26 februari 2015

En lektion

https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEg4-PmeKGEsa1oj9BURW8PZvoWJGgm5Ysp0JgBSgaHQHQKiSO4-p9avyz47gqwZEr47ANAYDtqorpaF0bVy4cnjozLj1DSGFheetdQZY6mT2ui4cI_CqYEHz3dsviHJGdagWj0HMMh2l77Y/s800/Eldhus%2520ante%2520Knis-Karl.jpg
Riksspelmannen och hembygdsvårdaren Knis Karl Aronsson (1913-1980) skrev och ritade en berättelse om bostadsplanens utveckling för mej i sitt hem i Tibble utanför Leksand. Jag höll, tillsammans med en kurskamrat, på med vårt examensarbete som kom att resultera i en ny detaljplan för några centrala kvarter i samhället.

På arket ovan ser vi hur 1000-talets eldhus utvecklades för att på 1700-talet vara en fulländad parstuga. En planform som är oerhört sympatisk att bebo. Här i byn finns tre fyra bostadshus kvar med parstuguplan. En gång i tiden var de många här. De kallades langkakeser här, lång-katekeser. Långa och smala byggen precis som formen på Martin Luthers lilla katekes. Västerbottenshus är en oegentlig benämning på parstugor.
En lektion på en liten papperslapp är inte att förakta. Möten med människor som vill en väl är viktiga för det livslånga lärandet, att få input från flera håll och sedan kanske stuva om en del och göra kunskaperna till sina egna.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

25 februari 2015

Mafalda

Den här seriestrippen har hängt med mig sedan 1980-talets början. Som nyutexaminerad från KTH hade jag den uppsatt på anslagstavlan vid skrivbordet hemma på Södermannagatan.

I den här strippen är det Mafaldas väninna som säger vad hon anser om att som kvinna studera. Mafalda har föreslagit att hon ska fortsätta plugga. Haha, mitt eget resonemang gick åt precis motsatt håll. Den nyligen Augustprisbelönade författaren Kristina Sandberg har så väl beskrivit en kvinna ur min föräldrageneration som valde att bli KVINNA (liksom Mafaldas lilla väninna i strippen) i böckerna om Maj i Ö-vik. Där ville inte jag hamna.

https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgWILuQAJWyOA3hgyzzbyQUWL-t7UiH4AAoW08DfGbNlLuhbEe2CZxkDArv5MsBe8lKjFXRz7uE626JxEf2kiRWP4JZnwjGS9aZEV6MTwDkJHq2APm91jB7oTi9z9QLsRNwwWZ7sqih1-GJ/s1000/Mafalda_web.jpg
Klicka för större stripp.

Mafalda var en serie om en sexåring som hade koll på omvärlden. Hon gjordes mellan 1964 och 1972, i Dagens Nyheter presenterades Mafalda 1976- 1982. Skaparen hette Joaquin Lavado, signaturen Quino.

Minns  när jag och några av mina vänner avslutade en lördagskväll hemma hos oss efter en träff i ungdomsgruppen. Jag kan ha varit 15-16 och vi satt i den gröna 70-talssoffgruppen. Vi pratade om målet med tillvaron, hur vi ville ha det inom en snar framtid. Tjejerna ville ha barn och familj, utbildning kom också med på listan men inte på första plats. Att detta inte var min framtidsdröm minns jag så väl. Jag ville heller inte på några villkor byta efternamn om jag någon gång skulle gifta mig. Hade jag levt med det i 15 år vill jag inte byta identitet och bli underställd en man framöver. (Det är fortfarande inte alls självklart här att behålla sitt efternamn vid ev. giftermål. Ett sådant val är, eller var åtminstone då, vanligare i socioekonomiskt starka grupper.) Och jag ville absolut inte, om så skulle bli av, ha ett romantiskt bröllop i en kyrka med gräddbakelseklänning, rosetter, rosor och konstig prinsessfrisyr. En lämplig klädsel menade jag var jeans, t-tröja samt kanske en kort slöja, typ 1960-tal, som intressant motsatsförhållande till den övriga klädseln, allt i vitt. Jag vägrade inrätta mig i normen som gällde, jag minns det så väl. Hur jag fått dessa åsikter vet jag inte riktigt.

https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgWILuQAJWyOA3hgyzzbyQUWL-t7UiH4AAoW08DfGbNlLuhbEe2CZxkDArv5MsBe8lKjFXRz7uE626JxEf2kiRWP4JZnwjGS9aZEV6MTwDkJHq2APm91jB7oTi9z9QLsRNwwWZ7sqih1-GJ/s1000/Mafalda_web.jpg
Kan tänka att jag blev betraktad som kvinnosakskämpe, rödstrumpa, Grupp8-aktivist, suffragett, emancipatorisk kvinna, upprorsmakare - you name it. Det är verkligen inte så svårt i en liten by  ;-)
.
.

24 februari 2015

ETSNING

Tre hässjestänger i snön
och en gärdsgård
Övergivna på ängen
sedan många år

Skuggar i maj
ett flugsnapparbo
Skyler om vintern
skogsmusens hål

Minnet av slåttermaskinen
försvagas
Minnet av hästen
doften av kärnmjölk och hö

Skogen närmar sig
rötan och mörkret
Bild utan namn
svart och vit

Lars Lundkvist ur ”Äril” 1998

 
Dala-Järna. Myrbacka. Fotograf Anders Eriksson ca 1950.

.

