Grejat 2017

2017 var ett år då vi inte gjorde så värst många stora handtag själva här. Sommaren var en lugn period.

Höladan vid sommarstugan fick ett brädgolv så höet kan förvaras torrt där.

I sommarstugans lilla farstu fernissade jag linoleummattan.

Den var löst inlagd 1956 och när den nu lyftes upp för rengöring visade det sig vara en Forshaga 17608. Bara så ni vet.

Sommarstugans linoljefärgsmålade dörr med karosseripanel halvoljades (med linolja förstås) och ytan blev som ny. Ett enkelt sätt att fräscha upp ytor målade med linoljefärg.

 

I oktober hände det mesta som blev utfört under 2017. Fyra träd kapades ôppe hägna, dvs på sommarstugetomten. Tall, björk och ek och riset eldades upp med sommarens hö.

I bostadshuset fick vi en ny linoleummatta inlagd i övervåningens minsta rum. Lätt och snabbt gick det för en erfaren golvläggare.

Så tapetserade vi med limfärgstapeter direkt från 50-talet.

I oktober grävdes även ett tvärgående dike mellan Riks13, som Trafikverket förstärker, och bäcken. Diket passerar över vår och grannens mark. Trummor byttes.

2014 krävdes att en lutande björk fälldes. Nu blev den ersatt av en ny.

Till sist byttes några trasiga tegelpannor ut mot nya ur depån. Ett litet men nog så viktigt underhållsarbete på ett hus. Vi öppnade upp invid ett fönster på bottenvåningen för att få veta hur stora fönstren var innan de byttes på 70-talet.

I december fick vi kökskranen utbytt mot en ny från Mora armaturfabrik som vi köpt. Det gick lätt som en plätt då en ung rörmokare höll på med vvs-arbeten hos grannen och tog sig tid att komma in till oss för armaturbytet. Ibland är det enkelt att bo på en liten ort!

Det färdigställda lilla rummet möblerades och övervåningen står färdig vilket känns mycket bra.

2017 kom även att bli det år då jag bevistade mitt absolut första Tupperwareparty som grannen bjöd in till. Det blev lite förvåning i gruppen av kvinnor då jag berättade att jag inte varit med om något sådant förut. Men så var det då min tillvaro inte innefattat detta - men nu vet jag hur det går till :-)
.
.

Superfint

Det var en vacker supermåne i tisdagskväll.

En vintrig månskenspromenad längs gamm´vägen vid midnatt gav stor behållning där gatlyktor inte finns. Vi var ute en timme och promenerade i den stämningsfulla natten.

Månen var fortfarande uppe över horisonten klockan 8 morgonen därpå. Det var lika vackert det. Dagen blev solig och gnistrande vit och mycket vacker med snö och rimfrost på alla träden.
.
.

Äldre julpynt

 Hemmatillverkad julbonad med silhuettklipp sedd i mellansvensk herrgårdsmiljös enklare övervåning.

Tänk om en sådan här julbonad från tidigt 1900-tal funnits kvar från mormors och morfars hem. Den hade jag satt upp på direkten. Jag beundrar människor som sparar det som till synes är "obetydligt skräp". Ofta sker det i det som förr hette "bättre bemedlade hem" där minnet av tidigare generationer var viktigt för att visa att släkten var anrik och hade existensberättigande. I sämre bemedlade hem vill man bara se framåt, bort från det gamla, loppiga, fula, skamliga - fram med det moderna. Därför hittar man lättare äldre enkla föremål i högreståndsmiljöer än i den klass jag kommer ur.

Gammal garntomte i liten norrländsk bys enklare bebyggelse.

