Mörkerpromenad

Under några få år på 1980-talet släcktes gatlyktorna här i byn vid midnatt eller var det 01... Vilket som - det passade mej precis de gånger jag var här under vinterhalvåret.

Jag tyckte om att ta nattpromenerader, se stjärnhimlen, vintergatan, ibland månskenet utan några tända  gatlyktor. Det var min egentid. Nu är det länge sedan kommunen sparade på el på detta sätt. När ekonomin för några få år sedan låg 54 miljoner back lanserades ett förslag att släcka vissa gatlyktor i byarna vissa tider men detta möttes av en massiv protest av kommuninvånarna, tyvärr.

Nå, då på 80-talet av njöt jag mörkerpromenaderna (naturligtvis försedd med reflexer) men den som inte tyckte speciellt bra om att jag försköt dygnet var mammamorsan. Jag satt och arbetade eller läste fram tills det var dags att gå ut i natten men hon ville inte att jag skulle ha lampor tända så länge, tända ända tills det var dags att går ut till de släckta gatlyktorna. Som kvällsmänniska var det inget problem för mig att vara vaken länge. Jag var ledig och kunde sova ut morgonen därpå.

Men hon var van vid bonderytmen då man gick upp tidigt och somnade tidigt. När jag ser tillbaka på de åren förstår jag hur oerhört djupt detta präglat henne. Sitta uppe och läsa till sena natten var slöseri med tid. Jo, jag tror faktiskt det var så hon tänkte...

Att ha lampor tända på natten var onormalt, man skulle släcka tidigare än vad jag gjorde, inte vara den siste i byn som släckte ljuset. Hon skämdes ifall andra bybor såg lampor lysa här i huset eftersom hon hade ett annat levnadssätt och minns hur det var när hon var barn. När jag tänker på det nu var det härligt traditionellt. Hon som sett elektriciteten komma till byn och hur sparsamt lampor då användes. De få gånger under året det här gällde, under vintersemestrar några år på 80-talet, tog jag ingen hänsyn till hennes önskemål. Det var två tankesätt och två livsstilar som möttes. Min dygnsrytm i stan tog jag med mig ut på landsbygden. Vi hade våra duster, mor och dotter.

Foto Clint McKoy lånat härifrån

Numera kan jag gå ut på gårdsplanen i Mellansverige och därifrån se stjärnhimlen som ofta bra. Det är bara ibland som skenet från städer gör himlen alltför ljus. Stjärnskådning är trivsamt året om, att se stjärnor tändas och fladdermöss flyga förbi är rofyllt och trivsamt under sensommarkvällar. Ja, det har hänt att norrsken varit synligt därifrån.

Min första ljusslinga

Tolv meter ljusslang för 1200 kronor. Jag hade sett nyheten i den lokala armaturaffären och jag beställde de där tolv metrarna. Ljusslangen anlände till butiken dagen innan jag skulle använda den och jag hade andan  i halsen - tänk om jag inte skulle få den i tid. Året var 2000.

Ljusormen skulle jag använda utomhus på verandan i samband med en bemärkelsedag med många gäster. Så blev det men den plockades snart nog ner för så himla njutbart var det inte. Slangen hamnade nästa år spiralringlande i flaggstången som en serpentin. Jag var först i hela trakten med detta vill jag påstå. Men snyggt - nääää. Den kom inte upp där mera och inget foto tog jag. (Den enda plats där serpentinslangar i flaggstänger är snyggt är precis i uppförslutet norr om Älandsbro med byarna Kragom, Svedje, Överdal. Där, när man passerar i mörker på E4, lyser flera "totempålar" på ett suggestivt sätt på olika avstånd. Riktigt vackert då gatlyktor inte tävlar med serpentinljusen.)

Nästa jul följde slingan med norrut där julen firades, pappa levde fortfarande. Där gjorde den tjänst i ett par år på det roligaste av utomhusanvändande. Vi lade slingan i en cirkel ovanpå snön och jackade in kontakten i  ett uttag i lagårdsporten. Där låg den och lyste så lagom utan att störa stjärnhimlen. Det som hände var att värmen från de många lamporna (LED fanns inte vid denna tid) gjorde att snön sakta smälte runt slangen och den hamnade längre och längre under snön och ny snö föll ibland. Till sist såg det ut som ett UFO hade landat - väldigt elegant med ljuset som spred sig genom snön! Men si något foto på detta har jag inte.

