Att lada hö

Hemma sa vi alltid att vi ladade hö när det torkade gräset togs ner från hässjan och föres in i ladugårdsporten och in i hölage´. Och att vi ladade ved när den kapade och kluvna veden kastades in i veaboa.

Här står min morbror på skrindan och lassar av hö som förs in i hölage´ vilket ligger alldeles till höger innanför ladugårdsporten. När några skrindor var ladade brukade vi barn (fem kusiner) hoppa i höet. På så sätt hjälpte vi till att packa ihop det så det rymdes men vi upplevde det som en skojig lek. Till sist nådde höet så högt att vi räckte till takstolens hanbjälke som vi klättrade upp på och ropade, för att få uppmärksamhet:  "Här står självaste kungen och dör" åsså föll vi raklånga ner i det mjuka höet. Allt emellanåt, efter några ladade skrindor, ropade pappa att vi skulle vända oss bort med ansiktena och så slängde han några nävar grovsalt på höet för bevarande (kan jag tro). 

Det hände nu och då att vi tog med sänglakanen och övernattade i det mjuka höet i hölage´.

Kusin Lasse och en hjälpreda som drog skrindan detta år.

* * *

Jag förmodar att andra jordbrukande familjer i byn använde samma vokabulär. Men jag har inte hört det sägas någon annanstans, kanske för att jag efter gymnasiet tyvärr inte befunnit mig ofta i bönders och småbrukares sällskap (men ändå följt utvecklingen).

Men begreppet lada fanns innan lada existerade som byggnad. Att lada innebär då att lägga i hög, att samla förråd, att stapla upp.

Lada har efter hand kommit att förknippas med förråd av hö eller annat kreatursfoder. Men det finns lador även för andra ändamål och förråden måste inte vara hus. Med ordets ursprung kan lada även vara såtar, stackar eller hässjor.

Ett foto från Aspänget på 60-talet. Två kusiner sitter i en ladas öppning. Den här ladan har två öppningar, på ena gaveln som ett kvadratiskt hål en bit upp upp, på andra gaveln med dubbelport ner till mark.

Ladan var av yngre konstruktion och placerad över ett stordike med överfart med trumma på ena långsidan. Ladan revs någon gång på 1980-talet då diket som tvärar över flera fastigheter skulle grävas och fördjupas. Ladan var fin!

På fotot syns även en timrad lada från 1878 längre bort, ner mot bäcken Aspan. Denna timrade lada flyttades 1991 till sommarladugårdens plats vid vår sommarstuga. Mina föräldrar skrev brev till mig i Rom, där jag då bodde, och berättade i ord och bild om sin insats för att rädda denna hölada.

Här på slåtterängarna ute´ Aspänge växte höskallra, slåtterblomma, penninggräs (som vi barn använde som betalning i våran "affär") och kråkklöver. De växterna nu är helt borta ur floran då lägdorna inte brukas längre. Blommorna påminde oss om när marken här var sjöbotten, Aspfjärden. Denna dikades ut i två omgångar, senast på 1920-talet. Allt för att ge skörd några år men snart nog började hemmansägare låta de smala markremsorna slya igen och skoggå eller snabbade på processen genom att plantera gran. 

Det var ett stort grävningsarbete som gjordes till rätt lite nytta och som hade varit bättre om arealen fortfarande varit våtmark. Så ser man åtminstone på det idag. Kanske hade bäckens översvämningar, som nu börjat förekomma relativt frekvent och vattenfyller mångas källare, inte varit lika förödande nu när klimatförändringarnas konsekvenser börjat visa sig längs norrlandskusten.

Hommage

 

På senhösten brukar jag förbereda något lite inför jul/nyårsvistelsen. Enris i en tillbringare och den fyraarmade ljusstaken med nya kronljus placerade på på spiselkransen, björkved i vedkorgen av masonite och en ny brasa förberedd att tändas i öppna spisen. Brasorna under regniga höstkvällar har brunnit ut och härden askad.

Så här såg det ut då.

Efter att ha granskat ett svart-vitt foto från andra halvan av 60-talet såg jag att sadeljordsfåtöljen var klädd med randig markisväv. Se där. Från svärföräldrarna kommer tyget som nu täcker min stol.