23 februari 2015

På begäran

Fick ett förslag om att redogöra för platser jag personligen tycker är värda att besöka i Västerbottens (AC) och Västernorrlands (Y) län av PJ på andra sidan Kvarken då jag skrev om Fatmomakke. Jag antar den idén och här kommer min alldeles privata lista. Ju mer jag lär känna en bygd desto mindre och mer gömda och oansenliga platser intresserar jag mig för - men det jag tagit upp här är i huvudsak kända platser jag tycker om.

https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiFrbQuCBHsygaMDjLCG_MZp8xdL5NNe2jijgvdOhCjZuGdjvnrwPY-WL1ESAtWQmUSpPaG257zQLJBCXJsB-NeXhK9-Jy1Yj4KqYpky_RnWmQbppahoPLtmQ0gjEQ0tONQPiE4ds8reaUJ/s984/karta-inland_500x400mm.jpg
Från ett annat perspektiv. 
Förstora genom att klicka på kartan.
Kartan är hämtad från hemsidan för utställningen Inland som visas i

Umeå och Östersund 15/2–26/4, Luleå 6/6–27/9, Härnösand 6/6–5/10

Västerbotten (AC)

Natur
  • Trappstegsforsen i Kultsjöån öster om Saxnäs är mycket sevärd
  • Fjällvärlden över huvud taget är landskap som är lätt att uppskatta

Kultur
  • Norrbyskär, en sågverksö söder om Umeå som en gång i tiden var ett idealsamhälle
  • Ratan, här stod ett av de historiska slagen mot Ryssland 1809. Landhöjningen mäts här sedan 1700-talet, nu med en mareograf.
  • Rismyrliden, ett nybygge från 1825
  • Ricklundsgården i Saxnäs och Fatmomakke kyrkstad
  • Ammarnäs med potatisbacken som har ett varmt mikroklimat
  • Intressanta kyrkstäder finns i AC o BD län
  • Pengsjö museum, 40 km väster om Umeå, privat samlarmuseum med allmogeinriktning

Västernorrland (Y)

Natur
  • Skuleberget med grottan och ett relativt nytt Naturum
  • Slåttdalsskrevan att vandra i
  • Skallbergets grottsystem i Björna Gideå är för farligt för äldre människor men likväl intressant. Beträd aldrig ensam! (Läs en av kommentarerna) Jag kröp omkring där med kompisar som drygt 20-åring och detta fantastiska glömmer jag inte
  • Orkidén guckusko växer på några platser i Y-län. De blommar i juni. Googla om du är intresserad.
  • Salusands havsbad strax söder om länsgränsen till AC. Bättre än Pite havsbad.

Kultur
  • Höga Kusten med t ex fiskelägena Norrfällsviken, Bönhamn, Barsta
  • och det märkliga stället Mannaminne som konstnären Anders Åberg sammanställt.
  • Surtrömmingsmuseet ”Fiskevistet” vid Skags udde utanför Ö-vik Ulvön med sitt bemålade fiskekapell, på ön finns Sandvikens fiskeläge. Båtar i reguljärtrafik.
  • Trysunda, en annan fin ö
  • Högbondens fyr - vandrarhem i en fyr på en ö
  • Myckelgensjö gammelgård
  • Kör man över Gålsjöskogen ska man se till att stanna och äta i Gålsjö bruk om man passerar vid lämplig tid på dygnet. Självklart tar man en sväng på det lilla bruket också
  • Vägarna på båda sidor om Ångermanälven mellan Nyland/Sandslån och Sollefteå är vackervägar. Jag föredrar den västra som är mindre – där finns min släkts anor på farssidan. I Torsåkers kyrka startade häxprocesserna på 1600-talet.
  • Österåsen - vegetarisk mat med konst och utsikt på ett f d sanatorium strax utanför Sollefteå
  •  Ramsele gamla kyrka 
  • Sandöbron
  • Gudmundtjärn, ett skogshemman från självhushållningen tid, väster om Sundsvall
  • Hällmålningarna i Nämforsen (har man nog sett om man besökt Urkult-festivalen)

Jag tar med något lite mera:

Jämtland (Z)
  • Mus-Olles museum i Ytterån utanför Östersund är väl värt ett besök om man som jag älskar människooriginal, samlare och kulturhistoriska förpackningar.
  • Döda fallet nära Ragunda som Vild-Hussen av misstag torrlade 1796 i en ohämmad katastrof.
  • I Bispgården finns ett thailändskt tempel som byggdes på 1990-talet om jag minns rätt. Det väl synliga templet ligger mitt i bördig åkermark – ett riktigt intressant motsatsförhållande.
  • Kaxås är enligt min mening landets vackraste by
  • Hackås kyrka
  • Alla de fina och välbevarade fäbodar som finns i Jämtland och Härjedalen kan bli en egen resa. Rekommenderas varmt (Fäbodar i bruk sommartid finns många också i Hälsingland och Dalarna)
Norrbotten (BD)
  • Gallejaur har jag ännu inte lyckats besöka själv men det ska bli. Systrarna på Gallejaur, brukade gården till 1997

Snuttar ut Systrarna i Galleaur
  • Jokkmokk med samemuseet Ájtte
  • Silvermuseet i Arjeplog med samiskt silver
Det här var mestadels kulturhistoriska platser men so what det är ju det som intresserar mig mycket.  Det är alltid intressant att köra småvägar, långt från de stora Europalederna. Där finns alltid något intressant. För den med kulturgeografiskt och etnologiskt intresse får man fina landskapsupplevelser och  en inblick i människors livsbetingelser förr och nu, vad mer kan man begära :-)

Kör man längre söderut, till "sörlänningarnas" land är Tidernas väg från Ånge till Uppsala en bra rutt för att slippa E4. Njut!

# # #

Här i konungariket ger stiftelsen Svenskt Kulturarv varje år ut den fina katalogen Upptäcktsresan som finns att hämta gratis på turistinformationer, folkbibliotek och många museer. I äldre nummer finner man också sevärda "russin".
.
.

22 februari 2015

Människor i norr

- Jaha, ni samer kör bil?
- Jo, det gör vi. Och hur har ni rest upp hit? Med hästskjuts eller kom ni med ångbåt?
 
En seriestripp av Anders Suneson 2014

Visst vore det vackert och mysigt om lapparna kom rännande på skidor åtföljd av ledarrenen och efter den hela renhjorden och vallhundarna. Nu använder samerna långtradare vid renflytten.

Visst vore det vackert och mysigt om vi hemmansägare med åker- och skogsmark plöjde åkern med häst och högg rotposter i vår skog. Nu plöjs knappast marken i vår by längre och skogen trakthuggs som det så vackert heter, dvs. kalhuggs i större sammanhängande arealer.