När jag hade skrivit ner tankarna ovan började jag fundera över vad som kan vara den äldsta julprydnaden här i morfars hus. Snart kom jag fram till att det måste vara garntomten med långt hår och stort skägg av vadd som hänger i granen. Den grå tomten med röd nålbunden (?) luva har i alla tider sagts vara gjord av pappa som barn. I vilket sammanhang är osäkert. Den kan vara från sent 1920-tal eller möjligtvis 1930. Efter en ynglings konfirmation, dåtidens inträde i vuxenlivet, var denne alltför mycket man för att befatta sig med sådana göromål och kvinnomaterial. Av detta drar jag slutsatsen att garntomten inte är tillverkad efter 1930.

Kul att den är kvar. Detta är den äldsta julprydnad här så vitt jag vet.

.

.

Fina klappen

En klart attraktiv julklapp var ett kit för att ordna blomstrande buketter. Välkommet, min  floristtejp tog nyss slut och här fanns dessutom många fler nyttigheter för kommande bukettbinderi. Och vilken vacker kartong alltihopa låg i.
.
.

En riktig vinter

Det är finemang att få uppleva en ordentligt vit jul i år i motsats till förra året. Kall snö i drivor är så vilsamt att se på och uppleva. Som barn skapade vi rum i snögrottor och igloos, lycka var när vi tilläts ha tända stearinljus i igloon. På oskrivna snöytor jag gjorde "ritningar" i snön med myrsteg som utvisade var väggar befann sig, sen möblerade jag med soffor, bord och fåtöljer. Snöänglar fortsätter jag att göra ibland.

Den första flingan

väcker barnens skaparlust

Snart föds en ängel

Inomhus sprider vedpannan värme. Jag har laddat med litteratur och tar till vara många tillfällen att läsa. Gärna i sovrummet som nu har flyttats - om än inte till sin slutgiltiga plats. Vintervila med ljusets "stringbåge" som kan vara mitt bästa loppisfynd.

Ha ett Gott Nytt År ni som tittar in här!

.
.

Goda limpan

Färdigjäst deg.

Även i år blev det tre goda runda limpor. Utan dem och torkat kalvkött är det ingen jul enligt mej.
Brödet kalljäser under en natt stående i farstutrappan. Sen rejer (knådar) jag degen noga och formar tre runda bröd som får grädda i ugnen på 175 grader i ungefär en timma.

Färdiga att skjutsas in i ugnen

Innehållet är rågsikt, mjölk, jäst och farinsocker. Det är en viktig julsmak för mig.

Se här hur ett västerbottniskt julbord hos en välbeställd bonde kunde se ut på mitten av 1800-talet. Här i bygden vet jag att fler än vår familj hade torkat kalvkött på julbordet så länge man hade egna kor i ladugården. Jag för vidare den urgamla traditionen, äldre än julskinkan. Sen ett par år tillbaka bjuds även vattlingon som juldessert, något som mamma berättat om från 20- och 30-talen ihop med vispad grädde. Jag bjuder på vattlingon tillsammans med nutida dadelparfait som jag funnit vara en härlig kombination.
.
.

Mormors julstjärna

Triakel med Emma Härdelin har spelat in en av mina favoritsånger så här i juletid. Visan handlar om en tid då en svagt lysande julstjärna syntes långt, före ljusnedskräpningens tid.

Ju mer el vi sparar genom att använda LED-lampor desto fler ljuspunkter kan vi ha. Så resonerar nog många. Mitt ställningstagande för mörker kommer inte att vinna gehör för det verkar så fattigt att resonera som jag gör. Samtidigt minns jag mitt boende på lantegendomar på italienska landsbygden där mörkret blev en exklusiv dragningskraft för mig och andra som ville betala för övernattningar. Ett glas vin i sensommarkvällens mörker med cikadors spel eller en nyårsafton i glada vänners lag med matlagning vid den murade utegrillen är väldigt fina mörkerminnen.

Ljusnedskräpning och mörkerförstörelse.
Jordens timme.

Tillägg: Dagen efter att jag publicerat min bloggpost, alltså på lördagmorgonen den 30/12 är P1:s Naturmorgon tillägnat mörker och ljusnedskräpning. Rubriken är Så påverkas naturen av allt mer ljus. Lyssna gärna så förstår ni att min inställning att älska mörker inte bara är ett hugskott.
.
.