100-års jubileum

 Idag är det 100 år sedan min mamma föddes - 1921. Samma år fick kvinnor rösta i riksdagsvalet.

Här är fyra generationer kvinnor samlade för fotografering. Mormorsmor Brita, mamma Alma, mormor Amanda med lilla Karin.

Här sitter kvinnokvartetten ute i det fria. Ponera att fotona är tagna 1922 - då är Brita 77 år, Amanda 56, Alma 32 år.

De senaste generationerna har blivit långa eftersom Alma fick sitt första barn vid 31 års ålder, Karin var 34 då hon i sin tur fick sin förstfödda.

Slutligen ett foto på Alma (med det vackra andranamnet Eufrosyna) och dottern Karin. jag tycker mycket om de här porträtten.

* * *

100 år är lång tid med en människas mått mätt. Men betänk att det inte var längre sedan som kvinnor fick rösträtt och för första gången fick rösta i val till riksdagen. Men efter det tog det 26 år innan Sverige fick sitt första kvinnliga statsråd och 73 år innan könsfördelningen i riksdagen blev någorlunda jämn. 

På några håll i landet har jag i år sett utställningar för att minnas det hårda arbete som låg bakom kvinnors rätt att rösta. Lokala kvinnor och föreningar har presenterats i planschutställningar. Det får mig att fundera på om det fanns några kvinnor som arbetade för, och ivrade för, kvinnlig rösträtt i min hemkommun, den socken där mina förmödrar på fotografierna levde. Att dom, sprungna ur bondesläkter skull agera för detta är inte troligt, konservativa som bönder har varit genom tiderna. Därmed inte sagt att de inte var viljestarka inom familjen och släkten. Men att gå samman och agera utåt tillsammans har inte varit bondkvinnors styrka. Hur var det med lokalbefolkningen i övrigt här i socknen, agerade någon/några självständigt eller lät kvinnorna som levde här andra kvinnor (främst i städerna) gå i bräschen för krav på allas rösträtt och självständighet? Kände kvinnorna här i bygden till Emmeline Pankhurst (1858-1928)? Kände de till Signe Bergman (1869-1960)? Det vore något att forska i. I min släkt har jag inte hört någon i de äldre generationerna prata om lika rösträtt och jämställdhet mellan könen, ja inte heller bland kvinnor i min egen generation.

Staketstolpe

Kan man annat än älska denna lavbeklädda staketstolpe av grov betong? Nä, tänkte väl det. Här satt tidigare ett staket (fler stolpar finns) som gränsade mot den gamla Kustlandsvägen. Två grindstolpar av betong finns också. På tomten finns ett ödehus.

Stolpen är troligen gjuten på cementgjuteriet som fanns i grannbyn. Den imiterar formspråket från en trästolpe med fasade kanter och en spetsad topp. Ni ser märlan för grinden som är fastgjuten i höjd med fasningens slut. Om jag skulle bygga ett staket runt delar av tomten då skulle jag mycket väl kunna tänka mig den här typen av stolpar men vad jag vet finns de inte att köpa numera.

Allt sådant här är snabbt försvinnande och sådana här lokaltillverkade byggnadsdetaljer, föremål är snart nog helt borta och historien med dem

Jag har skrivit om dessa fina stolpar tidigare här: Kulturhistorisk betong
Så här skrev jag i slutet av den bloggposten då:

Allt det där är kulturhistoriskt intressanta delar som så lätt slängs på tippen, väldigt mycket trots en
positiv kulturhistorisk värdering.

Det sägs att byggnadsvård håller på att bli en klassmarkör. Att det endast är människor med insikt (ska antagligen tolkas som intresse, bildning eller utbildning) som värnar sina äldre hus och sin kulturhistoria. Jag skulle vilja att det påståendet vore osant. Ändå är det är en hel del som pekar ditåt. Mot min egen bakgrund med en uppväxt i ett enkelt småbruk i norra "Norrland", skulle jag gärna se att de människor som bor och verkar här skulle se värdet av bevarandet av fysiskt påtagliga byggnader, interiörer och konstruktioner men också av vår gemensamma historia som finns ingjuten i byggnader, landskap, skog och lämningar. Är man stolt över det man har, om än sprunget ur enkla förhållanden, och glad i sin bygd ger det ringar på vattnet långt utanför bygden för framtiden.