Åsikten att samerna ska leva kvar i det förgångna men vi svenskar ska följa teknikutvecklingen kan liknas vid att "se grandet i sin broders öga men inte bjälken i sitt eget". Jag vill även poängtera att jag vet att alla samer inte ägnar sig åt renskötsel, detta som vi ofta förknippar med samisk kultur.

Bild Anna Riwkin-Brick ur Vandrande by.

Det jag lärde som barn var att samebarn mellan 7 och 13 år tvingades till internatskolor för att lära sig samma sak som jag. Samiska, sitt hemspråk, fick de inte tala. Som liten flicka läste jag och tittade i boken Vandrande by som jag fått av pappa. Det såg så ledsamt ut att behöva bo på skolan långt hemifrån under en hel termin i taget minns jag att jag tyckte.

Min pappa vittnade postumt i det renbetesmål som pågick i Nordmaling från 90-talet och till 2011. När jag läste förhandlingsprotokollet och uppmärksammade detta, blev jag alldeles förvånad och sedan varm inombords. Pappa som var så öppensinnad mot samer och intresserad av deras kultur. Han berättade om det han själv hört av sin mor och av sin svärfar. Bland annat om ett vinterviste som finns på byns mark. Han var mån om att vårda minnet. Han berättade om n´lill-Ant i Lungdalsviken där samer på vinterbesök här tog in efter att vintervistet slutade användas. Antes hus är nu borta, det revs då Botniabanan drogs fram. Jag hann rädda några få minnen därifrån.  Och när jag studerar kyrkböckerna återfinner jag människor med beteckningen "lapp" emellanåt. Tittar man på kartorna över byn och bygden finns många platsnamn med samisk anknytning. Det kan tyckas som ett skämt att den man som inledde renbetesmålet har här i byn köpt mark där bäcken som rinner genom hemmanet även på den nutida fastighetskartan kallas Rengärdesbäcken vilken avvattnar Rengärdes-myrorna. Det tyder på samisk existens här långt tillbaka i tiden.

Pappa blev kontaktad av en historiker/antikvarie från länsmuseet i Härnösand vilken hade läst det som skrivits om lapparna i hembygdsboken. Två museimän kom och intervjuade honom samt blev förevisade de platser som pappa nämnt. Det var den intervjun som skulle komma att utgöra bevismaterial i domstolen för samernas sedvanerätt här i kommunen. Då rättegången pågick var pappa redan död men berättelserna fanns inspelade. Farsan, om du bara visste!
År 2006  såg jag en liten utställning i ett litet rum nära receptionen på Historiska museet i Stockholm. Jag tog en sväng till utställningen efter att ha ätit lunch med en kompis som arbetade som antikvarie på Historiska. Där hängde utställningen Människor i norr och jag blev varse något som jag i min okunnighet inte visste hade förekommit bland samerna i mitt eget hemland. Rasbiologi. Sedan dess har allt mer av samernas behandling av svenska staten kommit fram via media. Om rasifiering, om förtryck för inte så länge sedan. Här nedan tre länkar:

* Om rasbiologi och Herman Lundborg
Långa skallar och korta samer

* Dokumentärfilmen
Hur man gör för att rädda ett folk

* Ledare
Kiruna byggdes inte i obefolkad vildmark
.
.

21 februari 2015

Kyrkstugor på kyrkovallen

Även dära Vall´n hade vi en kyrkstad en gång i tiden men de gamla kyrkstugorna har rivits och ingår därför inte i en miljö med riksintresse.
Här syns stugorna på ett äldre foto som är avfotograferat, därav den dåliga kvalitén. 
Här pågår marknadsdagar som man kan förstå av alla uppställda stånd.
Skulle gissa att foto är taget på 1880- eller 1890-talet.

Kyrkan och den fristående klockstapeln av bottnisk typ syns längst bort till vänster. Det är de enda byggnaderna som finns kvar från tiden för fotograferingen. Stugorna längs nuvarande Kyrkogatan är byggda i en våning som timrade enkelstugor med spåntak. Alla är grånade av väder och vind, endast fönster och dörrar är målade och då med linoljefärg.

Ett par av stugorna som finns bakom fotografens rygg står dock kvar. De är uppförda med två våningar, den ena med frontespis. Kanhända är en våning påbyggd eller så är de mer sentida än de äldsta stugorna. Dessa "Vallstugor" renoverades genomgående på 1970-talet.

Kyrkstäder hör till den  nordliga delen av landet där det var så lång väg till kyrkan att vissa familjer tvingades övernatta. Själv har jag besökt och/eller bott på några av dem. De kyrkstäder som finns bevarade i AC och BD län är följande enligt wikipedia:

 

Västerbottens län


  • Ammarnäs ("lapp-plassen" med tolv stolpbodar och en kyrkstuga; kulturmiljö av riksintresse)
  • Burträsk (tre större kyrkstadshus, återuppförda 1930 efter brand)
  • Byske (åtta kyrkstugor; byggnadsminne)
  • Fatmomakke (ett 80-tal torvkåtor och stolpbodar samt några kyrkstugor; kulturmiljö av riksintresse)
  • Lövånger (drygt 100 kyrkstugor; kulturmiljö av riksintresse)
  • Skellefteå ("bonnstan" med drygt 100 kyrkstugor; kulturmiljö av riksintresse)
  • Vilhelmina (några tiotal kyrkstugor; kulturmiljö av riksintresse)

Norrbottens län


  • Arvidsjaur ("lappstan" med ett 30-tal timmerkåtor och ett 50-tal bodar; byggnadsminne)
  • Boden (några tiotal kyrkstugor)
  • Hortlax (nio kyrkstugor, återuppförda 1917 efter brand; kulturmiljö av riksintresse)
  • Lule Gammelstad (400 kyrkstugor; världsarv)
  • Norrfjärden (några tiotal kyrkstugor, återuppförda 1915 efter brand; kulturmiljö av riksintresse)
  • Råneå (tio kyrkstugor)
  • Älvsbyn (några tiotal kyrkstugor; kulturmiljö av riksintresse)
  • Öjebyn (drygt 150 kyrkstugor; kulturmiljö av riksintresse)
.
.