Proletärstjärnan

Adventsstjärnan kom upp denna jul igen. En gång i tiden var Tindra Kristall så vanlig att den kom att kallas proletärstjärnan.

De perforerade hålen var stjärnformade och pappersstjärnan började tillverkas 1941, under brinnande världskrig. Min är en förenklad look-alike-typ med runda hål och stjärnformade tryck. Det är lätt att föreställa sig vilken värme den spred i kyla och mörker. Det här var under den tid då man bara hade en enda julstjärna i hemmet, om någon. Och samma stjärna kom upp igen år efter år.

Så annorlunda än idag då adventsstjärnor byts efter rådande mode och ljusslingor säljs i parti och minut till låga priser.

Under min komet till Betlehemsstjärna har jag arrangerat den gamla julkrubban. De vise männen, stjärntydarna Kasper, Melchior och Balthasar, har inte nått fram ännu, de når stallet med gåvorna guld, rökelse och myrra först på Trettondagen. Så det så.
.
.

Högreståndsjul

Skansens friluftsmuseum i Stockholm har väldigt fina uppdukade julbord från olika samhällsklasser och olika årtionden, ja århundraden.

I år besökte jag dock en annan ort för att se hur julen firades i en högreståndsmiljö omkring förra sekelskiftet. Här har vi Annandagens julkalas uppdukat i salen:

Bordet är dukat med allehanda läckerheter. Det är vackert för ögat och säkerligen gott för gommen. Men det dekorerade grishuvudet är mest för syns skull. Julgranen med sina små julgransljus av stearin har inte tänts ännu.

 

En liten sångstund efter middagen kunde lätt ordnas.

  

Därefter gick man in i förmaket där gottebordet var uppdukat med hemgjorda godsaker. Det märkligaste var chokladdoppade äppelringar.

I en annan del av förmaket satte man sig ner i en mindre grupp för att dela åsikter och låta intellektet arbeta. Här byttes nyheter och argumenterades för sin sak. Men det pratades även om nye prosten och vilka som anställts som husjungfru samt rättare hos honom.

I köksregionerna hade det dagarna innan julafton varit intensivt arbete bland det anställda tjänstefolket. Här syns förrådskammare och skafferi.

När jag besökte köket var det full fart med mycket stämningsfull julrusch. Som besökare blev jag serverad glögg och pepparkakor trots julhetsen. Och jag lyckades få bilder utan pigor och drängar, ett konststycke i sig!

Julbaket var överstökat och resultatet i form av klenäter, rån, struvor, lussebullar mm väntade på att serveras i salen när middagsbordet var avdukat och matsmältningen var någorlunda överstånden.

Ja se det var ett fint julprydd herrgård rekonstruerad av en engagerad hembygdsförenings ideella krafter!!!

.

.

Julbocken

Nu har jag sett honom - julbocken. Den där figuren som mamma talade om från sin barndoms jular men som jag aldrig mött i verkligheten. Men här är han!

En mytisk figur som numera ersatts av den rödklädde tomten med stort vitt skägg, Santa Claus, som idag är de mindre barnens skräck eller förtjusning.

"Jultomtens amerikanska namn "Santa Claus" är baserat på det nederländska "Sinterklaas", som härleds till Sankt Nikolaus som var en biskop på 300-talet som helgonförklarades för sin kristliga givmildhet. I legenden räddar han i hemlighet bland annat tre flickor, som inte har tillräckligt med pengar till hemgift, så att de slipper bli prostituerade. S:t Nikolaus är skyddshelgon för barn, sjömän, fiskare, de falskt anklagade, pantbanker, tjuvar som ångrat sig samt många städer. Han avbildas vanligen iförd röd biskopsdräkt, ofta med detaljer i vitt och grönt."  Från wikipedia

I Elsa Beskows barnbok Petter och Lottas jul från 1947 finns två julbockar med.

.
.

