Limfärgstapet & linoleummatta

Minsta rummet på övervåningen har fått en översyn. Ny linoleummatta och tapet är på plats. Målning av snickerier och tak behövs däremot inte, det räckte med rengöring av snickerierna med såpvatten samt borstning av taket med mjuk borste.

Vi lossade funkissocklarna och eftersom de inte ska målas om knipsades spikarna av på baksidan och när golvet var lagt spikades de fast med dyckert som försänktes. Inga socklar blev förstörda.

Undergolvet består av brädor med en porös träfiberskiva ovanpå. Heltäckningsmattan från 70-talet rev vi bort i somras (självklart sparar jag en bit som dokumentation).

Jag hade bokat in ett besök av en golvläggare långt före resan till morfars hus. Golvläggaren kom, tittade, vi resonerade och den linoleummatta jag önskade beställdes. Den hade ungefär en veckas leveranstid från Holland så veckan därpå blev golvet klart. Det är jag tacksam för.

  

Det är en hel del attiraljer som ska till för att lägga en golvmatta. Det var mycket intressant att se en skicklig golvläggare i färd med att lägga en linoleummatta i ett litet rum med många vinklar, närmare bestämt tio hörn, 7 innerhörn och 2 ytterhörn! Fotona blev rätt många ;-) Här syns funkiskökets Jaspélinoleum som är från 1950, väl rengjord och genomgången för några år sedan.

Mattläggarverktygen dokumenterades, det här är en nedfällningsrits. Efter golvläggningen var det dags för tapetsering. Det tyckte vi borde gå bra att göra själva då vi har en viss vana. Men det visade sig vara en tapetsering från helvetet.

Här syns den blågrå 50-talstapeten underst, lager två består av en färgstark 70-talstapet (mitt val då) och ovanpå det den randiga tvåskiktstapeten som syns på översta fotot. På bilden här ovan är det mönstrade plastskiktet bortrivet. Det var kvarvarande skikt som ställde till helvetet - att rummet har tio hörn och olika takhöjd med snedtak var inte problemet. Det var lätt att dra av ytterskiktet men det undre är tunt, tunt och bubblar sig då en fuktig papperstapet klistras på - ett helvete. Det var knappt att patentering räckte, den sög upp fukt ändå. Den nya tapeten fanns inte en möjlighet att justera när den väl fäst på en punkt.

Redan 2006 beställde jag ett antal rullar av en 1950-talstapet som liknade den tapet jag minns från förr, gråblå bakgrund med ett geometriskt mönster av vita streck. Liten rapportlängd. Det är en limfärgstapet som ska kantskäras och strykas med tapetklister - det var inte något problem.

Kantskärning pågår. För att hålla den långa spårade masonitlinjalen stadigt på plats hjälptes vi åt (men vid fotograferingen gick ju inte det). "Svensk vara" står det tryckt på kanten samt på andra sidan KTS alternativt SKT. Vilken tapetfabrik som tillverkat den återstår att borra djupare i, i Tapetboken av Ingela Broström & Elisabet Stavenow-Hidemark hittar jag inget direkt svar. Kan det vara Kåbergs Tapetfabrik, Stockholm?

Tidningar lades som skydd på ena sidan av tapetserarbordet. Den våd som ska klistras läggs jäms med bordskanten på tidningssidan och underliggande våd(-er) får utgöra skydd mot att få klister på bordet och därmed kladda ner alla våder. Inte lätt att förklara men metoden fungerar bra. Efter klistring läggs våden ihop enligt bild och får mojsa till sig. Sen drar man fram nästa våd, som ska klistras, till bordskanten.

Med borste och rena bomullstrasor stryks tapeten ut på väggen. Skärs med rakblad mot taklist och sockel då den nästan är helt torr. Det tog oss halva fredagen och hela lördagen till klockan 1 på natten att få detta lilla rum färdigtapetserat.

Taket med sin ströpplade målning blir kvar så klart. Hur den utförts är lite oklart men kanske är taket målat med roller av Målar-Mattsson från Rundvik och ett nytt lager målades på 70-talet av byns målare Alfred Sikström. Dessa yrkesmålare tapetserade i samma veva rummet förutom tvåskikts-mördar-tapeten som föräldrarna själva klistrade upp på sent 80-tal.