Så småningom började lampor slockna/gå sönder och ljusslingan fick vila några år tills jag kom på att den skulle rullas ihop i ca 1,5 meters längd och placeras under en soffa. Med den svaga belysningen ser det ut som om soffan svävar om belysningen i övrigt är förhållandevis svag. Där ligger nu ljusslangen och sprider ett modernt sken i 50-talsrummet, lite nytänk i det annars tidstypiska finrummet. Slangen är självklart reversibel och jag är mycket nöjd!

Men - aldrig fler utomhusslingor! De är alltför vanliga nu.

 

Däremot har jag köpt ett par av de där massproducerade, billiga slingorna för inomhusbruk till jul. Den första köpte jag på 80-talet och pulade ner i en glascylinder (rak cylindrisk, ofärgad glasvas) och ställde på fönsterbänken av Ekebergsmarmor där den spred stämning i min dåvarande lägenhet.

Jag är högkänslig för elektriskt ljus, en HSP (Highly Sensitive Person), men inte elöverkänslig. Alltför många eller starka belysningspunkter är störande. Så har det varit sedan tonåren och sedan den tiden har inte elektrisk belysning minskat i närmiljön. 

 

Inomhus kan det också bli för starkt och irriterande. Har du suttit och fikat hos vänner i deras kök en kväll? Med ansiktet vänt mot arbetsbänk eller diskbänk? Den icke avbländade arbetsbelysning under överskåpen eller hyllplanen har varit tänd. Hur kul är det att titta in i den där lampan som bländar? En viktig uppgift för mej när det nya köket planerades och platsbyggdes i mitt andra hem, var att se till att få bra arbetsbelysning som var avbländande och som kunde dimras. Slutresultatet blev väldigt bra!

Virvatell

 

Minns ni de här skönheterna? Virvateller hängde i fönstren över radiatorerna och snurrade av värmen då jag var liten. Jag köpte förpackningar med två stycken för länge sedan - en röd/silver och en guld/silver. Min förtjusning vet inga gränser ;-)

På förpackningen står det "VIRVATELL ger glitter och feststämning. Hållbar och brandsäker. Roterar vid minsta luftdrag." Baksidestexten lyder som så: "OBS. Fatta tråden med en hand och drag ut VIRVATELLEN. Tråden skall hänga fritt och bör vara minst 2 dm lång." Prislappen anger Kr 3.50. Om jag minns rätt köpte jag ett par förpackningar på Åhléns som då fanns dära Vall´n!!!

Solen kommer in med en smal strimma på eftermiddagen genom 50-talskökets fönster mot väster. Det går ju inte att låta bli att vara glad över detta heller!

Evergreen

 

Jag har blivit förtjust i fjärilsamaryllisar så därför beställde jag två lökar på nätet. De största amaryllislökar jag sett kom som svar på beställningen. Sen är det en fråga om när de ska blomma - till jul som detta år firades i Sörmland eller i januari i morfars hus. 

Det är ju inte helt lätt att frakta blommande amaryllisar på långa stjälkar många mil i bil med många minusgrader ute men det lyckades. De frös inte och slog inte i taket :-) Det är först efter ankomsten hit som jag kapade loss stjälkarna från löken. Limegröna Evergreen är nästan självlysande i den lågt stående solen. Den andra fjärilsamaryllisen, La Paz, kommer att slå ut senare. Glädjen över amaryllisarna kommer på så sätt att vara länge.

En dag

 

En dag med strålande vintersol med snö...

...en kort tur för att kolla läget... (förutom fixande av lås, bärande av vedkorgar, skottande av snö längs husgrunden, ordnande av granris ute och inne, podlyssnande, handbollstittande på tv, matlagande)

...avslutas med kaffe på maten framför brasan i öppna spisen. Igår var en bra dag!

Välsignat tillstånd

 Lätt att tycka om. Vinter och snö är ett välsignat tillstånd.

