Dagen efter

Vart åker man lämpligen dagen efter sommarens mitt?  Midsommarafton ägnades åt bröllop.

Jo, man tar sig på småvägar till en landsända där de gamla traditionerna fortfarande är starka. Det är flera som är ute och finåker på de vackra vägarna genom det böljande, frodiga, levande jordbrukslandskapet. Alléerna är många eftersom här finns många slott, gods och herrgårdar.

Midsommarstången just här har majats med handgjorda blomkransar. Det gröna är mängder av liljekonvaljblad och för övrigt syns bland annat prästkragar, blåklint, pioner och dagliljor.

Det är ett ståtligt hantverk även dagen efter men besökarna är betydligt färre än de 5 000 som samlas på midsommarafton här på järnbruket.

Enkla bänkar med brädor på bockar står kvar under träden. Enkelhetens behag.

 Man värnar sin bygd. Sådana här skyltar med Tänk långt! Handla nära syns på fler orter.

Vingåker och Österåker är en av de starkare fästena för folkdräkter här i landet, ett kulturarv som förs vidare. Utseendet går tillbaka ända till 1500-talet då de redan vid den tiden noteras som något unikt.

Nerifrån vänster sida: Högtidsdräkt sommar för ogift kvinna, Österåker - Högtidsdräkt vinter för ogift kvinna, Vingåker - Vardagsdräkt Österåker - Vardagsdräkt Vingåker.

Uppifrån höger sida: Vardagsdräkt vinter, Vingåker -  Högtidsdräkt sommar gift kvinna, Vingåker - Herrdräkt Österåker - Högtidsdräkt vinter för gift kvinna, Österåker.

 

Säfstaholms slott brann ner 1762 och återuppbyggdes 1815. I början av 1700-talet hamnade godset genom giftermål i släkten Bondes ägo. Under Gustav Trolle Bondes tid (1791-1855) upplevde slottet sin glansperiod och konstnärer välkomnades till Säfstaholms slott av konstmecenaten Trolle-Bonde. Denna sommar pågår den humoristiska konstutställningen DJUR!

Räv välkomnar gäss av Sture Åkerström. Tempera och akryl på pannå. Stilkrockarna mellan slott och konst fick mig att gå runt och småle. Det var en trivsam utställning.

Säfstaholms slott är numera i kommunal ägo, interiörerna är inte alltför välbevarade. Bilden visar en hårt restaurerad sal med ådringsmålade väggar och ett illusionsmålat tak med fältindelning typ kassett-tak.

Här i parken finns moderträdet till Säfstaholmsäpplet kvar. Äppelträdet är skyddat som naturminne sedan 1921. Från detta träd härstammar samtliga Säfstaholmsträd, även det jag har som bara är ungefär 90 år gammalt. Det här trädet är i bättre skick än Åkerö-trädet, ett annat av de klassiska äppelsorterna. Moderträdet till Åkerö-äpplena står centralt framför det fina rokokoslotter Åkerö som ritades av arkitekten Carl Hårleman. Snacka om levande kultur! Se det var mig en härlig resa dagen efter.
.
.

Guds natur

Den idealiserade versionen av Norrland kan man besöka och att göra det, det är att momentant fly till paradiset.

På många ställen i landet och Norrland ser det ut som på bilderna nedan då verkligheten tränger sig på.

Kyrkan är en stor markägare här i landet, så även i Luleå stift. Så här sköter kyrkan delar av sin mark, så här sköter Luleå stift sin väl synliga skogsmark (fastigheten Prästbordet) i Nordmalings församling. När man lämnar Nordmaling och åker Riks13 mot ridskolan och Olofsfors bruk syns det här på höger sida. Även på vänstra sidan har skog kalhuggits och åkermark använts som jordtäkt.
Förresten har Olofsfors bruk nyligen utnämnts till årets industriminne 2014.

Miljöhänsyn har tagits det då ett antal högstubbar lämnats. Sådana är skogsvårdslagens regler för miljöhänsyn! Helt pk, helt politiskt korrekt!

Där borta i mitten syns maskinen som markbereder och sår samtidigt. Det här är dagens skogsbruk, en manlig domän. Kanske ska man ta all denna "skogsvård" för givet... Tacka och bocka för att någon erhåller korttidsarbete som gör att man kan bo kvar i Norrland? Vår egen skog i bysamfälligheten sköts även den så här, tvärs emot stämmobeslutet att inte göra det. Styrelsen körde över medlemmarna som en bulldozer och alla medlemmar tiger och tar emot. Det är tydligen så här vi hemmansägare i byn vill ha vår natur och vårt föreningsliv!