Så här såg väggar och tak ut en gång i tiden. Linoleummattan fanns tyvärr inte kvar under heltäckningsmattan och en likadan är omöjlig att hitta i dagsläget. Den gick i murrigt bruna/brungula färger och hade en fernissad yta. Jag har funderat, talat med proffs, tillverkare och slutligen bestämt mej att få fram en helhetskulör, en stämning, med Forbo Vivace. Den är möjlig att byta ut om en korkmatta liknande den på bilden uppenbarar sig. Handtryckta tapeter har en tryckt linoleummatta "Gamla Fredrikstad" som i mönster är mest lik rummets ursprungliga, men kulörerna stämmer inte. Den linoleummattan har bredden 0,6 m om jag minns rätt. Normalt är korkmattors/linoleummattors bredd 2 meter. Forbo kan skapa golvmönster med Aquajet-metod men säljaren kunde inte ge tillräckligt koncisa svar på frågorna jag ställde om detta. Linoleummattor tillverkas inte i Sverige längre.

Jag har under åren samlat på mig gamla korkmattor men bara en av dem i den mängd som krävdes för det här rummet. Och det mönstret vill jag inte ha här. De gamla korkmattorna har jag nu andra planer för.

Det är 11 år sedan 50-talstapeten beställdes, gissa vem som har tålamod?

.

.

Vatten, vatten, vatten...

I början av oktober kom en hel del regn, flera arbetsdagar utomhus regnade bort.

Trafikverket höjer standarden på gamla Riks13 genom byarna. Arbetet pågick på sträckan nära morfars hus i oktobers början. Intressant att titta på grävningen. Jag blev nöjd över att man tog hänsyn till de kulturhistoriska värden som jag vurmar för. Mer om detta framöver. Senare grävdes diket tvärs över vår och grannens mark och trummorna byttes ut. Kommande år asfalteras Riks13 åter igen.

Tak och grund är det viktigaste att se över på ett hus, det vet alla husägare. Bland mycket annat bytte vi ut ett antal Vittinge takpannor på bostadshuset då de vittrat sönder. Här syns tvåkupigt lertegel på strö- och bärläkt. De flesta takpannorna är klamrade i varandra. Underlagstaket består av hyvlad stickspån som fungerar alldeles utmärkt. Ursprungligen från 1913 var taket lagt med hyvlad spån som, om jag förstått det hela rätt, byttes till ny spån någon gång under 1940-talet. Det är den spånen som syns. Taket täcktes med tegel 1950.
.
.

Tidningsställ

Ett hemmabygge av pappas hand i form av ett tidskriftsställ finns också kvar. Enkel och funktionell form, material och ytbehandling från 50-talet. Handtagen i form av rep är jag övertygad om att pappa splitsat ihop. Han gillade ju sån´t och försökte lära mig det hantverket samt att göra traljor.

.

.

Ikor´n

Morfar sköt någon gång en ekorre. En konservator, som det då fanns så många fler av än idag, stoppade upp den. Nu sitter den på väggen i samma rum som då jag var barn. Snyggingen!

Hur skulle det bli med morfars hus när ingen längre bodde där? Skulle jag vilja åka dit? Ville jag vara där när det blir tomt och minnas de som en gång var levande? Som var min trygghet. Minnas en tid som var över. 

Det ville jag och jag visste det inom mig redan när jag flyttade hemifrån som tonåring. Här ville jag vara. Jättemycket. Ofta. Lite gammaldags. Utan släkt men med minnena. Och det känns bra i morfars hus. Jag gör det till mitt i långsam takt.
.
.

En söndag i oktober

Söndag den 8 oktober 2017.

.
.

Sobert

Dagsljuset. Glasdropparna. Höstfärgerna.

Att styra en befolkning

"Människor utan historia är bara befolkning. Men de som kan sin historia - de är ett folk. Det är svårt att styra ett folk. En befolkning kan man däremot köra med hur man vill."

Läste det här alldeles nyligen sagt av en man som arbetat länge och djupt med att försöka ge människor i sin region tillbaka sin lokalhistoria men nu fängslats på grund av sitt engagemang. Det är bara att inse att uttalandet lika väl gäller små lokala enheter som en hel nation. Historielöshet kan verkligen vara farligt.

