31 oktober 2013

Negativt

Jag sitter i bilen på väg hem från konstmuseet efter att ha beskådat en utställning som snart slutar. Allt är frid och fröjd i bilen som jag kör på en väg i mellansverige. Lyssnar på radions P1. Det blir som vanligt nyheter från Ekot då klockan slår heltimme. Det handlar om en otäck flyktingkatastrof mellan Nordafrika och Europa. Sen Sverige, om Nordmalings kommun. Jag lystrar. En skolpolitiker misshandlades i natt. Sen stänger jag av radion och funderar.

Lyssna: Ekonyheter 20131031 15:00
Visst har jag genom nättidningarna förstått att skolfrågan i kommunen är het. Förstår att koncentration till en enda skola i centralorten blir ytterligare en död mans hand över byarna, ytterligare glesbygdskänsla. Affärerna är redan borta. Jag tänker också att kan man inte argumentera tar man till knytnävarna och våld. Ganska vanligt på orter där man känner sig maktlös och inte är van att ta uttrycka sig. I avfolkningsbygden jag kommer från.

Här i Nordmaling och i min by får man absolut icke prata om renbetesmålet och vindkraft. De starkaste personer som står bakom dessa frågor bor eller har fastigheter i byn. Sådant menar jag vore bättre att man pratar av sig. För att kunna gå vidare. Förträngda känslor tenderar att komma upp till ytan med ytterligare starka uttryck. Kanske så långt i framtiden som i en kommande generation. Att tycka "fel" om skolnedläggningar  bör man också tydligen vara försiktig med. Det är ett streck i räkningen för demokratin.

Själv har jag fått ett förtäckt hot av en i byn politisk engagerad person på grund av mitt engagemang för rättvisa samt i vindkraftsprojektet. Demokratin i bysamfälligheten är ett spektakel, rättvisa saknas. I en demokrati måste alla åsikter få komma till uttryck. Men här vågar ingen tycka något som inte godkänts av La Famiglia. Händer det mej eller min egendom något vet jag och min man var vi först ska söka förklaringen. Jag skriver inte längre så ofta om det som ligger mej närmast då det gäller mitt hemman eftersom jag vet att det finns stalkers. I hela mitt vuxna liv har jag bott i kommuner/städer där frågor stötts och blötts, så detta är något nytt.
.
.
Dynamik
”Att folk är oense, det är ofta en tillgång.
Den stora faran är inte att de är oeniga, utan att de är för eniga.”
Svenska Akademiens ständiga sekreterare Peter Englund till tidningen Chef.

.
När får jag höra något positivt om min hemkommun? Politiska samarbetsproblem är vanligen förekommande. Det kan t ex klassas som arbetsmiljöproblem som går ut i riksmedia och i facklig media. Den enda gången jag kan påminna mig att blivit glad över att höra Nordmaling nämnas i etermedia är när det hände sig att musikframföranden från Nordic Baroque Festival i Nordmaling spelades på P2. Det var länge sen nu.

Ändå:
Jag står med en fot i mina båda hembygder och vägrar välja sida. Det kommer att sluta med att jag går i bitar.

Tillägg: när tiden fått ha sin gång kommer det fram andra aspekter på misshandeln. Kanske inte politikermisshandel utan relationsdrama. Man bör kanske inte tro på riksmedia villkorslöst. Mera här.
Och så här kan det också vara.
.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

30 oktober 2013

Vad blir det av Märtas lilla fina hus

Märta Holmgrens hus är sålt efter att Märta flyttat till äldreboende dära Vall´n. Märta har bott här så länge jag kan minnas, först med sin familj och sedan under många år som änka.
Märta i november 1993

Jag har länge varit tilltalad av detta hus med lagård, bagarstuga och lekstuga. Här i bakgrunden skymtar en gul tegelbarre, den fina byskolan av god 50-talsarkitektur där jag gick under låg- och mellanstadiet. (Den går just nu en utdragen nedläggning till mötes.) Här intill fanns ett härbre, som borde ha tillhört denna gård, utanför vilket jag fick mina första lärospån i perspektivteckning av min mellanstadielärare.
Jag passade på att fota i våras för jag blir orolig så fort jag hör om försäljning här i bygden. Titta: tegeltak och en tunn takfot, det ganska stora taksprånget är signifikant för den här sortens byggnad, en timmerbyggnad kan jag tro. Morfars hus, dvs mitt hus, är likartat. Exakt när huset är byggt vet jag inte. Här finns till vänster en gammal bagarstuga vilket tyder på att själva bostället är från 1800-talet. Lekstugan är funkis med fasader av slät masonite som ska föreställa en slätputsad yta, vilket var många funktionalistiska arkitekters typiska material. Idag finns inget bostadshus med slät masonitefasad kvar i denna kommunen som var/är masonitens högborg. Snart finns antagligen inte heller någon funkislekstuga med masonitefasader kvar.
 
