Tolv meter ljusslang för 1200 kronor. Jag hade sett nyheten i den lokala armaturaffären och jag beställde de där tolv metrarna. Ljusslangen anlände till butiken dagen innan jag skulle använda den och jag hade andan i halsen - tänk om jag inte skulle få den i tid. Året var 2000.
Ljusormen skulle jag använda utomhus på verandan i samband med en bemärkelsedag med många gäster. Så blev det men den plockades snart nog ner för så himla njutbart var det inte. Slangen hamnade nästa år spiralringlande i flaggstången som en serpentin. Jag var först i hela trakten med detta vill jag påstå. Men snyggt - nääää. Den kom inte upp där mera och inget foto tog jag. (Den enda plats där serpentinslangar i flaggstänger är snyggt är precis i uppförslutet norr om Älandsbro med byarna Kragom, Svedje, Överdal. Där, när man passerar i mörker på E4, lyser flera "totempålar" på ett suggestivt sätt på olika avstånd. Riktigt vackert då gatlyktor inte tävlar med serpentinljusen.)
Nästa jul följde slingan med norrut där julen firades, pappa levde fortfarande. Där gjorde den tjänst i ett par år på det roligaste av utomhusanvändande. Vi lade slingan i en cirkel ovanpå snön och jackade in kontakten i ett uttag i lagårdsporten. Där låg den och lyste så lagom utan att störa stjärnhimlen. Det som hände var att värmen från de många lamporna (LED fanns inte vid denna tid) gjorde att snön sakta smälte runt slangen och den hamnade längre och längre under snön och ny snö föll ibland. Till sist såg det ut som ett UFO hade landat - väldigt elegant med ljuset som spred sig genom snön! Men si något foto på detta har jag inte.
Så småningom började lampor slockna/gå sönder och ljusslingan fick vila några år tills jag kom på att den skulle rullas ihop i ca 1,5 meters längd och placeras under en soffa. Med den svaga belysningen ser det ut som om soffan svävar om belysningen i övrigt är förhållandevis svag. Där ligger nu ljusslangen och sprider ett modernt sken i 50-talsrummet, lite nytänk i det annars tidstypiska finrummet. Slangen är självklart reversibel och jag är mycket nöjd!
Men - aldrig fler utomhusslingor! De är alltför vanliga nu.
Däremot har jag köpt ett par av de där massproducerade, billiga slingorna för inomhusbruk till jul. Den första köpte jag på 80-talet och pulade ner i en glascylinder (rak cylindrisk, ofärgad glasvas) och ställde på fönsterbänken av Ekebergsmarmor där den spred stämning i min dåvarande lägenhet.
Jag köpte en så’n där ljusslang för några år sedan, men det vara så fult att ha den ute att jag lagt den i trappan till övervåningen. Den är dåligt belyst, så även om det inte är snyggt, har den förmodligen räddat mig från att bryta nacken av mig, några gånger.
SvaraRaderaOm jag är en HSP, har jag ingen aning om, men även jag irriteras av för starkt ljus. Med stigande ålder kan det bli kluvet — jag behöver mer ljus än vad jag vill ha.
Margaretha
Margaretha, att ha slangen inomhus i trappan tycker jag var en bra lösning! HSP upplever jag som en diagnos som är "inne" för närvarande och då gäller det känslor. Jag beskriver mej på "skoj" som högkänslig när det gäller ljus men någon sådan diagnos har jag inte läst eller hört om än. Så tycker jag att mer och mer ljus inomhus kan behövas ju äldre man blir. Men det bestämmer man själv över och tvingar inte på andra (än möjligtvis besökare) detta ljusflöde. Utomhus är det annorlunda - Jordens yta har väldigt många, alltför många, ljuspunkter i dagsläget. En del av faunan påstås fara illa av att inte kunna skilja på natt och dag. Och det drabbar oss människor i längden enligt forskare.
RaderaAllting ska gå med elektricitet. Inget gott som inte har något ont med sig!
Nu när det är som mörkast här uppe i norr kan jag tycka det är mysigt med ljuspunkter lite här och där, både i fönster och trädgårdar. Men det ska vara med måtta. Och det ska inte vara färgade lampor. Även min första (utomhus)ljusslinga var en ljusslang som jag lindade runt vädringsstället på balkongen.
SvaraRaderaJag har ända sedan barndomen varit både ljud-, ljus- och doftkänslig och är definitivt HSP. Jag märker av det i många sammanhang.
Jag reagerar även (nästan) alltid på ASMR (autonomous sensory meridian response). Den där behagliga "tinglande" känslan man kan få av vissa ljud/synintryck.
När det gäller ljuset så är det precis som "em" och du skriver här ovan, man märker verkligen att ögonen behöver mer ljus ju äldre man blir. Precis som öronen kräver lite högre volym på alla ljud. Åren sätter sina spår ... ;)
Nämen helt mörkt är inget jag eftersträvar, särskilt inte inomhus. Och även utomhus i lagom mängd och styrka. Men HSP betraktar jag mig inte som. ASMR hade jag ingen aning om att det fanns som diagnos ;-)
RaderaStarkt punktljus är inte alls dumt och så lätt det är att skaffa sig nu för tiden.