19 februari 2015

Fatmomakke - en kyrkstad

Byggnader med cirkulär byggyta och cylindrisk eller konisk form fascinerar mig. I Västerbotten finns de samiska kåtorna i Fatmomakke vid Kultsjön som ett exempel som jag besökt ett par gånger. Två andra intressanta exempel jag besökt är de runda stenhusen i Alberobello i Apulien och nuragherna på Sardinien.
Mellanrummen blir spännande och annorlunda då byggnaderna har cirkulär byggyta, ju tätare de står desto mer spännande enligt mej.
Där bakom skymtar kyrkan från 1886.  Kyrkan är centralt placerad i Fatmomakke, detta är ju en kyrkstad.
Svenskarnas/nybyggarnas hus är knuttimrade och har rätvinkliga hörn. De två olika hustyperna ligger skilda åt.
Här står den svenska kyrkan från 1886, en Tegnérlada, en kyrkobyggnadsform som förekommer över hela landet under 1800-talets andra hälft. Foto från wikipedia.
Kultsjön, här fotograferad vid Saxnäs.
Två äldre fotografierna som jag hittat HÄR.

Fatmomakke är en kyrkplats med samernas kåtor och nybyggarnas timrade hus placerade med kyrkan från 1886 i centrum. Här skedde försvenskning av samerna, ett bortmotande av deras kultur som hade en annan tro än den kristna. Många samiska barn kom att döpas här: se bilagan från sidan 18 och framåt. Idag är platsen ett av turistmålen i Västerbotten.

Länsstyrelsen skriver att:
Kyrkstaden har även ett stort symbolvärde och stor betydelse för den samiska traditionen, dvs. det immateriella samiska kulturarvet. Fatmomakke hade även stor betydelse för nybyggarna som koloniserade lappmarken under 1700- och 1800-talen. När kyrkstaden i Fatmomakke därefter kom till är inte helt klarlagt.
Fatmomakke kyrkstad blev uppgraderad till kulturreservat 2014. Mycket av det samiska immatriella kulturarvet gick till spillo då  samerna försvenskades. Nog är det intressant att staten väljer att höja statusen på detta område där man en gång förringade samernas sedvänjor och såg till att de hamnade i den "rätta" fållan. Ett monument över förtrycket av samerna om man så vill.

Sverige behöver rannsaka sitt agerande gentemot samerna, både historiskt och i nutid, skriver ärkebiskopen i Svenska kyrkan, Antje Jackelén i en läsvärd debattartikel i januari 2015.

http://www.dn.se/debatt/samernas-urfolksrattigheter-maste-tas-pa-storre-allvar/
.
.

18 februari 2015

Kulturellt kapital

Det här är ett av sätten som det som kallas kulturellt kapital kan beskrivas:

Störst kulturellt kapital har enligt det här diagrammet den grupp som befinner sig i den övre högra kvadranten. Det är den socioekonomiska grupp som är välutbildad och inte arbetar inom kyrka, stat eller förvaltning, det vill säga författare, konstnärer, filosofer och kulturskribenter.

Det skulle kunna sägas vara personer som gjort sig kända för att analysera och ha åsikter om samhället och om tidens stora frågor. Frågorna kan t ex vara av politisk, filosofisk, religiös eller kulturell natur.

I det gamla Östeuropa var det ofta dissidenter. Det är värt att tänka på. De mest utsatta i en diktatur skulle i så fall ha störst kulturellt kapital. Snacka om modiga och insiktsfulla typer.
.
.

17 februari 2015

Kulturbärare

Visst har vi kultur här i "Norrland" men kulturhistoria är det ingen eller få som tar vara på här i bygden. Vi har en annan slags kulturkonsumtion. Här är det motorer och sport som gäller och mest motordrivna fordon som skotrar och fyrhjulingar. Åtminstone bland pojkar och män. Naturligtvis finns naturen med som fond, den finns ju överallt. Att konsumera kultur behöver inte vara liktydigt med att vara kulturbärare.
 Motorer i många former inspirerar unga och gamla i bygden.
Bild fr. nätet.

 
Spännande plogning med en 140 hästars Caterpillar :-)
 
En brinnande Scania. Dagens nöje att se på det här!
Här två Youtube-klipp från byn i samband med vindkraftsbygget på Gabrielsberget. Värda att lägga ut på nätet ansågs det.

Det är ju så att i arbetarfamiljer och småbrukarfamiljer diskuterar man inte. Det är ingen pratsam kultur. Pratar det gör man i medelklassen. Man diskuterar filmer och teaterföreställningar man sett, böcker man läst. Bara att lära sig att prata om det man sett eller läst är en rätt hög tröskel att ta sig över för den som inte är van. Är det därför "norrlänningar" anses tysta och inbundna? Gymnasiet gick jag tillsammans med övre medelklassens barn på det mer anrika gymnasiet där umeborna gick. Det var barn till akademiker, statstjänstemän och professorer. Vi var tre utifrån kommande i den naturvetenskapliga klassen varav en var prästdotter och vi två andra var jordbrukardöttrar. Tjejer alla tre (!). De som kom ifrån orter utanför Ume, landsbygdsborna, gick normalt på den då nybyggda gymnasieskolan på andra sidan av stan. Inte hade jag (eller mina föräldrar) insett detta när det var dags att välja gymnasium. Det var många nya koder att knäcka i de nya sociala miljöerna. På så sätt hade det varit enklast att "bli vid sin läst".

En seriestrip om att i viss mening bli vid sin läst.

Det märks att klassklyftorna i samhället ökar igen. De här frågorna intresserar mig mer och mer. Att vara kulturbärare innebär absolut inte att man måste konsumera finkultur. En ung människa från byn som medvetet använder och sparar sin dialekt är en större kulturbärare. Men för att kunna vara kulturbärare måste man vara medveten om och stolt över sitt ursprung och inse vad man har som alla andra inte har. Det är ganska svårt, alltför många strävar ju efter att få det "bättre" och sudda ut sin identitet som "landsbygdsbo". Så dumt. Själv trivs jag bättre tillsammans med människor med stark medvetenhet om sin kulturella identitet än de med stort ekonomiskt kapital.