Guds vackra och fria natur.

Det här är välskött skog enligt dagens statliga normer. Miljöanpassad. Maximerad vinst säger jag. Okej då, kyrkan har tappat medlemmar sedan år 2000 då kyrka och stat skildes åt här i landet. Därmed har skatteintäkterna minskat. Genom kalhuggning av skogen tar man kanske in "på gungorna vad man förlorat på karusellerna". Men kyrkan kunde lika gärna vara ett gott föredöme och sköta sin skog lite mer omsorgsfullt. Ifrågasätta dagens mål och metoder och söka nya vägar - inte bara inom skogsbruket.

På andra sidan Riks13 ser man detta. Även här finns en kalhuggen yta, dock mindre. Välkommen så mycket dita Vall´n! "Här finns ett speciellt klimat" som slogan tidigare löd.


På sin hemsida beskriver Luleå stift dessa sina åtgärder som visas på bilderna som gallring! Jo, du läste rätt - gallring.
Som slutkläm vid åtgärdsbeskrivningen kan man läsa detta:

Trivsam och varierande skog

Skogen på Prästbordet 1:91 utanför Nordmaling är väldigt varierad, allt från lite magrare marker till marker som är riktigt högproduktiva.
    – Skogen varierar på ett trivsamt sätt med bra åldersspridning. Den är välskött och håller god produktion trots stora problem med älgskador, säger Kristofer Lindblom.
    – Kort och gott är fastigheten en lämplig blandning av skog, berg och myr där både björnar, älgar, skogsfågel, kantareller och människor gillar att vara.

 

Skogsfastigheten Prästbordet 1:91 utanför Nordmaling, före och efter gallring. Foto: Kristofer Lindblom.

Det låter väl härligt, men...
Jag vill nog påstå att den skog som avverkats var olikårig och inte en planterad monokultur som vänstra bilden visar. Monokultur, en skogsåker, det är vad den kommer att bli.

Läs mer om Luleå stifts jord, slog och fonder. Här finns även mer skrivet om en annan del av stiftets jordbruksmark på Prästbordet i Nordmalings kommun.

.
.
Läs även andra bloggares åsikter om stiftsskog, kyrkans markinnehav, kalhuggning, markberedning, skogsvård, miljöhänsyn, bergtäkt, jordtäkt, välkomnande, Luleå stift

Under brinnande världskrig

Midsommaren 1943 kläddes en majstång ute vid en sommarstuga i skärgården. I Bottenviken. Här förbereder tre unga kvinnor denna majning med björklöv. Mamma, då 21 år, står längst till vänster.

Jag frågade mina föräldrar en del om hur tillvaron fungerade under andra världskriget och har fått glimtar av livet då. De gamla fotografierna visar nästan enbart ljusa stunder av naturliga skäl, det svåra låter sig inte så lätt fastna på bild. En tillvaro med ransoneringskort, mörkläggningsgardiner, långa cykelturer, senaste nytt på radion och militärtransporter med lastbilskonvojer gick ibland genom byn. Det var ju enda vägen att tillgå om transporterna inte gick med tåg eller flyg. Flygspaning skedde på ett berg här i närheten och kvinnor gav sin hjälp genom att gå med i lottakåren.

Min mamma flyttade detta år från socknen för att arbeta på syfabrik i Uppland. Där trivdes hon inte och redan i slutet av 1944 flyttade hon till Värmland.

Att tillvaron tedde sig olika för en bonddotter född i en bondby och en arbetarson i ett sågverkssamhälle har jag förstått. Den här midsommaren firade de tillsammans med många andra i stugan som min farfar och farmor ägde gemensamt med två andra familjer.

På den norrländska landsbygden var det inte vanligt att folk hade nazisympatier, men det förekom. Åtminstone före och i början av kriget, sedan "vändes kappan efter vinden" som så ofta är. Så även i min hemby. Det var vanligare med de "bruna" sympatierna bland akademiker och "överklassen" i städerna, i Umeå till exempel, administrativ regionstad med många högutbildade, många inflyttade. Idag, när stöveltrampet börjar höras igen, har läget blivit ett annat än före andra världskriget. Nu är det, om man ska tro medierna, vanligare med sympatier för extremhögern bland lågutbildade och då även ute på landsbygden.