Över: maj 2013
Under: oktober 2013 
  
Rädslan var rättmätig. Tegeltaket byts till trapetskorrugerat svart plåttak (som så ofta här i norr).
I samband med detta passar en debattartikel från den 20 oktober som hand i handske. Läs och begrunda så "utvecklingen" blivit.
Vad det blir av helheten när operationen är klar vill jag inte ens försöka gissa. Tjocktak med grova dimensioner ser vi hittills, de typiska halvfönstren på övervåningen skyms delvis. Är det vindsisolering som har varit motivet kan en sådan göras mycket enklare och vackrare. Kanske ska samtliga väggar tjockas på i samma omfattning. Passivhus??? Så mörkt det måste bli däruppe i vindsrummen. Detta är inte att vårda en byggnad.
 Utsikt över fastigheten tagen från Hallberget en sommarkväll på 1990-talets slut.
Utsikt mot väster från Märtas hus. Där i grandungen går gränsen mellan byarna från laga skiftet. Där inne finns också resterna av Hörnings båtsmanstorp, grannbyns soldattorp. Till vänster utanför bild finns Hallberget. Dagens politik prioriterar städerna, landsbygden kan lämnas därhän. Vi lär nog få ser skogen breda ut sig än mer.

Tillägg 18/11-13: 
Jag ser att många läser detta inlägg. Passar på att påpeka att om Märtas hus förändras pga av försök att minska energiförbrukingen är det passande att läsa det HÄR inlägget som jag vill slå ett slag för. Där kan man läsa om hur man kan få osannolikt låg energiförbrukning utan att förstöra ett hus och utan att lägga ner enorma summor på utbyte av byggnadsdelar. Erkänn att det är läsvärt!
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

28 oktober 2013

Säg mig vem som vackrast i byn är...

Nu ska jag visa några fler bilder jag samlat ihop av byns vackraste hus. Bilderna är tagna vid flera tillfällen under många år. Några visar jag ånyo, som detta här ovanför som är taget borta gammvägen. Ovan ser ni norrgaveln och brunnen på detta bäst bevarade bostadshus i byn med bevarat kulturhistoriskt värde.

Jag har länge tyckt om det här huset, som bevarats så intakt på grund av att det varit i samma familjs ägo och sedan 1979 varit fritidshus, ägarna har inte gjort några stora förändringar som varit förstörande och till men för byggnaden. Att göra så lite som möjligt är oftast det snällaste mot de kulturhistoriska värdena, mot autenticiteten, mot äktheten. De äldsta bilderna är det naturligtvis inte jag som fotograferat, de har jag scannat av.
Ur Inventeringar av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer inom NORDMALINGS KOMMUN. Inventeringarna utförda av Västerbottens museum 1985 och 1990.

Fastighet med bostadshus från 1900-1930 samt uthus. Bostadshuset har en välarbetad panelarkitektur. Den lilla gårdsmiljön omgärdas av stora björkar och ligger i ett öppet hävdat kulturlandskap.

Bostadshus. Träbyggnad i en och en halv våning med frontespiser och betonggrund. Vitmålad locklistpanel med snickeridekorerad taklist. Sexdelade mittpostfönster med ljusblå fönsterbågar, delvis med tätspröjsade överrutor. Spröjsade lunettfönster. Nytillverkad dörr. Snickeridekorerad farstukvist med ovanliggande balkong. Profilerade vindskivor. Sadeltak täckt med pannplåt. Tegelskorsten.

Uthus. Träbyggnad i en våning med betonggrund. Rödmålad locklistpanel med vita detaljer. Ljusblåmålade dörrar. Sadeltak täckt med betongtegel. 

Bibliotekshylla Nccg, finns på biblioteket dära Vall´n.