Det kan faktiskt handla om sådant som betraktas som mycket obetydliga detaljer. Hur dumt det än låter i mångas öron.

Lokala material - laminat och masonite

Jo, jag tar om den här bilden. Det finns mycket mer att berätta om den. Mina gamla barnsandaler står alltså på fönsterbänken i sommarstugan som har en yta av laminat.

Jag förmodar att laminatmönstret ska föreställa Kolmårdsmarmor, och är en lokalproducerad produkt från KLB eller KaLaBerg som grundades av herrar Karlstedt, Larsson och Berglund. De startade laminat-tillverkning dära Vall´n 1953.

Laminat har för mej blivit likvärdigt med ett oäkta material, något som oftast ger sig ut att vara något annat än vad det egentligen är. Därför har jag inte haft samma känsla som mina t.ex.föräldrar för detta, jag har svårt för dagens click-golv med träimitation. Men de postitva barndomskänslorna finns kvar till laminatet här i stugan. Fönsterbänkarna ska absolut vara kvar. I söderfönstret, där solen gassat som mest, har laminatet på några ställen spruckit upp och lossat från träunderlaget. Jag petar försiktigt in trälim med en tändsticka under den uppstående flagan, trycker försiktigt ner den, tar bort eventuellt lim som pressas ut och lägger på vitt papper och sedan böcker som press ovanpå i något dygn. Sen hoppas jag det ska hålla i många år till. Kolmårdsmönstret från KaLaBerg går inte längre att få tag i längre. Det är kulturhistoria nu.

 

Däremot har Perstorps laminatmönster Virrvarr av Sigvard Bernadotte från 1958 fått en riktig renässans. Det är väl jättekul! Vill man ha arbetsbänkar i köket med Virrvarr går det bra. Högsta mode men trots det en billig skiva till arbetsbänk. Perfekt! Det här är ett mönster som inte imiterar något annat material.

Här nedanför finns andra trevliga saker att vara rädd om. Dels laminatet på arbetsbänken i ett mönster närbesläktat med Virrvarr men jag tror nog att det är en KLB-produkt. Liknar linneväv.

På arbetsbänken finns en bricka. Gissa vilket material den är gjord av, förutom trä i kanter och handtag? Joo, just det - de oranga rutorna är präglad masonite som behandlats med vattenavvisande, högblank färg. Masonitekaklet är tillverkat 5 km från sommarstugan. En lokal produkt som har några år på nacken. Me like.

Mörker i ljus

Klockorna ställdes om till normaltid natten till idag. Mörkret lägrar sig tidigare om kvällarna märker vi ett tag framöver. Meningarna om normaltid kontra sommartid är som alltid ett diskussionsämne. Under min livstid började sommartid införas 1980, så länge har jag ställt fram och tillbaks klockan två gånger per år. Men sommartid har längre anor än från 1980.

Bild härifrån

Mörkt blir det hur som helst i vårt land under vinterhalvåret.

Men i städer och samhällen, tätorter och byar som blir alltmer upplysta, minskar också de mörka miljöer där djur och insekter kan trivas och leva nattetid. Och där människor kan uppleva stjärnhimlens magi.

Djurliv och växter är känsliga för förändringar i både ljusintensitet och spektralfördelning under dygnets mörka timmar, men i vilken omfattning djurlivet påverkas av belysningen är inte alltid klarlagt. Då är det en viktig uppgift att utforma obelysta miljöer.

Att använda mörkret i gestaltningen innebär inte att man måste släcka ner, utan snarare att begränsa tiden som belysningen är tänd. Till en fasadbelysning kan man exempelvis föreskriva att ljuset ska skifta i olika stadier från en låg ljusnivå som anpassas till skymningen och som sedan blir starkare, sedan sänks och slutligen släcks igen.

Genom att planera vissa stråk eller områden med belysning och ha belysningsintervaller, varierande ljusfördelning och intensitet så kan vi värna både nattmörkret och djurlivet. Påstår en belysningskonsult som verkar i staden.