Ko jul

Tror ni det finns något lämpligare julkort för en med fäbless för kossor? Knappast.
Det har utbildats en tradition att hästar får agera tomtekompis, gärna också havrekärvar och domherrar, men inte på denna illustration av Jan Bergerlind.
Så trevligt för mig och andra som gillar kor.
.
.

Norrlandsproblemet då som nu

"Utvecklingen" och förändringarna fortsätter och fortsätter även i "Norrland", strukturrationaliseringen och urbaniseringen tuffar på. Mycket har hänt - men ändå ingen förändring i grundsynen på den norra landsändan.

Klicka på länken för att se filmen Norrlandsproblemet från 1971.

Läser lokaltidningens ledare angående infrastrukturutbyggnad (ja, alltså inte den "norrländska" lokaltidningen):

"När det går bra för tillväxtregionerna går det bra för Sverige. Därför måste Mälardalen prioriteras."           Mitt ångermanländska jag protesterar.

"I en gemensam debattartikel ger representanter för de sju länen/regionerna i Stockholm-Mälardalen-Gotland (...) ett erbjudande om flera nya bostäder och arbetsplatser i Storregionen. (...) Villkoret är att regeringen prioriterar Mälardalen med omnejd i sin nationella infrastrukturplan, exempelvis vad gäller att förstärka Mälarbanan och Svealandsbanan.
Den sortens krav brukar ofta få övriga Sverige att se rött. Framför allt med motiveringen att Stockholmstrakten redan har täta buss- och tågturer och att det nu är, säg, norra landets tur.

Resonemanget haltar. I Mälardalen bor nästan halva Sveriges befolkning, tillväxten är hög och antalet människor som behöver jobb, bostad, service och infrastruktur blir allt fler. (...) Det drabbar inte bara Mälardalen, utan även resten av Sverige, eftersom hela landet gynnas av att det går bra i tillväxtregionerna (...)"

Idag ställs stad och landsbygd, olika åldersgrupper, socioekonomiska grupper, regioner, kommuner mot varandra. Rankningar av olika slag tillhör vardagen, kommunrankningar inte minst. Det tävlas om att vara "bäst" inom alla möjliga områden.
Kollektivism är fult, individualism är fint!

Intill Sergels torg är det intensiv byggverksamhet, likaså i de flesta andra kommuner i Mälardalen. Och mitt i stadens centrum visar man upp en lysande skogens konung i granskog och lyckliggör på så sätt utländska turister eller svenskar tillresta från andra storstadsregioner. "Norrland" har natur att exploatera på olika sätt (turism, skogsbruk, gruvnäring, vindkraft) men ändå kan inte "Norrland" stå på egna ben. För närvarande är det Arne Müller med Norrlandsparadoxen och Po Tidholm som försöker föra upp "Norrlandsproblemet" på agendan. Många av  argumenten känns igen från filmen ovan.

Själv upplever jag båda landsändarna med mina båda boenden och med 1/3 av livet boende i huvudstan och har under lång tid har möjligheten att jämföra vad som sker i de båda landsändarna. Kan urbaniseringen stävjas? Kan regionpolitiken förändras och ge effekt för "Norrland"? Kan "Norrlands" glesbygder/landsbygder överleva in i framtiden?

Att säga att "vi stryper strömmen söderut" hjälper inte. Det krävs mycket större insikt och åtgärder än så. Här kan man få en norrbottnisk inblick i Norrlandsfrågan.
.
.

Realist - javisst

Tänk positivt, var optimistisk... I flera år har vi hört guruer och livsstilskonsulter säga att det är vägen till ett lyckligare liv. Men stämmer det verkligen? Inte enligt en stor undersökning ledd av en (...) [israelisk psykolog], med 2 000 deltagare i åtta länder (USA, Brasilien, Kina, Tyskland, Ghana, Israel, Polen och Singapore) och från olika kultursfärer. Undersökningen visade att lycka inte kommer från att undvika smärta och ständigt vara positiv, utan att känna äkta känslor och ha meningsfulla upplevelser, även om det är negativa sådana.