Inte alla känner till att den här skriften finns, länsmuseerna har mycket att lära hur man informerar befolkningen och förhindrar kulturförstörelse. Hålla Hus är en bra digital byggnadsvårdsportal som produceras av Skellefteå museum i samarbete med Västerbottens museum, Skogsmuseet och Länsstyrelsen Västerbotten.

******************************************************************************* 

Det står fönster "delvis med tätspröjsade överrutor". Hur det kommer sig har jag något att berätta som inte framgår av inventeringen.

Fönstret med den stora rutan som är spröjsad ovantill vetter mot gammvägen, Kustlandsvägen, den enda vägen genom byn då detta hus uppfördes. Det var naturligt eftersom här var planerat att bli en affär. Det var Verner Öberg som lät bygga detta hus på den tomt som avstyckades från systern Olgas och svågerns hemman. Verners tilltänkta var Astrid Olofsson, kanske var de förlovade. Astrid var dotter Erik Or´s. En affär tänkte de sig alltså här, vad som skulle säljas har ingen berättat för mig.

Något hände - jag har två fått berättelser. Den ena är att Verner dog hastigt, den andra är att han insjuknade i det som man då kallade fallandesot (epilepsi). Livet slogs i spillror eftersom man dåförtiden var förbjuden i lag att ingå äktenskap om man hade denna sjukdom. När Verner dog har jag inte forskat fram än men "tant" Astrid, född 1905, levde ensam så länge jag minns och dog 1994.

Det var en sorglig historia. Huset köptes sedan av Magda och Oskar, som inte var släkt med Verner, efternamnet till trots. I det här inlägget finns en bild på alla tre.
 
Här är det fina huset för si så där 60 år sedan. Spåntaket och ytterdörren är det enda som förändrats vad jag kan se förutom att fönsterfodren var accentuerade dåförtiden. Broräcket har också ändrats under hand. Vilka barnkalas som här hölls...  Min lekkamrat hade det allra vackraste flickrummet med två fönster mot söder.
  
Här sitter Magda (1913-1978) och Oskar (1896-1979) på farstubron. Oskar var slaktare och född i ett hus strax söder om det här. Han övertog sin fars yrke. Min familj hade det oerhört praktiskt hemma på gården - då en kalv skulle slaktas kontaktades farbror Oskar som kom hem och slaktade. Inga djurtransporter där inte och färskt kött. Slaktplatsen har jag skrivit om några gånger tidigare: 1 och 2 och senast i somras - 3.
  
Tant Magda i vårsolen.
 Att från sommarstugan på kvällen se ner över de soldränkta byggnaderna är en fröjd!

Någon gång på 1990-talet underhölls de större fönstren på sydfasaden. Det kulturhistoriska värdet minskade just genom den åtgärden. Det segmentformade övre fönsterfodret, överstycket, har tagits bort och bytts ut till en vanlig enkel rak och smal bräda. Dessutom har fönsterbågar, karm och fönsterfoder allesammans målats vita. Så såg det inte ut innan underhållsåtgärden. Då var allt målat med linoljefärg i samma grå fasadfärg förutom fönsterbågarna som var blå, som på de andra fasaderna. Det kulturhistoriska värdet finns just i detta sköra, de tidstypiska detaljer som visar på byggtidens omsorg om arkitekturen - något som gått förlorat i dagens villabyggande då kostnaden för arbete är högre än för material. Det omvända gällde då detta hus byggdes. Det fanns tid till omsorg om detaljerna.
; 
Men - huvudsaken är att fönstren med sitt ojämna glas inte bytts ut. Då hade verkligen något mycket värdefullt försvunnit.  Som det är nu är det är fullt möjligt att återställa fönsterfoder och kulörer. Jag har fått frågan - vad är kulturhistoriska värde? Kanske lyckades jag inte med min förklaring. För länge sedan plockade jag med hjälp av NCS-stickan fram den blå kulören med hänsyn tagen till vittring och åldrande och lämnade detta till min gamla lekkamrat. Nämnde även linoljefärg som lämplig färgtyp - något som hamnade mellan stolarna. På de senaste åren har det blivit lätt att hitta linoljefärg, dock ska man vara försiktig med de stora färgdrakarnas produkter även om de säger sig vara ÄKTA linoljefärg. Inom byggnadsvården är det främst linoljefärg från Ottossons Färgmakeri, Wibo färg, Gysinge, Engwall & Classon, Allbäck linoljeprodukter och Kulturhantverkarna som rekommenderas.
  