Resultatet av lövutsmyckningen blev så här med flaggan i topp 1943. Jag anar att livet denna midsommar ändå kändes lite lätt, antagligen fanns ett slags framtidshopp trots att man kände till de hemskheter som skedde ute i Europa. Så vill åtminstone jag se det i efterhand utan att själv ha upplevt den tiden.
.
.

En idealiserad version av Norrland

Entrégård söder till Skogens trädgård i Ockelbo. Granitblock som bänkar och rött timmer bland tallar. Norrland i koncentrat.

 

Hela Skogens trädgård var just här och då omgiven av maskrosängar. De vita utblommade bollarna lyser i motljuset. Här uppstår något nytt från år till år. Kornfält i juli har också omgett den strikt anlagda långsmala Skogens trädgård från 2005.

Här ovan ses odlingslandskapets trädgård.

Entrégård norr är en stiliserad björkdunge med bänkar av trä. På de nio år som gått har björkarna vuxit betydligt i storlek, och inte bara dessa förändras. Wij trädgårdar förändras hela tiden, en trädgård är levande. Vår natur är levande.

Wij trädgårdar i Ockelbo besöker jag då och då. Skogens trädgård från 2005 av landskapsarkitekt Ulf Nordfjell, född i västerbottniska Bjurholm, är en av de trädgårdar som finns här. Det är den som syns på bilderna. Men här finns så mycket mer. Åk dit, vetja, om du inte varit där. Åk dit igen om du redan besökt området. Hela tiden händer nya saker.

. 

.

Bieffekten

Humlor och bin som handelsvara för att vi ska få äta färska grönsaker och frukter året om, producerade av en storskalig livsmedelsindustri. Se en obehaglig och tänkvärd film på SvtPlay, kan ses till lördag den 28 juni.

http://www.svtplay.se/video/2062985/bieffekten

Foto härifrån. Fotograf Sylvia Andersson.

Filmen om humlor och bin som handelsvara, som slit- och slängvara, har florerat en tid i digitala medier. Nu först har jag sett den. Tänk så fort jordbruket och landskapet förändras under en människas livstid, under min egen levnad. Hur långt kan vi i västvärlden gå då det gäller billig matproduktion????????
.
.

En slags gröttapet

Det tydligaste fotografiet som finns på vardagsrummets /finrummets tapet som det såg ut då jag var liten syns här.Länge var det det enda jag hade att gå efter i planeringen. Så gissa om jag blev lycklig då den denna tapet kom i dagen, efter att väggen revs, så den syns i verkligheten.

På 1930-talet blev det modernt med ljusa tapeter som gav ett enfärgat intryck. Modernismen ville ha en enhetlig och harmonisk bakgrund, man ville bort från mönster och dekorer. Det var den tyska Bauhausskolan som ledde den utvecklingen med mur- och vävimiterande tapeter. Beige kulör och relieftryck utmärkte tapeterna i Sverige långt in på 1950-talet. I folkmun kom de att kallas havregrynstapet, gröttapet, efter färg och struktur. Reliefpräglingen kom med tiden att bli allt starkare, mönstret i vitt var lika diffust som på gröttapeterna. Det är dit, till det sistnämnda med vitt tryck, som jag hänför tapeten i finrummet.

Jag hittade en bit tapet i ett av kökets överskåp vid en tidigare städning och blev lycklig då jag trodde att det var en bit av finrumstapeten. Men så var det inte har jag insett nu men var denna tapet suttit vet jag inte. Kanske nere hos mormor och morfar men jag minns inte hur deras kammare var tapetserad underligt nog.

Beslutet har länge varit att återställa stämningen i finrummet som den var en gång i tiden. Finrummet ska "läsas ihop" med det välbevarade masoniteköket.

Finrummet som jag såg det en gång i tiden.