Det här är ju ett humoristiskt sätt att visa hur styrning kan gå till med dagens teknik ;-)
.
.

Flower power

Huset har fyllts med blommor, blommor, blommor... Här är några av dem:

Hösten är härlig!
.
.

Blomsterkalas

Jag var på ett blomsterkalas härförleden där vi deltagare själva ordnade utsmyckningen. Det bands girlanger, kransar och arrangerades blomsterbuketter och festspiror under en halv dag. På kvällen avslutades det hela med en magisk fest med mycket god mat som den ena inbjudande arrangören tillagat.

Bibelberättelsen om bröllopet i Kana avbildas på väggen bakom högsätet i gästabudssalen där kalaset gick av stapeln.

 

Växtligheten arrangerades och fyllde salen - festspiror, buketter, kransar och girlanger i taket.

Två blomsteruppsättningar placerades i varje fönster, ingen den andra lik.

En paradbukett i hög urna.

Suddigt snabbfoto innan gästabudet började med bord placerade i hästskoform.

Blomsterutsmyckningen förstärkte 1700-talsmåleriet på väggar och i tak. Det var mycket stämningsfullt.

Och när vi var klara med för- och huvudrätterna rullades trasmattorna ihop för dansuppvisning.

Lagom till desserten släcktes all elektriskt belysning för att få till en ännu mer magisk stämning med enbart levande ljus, jättefint! Det var en upplevelse helt i min smak. Utanför föll mörkret, inga bilar så långt ögat kunde nå, vilket jag uppskattade mycket eftersom även det ligger i min filosofi av stämningsskapande. Så´na här upplevelser kan man leva länge på! (Bilderna är bara en blek återgivning av verkligheten som var.)
.
.

Höstfin

Höstens tacksammaste blommande växt visar upp sig. Jag imponeras av en fetbladsväxt jag tidigare tyckte var banal. Men inte är den det inte, kärleksörten (Hylotelephium telephium).

Oktagon

Stannar till vid den lilla vackra brukskyrkan ibland. Tittar till släktingars vilorum. Den åttkantiga träkyrkan ligger i det som är ett kommunalt (!!) kulturreservat sedan 2004.
.
.

Spiksmide

På 90-talet besökte jag Henry Mabäckers spiksmedja i Björtveten i Bäckefors, Dalsland, för att se denna den enda kvarvarande spiksmedjan. Handsmidd spik kom fram i rask takt genom den gamle mannens försorg. Det är lätt att förstå att handsmidd spik kostar en hel del per styck. Mabäckers spiksmedja är den enda som finns kvar i landet och den ligger i glesbygd. Spiksmedjan lever kvar, sönerna har tagit över spiksmidet.

Att vara spiksmed är ett hantverk som kräver kunskap. Fram till industrialiseringen av spiktillverkningen var spik sällsynt i husbyggeri. Jämför med timmermanskonst, där används dymlingar, "spik av trä". En skicklig timmerman använder inte spik. Den första industritillverkade spiken, klippspiken, började produceras vid 1800-talet mitt.

Det gäller att inte ta fel på handsmidd spik och klippspik som är de typer som oftast blandas ihop.
När vi byggnadsvårdar våra egna byggnader i söder återanvänder vi handsmidd spik och klippspik. När dessa typer av spikar dras ut lossnar inte träet i flisor som trådspik ofta medför. De gamla befintliga fönster- och dörrfodren, golvsocklar samt taklister kan demonteras för återanvändning utan att skadas. Det beror på spikens avsmalnande form samt att järnet är mjukt, har hög kolhalt, och böjer sig. I och med det är den lätt att räta ut igen för återanvändning. Alldeles annorlunda är det med trådspik, galvad eller blank, eller den flora av nyare spiksorter som finns. Så -gammal handsmidd spik är en dyrbarhet att ta vara på.

Jag gillar verkligen spikens historia - med den kan man datera byggnader och deras renoveringar. Rådet är att vid "äkta" byggnadsvårdande använda samma sorts spik som ursprungligen använts.
.
.

Shell och Tre Snäckor

Tre snäckor hette vägkrogskedjan som ägdes av petroleumföretaget Shell en gång i tiden. Fyndigt.