Två äldre ekonomibyggnader - en rökbastu närmast och en hölada lite längre bort. Båda timrade med virke från morfarsfars skog och båda har blivit väl omhändertagna.

Rökbastun genom rimfrostvacker glasruta.

 

En ladugård utan slut uppåt och neråt. Det snöar och den ser ut att ha rasat samman.

 

Med lite förmiddagssol syns konturerna igen.

 

Mitt i allt detta vackervita längtar jag också efter att få vara här under första halvan av juni. Att se hönsbär, skogsstjärnor,  midsommarblomster, ekorrbär, rosling, liljekonvaljer i blom. Det var så länge sedan jag såg hönsbär och skogsstjärnor i mängd. Dom finns där under snötäcket. Och att lite senare finna väldoftande nattviol undrar jag om det inträffar igen. Eller ögonpyrola...

Trettondagsafton

 

Back in reality!

 

Över det vackert vintriga landskapet sänker sig den blå timmen. Och mitt fina secondhandfynd sluter upp innanför fönstret där innerbågarna nu håller kylan borta.

Julkrubbors tillbehör

En korg med vindruvor tillverkade av färgad vax, textil och trä inköpt i Neapel på Via San Gregorio Armeno.. Längd ungefär 10 cm.

Några av de tillbehör som tillhör en italiensk julkrubba handlar om liv och kommers i en liten italiensk stad från förr. Hus finns i olika skalor, så även även frukter, korgar, dricksfontäner i form av lejonmaskaroner och halvfärdiga mänskofigurer dvs. stommar av ståltråd lindade med linfibrer och snören, händer, ben och huvuden av terrakotta. Även många gjutna figuriner av terrakotta finns att köpa. Och till detta den heliga familjen.

Materialen som används är bland annat vax, terracotta, trä, plast, kartong, textil, metall, kork, bast, mossa, sand, färg.

Låda med färsk fisk (trä, risgryn, färg)

 Kastanjerostare (metall, keramik, färg)

Torkad skinka (vax)

Grönsaksutbud (keramik, bastsnören

Meloner - här inköpt i mängd (keramik, bastsnören)

Apelsiner 1/2 kg (keramik, papper)

Balansvåg, besman, av kapsyl, tunn spjällkedja och ståltråd.

Bröd (keramik och textil)

Höna med ägg (keramik, färg)

Den minsta skalan av hus (kork, kartong, färg, mossa, sand)

Taktegel av munk-nunnetyp (terrakotta)

Pastaförsäljande pojke (terrakotta - att eventuellt målas)

Jesusbarnet och krubban. Den i särklass billigaste masstillverkade och fulaste julkrubbsdetaljen - 1 SEK (plast, ska separeras så barnet hamnar i krubban).

* * *

Julkrubbor byggs uppinte bara i kyrkor utan lite varstans. Den mest fascinerande och idérika "profana" krubba jag sett fanns utomhus hos en däckfirma/bilfirma utanför porten vid Piazza del Popolo i Rom.

Julkrubbor

E. Roesler Franz (1845-1907) Corridoi di Borgo

Här finns min beskrivning av krubban i S Maria in Via Lata att läsa (varje år byggs en ny julkrubbsmiljö upp):

Ett dygn beskrivs från åskvädersdag till klar natt. Det är några minuters fantastisk fint sceneri som konstant börjar om. Byggnaderna är knappt en meter höga och börjar i brösthöjd.

Regn, blixtar, lysande gaslampor med flämtande lågor. Början av regnet är försiktigt sedan vräker det ner (och det är riktigt vatten). Försäljare av rostade kastanjer finns med likaså brasa och springbrunn/ dricksfontän, kläder på tork på linor, två kvinnor under ett paraply, affischer på väggen (jag tänker på Pompeji). Grårosa regnhimmel, vackert, vacker blå natthimmel med några få starka stjärnor (som blir starkare efter ett tag) och molnslöjor som drar förbi. Himlens färger speglar sig i fönsterytor.

Den uppbyggda miljön har en enorm djupverkan.