Källaren når man både utifrån och inifrån. Vanligt är att sådana här källarnedgångar tas bort då huset fuktisoleras. Så har ännu inte skett här, vilket gläder en byggnadsvårdande arkitekt. Här i källaren finns även en grävd brunn som komplement till brunnen med överbyggnad på gårdsplanen.

Uthuset ingår som en lika viktig enhet som bostadshuset i den kulturhistoriska enklaven. Att de två husen har olika färgsättning hör till traditionen.
 
En tidigare vinter.
2013 års bild har högre sly i diket mot vägen som förbinder gammvägen och Riks13. En vägförrättning skedde i våras, nu ingår även den här tvärvägen i vägsamfälligheten på ett lagenligt sätt. Att hålla dikesrenarna fria från sly ingår i vägföreningens uppgifter att avlägsna. Vi hoppas att slyet rensas bort nästa år av vägsamfälligheten.
 
Vinteröppet landskap. En ekonomibyggnad som denna är viktig för att helheten  ska betraktas som bevaransvärd. Ett nytt dubbelgarage istället för detta uthus skulle dissa hela gårdsenheten.
 
Flygfotot visar husen året 1957. Här på tomten mellan björkar skymtar också lekstugan jag berättat om här. Då jag var liten bodde två familjer här på var sin våning, så vanligt i min barndom. Den ena hade kennel vilket är den lilla ljusa byggnaden närmast fotografen. Äldsta dottern Åsa var min klasskamrat och flyttade på 60-talet till ett nybyggd villa i grannbyn. Planlösningen minns jag mycket väl och exteriört ser vinkelbyggnaden helt oförändrad ut med den typiska gula och bruna fjällpanelen. Jättefint det också! Det är så att allt som är autentiskt från byggtiden intresserar mig. Kulturhistoriskt värde sitter inte nödvändigtvis i ålder, ett 1700-talshus kan vara så ombyggt och så fördärvat att det kulturhistoriska värdet är minimerat. I en bygd med få objekt med kulturhistoriska värden vill jag påstå att det är än viktigare att spara det lilla som finns. Att känna stolthet för sin hembygd är viktigt för den egna självbilden, jag-känslan. Öppna människor med god självbild ger lätt god sammanhållning och kanske till och med fin bygemenskap.

Att bevara kulturhistoriska värden är lätt då det gäller denna pärla till hus: använd samma material, färgtyper, kulörer då husen ska underhållas. Gör som förr, som utförandet blev då husen byggdes. Det är sådana här gårdar som många äkta byggnadsvårdare har heta drömmar om att kunna köpa. Men risken är större att hela alltihop säljs i framtiden och förstörs av "klåfingriga" köpare som inget annat vill än "förbättra". Det finns fler sådana exempel i kommunen än dess motsats.

Bebyggelseantikvarierna på länsmuseerna lämnar gratis rådgivning om man vill. Det är bara att ringa och boka in ett besök på plats vid huset det gäller.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

22 oktober 2013

Lättskött tomt

Jag är mycket fascinerad över hustomter där de gamla tiderna avspeglas, syns, finns kvar. Till exempel detta med att placera hus höglänt för att bevara åkermark, att ha berghällar inpå knuten och entrén. Att grundlägga sitt hus på hälleberget som skymtar fram.
Där vägen nu går bakom rönnarna låg farmors hus (jag minns inte min farfar, han dog innan jag föddes). Det revs på 1970-talet då sågverket och masonitefabriken här i Rundvik behövde en större, bredare och rakare autostrada för timmerbilstransporterna. Timmerflottningen avlutades ju på 60-talet, att detta kom att innebära att farmors hus skulle rivas kunde jag naturligtvis inte räkna ut. Det här huset är det enda i min släkt som de boende inte själva rivit, snarare tvingades man bort. Och som jag många gånger skrivit har det här i bygden varit otroligt vanligt att riva gamla timmerhus för att uppföra ett moderna regelhus av den typ som staten förespråkade från och med Per-Albin Hanssons regeringstid.