Det kan knappast vara många som tapetserar med gamla gröttapeter nu för ti´n - om det inte handlar om scenografi eller i museala byggnader. Kanske är jag den siste i universum som väljer att tapetsera med en sådan här slags tapet i ett ordinärt boende...!?  Att jag vill få samma känsla som förr beror säkerligen på de fina barndomsupplevelser jag förknippar med rummen och huset men även på att jag genom min yrkesinriktning ser värdet i det gamla. Det spelar även in att jag har ett annat boende där jag inte tar hänsyn på samma sätt. Att restaurera är ju kul, det är detektivarbete och det är lösande av gåtor. Vem älskar inte det? Problemlösningen är i "morfars hus"extra lätt då jag har egna minnen och då många inventarier finns kvar.

 

Det här är den tapet jag valt att köpa till finrummet.

Leveransen kom i veckan som gick. Tretton gamla tapetrullar som ska kantskäras och klistras. Vilken fabrikör som tillverkat tapeten framgår inte.

Men på tapetbården står det tryckt NT och SVENSK VARA som ni ser uppe till vänster. Det betyder att det är Norrköpings tapetfabrik som tryckt bården. Det är 24 våder på en tapetbredd som man skär isär.

"Hovleverantör" framgår här ovan. Hos samma firma, som jag bara har lovord för, hittade jag tapeten till lill-rumme, en typisk geometrisk 50-talstapet, som väntar på att bli uppsatt. Så blir det även för den nyinköpta. Vi har prioriterat att ta hand om uthus och ekonomibyggnader innan vi satsar tid på att byggnadsvårda bostadshuset. Det finns ingen anledning att jäkta... Huvudsaken är att man har en handlingsplan. Och den finns.
.
.

Fartygsmålning

I förra inlägget syns tavlan med passepartout och ram.

Denna tavla har jag sett i hela mitt liv. Den är målad av Valdemar Braxenholm från Rundvik. Tavlan är väldigt mycket  kulturhistoria för mej och jag tycker väldigt bra om den. Den visar på att segelfartyg fortfarande fanns i gott minne bevarade då min pappa var ung. Valdemar och han är/var jämgamla. Min pappa, född i Rundvik - ett sågverkssamhälle vid havet, var hela sitt liv förtjust i båtar och vatten. Se här. Han byggde egna mindre båtar - av trä, av masonit, med och utan segel. Han övergav detta intresse eftersom tid saknades, då han gifte sig till ett jordbruk. Men Björn Landströms bok Skeppet, från 1961 stod i bokhyllan och den tog han fram nu och då. Och han försökte lära mej skillnaden mellan en fullriggare, skonare, skonert, fregatt, brigg, bark osv. Det gick så där...

Nu hänger den akvarellmålade tavlan i 50-talshörnet i vardagsrummet på nedervåningen.

Lyssna på Så länge skutan kan gå av Evert Taube och tolkad av Kim Larsen.

Så Länge Skutan Kan Gå
Så länge skutan kan gå
så länge hjärtat kan slå
så länge solen den glittrar på böljorna blå
om blott endag eller två
så håll tillgodo åndå
för det finns många som aldrig en ljusglimt kan få!
Och vem har sagt att just du kom till världen
för att få lycka och solsken på färden?
Att under stjärnornas glans
bli purrad uti en skans
att få en kyss eller två i en yrande dans?
Ja, vem har sagt att just du skall ha hörsel och syn,
höra böljornas brus och kunna sjunga!
Och vem har sagt att just du skall ha bästa menyn
och som fågeln på vågorna gunga.

Och vid motorernas gång
och ifall vakten blir lång,
så minns att snart klämtar klockan för dig: ding, ding, dong!
Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå,
så tag med glädje ditt jobb fast du lider,
snart får du vila för eviga tider!
Men inte hindrar det alls
att du är glad och ger hals,
så kläm nu i men en verkligt sju-sjungande vals!
Det är en rasande tur att du lever, min vän
och kan valsa omkring uti Havanna!
Om pengarna tagit slut, gå till sjöss omigen
med karibiens passadvind kring pannan.
Klara jobbet med glans,
gå iland någonstans,
ta en kyss eller två i en yrande dans!
Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.

Evert Taube

.
.

Frilagt efter fyra decennier

Så här såg ena kortväggen ut i flickrummet som revs ut. Det skrev jag om för lite sedan.

Bakom den platsbyggda garderoben där i fonden som pappa byggt, fanns tapeten från finrummet kvar. Garderobens samtliga sidorväggar var av masonite som målats och jippi, där bakom fanns rummets originaltapet.

En skiss med garderobens mått fanns också där bakom.