Födelsen tilldrar sig till höger utanför "målningen", avskärmad från gatan medelst staket. Maria med alldeles för stelt ansikte, ej inlevelsefullt. Regnet börjar bortom staketet, födelsen befinner sig helt utanför händelserna på gatan. Efter Trettondagen ställdes vackert klädda tre konungar med sina tjänare upp - på väg till Jesusbarnet.

Detta är den mest fantastiska av krubborna i Rom. En akvarell av Roesler Franz hade blivit iscensatt och tredimensionellt uppbyggd enligt målningen Corridoi di Borgo inser jag vid andra besöket.

Molto bello! Bellissimo!!

* * *

Nedan några andra minnesanteckningar från tre av alla de kyrkliga julkrubbor som besetts:

 

S Ignazio

Komet som rör sig på himlen mot konstig stiliserad ängel. Backprojection. Stjärnor lite för starka. En fjärd med stiliserade vågor. Segelbåtar rör sig från höger till vänster och vice versa. Hur "vattnet" fungerar vet jag inte.

Krubba till höger som en del av helheten.Gåvor på väg.

Bäck med damm där en anka simmar. En bro över ån längre bort. Vid brofästet sitter en man och fiskar, han har fått napp och fisken dinglar sprattlande och glittrande på reven strax ovanför vattenytan. Fisken rör sig genom att stjärten nuddar det forsande vattnet (som är  riktigt). Kul!

Kokande grytor med ånga. Är ångan riktig eller hur åstadkoms den? (Det är väl knappast bra för kyrkans inredning med fukt i rummet?) Hammondorgel-musik i bakgrunden!

S. Pantaleo
Jättefin krubba, förhållandevis liten, men med djupskapande rumslighet. Något av tittskåpsteater. Liggande, trött Maria ser på sin nyfödde son. Josef står hukande intill.
Bakom är det gatuliv, gallergrind, stork på taket, tvätt på tork, mycket judiskt folkliv då platsen för krubban är förlagd till Betlehem vilket syns på byggnader och klädsel.
Mycket fint!
Spanska julkrubbvännerna i Madrid hade arrangerat och krubbfigurernas skapare står nämnd vid namn på litet plakat bredvid. Juste info!

Chiesa di Gesú e Maria
Fin krubba, bearbetad. Figurer lika stora som i min egen krubba i Sverige. Blå bakgrund som i så många andra kyrkor.
Månen, som är halv, och stjärnor tindrar ibland, sen blir det ljusare men fortfarande blått. På "natten" tänds det i fönstren i de bergsklättrande små oregelbundna husen. Ett  stort brusande vattenfall har åstadkommits mellan två bergsbyar med hjälp av vadd som klistrats på en axel. Axeln roterar, vattenskummet forsar. I nedre delen av landskapet ligger segelfartyg i hamn med revade segel.
Fruktstånd täckta med markiser syns och intensiv handel pågår intill födelseplatsen dit de tre heliga kungarna har kommit.

* * *

Jag kan inte påstå att jag varit eller är särdeles intresserad av dockskåp. Men de italienska julkrubborna har jag fastnat för. Många har härligt suggestiva utomhusmiljöer som byggs upp för att vara till glädje för många under en knapp månad.

Kakelugnens fogar

 

Den enklaste av kakelugnar - vit och rund.

Vi eldar i kamin, vedspisar och kakelugn. Det går åt så mindre el på så sätt. Vissa rum hålls svala genom att dörrar stängs när vi vill ha det så. 

När jag lämnade stan för landsbygden insåg jag att jag hade möjlighet att leva som man gjorde för ett par generationer sedan - då farstun stod sval under vintern, sval som i ett skafferi så att mat kunde förvaras där. Så ville jag också ha det. Vet ni hur gott det doftar då äpplen förvaras i farstun? Ryms inte all kalasmat under storhelgerna i kylskåpet ställs den ut i farstuskåpet under vintertid. Det är inte alla förunnat att kunna leva så när centralvärme, öppna planlösningar och andra tankesätt gör att man lever med samma temperatur i husets samtliga rum. Jag älskar verkligen zoner med olika temperaturer. Tittar man tillbaka till hur livet levdes fram till 1900-talets mitt lär man sig hur man lever miljövänligare. Allt det här hade inte gått om jag inte levt med en människa som tidigare än jag börjat leva sitt liv utifrån det här synsättet. Jag kan skatta mig lycklig!