Den breda asfalterade vägen som syns där bakom stammarna fick ett vackert namn - Strandvägen - men är långt ifrån en så attraktiv adress som sin namne i Stockholm. Ack nej, så blev inte 70-talets planering! Med ordval och namngivning kan man försöka välja människors inställning till verkligheten.
Det här är ett timmerhus från 1800-talets andra hälft som på 1900-talets andra hälft fick eternitplattor som fasadbeklädnad. Like! Det ville kommunen också riva då vägen anlades, berättar min 94-åriga släkting som bor här.

Då jag genom Rundviks intresseförenings arbete med gamla fotografier på 2000-talets början, fick en påminnelse om hur här omkring såg ut då jag var liten, väcktes minnet av ett samhälle med gemenskap och småbutiker till liv. Så roligt det var att se grusvägar, genvägar, bergknallar, hus, affärer, bank, bensinstation, vackra staket, människor - ja livet. Som tur var levde pappa då och kunde besvara frågor som dök upp, han som var född i detta sågverkssamhälle, i ett hus som nu är borta.
Här är det som alldeles eventuellt kan kallas Rundviks Centrum. 1970-talets storsatsning på Post, mataffär och restaurang har krympt till ett minimum med en pizzeria som kanske har öppet. Det är ganska bedrövligt att se arkitektur som är trist i sig och dessutom har sönderslagna fönster och allmänt förfall.

Vad finns att göra åt ett litet norrländskt samhälle på dekis?
.
.

19 oktober 2013

Vardagsbestick

Många tankar kan surra runt i huvudet då en besticklåda öppnas.
De här rostfria besticken har jag växt upp med sedan barnsben. Vackra vardagsvaror.
När jag vuxit upp och lärt mig att de heter Thebe insåg jag att det är de gamla egyptierna som inspirerat Folke Arström, närmare bestämt kolonnerna på Luxortemplet i egyptiska Thebe. Detta antar jag utan att ha läst någon beskrivning av formgivningsprocessen eller biografi över Arström. Bestickserien Thebe formgavs 1944 för Gense i Eskilstuna där Artröm var huvudformgivare. Ränder, kanelleringar,  på skaften påminner annars om kolonner i grekisk tempelarkitektur.
 Fotot på Luxortemplet hämtat härifrån, fotograf Marc Ryckaert 2011.

Men Folke, du lyckades inte få till matskedar som var bekväma att äta med. Pappa vägrade använda dem då soppa serverades. Bladet är för brett för att stoppa i munnen, de är avsedda för "en bredkäftad groda" som vi sa på 70-talet. Därför kom skedarna i serien Svensk att nyttjas istället. Ni ser båda sorterna i besticklådan.
På en av Svensk-matskedarna är spetsen bortfilad som synes. Det var den skeden som pappa tog med sig till masonitefabriken när så krävdes för att äta ur egen matsäck. Genom att korta av den ett par millimeter rymdes den i den rostfria matlådan. Där placerades den då lådans innehåll var uppätet, för att tas tillbaka hem och diskas. Matskeden hade då inte sölat ner något annat i matväskan.

Kanske hade Folke Arström de gamla matbesticken i tankarna då skedbladet formgavs. Samtliga delar i matbestick är mycket större än dagens bordsbestick. Thebes sked skulle i så fall vara en blandning mellan matbestick och bordsbestick. Dessutom är den breda, rundade formen vackrare än en långsmal på de kannelerade skaften och liknar de bulliga kolonnerna på Luxor-templet mera. Kanske fick funktion ge vika för form den gången skeden Thebe formgavs. Form follows not always function ;-)

Då jag tittar i besticklådan från 50-talet minns jag även auktionen efter guldsmeden Haeggman. Den gick av stapeln utomhus en sommar dära Vall´n. Måste ha varit på 80-talet och jag var där. Det enda jag i många år efteråt ångrade att jag inte ropade in var just en uppsättning Thebe-bestick. Jag vågade inte höja min röst. Först på slutet tog jag mod till mej och ropade in en oduglig penna i silver med blyertsstift, haha... Hade jag stått i en folksamlingen i timmar måste jag väl ändå ha något ut av det ;-)

Bestick är intressant. Som bröllopsgåva fick vi bordsbestick och kaffeskedar i silver. Modell fick vi välja själva. Det blev Svensk. Som den funktionalist jag vuxit upp till föredrogs krusidull-fritt men ändå med den anrikedom från 1700-talet som modellen har. Thebe finns inte i silver, det var Folke Arström som fick rostfritt att accepteras som material i vardagsbestick.

