dokumentera de minnen som de äldre har. De har också i regel mycket intressanta bilder som speglar bygden. Det finns skolor som lagt in särskild tid för projekt där elever får intervjua sina förfäder om ”förr i tiden” och låter trycka upp det till en skrift.

Det här vill vara en del i upprop om att politiker måste värna om folkbildningen och ett levande föreningsliv. Alla kommuner har kulturcentrum för levande hembygd. Ta vara på den enorma kompetens som finns där innan det är för sent!

Bo Nilsson

Ordförande Västerbottens läns hembygdsförbund

"

Skylta upp kulturminnen

MARVIKSSTUGAN

 Den stuga som låg här hyrdes under lång tid av Gåsinge sockens fattigvårdsnämnsd. Från 1850 och fram på 1900-talet hyste man in såana hjon som något sånär kunde sköta sig själva. Vid mitten av 1800-talet ägdes stugan av Malmström i Anders Carls-stugan,Laxne. Han fick tio kr i månadshyra.

Stugan har haft många namn, allt efter dem som bodde där. "Uddstugan" efter soldat Udd "Saras hål" efter mor Sara - Tok-Gustafs, som var klok fram till detsoldat Walter slog honom i huvudet med en tallgren.

Då vägen rätades fylldes Marviksstugans boplats delvis över. Stugan var då riven. G-D Hembygdsf. har foto på stugan och mor Lina som då bodde där.

Gåsinge-Dillnäs Hembygdsförening

Detta är en rejäl metallskylt som beskriver att en stuga funnits här långt tidigare.

 Skylten syns inte så lätt från vägen - men den finns där för den som söker.

 *

När kalhuggning av några av byns allmänningar var på tapeten för tre år sedan föreslog jag att en skylt skulle sättas upp där Lill-Emmas stuga stått. Hon var den sista som bodde där men den timrade stugan fanns där före 1870. Den togs ner på 1950-talet då Emma flyttades till äldreboende och dog ganska snart därefter. Även Norrbys´Soff (Sofia Norrby f. Sandman 1807-1873) hade haft sin boning där tidigare, som jag förstår det i samma stuga eftersom Sofia-gärdan ligger i direkt anslutning till stugans plats.

Förvånad är jag över att byastyrelsen vill kalhugga området. Inte förvånad men bedrövad är jag över den historielöshet och ointresse för vår gemensamma historia. Förståelse för kulturhistorien och hembygdshistorien finns inte, den ser ut att saknas bland dagens hemmansägare. I vissa fall har man växt upp i familjer där både intresse för historien saknats eller där man inte vill avslöja familjehemligheter. Eller så saknas insikter om att även fattigdom är värt att berätta om för oss själva och eftervärlden.Det är inte fult att vara fattig eller hur?

När jag tidigare skrivit om Emma här på bloggen fick jag veta att prostituerade kvinnor skulle man inte skriva om utan hålla inne med. Vår by är en FIN by där inga osedligheter ska berättas enligt Tomas E. som skällde ut mig ordentligt. Och jag undrar - varför vara skenhelig? Putsa och släta över? Varför trycka ner och försöka förändra vår historia?

Kan vi inte istället se det som att vi ska vara oerhört glada över att ingen har det så knapert ställt dag att prostitution är enda utvägen för en kvinna? Så sammanfattade min man det hela när vi gick hemåt från byastämman.

* * *

Om några personligheter

Rånmördarna Hjert och Tector

På resa från Sörmlands museum i Nyköping säger maken att här någonstans ska det finnas ett minnesmärke över ett dåd som rånmördarna Hjert och Tector utförde. Han hade tidigare letat febrilt efter detta men misslyckats kapitalt. Själv har jag kört förbi platsen otaliga gånger men aldrig uppmärksammat minnesmärkena. Historien var okänd för mig ram till i år (2024). 

Jag hade ingen aning hur minnesmärket såg ut men skådade plötsligt något på vägrenens bakslänt. Kanske kan det vara detta? Vi körde av vägen och parkerade en bit bort för att försiktigt gå tillbaka längs den rätt hårt trafikerade länsvägen. Och tro det eller ej - där fanns en minnessten och ett järnkors. Minnesmärken över händelser, glada likaväl som obehagliga, livar upp. Det är någon som bryr sig, som vill bevara minnet över en händelse eller en människa.