Kakelugnen på bilden ovan såg sliten ut när jag först såg den. Det var stora springor mellan kakelplattorna. Men skorstensfejaren dömde inte ut den, det var bara det estetiska utanverket som såg dåligt ut. Så jag blandade till egen kakelugnsfogmassa och snart nog såg det bättre ut.

 

Stora springor mellan kakelplattor.

Kakelugnsfogar efter ett års eldning.

Kakelugnsfog för vit/ljus kakelugn är mycket enkel att blanda till själv. Det är minst lika lätt att själv fylla i fogarna.. Här är receptet jag använder:

2 dl krita
1 dl titandioxid
1 äggvita
mjölk 

Ingredienserna rörs ihop så fogmassan får en relativt fast och grötig konsistens. Den ska vila minst 30 minuter så att kritan får svälla.

Kratsa först försiktigt ut lös fog med en matkniv. Arbeta försiktigt så glasyrens känsliga kanter inte skadas.

Med en gummispatel stryks massan ut i alla fogar. På snirkliga krön och gesimser är det lättare att ta fingrarna till hjälp. Efter fogningen tvättar man bort överskottet med en blöt svamp med rörelser diagonalt över fogarna. I stora fogar behövs ytterligare fogmassa eftersom det bildas sprickor i breda fogar då fogmassan torkar. Ny tvätt med blöt svamp. När fogarna torkat polerar man upp kaklet med en torr bomullstrasa – det blir ett slående fint resultat och man kan elda i kakelugnen direkt efter omfogningen. Allt detta är enkelt att utföra själv.

Kakelugnens princip med slingrande rökgång uppfanns av arkitekt Carl Johan Cronstedt (1709-1779) och general Fabian Wrede (1724-1795) på 1760-talet. Uppfinningen var åtta gånger effektivare än dåtidens värmekällor och vedbesparande. Det var nödvändigt då råvaran höll på att sina eftersom ved och träkol behövdes till de många järnbruken i landet. Stångjärn var en stor exportvara som gav landet inkomster. Hushållen värmde upp hus och lagade mat på kökets äril, den öppna härden, som liksom nutida öppna spisar, ger lite utbyte till rummen i form av värme.

Läs - En värmande eld

Presepi italiani

 

Ett dygn hinner passera under några minuter när den här julkrubban i en av Roms kyrkor, Santa Maria in Via Lata, iscensätts. Från gryende morgon - solig dag - blå kvällstimme till mörkaste natt har Associazione Nationale amici del presepe, Sezione di Roma skapat väldigt elegant. En ny miljö utförs varje år inför julhelgen.

Många av Roms kyrkor använder inför julen något av koren till för att bygga upp en hel miljö med julkrubba, en konstinstallation där landskapet runt omkring ingår. En underbart fantasieggande katolsk tradition.

Motivet är detsamma med födelsen i krubban men arrangemangen runt om är olika. Dagsljuset förändras över dygnet (tar ca 4-5 minuter, dagsljuset mörknar och en störtskur med regn faller och sedan kommer aftonsolen fram, en bäck rinner genom ett landskap och på bron över bäcken står en pojke som precis fått en sprattlande glitterfisk på kroken (fisken rör sig då den ibland nuddar det strömmande, riktiga vattnet). Fantasin är outtömlig. De vise männen anländer alltid först till Trettondagshelgen. Då är det Befana-fest, den dag då alla barn får gåvor.

Julkrubbor i Rom och Neapel är de som jag numera finner mest intressanta. Museer för julkrubbor finns både i Rom och Neapel men museet i Neapel är bäst, mäktigast, störst och väl värt ett besök när på året man än befinner sig i denna sprudlande stad. I Neapel finns också gatan Via San Gregorio Armeno där julkrubbsfigurer i olika skalor och tillhörande attiraljer säljs året om men högtidligast är det att befinna sig där i december månad. Vid fyra tillfällen har jag lyckats vara där under den myllrande julmånaden och aldrig blivit besviken.

Italienarna är mästare på att bygga upp stämningsfulla julkrubbor.