När frågan numera tas på mer allvar av flera beslutsfattare känner jag mig mindre ensam i kunskapen om mörkrets värde för allt levande.

Hörnrum

Mitt tonårsrum var ett litet rum med tretton hörn upp vid taket, tio nere vid golv. Det var inte ett hörnrum men ändå ett månghörnigt rum :-) Rummet var tapetserat med en 50-talstapet och ett söderfönster gav mycket sol och dagsljus.

Nätterna under vinterhalvåret var mörka. På den tiden fanns inga gatlyktor i byn, bara en lampa på stolpe vid fyrvägskorsningen vid bron över bäcken där gamm´vägen korsades av Fjärdvägen.

De få bilarnas strålkastarkäglor rörde sig över 50-talstapeten i mörkret och fick en speciell knyck när ljuset rörde sig över ett hörn. Det var väldigt njutbart, jag hör ju till dem som älskar mörker och anser att ljusnedskräpningen på olika sätt förstör för djur och i längden för oss människor.

Eluttaget har samma läge som ursprungligen men eftersom det numera krävs att samtliga uttag i en bostad ska vara jordade är själva uttaget utbytt. Ett annat uttag sitter direkt till höger om och på samma höjd som fönsterbrädan. Det var den standard som gällt länge men var på utgående - nästa standard innebar att uttagen skulle  placeras nära golvet.

Ett av 13 hörn.

 

 

 

Taklisten är fin, rak och enkel utan kråsig profil. Mer empire än barock och mest funkis.

När rummet åtgärdades 2017 lossades golvsocklarna för första gången i rummets historia (sedan 1950). Det gjordes efter att den blå heltäckande mattan tagits bort och en ny linoleummatta skulle läggas in. Efter detta spikades socklarna med dyckert utan att behöva målas igen eftersom det inte krävdes utseendemässigt. Likaså fick takets härligt ströpplade färg vara kvar utan åtgärd, så typiskt för sin tid.

Fönstret i lillrumme´ omkring 1950. På bilden strömmar solljuset in men på natten var det de få bilarnas strålkastarsken som gjorde rummet upplevelserikt.

Levar hotell vid sekelskiftet

På jämna avstånd längs de större allfarvägarna skulle det enligt lag finnas gästgiverier.

(Fotografierna nedan är suddiga på grund av att de är avfotograferade.)

I byn Levar finns ett hotell/gästgiveri. Här är det fotograferat mot gården före 1905 - unionsflaggan är hissad. På andra sidan av detta hotell/gästgiveri löpte Kustlandsvägen alldeles inpå knuten.

 

Levar hotell - interiör.

Hotellpersonal

Matsalen

Interiör från resanderum

Carin Nordin, hotelldirektör (död 1918).

Här syns ett vykort med hotell Nordin (Levar hotell) någon gång vid sekelskiftet. Kustlandsvägens sträckning ändrades på 1990-talet, vägen är flyttad längre bort från byggnaden numera. Läs mer HÄR.

Fukt och isolering

För några dagar sedan körde jag till Levar hotell som har ingång från gården. Det var regnigt och blåsigt och restaurangen tar inte emot lunchgäster numera.

I och med att det blåste drogs ögonen till grannhuset som har börjat åtgärdas. Isoleringsmattor flippade och flappade där på fasaden där träpanel har börjat spikas på befintlig eternit. Ställningar saknas så jag förmodar arbetet har avbrutits.

Det såg inte bra ut att isoleringen blir blöt av regn. Både glasull och stenull suger åt sig vatten och torkar knappast ut, särskilt som den befinner sig mellan eternit och plastfolie.

Här på det utskjutande mittpartiet syns eternitplattor, reglar, isolering, plastfolie och träpanel. Det syns hur vattnet rinner från taket på eternitfasaden rakt ner mot den vattensamlande isoleringen.

Synd på en rätt vacker byggnad belägen alldeles intill ett av kommunens två byggnadsminnen.