En av platserna där Tre Snäckors skylt fanns kvar länge var i Ullånger i Västernorrland. Bensinmacken Shell är stängd sedan länge men ett matställe i ny regi finns kvar. När bilderna togs 2011 fanns de förgyllda snäckorna kvar och ytterligare i några år. Jag stannade för att dokumentera trots trist väder. Jag hade på känn att de inte skulle förbli kvar så länge till. Sedan ett par år tillbaka är den vackra skylten slutligt bortplockad.

Jag vill inte påstå att jag tycker det här stället har vunnit på ombyggnaden från bensinstation. Men där finns det typiska mexiteglet kvar och på bilderna även de gyllene snäckskalen. Det hade gått att göra design- och materialmässigt mycket bättre.

Men uteplatsens räcke, entrédörren av aluminium, igensättningen av bensinstationens glasade yta, färgsättningen av nytillskotten är fula. Det känns så typiskt rätt ödslig svensk glesbygd. Till samma kostnad hade detta kunnat göras mindre stötande för ögonen. Och kanske attraherat fler kunder? Är det något som är glest mellan längs våra stora kommunikationsleder så är det bra vägkrogar. Samtidigt ska vi vara glada över de invandrare som håller svenskarna med mat i form av pizzor och kebaber. Vad skulle man annars äta utanför de större orterna, orter som åtminstone jag gärna besöker? Det sägs att ju mindre "håla" desto fler pizzerior finns det. Kanske stämmer det...

Men nog var det synd ändå med de där tre förgyllda snäckorna som inte längre finns...

Foto härifrån.

I Ullånger finns dock ännu en gyllene skylt kvar. Den är ensam i sitt slag och väl synlig från E4.  Det är en stooor klädhängare i toppen av en låg byggnad av typiskt 60-talssnitt med bred sarg upptill som döljer ett platt tak. Ett välkänt varumärke för ett dåtida modehus. Nu finns ingen kommersiell verksamhet kvar i byggnaden. Ska vi anta att den stora galgen kommer att plockas ner i en snar framtid? Jo, så blir det om jag får förutspå. Inget är konstant utom förändring. Förutom slott och herrgårdar som står kvar flera mansåldrar ;-)
. 
.

Tidningarnas rapportering om n´Finn-Wiero

Långt bortom Atlanten kunde emigranterna läsa om händelser i hemlandet Sverige. Här är en artikel ur Svenska Amerikanaren hemlandet 1915-08-05.

Och här i landet skrevs det också om händelsen. Säkert mer än den notis som finns i  Dalpilen 1915-07-06.

* Mathias Efraim Emanuelsson Wiero (f. 13/1 1872) kom från Isokyrö, Österbotten, Finland. Flyttade enl. kyrkboken till socknen 23/4 1910.
* Edla Maria Jonsdotter Broman (f. 18/8 1871) kom från Jurva, Österbotten, Finland. Flyttade till socknen 11/9 1914. Om jag tyder kyrkboken rätt kom båda till Sverige år 1905, kanske inte tillsammans.

Jag skrev så här om händelsen jag fått återberättad många långa år innan jag läst tidningsartikeln här ovan. Har nu även kunnande om var huset låg. I kyrkboken står "Självmord genom skott i pannan hans medan stugan brann ner (troligen antänd). Finsk undersåte. Intyg till stat. Centralbyrån och kronofogden den 28/6 1915."

Det här hände under första världskriget och Finland var ännu inte en egen nation.

Det som ingen minns har ändå hänt.

.
.

Trapphus att gilla

Formgivning. Material. Kulörer. Uppfört i Umeå 2014. Att gilla!
Undrar om det kommer att stå sig lika länge och bra som det här trapphuset?
.
.

1970-talets jämställdhet mellan stad och land

Under 1970-talet var den ekonomiska jämställdheten mellan städer och landsbygd som störst. Det kan man se bland annat genom de då uppförda offentliga byggnader som simhallar, sporthallar, daghem, bibliotek till allmänhetens gagn i varje kommun, även i små kommuner utan stad.

Så var det även i hemkommunen.

Det är den där typen av byggnader ofta byggda av tegel med platt tak bakom en hög sarg av trä, den internationella stilen. De uppfördes över hela landet, flera av dem står tomma idag. De hamnade gärna på vykort. Trista vykort tycker de flesta idag, men de visade en då fortfarande framtidsoptimistisk landsort som ville visa upp sig.