Här ett avsnitt ur podcasten Klassresan för den som vill höra en Umeprofessor emeritus intervjuas om sitt kulturella kapital och sin klassresa. Rekommenderas.
.
.

15 februari 2015

Kultureliten

Fotografiet från 1920-talet visar en lärarträff hemma hos Eufrosyne Johansson (gift Thurdin 1932) här i byn. Hon var lärarinna i småskolan här, jag antar att övriga var lärare i grannbyn. Ett av paren bör vara Viktor och Kerstin Sandgren som var lärare i dåvarande Lögd´skolan.


Lärarträff hemma hos Eufrosyne Johansson som var småskolelärarinna.

Till vänster syns en brorsdotter till morfar. Det är hans äldste bror Johans dotter som passar upp några av de människor i bygdens som väl kan anses ägde dåtidens kulturella kapital. Eftersom det inte bodde några präster, läkare eller andra med lång utbildning var det lärarna som fick axla detta ansvar. Dära Vall´n fanns läkare, veterinär, präster av olika rang med akademisk utbildning. Som sjuksköterska hade du som kvinna med egen försörjning också högt anseende. Därefter i samhällshierarkin kom egenföretagarna. Här i byn fanns bönder och arbetare. Åsså en lärarinna.

Visitkort, samlarkort, ur min morfarsfarfars album.
Edit: Porträtten avbildar från vänster till höger:
🔼 Jonas Erik Björkqvist (1845-1921), kyrkoherde i Gideå 1880-1921,
🔼 Peter Waldenström (1838-1917), Lektor i Gävle, en tid präst i Svenska kyrkan, ledare för Svenska Missionsförbundet samt riksdagsman och författare,
🔼 kronprins Gustav (1858-1950), kung med numret V åren 1907-1950.


I dagens "jämställda" lokalsamhälle, där klasskillnaderna påstås vara utsuddade och jämlikheten utbredd finns ingen "kulturelit" och väldigt liten socioekonomisk skillnad i vår lilla by. Och med den rådande samhällsutvecklingen har lärarna detroniserats.

Något jag funnit ut är följande. Av hemmansägarna i byn har några få personer (ena handens fingrar räcker och blir över) som är födda här skaffat sig en akademisk utbildning i närbelägen stad, flyttat tillbaka till hembyn eller först till en annan mindre ort i samma län med några få mils bilresa till hembygden. De lever idag i samma strukturella kontext som man gjort sedan barnsben och har knappast det "kulturella kapital" som personerna på fotot från 1920-talet med akademisk utbildning hade. Vad jag förstår var samtliga personer på fotografiet inflyttade till trakten (förutom pigan).

För att befria sig från det gamla och invanda strukturella tänkandet ser jag det som att man måste under längre tid ha bott och arbetat långt bort från de vanliga strukturerna. Allt för att få perspektiv och distans som behövs för att kunna frigöra sig och därmed våga ha åsikter som kanske bryter byns norm, sådana tankesätt som man skaffat sig genom att umgås och utbytt erfarenhet och tankar med helt andra socioekonomiska grupper. Har man inte prövat något annat är Jantelagen så stark att normen helt enkelt inte kan brytas. I ett patriarkaliskt lokalsamhälle gäller detta möjligen i högre grad kvinnor än män. Men sannolikt inte.

Detta är min egen högst privata iakttagelse som gäller hemmansägarna i hembyn. En fråga jag också ställt mig är vad en utbildning betyder om man inte kan frigöra sig från den rådande normen utan enbart anpassar sig? Inte vågar ge något förutom det som förväntas. Hur överlever man utan att känna sig kvävd? Kanske är enda skillnaden att man har högre lön än om man bott kvar och arbetat inom t ex industrin.

När jag diskuterar detta, långt bort från hembyn, med mina äldre vänner som själva är akademiker och inte har min bakgrund som klassresenär eller som är klassresenär men inte bor på hemorten / hemstaden, blir de tankfulla.

Min kompis M menade att detta som jag upplever i byn kan knappast någon sociologiforskare undersöka vetenskapligt. För att tillämpa den undersökningsmetod som etnologer och kulturantropologer kallar "deltagande observation" måste dessa bedriva fältarbete så nära företeelsen eller det utvalda objektet som möjligt. Den undersökande ska utgöra ett naturligt inslag bland lokalbefolkningen och tala språket. Man måste även behärska analysapparaten, kunna kommunicera på ett meningsfullt sätt och utvärdera den information man får. Det vill säga - för att förstå hur det fungerar socialt i en liten by måste man själv vara sprungen ur den undersökta miljön, känna människorna sedan barnsben och se, förstå och tolka deras handlanden som vuxna. Alltså kan inte vilken forskare som helst utifrån ta sig an frågan hur utbildning och hemflytt till en glesbygdsby påverkar klassresenären.

Om människor anpassar sig helt till rådande ordning, aldrig ifrågasätter, låter sig skrämmas till tystnad som sker här, blir det ingen förändring. Barnen till akademikerna skaffar sig (förmodligen) även de högre utbildning och kommer inte att vilja eller kunna flytta tillbaka till byn. De urgamla strukturerna med patriarkala drag kommer att fortsätta under många generationer framöver. Stadens och landsbygdens frågor kommer allt längre från varandra ju fler generationer som skiljer dem åt.

Vilka är då dagens ”kulturelit” och fristående tänkare i byn? Vad vill de? Vem/vilka ser till vår gemensamma kollektiva historia i dagsläget? Vem ser till gruppens, bybornas bästa utan att låta kontrollbehovet ta över hand och utan att endast försöka gagna sig själv? Inte är det lokalpolitiker. Inte myndighetspersoner. Inte stat eller förvaltning. Jag påstår att idag finns ingen alls som gör det och jag med sorg på situationen i byn. Hör verkligen kulturen enbart till staden?

Jag tycker Emmanuel Le Roy Ladurie har fått fram ett intressant forskningsresultat om den medeltida byn Montaillou. Jag kan inte släppa tanken om en nutida studie av min hemby.



(Det är svårt att formulera sig solklart utan att någon känner sig trampad på tårna. Både "kulturellt kapital" och "kulturelit" är begrepp som inte passar in här men jag vet inte vad jag ska använda istället. Jag avser inte finkultur.)
.
.