(Tillägg: här finns en utmärkt sida för alla Thebe-nördar: http://www.thebe.se/ )
 
Här har vi också kannelyrer - på knutarna. En vacker ångermanländsk tempelgavel i byn som förfaller mer och mer, bilden är mer än tio år gammal och syns knappast på grund av igenväxning av sly. Det här är riktigt avancerad folklig arkitektur väl värd att bevara och vårda.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

17 oktober 2013

Anne på Grönkulla

Boken Anne på Grönkulla fick jag av faster Bojan då jag var för liten. Det vill säga för liten att börja läsa boken som jag tyckte var för tjock och hade alldeles för små bokstäver. Jag började men kom ingen vart.
Så gick ett par år och jag låg hemma i en kraftig förkylning som jag började tillfriskna från, och hade mycket långsamt. Alla låneböcker var lästa. Tveksamt tog jag tag i Anne på Grönkulla på hyllan och började läsa. Den var ju så tråkig visste jag ju. Jag började läsa. Läste. Mer. Och mer. Levde mej in, förstod, kände. Ja, det blev så att jag slukade boken, ville aldrig sluta läsa om Anne, syskonen Marilla och Matthew Cuthbert som barnhemsbarnet Anne kom till och vad som då hände. Hade knappt tid att äta med övriga familjen och jag läste långt in på natten då allt var tyst och lugnt. Jag hade precis rätt ålder inne för denna ungdomsbok.

En sak som jag minns lika mycket som det som hände i boken var hur boken luktade. Varje gång jag vände blad spred sig en angenäm doft in i min näsa. Var den parfymerad av förlaget? Jag har aldrig varit med om detta senare i livet.

När jag nu sniffar i Lucy Maud Montgomery klassiker finns inte doften kvar. Ändå minns jag. Doftminnen sitter kvar livet ut sägs det.
Kanadensiskan L.M. Montgomery levde 1874-1942. Hon skrev fler uppföljare om Anne och jag köpte dem alla. Men ingen luktade som den första. Typiska ungdomsböcker för flickor som jag födda på 50-talet eller tidigare. En annan bok var Pollyanna med sin var-glad-lek men hon var inte alls en lika intressant person tyckte jag.

En nu levande kanadensiska, Alice Munro, född 1931, får årets Nobelpris i litteratur. Hon är en av få Nobelpristagare jag läst långt innan de fått priset. Jag tror att skolbiblioteket i Lögdeå skola, bokhyllorna hemma i min jordbrukarfamilj samt folkbiblioteket dära Vall´n har stor del i mitt behov av läsande. Under en ganska lång period i livet blev det mest fackböcker och någon klassiker däremellan. Det senaste decenniet har det blivit mer av ny skönlitteratur. Poesi har funnits vid sidan om hela tiden.

Länge leve litteraturen! Den berikar verkligen verkligheten.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

16 oktober 2013

Jordhög väck

Ahh, nu är jordhögen bakom lagården borta. Den som kommit till under en treårsperiod då trägolvet lades om och samtidigt grävdes ur. Ett mycket litet steg för mänskligheten men väldigt skönt här på denna lilla plätt i universum. Det akuta på ladugården och rökbastun är åtgärdat. Byggnadsvård får ta tid. Nu återstår annat kul :-)

Det bästa av allt är att  det har spridit sig här i byn, om än marginellt, att ta hand om sina gamla uthus på ett varsamt sätt, inte genom en våldsam ombyggnad som är rätt vanligt. Räddningen av ett härbre och en kornlada utförs detta år. Och nya grannens lagård, fd Kalles, står intakt. Visst borde jag få glädjefnatt...
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

15 oktober 2013

Vägars kulturvärden

"Kustvägen" är en 75 km lång äldre vägsträcka parallellt med E4 söder om Sundsvall. Närmare bestämt mellan Kvissleby och Jättendal och projektet, där man vill få bilister att ta den vackra vägen om man vill se något annat, lanserades 2005 visar det sig. Längre tillbaka hade vi försökt köra sammanhängande längs kusten men det gick inte då vägen på vissa ställen var avstängd. Så trevligt det var att i somras äntligen köra vägen vid kusten i Medelpad och Hälsingland. Sträckan var väl skyltad och ett plus var att det även gick att hitta god mat.
"Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd." 
Karin Boye ur I rörelse.

