22 oktober 2013

Lättskött tomt

Jag är mycket fascinerad över hustomter där de gamla tiderna avspeglas, syns, finns kvar. Till exempel detta med att placera hus höglänt för att bevara åkermark, att ha berghällar inpå knuten och entrén. Att grundlägga sitt hus på hälleberget som skymtar fram.
Där vägen nu går bakom rönnarna låg farmors hus (jag minns inte min farfar, han dog innan jag föddes). Det revs på 1970-talet då sågverket och masonitefabriken här i Rundvik behövde en större, bredare och rakare autostrada för timmerbilstransporterna. Timmerflottningen avlutades ju på 60-talet, att detta kom att innebära att farmors hus skulle rivas kunde jag naturligtvis inte räkna ut. Det här huset är det enda i min släkt som de boende inte själva rivit, snarare tvingades man bort. Och som jag många gånger skrivit har det här i bygden varit otroligt vanligt att riva gamla timmerhus för att uppföra ett moderna regelhus av den typ som staten förespråkade från och med Per-Albin Hanssons regeringstid.

Den breda asfalterade vägen som syns där bakom stammarna fick ett vackert namn - Strandvägen - men är långt ifrån en så attraktiv adress som sin namne i Stockholm. Ack nej, så blev inte 70-talets planering! Med ordval och namngivning kan man försöka välja människors inställning till verkligheten.
Det här är ett timmerhus från 1800-talets andra hälft som på 1900-talets andra hälft fick eternitplattor som fasadbeklädnad. Like! Det ville kommunen också riva då vägen anlades, berättar min 94-åriga släkting som bor här.

Då jag genom Rundviks intresseförenings arbete med gamla fotografier på 2000-talets början, fick en påminnelse om hur här omkring såg ut då jag var liten, väcktes minnet av ett samhälle med gemenskap och småbutiker till liv. Så roligt det var att se grusvägar, genvägar, bergknallar, hus, affärer, bank, bensinstation, vackra staket, människor - ja livet. Som tur var levde pappa då och kunde besvara frågor som dök upp, han som var född i detta sågverkssamhälle, i ett hus som nu är borta.
Här är det som alldeles eventuellt kan kallas Rundviks Centrum. 1970-talets storsatsning på Post, mataffär och restaurang har krympt till ett minimum med en pizzeria som kanske har öppet. Det är ganska bedrövligt att se arkitektur som är trist i sig och dessutom har sönderslagna fönster och allmänt förfall.

Vad finns att göra åt ett litet norrländskt samhälle på dekis?
.
.

2 kommentarer:

  1. Tillfälligheter är bra! Så hamnade jag på din blogg och kände igen så mycket. Nog är det lite tänkvärt att forna tiders skjutshåll/krogar ersatts med pizzerior? Jag far rätt ofta runt i landet i bil och nog sjutton finns det överallt pizza, men inte alltid bensin... :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej från en tant till en annan - ja, glesbygden brer ut sig över hela landet. Sedan ett par år tillbaka är det fler på Jorden som bor i städer än på landsbygden.
      Här i landet är det invandrare som håller oss med pizzerior/matställen. Annars vore det ännu mer bedrövligt stängt.

      Radera

Hejsan, trevligt att få besök!

Alla ni knapptryckare som hittat min blogg och vill kommentera - ni ska veta att jag tycker om uppfriskande och konstruktiva kommentarer... ja, allas åsikter!

Om du inte har en egen blogg eller en g-mailadress, klicka i Anonym så kan du skriva en rad ändå. Men skriv ditt namn i kommentaren :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...