 

Det här är ett fotografi där tapeten också syns. Det nu frilagda hörnet finns till höger strax utanför bild. Att hitta originaltapeten på plats är snäppet bättre än att se den på svartvitt foto då val av ny tapet ska göras.

På fotot syns ett femårigt kakmonster på framfart med kakskrinet av hårdplast i famnen. Och där bakom är rummet med tapet, kornisch, pappabyggt masoniteskrivbord och mammavävt tapetskydd i hörnan. Den hörna som nu kommit fram i original. Valdemar Braxenholms fartygsmålning samt den uppstoppade ekorren fanns på plats och kommer att hitta dit igen.

Gissa om jag blev glad när ett helt hörn med den gamla vardagsrumstapeten blev synlig!? Köksdörren sitter till höger utanför bild och det här hörnet syns inte på de bilder jag tagit stående i den dörröppningen.

 

Minnen väller fram...

En tid innan garderoben revs beställdes tre prover från "hovleverantören". Där fanns ingen tapet som helt liknar den gamla men det blir den till vänster som kommer att sättas upp eftersom jag strävar efter att uppnå samma effekt som rummet hade en gång i tiden och den är förhållandevis lik originalet i kulör och i tapettyp, reliefpressad "gröttapet".

Hit upp till övervåningen ska nämligen 50-talsmöblerna återbördas så småningom.

Så här, som jag som 5-åring uppfattade finrummet, ska det bli :-D

Buffén i fanérad alm från Lammhults Möbler fyller än sin funktion, chosefritt dekorlös. Som 5-åring målade jag den grön med färgkrita på teckningen ovan :-)

Och vad mer är - även tapetbården fanns kvar bakom garderoben. Tadam! Och tadam tadam!!! Den bården fanns i original hos "hovleverantören" med en liiiiten annan färgkombination. Ingen är gladare än jag. Ibland har man tur som en tok.

.
.

Traditionella material - bra material

En favorit då det gäller materialmöten är det fernissade brädgolvet av gran och den öppna spisen murad av rött tegel 1949. Vardagsrummet togs i bruk 1950. Golvbrädorna av gran är jämnbreda och fernissade med icke-pigmenterad fernissa. De ligger med fris mot eldstadens murade gnistskydd.
Fernissans lager är ganska många men ingen flagning förekommer. Så tidstypiskt denna materialkombination är - riktigt 40-tal. De nya inredningsinfluenserna kommer senare till landsbygden än till storstäderna - femtiotalet har inte blommat upp i det här rummet då det inreddes. För mej är detta lika mycket 50-tal som kökets linoleummatta.

En annan sak jag uppskattar med de fönster som finns på övervåningen är att de har lösa innanfönster. Treluftsfönstret i "finrummet" - som vi sa när jag var riktigt liten - får helt olika uttryck då innanfönstren är på plats och då de är borttagna. Huset följer årstiderna vilket jag tycker är mycket värt. Det är väldigt få som över huvud taget har kvar sådana fönster i sin bostad här i bygden, men så omodernt, okonventionellt, otidsenligt och oglamoröst vill jag ha det  ;-

Det är Strömbergs snickeri i Rundvik som tillverkade samtliga fönster till övervåningen strax före 1950. SP-snickerier och många andra nutida fönstertillverkar kan slänga sig i väggen. Det här är  snickerier med väldigt bra kvalitet.
.
.

Lyrisk empire

Jag tog mig tid att titta under sitsen på den här stolen med lyra på ryggbrickan nu när sovrummet tömdes. Eftersom den alltid funnits i huset har det varit lätt att ta den för givet utan närmare eftertanke. Stolen var brännmärkt JFB. Det var även lätt att se att stolen tidigare varit målad i rödbrunt. Förmodligen är det mamma som målat den ljus, antagligen då nya sovrummet kom till på tidigt 70-tal. Innan dess kan den nog ha stått på en uthusvind.

Nå, JFB står för Jonas Forsberg, min morfarsfars styvfar som levde åren 1828-1887. År 1855 gifter han sig med änkan Brita Catharina Eskilsdotter, min morfarsfarmor, och sätter därmed bo. Förmodligen beställdes stolarna av modellen senempir från en lokal snickare någon gång därefter. Stolarna ärvdes kan jag tro av mff Johan Olof och mfm Klara och har under hand delats upp mellan arvingar. Om Jonas Forsberg kan man läsa här.

.
.