2 februari 2015

Filosofiska rummet

Jag funderar en del över bildning. Hur definierar man bildning?

Så lämpligt då att Filosofiska rummet i radions P1 tog upp ämnet igår, söndag. Det gick väldigt bra att lyssna på radio och samtidigt bereda en fisksoppa. Programmet var bra - lyssna genom att klicka på länken. Ja, alla Filosofiska rummet-program är hörvärda.
I love pratradion P1 ♥

En gång i tiden var det fint att vara bildad. Idag vet vi knappt längre vad ordet bildning betyder. Nu kan vi få veta det mesta om det mesta genom en googling som tar en bråkdels sekund. Ändå: Finns det någon plats för, något behov av, bildning också i vår tid? Är kunskap fortfarande makt när många ägnar sig åt shopping och Paradise hotel på tv? Finns något bildningsintresse idag?

 
Några ur traktens kulturelit ses här samlade på 1920-talet.

Min pappa, som växte upp i sågverkssamhälle, fick förståelse för att allmänbildning/bildning var nyttig. I Rundvik hade folkbildningsförbund kurser och föreningar. Korrespondenskurs hos NKI-skolan har jag sett att han deltog i långt innan jag föddes. Nykterhetslogen som låg i Rönnholm tror jag han engagerade sig i. (Åtminstone visade han mig platsen med träruinen av logen). Han var med i bokklubb/-ar där nyskrivna skönlitterära verk av bland andra arbetarförfattare gavs ut in på 50-talet. Mamma var bonddotter från byn och därmed väldigt mycket mindre förändringsbenägen. Man kunde ju bli förläst. Säkrast var att hålla sig till Bibeln och Rosenius postilla. Mitt i skärningspunkten mellan dessa poler växte jag upp.

Alltså Filosofiska rummet om bildning idag, om bildning i googletider.


.
.

30 januari 2015

Utbildning och flytt från landsbygden

Detta är intressant tycker jag. Inlägget på bloggen Vertikals behandlar unga mäns kontra unga kvinnors utbildningsnivå och benägenhet att bo kvar på sin födelseort.

För inte så länge sedan (kanske fortfarande bland de äldre) sa man här i bygden gammpojka och gammjänten om människor som blivit kvarboende utan att ha bundit sig i äktenskap eller samboförhållanden. Sådana exempel finns fortfarande här i byn med fler män än kvinnor vilket stämmer in med den vetenskapliga analysen. Samma fenomen, med obundna människor, blev i stan till uttrycken ungkarl eller ungkarlsflicka  (tidigare ungmö) - alltså med en betydligt mer positiv klang än gammpojk´ och gammjänt´. Man har inte samma sociala press på sig att underordna sig normen i en stad vilket innebär att stadens ensamhushåll får ett positivt tillmäle medan landsbygdens ensamstående människor får ett negativt.

Det är inte lätt att med gamla barndomskamrater diskutera utbildning, kön och kvarboende på landsbygden med oss själva som exempel. Själv anser jag att det är en fråga som är brännande het med tanke på landsbygdens överlevnad och utveckling. Och jag anser att för att förstå sig själv bör man reflektera över sin plats i samhället både i nutid och sätta in sig själv i ett historiskt sammanhang. Vi tre tjejkompisar ur samma generation hade samma uppväxtmiljö och vi är samtliga gifta/sambos med män med lägre utbildning än våra egna akademiska utbildningar. Självklart har det sina förklaringar.

Min erfarenhet är att män tyvärr lätt tar illa vid sig om de involveras i en diskussion, de tar det som en förolämpning att ha kortare utbildning, samtalet upphör. I en patriarkal omgivning är manligheten viktig och för att kunna reflektera högt i ämnet bör mannen vara säker i sin mansroll, annars går det den manliga stoltheten förnär om alla inte har den roll som förväntas. Jag har att förhålla mig till det.

Vi tre kvinnor, alla förstagenerationsakademiker, faller utanför den statistik som finns om unga människor idag, nämligen att kvinnor med högre utbildning gifter sig till stor del med män med högre eller likvärdig utbildningsnivå. Två av oss är hemmansägare i byn.

" Utgångspunkten är att en välutbildad man i högre grad kan tänka sig att gifta sig med både en högutbildad och en lågutbildad kvinna, medan högutbildade kvinnor i högre grad enbart gifter sig med högutbildade män. Det gör att högutbildade män flyttar till städer för att få en högre inkomst. Även högutbildade kvinnor flyttar till städer för att få en högre inkomst, men också för att ha en större chans att hitta en partner. Samtidigt flyttar också lågutbildade kvinnor till städer och till den äktenskapsmarknad som dessa erbjuder. Kvar utanför städer blir därmed i högre grad män med lägre utbildning."
(...)

Att min hemkommun ligger inklämd mellan två städer, i skärningspunkten mellan två omland, visar kartorna här ovan. Det påverkar många ungas val av utbildning och bostadsort.
" (...) vi har alltså anledning att tro att många av kommunerna i botten på listan kan förvänta sig en minskning av andelen unga högutbildade på sikt och då speciellt unga, högutbildade kvinnor som väljer att flytta till någon av kommunerna som idag dyker upp i toppen på listan – inte bara för att en sådan flytt ger en högre inkomst, men också för att det ökar sannolikheten att träffa Mr. Right på sikt."

Läs hela blogginlägget här för att få bättre sammanhang, större kartor och en notis i slutet: http://vertikals.se/charlotta/2014/09/26/unga-akademiker/ E
.R

28 januari 2015

Skillnader?!


http://agata99.blogspot.se/2008/06/vackert-virkverk.html
Klicka på bilden för att se varifrån jag hämtat den.

Hur gör samfällighetsföreningar då de byter stadgar helt och hållet efter att en ny förrättning har skett? De gamla föreningsstadgarna har decennier på nacken och ingen i styrelsen har haft dem tillgängliga, så mycket mindre de enskilda medlemmarna. För att få veta vad som stod i dem åkte jag till lantmäteriet och betalade en liten summa för att få fram dem.