#eternitärinteskit

Att isolera eller inte isolera - det är frågan

I vårt permanentboende har vi inte isolerat det gamla timmerhuset annat än i farstun som var uppbyggd med regelkonstruktion. Timmerväggarna i sig är tätade med mossa. I farstun fanns ingen isolering alls så det var enkelt att fylla på mellan reglarna. Vi håller farstun sval under vinterhalvåret och dörrarna från farstun till de andra varmare rummen hålls stängda. Även salen hålls sval med stängd dörr. Det finns något vackert i denna livsstil som jag vill ta till vara. Det var med det levnadssättet jag och många med mig växte upp. Det är miljövänligt och energibesparande, boytan ökas under sommaren och minskas under vintern. Och praktiskt när det gäller matförvaring i farstuns kallskafferi under vinterhalvåret samt bra för många krukväxter av de gamla sorterna. Det är centralvärme som gör att många äldre sorters krukväxter inte klarar av vinterns varma och torra inomhusklimat. Att känna av årstiderna är också ett stort plus - att alltid ha 22 grader inomhus och gå barfota på golven året om är rätt upplevelsetrist tänker jag.

När vi bytte den väderbitna träpanelen på ena gaveln lade vi bara på ny vindtät förhydningspapp bakom den nya panelen. Pappen skarvades över regel och täpptes till minutiöst. De övriga väggarna har kvar originalpanelen från tidigt 1900-tal och då förstås även vindpappen - där har vi inget gjort. På insidan av ytterväggarna agerar lerklining eller kalkbruk vindtätning. Originalfönstren med sina vackra munblåsta glas med ytterbåge samt lös innerbåge sitter kvar. Jag vill påstå att det är ett friskt hus med bra traditionella material som är väl bevarade och boendet är trivsamt.

En baskunskap som ingick i restaureringskonst på Konsthögskolan för arkitekter, byggnadsantikvarier och civilingenjörer är att liggtimmerhus som är ordentligt drevade mellan stockarna är oerhört täta och det enda som egentligen behövs på ett brädfordrat liggtimmerhus är förhydningspapp - ånggenomsläpplig vindtät papp - mellan panel och timmer. Pappskarvarna ska hamna gå omlott och tätas omsorgsfullt.

I morfars hus ser det annorlunda ut. Sedan 1971/72 är väggarna isolerade med 45 mm glasfiberisolering med svart pappyta. Det var före energikrisen 1973 så inga statliga medel användes. Eftersom isoleringen endast är 45 mm ligger vägglivet inte så värst långt utanför stengrunden och minskar inte den utskjutande takfoten så mycket. Fönstren på bottenvåningen byttes i samma veva och ligger i fasadliv. Fasaden är täckt med Masoniteskivor som har måtten 120 x 240 cm. De är fasade i de horisontella skarvarna, de vertikala skarvarna är täckta med en ribba. Så där som man gjorde om man ville ha en traditionell känsla trots att det inte är träpanel på fasaden. Det är sådana fasader som försvinner i rasande takt, dvs de håller på att bli kulturhistoria ;-). Alla skarvar är täta, fukt kommer inte in. Men fasaderna är målade med alkydoljefärg. Det är inget jag uppskattar, en gång i tiden var fasaderna målade med den röda slamfärgen Falu Vapen, både brädfodringen och senare masonitefasaden. Den ursprungliga träpanelen som morfar lät sätta upp finns inte kvar överallt.

Hur ska vi göra med eventuell framtida isolering av morfars hus? Ska isoleringen bytas ut? Till växtbaserad isolering? Vilket lambda-värde bör isoleringen ha? Tjockare än 45 får den absolut inte vara. Att ta bort isolering helt och inte ersätta den alls kom upp som ett alternativ. Frågan diskuteras livligt.

Det finns oerhört mycket skrivet om detta med isolering av äldre byggnader. Den starka byggbranschen har som alltid givna svar (glasull eller stenull) som jag menar att man bör förhålla sig skeptisk till, en av de alternativa rösterna är till exempel denna: Isolering en fråga om klimat, komfort, ekonomi och hälsa.

Detalj av betydelse i masoniteköket

Ljuset faller in i masoniteköket, favoritköket. Notera den dekorativa smala rödmålade bården vid taklisten - en liten detalj med stor betydelse för helhetsupplevelsen.

Denna röda bård/linje längs taklisten  målades för hand 1950 av målaren Teodor Mattsson från Rundvik. Han föddes 1886 och var således 64-65 år gammal då han höll i penseln här. Bården är effektfull och följer taklistens vinklar och vrår runt om. Den förhöjer köket, den förhöjer rumsupplevelsen.