Jag har inte varit källkritisk utan endast skrivit ner det jag läst tågtidningen Kupé (på intet sätt en vetenskaplig tidskrift) under en resa till huvudstaden. Men jag vill gärna tro att huvudtesen håller: lycklig blir man inte av att förtränga negativa händelser och tankar genom att tänka positivt, denna frälsning som blev populär på 1980-talet. Systematisk förträngning och nedtystande av alla tråkiga och hemska händelser är av ondo för individ, grupp och samhälle är jag övertygad om.

Realist - javisst!

.

.

"Kreativt skräp"

Jag får sådan lust att göra något tjusigt och grant av alla dessa glanspapper som jag sparat. Längtar till den dag då jag tar mig tid till kreativa roligheter med papper, färg, klister... Undrar om det blir av under julledigheten... En gång i tiden akvarellmålade jag alla julkort jag sände iväg eller vek dem i papper, tänk... I år har jag bara vikt och klippt en adventsstjärna av skisspapper, familjens klassiker från 50-talet:

.
.

Fira Finland 100 år

Finland 100 år som nationalstat idag den 6 december 2017. Det uppmärksammas och firas som sig bör även i Sverige. En gång tillhörde vi en gemensam stat. För att förstå den korta tiden som självständig nation brukar jag påminna mig att pappa föddes samma år som staten Finland bildades, en stat vars 1900-talshistoria är omskakande för en svensk som levt så länge med fred. För att förstå och få veta mera ges här boktips.

Anders Andersson Manginen som föddes 1684 i Revolax, Siikajoki socken, är anfader på min farfarsmors sida för 9 generationer sedan. Han flyttade till Västerbotten och gifte sig här troligen 1716. Hans första hustru Margareta Andersdotter, född 1683 i Gräsmyr, Nordmaling dog 1759 i Håknäs, Nordmaling. Anders gifte om sig med en kvinna från Håknäs och de ska ha flyttat åter till Revolax 1764. Där dog Anders Manginen av ålderdom 1775. En av sönerna stannade kvar i Västerbotten och blev min ana. Och många andras förstår jag. Anders Manginen är alltså min farfarsmormorsmorsmormorsfarfar. På den tiden var Sverige och Finland förenade i en och samma nationalstat.
.
.

Mönstrad färgprakt

Här skulle jag kunna tänka mig att flytta in på direkten. Ifall den förvaltande hembygdsföreningen skulle få för sig att hyra ut :-)

Hade jag tillgång hit skulle jag tassa omkring försiktigt, sätta mig vid fönstret med penna och en vacker anteckningsbok och skriva ner och rita det som föll mig in. Sen skulle jag läsa i en bok tills det blev alldeles för mörkt i rummet, golvlampan till trots. Jag skulle sen krypa ner i och somna i imperialsängen bäddad med det vaddfyllda sidentäcket, överlakan med infälld spets och örngott likaså med spets och bomullsband att knyta ihop med. Jag skulle "må som en prinsessa".
.
.

Förväntan

Började längta till advent för några veckor sedan. Advent och jul. Samma förväntansfulla känsla dyker upp som då jag var ett barn. Nyåkers pepparkakor hör till de år jag inte bakar mina egna med mosters gamla recept från Broby. För att slippa degspill som ska knådas om och om igen gör jag pepparkakssticks med hjälp av en degsporre. Pepparkakor med hemlagad lemon curd är bara bäst!

Tycker om den intensiva adventstiden.
.
.

Naturligt beteende

 

Det här är parkeringen till ett naturvårdsområde som ställdes i ordning i kommunen åren 2006-2008.

På andra sidan den asfalterade vägen syns delar av Skärjavan och alldeles intill vägen en informationstavla. Bakom dungen står ett fågeltorn.