För att genomföra stadgeändring finns regler. Javisst. Tanken är att det hela ska demokratiskt och rättvist till väga för samtliga medlemmar.

I vägföreningen här kallas till årsmöte och då man kommer till punkten om stadgeändring läser kassören upp de nya stadgarna som det förväntas att stämman genast ska godkänna. Utan att vi medlemmar fått läsa stadgarna i förväg än mindre sett de gällande. Inte heller planerar styrelsen att göra enligt kutym och regler: att man ska ha två årsmötens godkännande innan de nya stadgarna kan sägas vara antagna. Jodå, förra året var de närvarande årsmötesdeltagarna beredd att godkänna de nya stadgarna. Jag protesterade. Jag anses antagligen besvärlig. Jag söker genomlysning och rättvisa för medlemmarna, vill undvika att någon/några bestämmer allt utan att vi medlemmar får ha åsikter eller i värsta fall inte ens får kännedom om besluten. Undrar om någon förstår detta? Mitt verktyg är att känna till vad som gäller i föreningslivet och be styrelsen/stämman följa detta vilket innebär stånk och stön (inte från mig). Således godkändes inte de nya stadgarna på förra årsmötet. Okej, jag vet att föreningsliv inte är något som drar människor som flugor till socker men för den skulle ska väl en styrelse agera klanderfritt.

På årets stämma kommer det säkerligen att bli så att kassören, eller någon annan i styrelsen, åter läser upp de nya stadgarna som man totat ihop. Vi medlemmar anses ska godkänna dessa utan att vi fått dem presenterade för oss skriftligen i förväg, inte haft en chans att läsa dem. Jag tror nog det  blir så. Vem hinner höra om något förändras eller är tokigt vid en uppläsning?

På samma sätt tog jag upp att indexreglering inte räknats upp på en avgift som framgår av förrättningsprotokollet årligen ska göras. Kassören påstår att det inte behövs för det är sådan liten summa. Om 10 år är summan inte lika liten och kassören är en av dem som tjänat på detta. Det gäller att ha förstå vem som framför ett budskap och i vilket syfte.

Gissa vem som är besviken på att behöva erkänna okunnighetens styrka. Egentligen vill jag ju inte tro att det är så. Vill inte inse skillnaden som jag hoppades inte fanns. Men ju fler år som går inser jag att jag har tvingats att bli tysk ôm bena, kanske i detta lilla lokalsamhälle betraktad som en knäppgök. Jo, så illa kan det vara. Men det kan väl inte enbart handla om skillnad i utbildning, något annat finns där i bakgrunden. Det är detta jag söker svar på.

Hur ska Norrlands glesbygd någonsin kunna leva gott då invånarna själva undanhåller information sinsemellan, aldrig samarbetar och ingenting vågar ifrågasätta? Eller kan man inte ifrågasätta därför att man inte vet vad som gäller? Och inte tar reda på det. Som jag ser det är detta till nackdel för landsbygdsutvecklingen.

En annan skillnad mellan norra delen av landet och det sydligare är en betydligt charmfullare sak: i norr säger man pannlapp, i söder har jag lärt mig att det heter grytlapp :-)
http://grytlapp.blogspot.se/2012/06/trikolor.html
Klicka på bilden med pannlappar för att se varifrån jag hämtat den.
.
.

25 januari 2015

Bygga hus på lösan sand

Det håller på att utvecklas en speciell byggtradition här i byn. Man bygger sitt hus på lösan sand. Inte som man traditionellt gjorde då man byggde på hälleberget bortom åkermarken. Den här byns bebyggare följde förr i tiden det byggnadssätt som var förhärskande - ofta grundläggning på hälleberget, på hällar där marken inte brukades. På sådana ställen var många av de äldre husen placerade även om de idag är rivna nästan allihopa.

Nu för tiden är det nästan enbart gjuten betongplatta på mark som gäller som grundkonstruktion vid nyproduktion av småhus. Här och i riket i övrigt. Det som är specifikt för denna by är att plattan gjuts på sand som gratis hämtats från byns sandtag eller grusgrop som man säger. Man kan ju bara hoppas hänsyn tagits till sandens egenskaper som lättflyttad, kapillärsugande och att omfattningen av betongplattans armering gjorts med hänsyn till underlaget. Sättningsskador vill ingen ha.
http://morfarshus.blogspot.se/2013/06/husbehovstakt-miljotillstand-tomas-erixon.html
http://morfarshus.blogspot.se/2013/06/husbehovstakt-miljotillstand-tomas-erixon.html
Så här gör man här. Fyll ut med lös sand, gjut plattan. Sanden kan även användas för att "landscapa" tomten runt omkring, nivellera och avjämna.  Strömmande vatten må hålla sig undan...

Byggnadsskicket lär sprida sig då sanden finns i outsinliga mängder och är fri att hämta för alla i byn. 100 kubikmeter per skalle har samfällighetens styrelse beslutat ge bort. Hittills har jag registrerat tre grundläggningar på sand de senaste åren.

Om vi pratar grundläggning så menar jag att det finns lämpligare material att gjuta platta på mark ovanpå.  Gärna grovt kross/makadam. Botniabane-kross från järnbanebygget kom till användning här i byn då en lagård byggdes till med ett husvagnsgarage. Byns samfällighetsförening erhöll en stor mängd grovt krossgrus då banvallarna var färdigställda. En stadig grund för anläggningar. Det byttes ut till finare krossgrus och kördes ut på byns vägar samt till ordförandens gårdsplan av vindkraftsbolaget som fick cred för sin enormt stora känsla för byn. Vindkraftsbolaget Svevind, som höll på med anläggningen av 40 kraftverk här på berget, tackades därefter för insatsen med present inköpt för 3000 kronor ur bysamfällighetens kassa vilket inte framgick vid kommande årsmöten eller ekonomisk berättelse, inte heller något som revisorerna kommenterade.