Som kulturhistoriker är det glädjande att se platser där de gamla vägarna tillvaratas och visas upp för besökande. Det är även rörande att se hur man vill visa upp sin bygd, det enkla naiva är ibland mer tilltalande än det utstuderade.

Titta vilken spännande väg med egen vacker hemsida som finns på andra sidan Kvarken: Västra Kymmene Kulturväg.

I somras körde jag delar av den här Kulturvägen i Västra Götaland. Kolla in vilka besöksmål av olika storhetsgrad som finns att beskåda för en nörd som jag. En nörd som älskar krokiga gamla vägar som följer naturens vindlingar i alla riktningar. Som älskar obetydliga besöksmål som visar på människors olika strävanden i historien. Det är inte alltid jag har så bråttom med hänsyn till hastigheten men väl då det gäller att se så mycket intressant som möjligt! Livet är kort.

Tidernas väg är den första vägsträckan med genomtänkt marknadsföring som jag kört. En alla tiders väg som sträcker sig mellan Uppsala och Ånge! Vilka vackra skyltar...

Vilja och insikt i att man har något att visa upp måste finnas både hos privatpersoner, kommuner och myndigheter - annars händer inget. Personligen tycker jag bäst om då privatpersoner tar initiativ men samtidigt förankrar tankarna i bygden och samarbetar med professionella t ex länsmuseernas kulturhistoriska sakkunniga. Duktiga marknadsförare och formgivare kan också behövas. Men utan förankring hos de som bor i bygden dör intresset ut, det har jag flera exempel på. Det största problemet är avsaknad av vilja och förståelse. Ja, samarbetssvårigheter mellan olika parter kan förstås även stjälpa eller förminska projekt. Det finns det oändligt många exempel på. Pengar går alltid att få fram. Det är inte ekonomin som är det eventuella problemet för vilket projekt det vara månde, trots att det ofta är ett stående argument. Det är den mänskliga viljan.
.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

13 oktober 2013

Far Aldrig Utan Cognac

Jag tror inte det finns något län där milstenarna/miltavlorna sköts så ordentligt som i Gävleborgs län. De fina gjutjärnstavlorna som är målade i vitt och guld får varje höst en formsydd hätta av galon som sätts över tavlan som skydd. Varje vår tas den bort. Jag är fascinerad.
Och intill varenda fundament med milsten röjs det för att hålla propert omkring kulturarvet och för att det ska synas av alla som passerar.
Varje år alltså. Tänk om det vore likadant i Västerbotten, så stolt jag (och kanske många flera) skulle vara över vårt kulturarv och att bo i ett län där man förstår att värdera det.
Far Aldrig Utan Cognac skanderade min pappa då vi passerade en sådan här snygg sak. 
Till saken hör att han var nykterist :-)

F A U Cronstedt var landshövding i Gävleborg/Hälsingland 1785 under Gustaf III regeringstid.
På hans befallning göts avståndstavlor som sattes upp längs landsvägarna. De finns omskrivna även här.
.
.

12 oktober 2013

Schablonmålning

Stannade vid den schablonmålade ladan i Knyssla, Rengsjö.



Det var svårt att undvika att se den med den här belysningen. Den målade ladan är både rolig och vacker. Men belysningen förtar det hela något, den är inte precis känsligt diskret. Det är andra gången jag ser den i kvällsljus. Den första gången åkte jag buss och kunde inte stanna, denna gång var jag min egen chaufför och rattade fram till detta tänkta varumärke för hälsingsk stolt tradition.
.
.

8 oktober 2013

Nu må vintern komma

Nu har innanfönstren satts på plats på övervåningen. Först fönsterputsning...
... och sedan kom "mossan" på plats. Den "mossa" som jag använder är renlav och lite islandslav. Lavarna suger upp kondens så att rimfrost inte ska uppstå på rutorna i så stor utsträckning.
Då innanfönstren satts på plats ska Dixi fönsterremsor klistras över springorna runt fönstren.
Remsan blöts och klistras på plats. Med en torr trasa trycks den fast ordentligt.
Jag tycker mellanrummet med lavar är som ett litet tittskåp eller ett naturaliekabinett med lavar, kottar, barrnålar och kanske någon barkflaga. Naturprodukter alltihopa.
Sådana här fönster fanns i hela huset fram till 70-talets början. Nu finns de kvar på övervåningen vilket jag uppskattar mer än de kopplade fönstren på bottenvåningen.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...