 

Vårdcentral med sjukhem, simhall, skola.

 

 Sjukhemmet från annat väderstreck.

 

4-bildskort med E4:ans bågbro över Lögdeälven, småbåtshamn vid kajen som då fortfarande var i funktion, Kungsstenen, de hårt renoverade vallstugorna (det fanns tydlig stolthet över de kvarvarande reminiscenserna av kyrkstugorna som en gång fyllt Storgatan här på Kyrkovallen).

I sågverkssamhället Rundvik, där kommunens största arbetsgivare fanns, revs en hel del hus för att bereda väg för en ny infart - Strandvägen! - mest tillägnad timmerlastbilarna som ersatte flottningen. Där bilden är tagen minns jag många småhus, ett centrum med hus med olika funktioner. Där byggdes detta komplex som idag, 2017, står tomt och ser allmänt skräpigt ut. Men de två tallarna är fortfarande vackra!

 

Så här såg det ut före rivning. 70-talets köpcentra ligger på höger sida av vägen. Den nya vägen kom att passera rakt över farmors hus. Och ni ser de släta berghällarna som då fortfarande var synliga, en liten bit skärgårdsnatur som påminde om hur havsnära samhället ligger.

Även sågverkssamhället visade upp sig i 4-bildstryck. Folkets hus uppe till vänster (med tillbyggnaden där en del av en byggpraktik verkställdes - (här ska vi inte tala om arkitektur utan bara mycket enkel tillbyggnad), äldreboendet, badplatsen vid sjöbodarna och slutligen småbåtshamnen. Framtiden såg ljus ut! Förhållandet stad - land hade ännu en viss ekonomisk jämvikt.
. .

Omväxling förnöjer inte

Tänker på tiden före och under andra världskriget. Jag var inte med då, var inte född, men en bild av den tiden har jag fått under de år jag levt mitt liv. Min uppfattning av den är att de som då stödde den tyska naziregimen till stor del var akademiker och därför ofta var stadsbor. I västerbottniska Umeå (som då ännu inte var universitetsstad men väl residensstad och garnisonsstad med invånare bland samhällets övre skikt) fanns nazister men på landsbygden långt utanför sympatiserade väldigt få. Visst fanns det landsbygdsbor i "Norrland" som stödde Hitler men inte genom partianslutningar och delaktighet i det politiska engagemanget. Här i byn fanns nån person med uttalad nazivänlig inställning men allt eftersom andra världskriget fortgick och Hitlers makt minskades, "vändes kappan efter vinden". Det blir ju lätt så om man följer "de starka" bara för att de har makten och sedan tar avstånd när man märker att makten avtar, enbart för att rädda sitt eget skinn. Här uppe håller man tyst och hoppas att det ska bli glömt att man "satsat på fel häst". Att "vända kappan efter vinden" är heller inget ovanligt bland oss svenskar som kollektiv, som de senaste 200 åren aldrig behövt ta ställning eftersom vi som nation inte befunnit oss i krig.

* Det fanns större andel nazister i södra och mellersta delen av landet på 30-talet än i norra, eftersom här norrut bodde en större andel arbetarklass.

* Idag är det ofta akademiker som tar avstånd från nazismen och människor ur de socioekonomiskt svagare grupperna som synligt förespråkar nazism, nationalsocialism och rasism. Någonstans på vägen har omväxling i de djupa folklagrens uppfattning skett.

Statistik från 30- och 40-talen har jag inte men att andelen av befolkningen som sällar sig till nationalsocialistiska sympatier ökar idag går inte att komma ifrån. Valresultaten till riksdag och kommuner 2014 och nu senast i kyrkovalet 2017 visar utvecklingen.

Hur blev det så? Vad hände?

Hur skulle jag själv ställa mig om vi stod inför en diktatur som krävde lojalitet med nazism, rasism, nationalsocialism? Hur skulle mina grannar ställa sig? Mina släktingar? Mina kollegor? Mina bekanta? Mina vänner?

Det här är mina egna tankar, inte forskning.
Har inte läst in mig på nazismen i norra Norrland på 1930 till idag. Här finns något.
Jag har lite mer koll på Mellansverige än Norrland

 Att odla dahlior ger ingen förändring av läget men ger skönhet för stunden.
.
.