Den sista augusti 1874 var ingenjören Herman Upmark på hemväg från en tjänsteresa. Kusken som körde hästekipaget var August Larsson. Rånarna Hjert och Tector låg i bakhåll i skydd av nattens mörker men de tog fel på postdiligensen de tänkt råna och ekipaget med Upmark på grund av dålig sikt i regnet. Kusken träffades av en kula och dog direkt, Upmark träffades av en hagelsvärm och avled några timmar senare. 

Mördarna greps i Stockholm den 5 november 1874 och dömdes av häradsrätterna att mista livet genom halshuggning i de härader där de fått sina slutliga domar. Hjert på Lidamons avrättningsplats i Södermanland och Tector på avrättningsplatsen Stenkumla backe på Gotland.

Avrättningen av Hjert vid Lidamon 1876 fotograferad av tingsvaktmästare Petterzon. Hjert har nyss avrättats och huvudet ligger skilt från kroppen. Till vänster i förgrunden syns länsman Göthman i sin uniformsmössa. I bakgrunden bildar bönder spetsgård med stavar i händerna.

 

Det här blev de sista offentliga avrättningarna i Sverige.

Ingenjör
UPMARK
mördad af
Hjert-Tektor
1874

( På 1890-talet restes stenen över Upmark.)

1874

Kusken Aug. Larsson

Rest 2001
Hembygds-
föreningen
Malmköping

(År 2001 fick kusken August Larsson, som dog 24 år gammal, ett järnkors rest som minne över det vådliga mordet.)

*

Detta såg jag hos en sörmländsk hembygdsförening: en anordning för halshuggning. Bilan är dock på låtsas.

Läs mer initierat om Hjert och Tector:

• http://www.hhogman.se/brott_hjert-tector.htm
• https://www.haninge.org/2016/03/22/hammarsonen-herman-upmarks-tragiska-ode/
  

Att överblicka tillvaron

Är det så att kulturmänniskor har ett annat krav på överblick, helhetssyn och gemensamhetsarbete än tekniktroende?

"

Olika sätt att navigera i tillvaron

Här under sommaren hyrde vi bil och besökte ett antal intressanta platser och städer i Sverige. Jag älskar kartor och har aldrig känt något behov av att använda gps, men idag finns det i alla nya bilar, därför testade vi. Det är onekligen en fantastisk uppfinning, men liksom all teknik har den både för- och nackdelar. Fördelen med en karta är att den inte bara visar på möjliga vägar, den förmedlar även en bild av hela sammanhanget som man har att orientera sig i. Man får en känsla för landskapet och hur olika platser förhåller sig till varandra. Kartan tvingar en dessutom att lyfta blicken och hålla utkik efter skyltar, annars kommer man fel. Använder man gps tar den eget ansvar och ser till att bilen hela tiden rör sig mot den önskade destinationen. Jag vet att man inte tvingas till det, men min känsla är att uppmärksamheten riktades mer mot skärmen än mot landskapet. När vi använde gps var det lite som att färdas i en tunnel och först när vi kom fram upplevde jag miljön utanför bilen igen. Det kändes lite som att åka tunnelbana i en storstad. Plötsligt är man bara där, utan en aning om vägen dit eller hur de olika platserna förhåller sig till varandra. Jag kände mig snuvad på något viktigt, en central aspekt av semesterns resande.

Sommarens erfarenheter får mig att tänka på vad ny teknik gör med oss. Jag vill se kunskapen som ett sätt att navigera i tillvaron -- det är så jag motiverar utbildning och ser på kunskap, som ett orienteringsredskap. Och det är även därför jag inte okritiskt bara omfamnar ny teknik och digitala lösningar. Något går förlorat när man ger upp beprövade handlag och fungerande tekniker som man är bekant och trygg med. Digitaliseringen är inte automatiskt och aldrig självklart en förbättring. Visst går det snabbare och många gånger är det tveklöst säkrare att använda teknik, men utan kritisk reflektion över vilka värden och kompetenser som går förlorade finns en risk att samhället suboptimeras och att det som gör oss människor till människor regredierar. Vilka kunskaper och kompetenser försvinner i transformationen, och är det ställt utom varje rimligt tvivel att vi människor klarar oss utan dessa kunskaper om kompetenser? Ställer man den frågan riskerar man att avfärdas som en nostalgiker, vilket jag inte är. Jag använder tekniska verktyg varje dag och mitt skrivande förlöstes när jag började blogga. Liksom alla verkligt viktiga frågor är den öppen, det finns alltså inget givet svar. Enda sättet att adressera frågan om vad ny teknik gör med oss är att närma sig den med ett öppet sinne, samtala med andra om olika möjliga svar och lyssna mer än man talar själv.