"Nordmalings kommun har i samarbete med Rönnholms och Lögdeå skifteslag låtit restaurera våtmarken. Strandskog har avverkats och tät vegetation har frästs sönder för att skapa öppen mark och vattenytor. Restaureringen har finansierats av länsstyrelsen genom LONA (lokala naturvårdssatsningen), Banverket och Nordmalings kommun. Banverkets insats är en kompensation för Botniabanans påverkan på Nyåkersviken, Ava."

Så står det i den gröna rutan. Länsstyrelsen beviljade 340 000 kronor till restaureringen av Skärjavan år 2006.

Apropå Nyåkersviken och Banverket så hade verket en arkitekttävling om broar och viadukter längs Botniabanan under projekteringen. Det fanns en utsedd vinnare till en bro vid Nyåkersviken, jag såg förslaget i en branschtidskrift. Man planerade en bro för att inte skärma av byn Ava från att se vattenspegeln i viken, att inte inkräkta på fågellivet och Avabornas kontakt med vattnet. Nu blev det inte så utan en banvall som gör att man inte ser viken från byn. Jag förmodar att Banverket sparade pengar på det sättet och att ingen protesterade mot beslutet att anlägga en banvall istället för bro. Här höjer man inte sin röst.


Informationstavlan ger även följande besked:

"Redan i början av 1900-talet var Skärjavan ett populärt område för fågelskådare och sjön kallades Norrlands Hornborgasjön. Området är artrikt då det ligger i et viktigt sträk för flyttande fåglar inte så långt från havet. Här finns regelbundet vaktel, vattenrall, gräshoppssångare och rörsångare - arter som är ovanliga på denna breddgrad. Vanligare arter som du har goda chanser att få se är grågås, trana, sävsångare och jorduggla. Rovfåglar som fiskgjuse, lärkfalk och havsörn jagar ibland vid sjön. Brun kärrhök ses regelbundet och häckar vissa år i sjöns vassar."

Det är numera till att parkera på den smala väg 501 genom Rönnholm för att nå fågeltornet. Kommunen säger sig inte ha ansvar att hålla parkeringen fri. Kanske har man haft ett kontrakt på några år med markägaren, ett kontrakt som löpt ut. Markägaren anser kanske att ytan lika gärna kan användas till att dumpa gammalt taktegel och ris.

Jag upplevde något liknande vid vandringen längs den stig/kärrväg som trampats och gått i gången tid innan asfaltvägen på bild ovan anlades under 60-talets början. Nu hade den gamla kommunikationsleden restaurerats med EU-medel och Skogsstyrelsens bidrag. När vi närmade oss Torsvika låg på en sträcka nyligen avverkade småbjörkar tvärs över stigen, från båda håll. De var till att hoppa/kliva över dem. Det kändes inte bra längs en nyligen restaurerad kulturhistorisk led, lite som en hämnd från en markägare som inte varit helt med på noterna att öppna upp stigen. Då ville jag inte skriva om detta, ville visa god min i elakt spel. Min uppfattning är att det är så här man motarbetar varandra här i glesbygdskommunen istället för att tala. Det är väldigt elakt gjort i mina ögon och jag har fler exempel på småaktighet som jag inte ska dra nu.

Kom att tänka på allt det här när jag skrev detta inlägg.

Naturen anges som en viktig faktor för att locka människor att flytta till kommunen. Men i praktiken verkar naturen inte vara så högt värderad!
.
.

Solar egg

Vi ser en flyttbar bastu med metallskal. En fascinerande konstruktion i ett överdådigt arktiskt landskap. Inuti finns ett vedeldat aggregat i form av ett hjärta.

Går det att få "Norrland" i fokus genom design? Sök på "Solar egg" och ni får många träffar med bastun placerad i arktiska omgivningar.

Jag blir lite förtjust men undrar också: vad ska sättas på kartan med Solar egg? Norrländsk glesbygd, förvaltningsbolaget som beställt bastun, konstnärerna som skapat, Norrbottens natur, det nya Kiruna eller designlandet Sverige? Under hösten finns Solar egg på Svenska Institutet i Paris. Sen då?
.
.