***
Natursand och naturgrus är ändliga resurser som vänner av natur och miljö ser till att inte nyttja i onödan. Åtminstone söder om limes norrlandicus. Naturligtvis gäller lagar för sandtäkter men här i byn har vi egna lagar. Laglösa? Inte då! Men egna lagar. Ja. Och miljövän det är man lättast då man får betalt för att vara det.
Nå, en tanke som slagit mig för att få snurr på turismen här i byn och skapa inkomster skulle man kunna köra detta koncept: låt en baklastare köra ut ett antal skopor sand till lämplig plats, placera ut palmer i krukor och låtit besökarna drömma sig bort till Karibien. Bygdegårdsföreningen skulle kunna sköta ruljansen och pengarna strömma in då vi tar inträde till sandstranden och hyr ut solstolar. Bygger vi glastak över kan den nyttjas året om. En inverterad idé till ishotellet i Jukkasjärvi. Sandgropen kan vi väl göra något annat kul och smart av, men där kan väl någon annan kläcka idéer.

"Därför, var och en som hör dessa mina ord och gör efter dem, han må liknas vid en förståndig man som byggde sitt hus på hälleberget. Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna blåste och kastade sig mot det huset; och likväl föll det icke omkull, eftersom det var grundat på hälleberget. Men var och en som hör dessa mina ord och icke gör efter dem, han må liknas vid en oförståndig man som byggde sitt hus på sanden. Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna blåste och slogo mot det huset; och det föll omkull, och dess fall var stort."

Matteus kap. 7 verserna 24-27 (ur Bibeln alltså)

:-)
.
.

22 januari 2015

Vinterfåglar inpå knuten 2015

Brukar ni vara med och räknar fåglar vid fågelbordet den sista helgen januari?
http://www.sofnet.org/sof/nyheter/2015/vinterfaglar-inpa-knuten-2326-januari-2015/
Sitta inne i värmen och spana genom fönsterrutan på tättingarna för att sen rapportera via nätet eller via papperspost. Det är Sveriges Ornitologiska Förening (SOF) som anordnar. Läs mer här.  Framåt vårkanten får man hem resultatet av räkningen.

Räkningen börjar fredag den 23 och avslutas måndag den 26 januari. Genom att ha med två vardagar kan även skolor och förskolor medverka. Den här räkningen av småfåglar har pågått i nio år, detta är det tionde året. Första året jag var med var 2009. Den större hackspetten gillar att äta fett (smör) som jag smort in en smal trädstam med. Annars är det talgbollar och olika fröblandningar som bjuds. Samt äpplen som helst ska halveras eller klyftas.

Morfar Manfred tyckte om fåglar! Fåglar gillade min mamma Karin! Morfar brukke lägg ut malln på vintern utafôre fönstre. Han brukke sop hop höfröa från hölage´ och lägg ut i en rundel på snön. Snöade den över sopade han bort snön och la på nytt höfrö. Allt för småfåglarnas väl i kylan.
.
.

21 januari 2015

Arkitektur av hög klass

Listers Härads Tingshus i Sölvesborg uppfördes 1920-21 i en egenartad klassicistisk arkitektur. Arkitekt var Gunnar Asplund som var den som senare blev den som sagt föra in funktionalismen här i landet. Funktionalismen som ville bort från ornament men här har arkitekten använt klassiska arkitekturdetaljer som t ex tandsnitt, festonger, kolonner med enthasis, balusterdockor. Samma år som denna pärla stod färdig föddes min mamma. Jag brukar ofta ha släkten om referens till händelser och årtal, jag förstår tidssammanhangen mycket bättre då. Min pappa var som 13-åring på skolresa till Stockholmsutställningen 1930, det år den strama funktionalismen slog igenom. Vilken av skoleleverna från det lilla norrländska sågverkssamhället förstod vilket genombrott utställningen med de vita kuberna skulle få?

Det var länge sedan jag kom cyklande till Sölvesborg på alldeles privat studiebesök, allt för att stilla min nyfikenhet på detta hus.
Bild hämtad från denna site.
Vill ni ha en bra redogörelse för raffinemanget i interiören i Listers Härads Tingshus ska ni avsätta tid och titta på denna film:
Jag kom att tänka på denna arkitektoniska arkitekturpärla eftersom jag nyligen blev intervjuad av en forskande arkitekt om mina erfarenheter under några år på 80-talet då jag var medarbetare till en namnkunnig arkitekt. Då var vi inne i postmodernismens era och intervjuaren ville veta vad som gav inspiration till de projekt vi ritade. Var det Venturi eller Asplund eller...
Den här vackra takarmaturen som Gunnar Asplund ritat tillverkas än idag.

Postmodernism innebar ytligt sett klassiska formelement löst hopfogade och därefter färgsatta med pastellfärger hör inte ihop med min smak, varken då eller nu. Men för mej innebar postmodernismen att det var tillåtet att grotta ner sig och förkovra sig i antikens arkitektur och i stilhistoria. Något som kom att passa mej perfekt.

Det är intressant att jämföra Listers härads tingshus med hemkommunens tingshus i Nyåker uppfört 1898 och i bruk till 1961. Interiörerna från den tingssalen har jag inte visat på bloggen men de är av en helt annan och väsentligt enklare arkitektonisk kvalité än i det tingshus Gunnar Asplund ritade.

***
Att tillgodogöra mig vacker, märklig, tilltalande eller otäck arkitektur - modern som antik - är mitt andra liv om man säger så, en del av mitt liv utanför byn, hembygdsforskningen, släktforskningen och husvårdandet. Det liv jag inte skriver om här på bloggen.
.
.

20 januari 2015

Inredningsinspiration

Mattor kors och tvärs ser jag framför mig i det i framtiden pånyttfödda köket i mormors och morfars hus. Så berättade mamma att man hade då hon var liten. Fast jag ska nog ha trasmattor, inte ripsmattor.
Klädhängare i form av skovelhorn från älg kan man ju också tänka sig, men jag hänger nog direkt på taggarna.
De där inredningsdetaljerna finns i detta säteri men jag tycker att de går lika bra i ett timrat bostadshus som mitt från 1910-talet. Inspiration kan man hitta var som helst, när som helst. Det svåra är att systematisera alla bilder så att de lätt kan plockas fram vid behov. Den digitala tillvaron ger upphov till så stora mängder foton.
.
.