För några dagar sedan satt jag på ett tåg där tekniken strulade. Vi stod stilla först i Flen och sedan utanför Vårgårda. Sen stannade tåget i Alingsås där jag som tur var kunde gå av för att ta pendeltåget hem, men det var inställt och ersatt med buss. Orsaken? Signalfel. Spåren och kontaktledningarna var det inga problem med, det var som så ofta den digitala tekniken som strulade. På tåget läste jag en artikel i tidskriften Skriva som jag köpt på stationen, som fick mig att känna obehag. Artikeln handlade om ljudböcker. Obehagskänslan kom sig av att det kändes som jag läste en artikel skriven av en algoritm, eller enligt en tydlig manual som inte givit skribenten något utrymme att tillföra något eget. Innehållet var själlöst och handlade uteslutande om att upprepa vad olika människor, företrädesvis ekonomiansvariga på kommersiella förlag, sagt om ljudböcker. Budskapet var att den som försvarar pappersboken gör det av nostalgiska skäl, vilket inte problematiserades utan togs för en sanning. Som om det var ställt utom varje rimligt tvivel att man kan "läsa" genom att lyssna och att pappersboken spelat ut sin roll, vilket jag och många andra menar är en djupt problematisk villfarelse. 

Jag värnar tryckta böcker av samma skäl som jag värnar kartor. Mitt försvar för pappersboken och andra analoga tekniker, liksom kritiken mot digitaliseringen, handlar om en djupt känd oro över hur lätt det är för många människor att kasta ovärderliga värden, egenskaper och kvaliteter över bord till förmån för nya och oprövade lösningar. Kunskap är inget i sig, den är en relation, och ju fler sinnen den engagerar desto starkare blir intrycket. En vacker bok med tyngd är något helt annat än en elektronisk fil som lätt försvinner bland alla andra filer, dess värde finns alltså inte bara i innehållet, i orden som går att överföra till nätet, utan framför allt i helheten. Boken är en kulturbärande artefakt som upprättar relationer mellan författare, redaktörer, översättare, språkgranskare, recensenter, tryckeriarbetare, personal i bokhandeln och på biblioteken samt läsarna. Böcker har ett värde såväl före, under som efter att de lästs, och dess kvaliteter består av så mycket mer än bara orden, tankarna och innehållet. 

För mig är det en närmast andlig upplevelse att hålla i och öppna en helt ny bok, om ett helt nytt område, fylld av en eller flera människors ord och tankar om olika aspekter av livet och tillvaron. Tyngden i handen och ljudet av ryggen som knakar när boken öppnas berikar upplevelsen. Prasslet som uppstår när bladen vänds, liksom ett vackert typsnitt och en fin layout som fyller mig med förundran och glädje är en viktig del av känslan som förstärks av ett målande och rikt varierat språk. Bokens betydelse för mänsklighetens kunskapsutveckling är svår att överskatta, den upprättar inte bara band mellan författare och läsare utan är i sig en kulturgärning eftersom den utgör ett led i en historisk kedja som sträcker sig långt tillbaka i mänsklighetens historia och knyter – via Gutenbergs fantastiska uppfinning och dess förmåga att sprida ord och tankar över världen – samman oss som lever och verkar idag med munkarna som satt i klostren och för hand kopierade ord och tankar som formulerades under antiken. Det vore därför ett fatalt misstag ifall vi som lever idag bryter den kedjan och överger boken för digitala lösningar. Att kasta sig ut i ett nytt kunskapsområde och beställa och läsa nya böcker ger en långt djupare tillfredställelse än att googla eftersom det som är lätt fånget också är lätt förgånget. 

En kultur där uppmärksamhetsspannet krymper och kraven på snabba och tydliga svar ökar kan aldrig utvecklas till en kunskapskultur. Boken är ett långsamt medium, och det är dess styrka. Finns inte tiden att förlora sig i bibliotekens mångfald av böcker – som i sig utgör mångfalder eftersom de hänvisar till andra böcker som hänvisar till andra böcker i oändlighet – går något essentiellt mänskligt förlorat och kulturen blir instrumentell och steril.