Till denna rödmålade linje har vid val och färger till kökets inredning ofta  röda detaljer prioriterats (alternativt en kontrasterande blå kulör).

En röd Kockums kaffepanna för kokkaffe.

Röd kulör på hyllkanterna i köksskåpen

Rödmålade förvaringsenheter på insida dörr till matskåpet.

Små röda trädetaljer på den lilla spegeln samt en kamväska av röd galon inunder.

 

Samma röda galon är locken på sittbänken, den sk puffen, klädd med.

Atlanta thekoppar med blå ränder. Den vaxduk jag minns från förr var röd med vita streck som gjorde att oregelbundna röda kvadrater bildades. Den finns bara kvar i minnet.

De hemvävda vita kökshanddukarna av bomull har röda eller blå rutor med broderat monogram.

Några tidiga gardiner jag minns var blockrandiga med marinblå och vita ränder som var ca 10 cm breda.

Ge oss naturen tillbaka!

Igår gick första avsnittet på tv av den danska serien Ge oss naturen tillbaka! Vad kunde detta vara? Ännu ett flumprogram? Ännu ett lekprogram? Ännu ett format med utslagning av medverkande på bsta sändningstid?

Nejnej, det var ett program med samma värdgrund som jag själv har och länge har haft. Så glad jag blev. Programmet finns att se på SVT Play ett par månader framöver.

Läste precis en fin recension av programmet på Natursidan.se: Något av det mest hoppingivande jag sett på tv.

Illustration av Kleo Bartildsson härifrån.

Bin och fjärilar ska få en ny chans genom att återskapa vild natur. Bort med mängden av monokulturer. Inställningen till kontrollerad "natur" börjar sakta att svänga. Häng med om du vill vara up to date.

Off-grid med kulturarvet i behåll

Här finns ett exempel på ett leva i och förvalta ett före detta missionshus i Norrbotten. En livsstil lite off-grid som inte fungerar för alla men som innebär att man lever fri från samhällsservice som kan krångla eller sluta fungera. Jamen ni vet - kommunalt vatten, avlopp eller elförsörjning. Det är väldigt förtretligt när leveranserna inte fungerar.

Tänk er denna byggnad målad i röd slamfärg, vita knutar och fönster, med pannplåt på taket och inglasad veranda.

Om detta missionshus och hur det bibehållits och bebos nu kan man läsa HÄR varifrån fotot också är hämtat. Där finns även bilder på dagens utseende.

Textil förvaring

Så här har trasmattorna som inte används för tillfället förvarats så länge jag kan minnas. Ljust men utan direkt solljus i ett kallt utrymme på en ställning dit möss inte når. Jag har anammat lösningen i mitt permanentboende och det fungerar mycket bra.

Äfsing

För mej innebär äfsing två företeelser. 

1. Dels är det varpändarna från en nerklippt mattväv, trådspillet. Det är korta, starka och hållfasta bomullstrådar som man har nyttiga användningsområden. Binda upp stekar, binda kryddbuketter att torka, fästa talgbollar i trädgrenar för vinterfåglarnas välmående, fästa ihop saker med varandra, göra en ögla för upphängning av den vanliga almanackan... you name it.
Den äfsing som finns kvar här efter mammas sista mattväv är korta varptrådar, till synes i ett enda trassel. Men eftersom de är korta går varje tråd lätt att dra ut för att använda.

Jag ser fram emot att själv klippa ner en mattväv och på så vis få mer äfsing. Jag har mängder av matt-trasor och två vävstolar.

2. Den andra betydelsen av äfsing är det värsta ogräset - kvickrot. Ett rotogräs som är svårt att bli av med. Rötterna är låånga och går djupt under marken. De är ledade och varje rotbit som blir kvar i marken ger nya plantor. Att köra med jordfräs gör alltså situationen än värre. Jag minns äfsing från potatislandet pärlanne´ men det var mest i utkanterna de tog sig in. Vanligast var dyngstavarn´ (svinmålla) som var lätt att rycka upp och bli av med.

Att äfsingen är svårutrotad förstår man av den här berättelsen.