"

Eddy Nehls

https://flyktlinjer.blogspot.com/2023/08/olika-satt-att-navigera-i-tillvaron.html

På en byastämma förra året gick sekreteraren gick igenom olika samfälligheter som samägs av oss hemmansägare. Styrelsen vill avverka skog. Bildvisningen skedde digitalt och områdena presenterades var för sig utan någon som helst koppling till övrig samfälld mark eller till konglomeratet av byggnader i byn. Inget sammanhang mellan platserna uppstod, ingen helhetsbild visades. Jag har sedan länge läst in mej på vad vi hemmansägare äger gemensamt och också vad områdena en gång i tiden avsattes för men tycker trots det att informationen var undermålig. Det är inte alla som känner till de olika områdena.

Tanken är att vi framöver ska titta på "Min karta" på mobilskärmen och där se vad vi äger gemensamt. Var och en med huvudet nedböjt över den lilla skärmen och hitta till samma koordinater för att prata om samma plats. Någon "tillsammans"-känsla finns inte vilket är så typiskt för vår tid. Att tänka på sig själv och inte på gruppens bästa. Jag tänkte på detta då jag läste den välskrivna texten som jag citerat direkt i början av inlägget.

Är glad över att ha levt i båda världarna, före och efter digitaliseringen. Det är inte boomer-generationen som är vattendelare då det gäller syn på digitalisering utan det är kulturtänkare kontra tekniktroende, humanister kontra naturvetare.

Snickarverkstan

Efter att kossorna sålts flyttade pappa så småningom sin snickarverkstad till lagården där kossor, kalvar och höns tidigare levt. De vitkalkade brädorna på väggarna är kvar, betonggolvet likaså men båsen är borta, krubborna också och gödselrännan fylld med betong för jämnare golv. 

Rikthyvel och planhyvel och bandsåg anas. Skåp och hurtsar har tillkommit samt den gamla hyvelbänken som finns där men inte i bild.

Pa hann med att snickra en hel del möbler: möblemanget till bosättningen 1950, ännu en omgång bord och stolar till renoveringen av bostadshusets bottenvåning i början av 1970-talet, möbler till oss barn, jag ritade och måttsatte det jag önskade mej och en del beställningsarbeten från bekanta.

Som pensionär fick han mer tid att arbeta här, något han trivdes med. Förutom arbete i snickarverkstan tyckte han oerhört mycket om att läsa, till stor del faktaböcker och historisk litteratur.

I början av 2000-talet gjorde jag en enkel fotodokumentation av verkstan för att komma i håg hur prylarna låg och stod när pappa lämnat den senast. Han levde och bodde kvar men skulle antagligen inte komma att arbeta i verkstan mera. Det var en omtanke om att bevara minnet av hans snickarverkstad genom enkel fotodokumentation - en miljö som jag är så känsk med.

Mer masonite

 

Masonite är lättarbetat. Björn Berg (1923-2008) gjorde reklamteckningar för Masonite AB visar stripen återfinns på Masonitemuseet i Rundvik. Masonite är bra till mycket. En ny koja till Karo gör man lätt som en plätt.

Björn Berg är annars mer känd som den som illustrerade Emil i Lönneberga. för Astrid Lindgrens räkning. En utställning detta år på Åbergs Museum i Bålsta visade på en stor mångsidighet i Bergs konstnärliga verksamhet.

Masonite är bra till mycket mer. Masonite är lättarbetat. I somras såg jag en cykelbarnsits som minde om den jag blev skjutsad i  som barn. Cykelsadeln, som familjen sa, häktades fast på pakethållaren. Den jag brukade sitta i hade samma utformning men tyg av blekgul canvas, röda handtag och röda fotskydd av just masonite. De behövdes för att fötterna inte skulle åka in i ekrarna.

Mellan rutorna

 

I år valde jag att inte placera något mellan rutorna i de nya fönstren på bottenvåningen. Linoljefärgen ska få härda ordentligt lite till. Utom i det som var kallfarstun - där la jag tallkottar, små, behändiga, från Skåpviken mellan rutorna.

De tänker jag ska utföra samma jobb som fönsterlav eller vadd. Vara vackra så klart OCH ta åt sig fukt om den kommer in mellan fönstren. Lavar och kottar är hygroskopiska, kottar drar ihop sig när de blir fuktiga och "slår ut" när de torkar. Jag tycker kottarna pryder sin plats. För att inte tala om fönstren! Änteligen är de på plats.