19 november 2014

Om att jämföra och jämföras

En önskedröm för många även förritin var att bo i ett slott, herresäte, herrgård. Idag finns "herrgårdsbyggnader" att välja i typhuskatalogerna.  Man vill och ville bo ståndsmässigt. Till och med i sin egen stora fina bondgård målade man ett slott i salen. Människan strävar, uppåt sägs det, mot något hon tror är bättre. I detta ingår att hon måste jämföra sig med andra.
Västerbottnisk väggmålning från 1854.
Någon herrgård har vi inte i byn. Inte ens något som liknar en sådan. Närmaste herrgård finns vid Olofsfors bruk. Att vara nöjd med det lilla hus man har kan kanske reta de som därmed inte lyckas imponera med att bebo en större byggnad.
En mäklarannons dära Vall´n talar om en "Herrgårdsliknande bostad" med ett unikt boende som sägs ha renoverats smakfullt - allt för bättre läge i försäljningssyfte. Förlagan ska vara en herrgård i Skåne. Allvarligt talat har jag svårt att ta detta på allvar.
Fortfarande är pangbygget svårsålt trots att det hävdas att det är en herrgårdsliknande bostad. I mina hemtrakter växer inte herrgårdar på träd :-) Jag ler litegrann åt benämningen. (Och rotar lite mer i byggnadens historia. Det var ett par av den tidens och traktens kulturelit, ett lärarpar, som lät bygga huset. Det var nog ett praktbygge för den här trakten.)

Jag minns en händelse från min barndom som normalt var väldigt ljus. Jag och min lekkamrat gick i var sin skolklass, jag var den äldre och gick detta år i tvåan eller trean. Vi fick betyg från årskurs 2. Efter att vid skolavslutningen ha sjungit "Sommarmorgon" i EFS bönhus som låg intill skolan, fått betyg i klassrummet eller hur det nu gick till just detta år, gick vi två skolkamrater hem i våra finklänningar med finskor. Jag hade inte öppnat betyget, jag var tydligen en liten flicka med viss självkänsla och tyckte inte det var så viktigt att öppna betyget förrän jag kom hem. Betyget var inget som oroade mig. Vi gick hem till min lekkamrat, hamnade i köket där hennes mamma var. Minns inte exakt vad som sas men tant X frågade om mitt betyg. Jag berättade att jag inte inte öppnat kuvertet och tittat efter. Då slet tant X kuvertet ur min hand, öppnade och granskade mitt betyg. Sen vek hon lugnt ihop det och lade det tillbaka i kuvertet. Som barn tyckte jag väl att det var lite konstigt men vuxna sa man inte emot, vuxna visste vad de gjorde, de hade rätt. Så var det på den tiden.

Långt senare har jag tänkt till. Förstår, men accepterar inte att man jämför och placerar barn i facken godkänd eller icke godkänd.

Det är för många människor viktigt att placera in sig och sina barn i en hierarki - även i en liten, liten by där alla lever på samma nivå. Jag förmodar att min lekkamrat har haft press på sig att "bli någon", att visa framfötterna. Något jag aldrig känt själv från mina föräldrar som aldrig krävde, tyst eller uttalat, att jag ska höja mig över min klassbakgrund, min socioekonomiska plattform. Jag har haft stöd men ingen press. Men det innebär även att jag aldrig kunnat få hjälp av mina föräldrar eftersom de inte hade kunskapen om vad de olika högstadieinriktningarna innebar, eller de olika gymnasielinjerna. Och minst av allt vad högskolevalet jag gjorde innebar. Vad gör en arkitekt? Ingen förebild fanns i bekantskapskretsen eller för övrigt. Jag tackar mina föräldrar presumtivt att de inte krävde att jag skulle höja mig över min bakgrund, över deras egen situation. Kanske är det därför jag länge varit en i mängden bland de jag känner här i byn och att jag inte vänt hembygden ryggen. Det kan lika väl hampa sig så bland klassresenärer.

Hembygden känner jag till och människornas bakgrund. Men jag har också tillskansat mig ett annat tankesätt, vilket gör mig lite eljest. Det har jag märkt ofta de senaste 10 åren, även bland jämnåriga med högskoleutbildning som valde att bo kvar. Om detta finns mer att berätta. Framöver.

Nedan tidigare skriverier som berör den både stimulerande och frustrerande tillvaron.
Att vara sista generationen i släkten som vuxit upp med en jordbrukartillvaro.
och  Att att jämföra levnadssätt.
.
.

2 kommentarer:

  1. Bra mycket som jag själv känner igen mig i om uppväxten. Men till skillnad fick jag budskapen från mina föräldrar redan som liten och genom hela tiden (även som vuxen) att jag inte vara lika bra som "alla andra".
    Typ: "se på helena, hon är duktig, titta på catrin så ska en riktig dotter vara, se på....mmm...mm.....du har förstört mitt liv när du föddes!!! (hojtat till ett litet barn.. en tonåring)
    Allt gick ut på att jag var det sämsta av det sämsta av det ..
    (mina föräldrar hade vanliga grovarbeten)

    Ända sedan jag var litet barn har jag älskat vackra saker. Och haft ett slott (!) som en äkta känsla från hjärtat. Inte för att det att äga/bo på ett slott ger makt eller något sånt, utan för att jag tyckt om dess utseende, historien och känslan omkring dem. Jag kände liksom att jag hörde hemma där....trots allt annat.
    Kanske ser andra det som befängt men jag är faktiskt fortfarande förtjust i slott, utseendet, stenarna valvbågarnas konstruktion historien som är tät som en färggrann dimma att ses av dem som kan se, som har fantasi och förstånd.
    Att sitta vid elden vid en öppenspis som är så stor att jag skulle kunna parkera min 23 år gamla bil i den, på långsidan....elden som knastar, gyllenlädren eller de huggna stenarna som flimmrar sina bilder genom århundraden...hundarna som ligger invid mina fötter och jag är ett med alltet och historien och har vetskapen och /önskan/ att föra detta vidare, århundraden framöver.

    Inte fick jag det här med min uppväxt, inte heller genom skolan, men...jag har känslan, vet inte vart den kommer ifrån.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var ingen glad barn- och ungdomstid du har haft minsann.
      Jag tycker också mycket bra om slott och herresäten, har besökt många både här i landet och utomlands. Där finns oftast det yppersta av smak koncentrerat, det senaste för sin tid. Arkitekturhistoriskt är det de första byggnaderna som visar upp sin tids stil o byggteknik.
      Men för mig är det absolut inte viktigt att själv bebo en sådan byggnad. De klarar lättare omvälvningar i samhället, det är de små människornas hus som förfars och rivs och därmed kommer att bli svåra att finna exemplar av i framtiden. Lika mycket historia finns där - men en annan än herrgårdarnas :-)

      Radera

Tyck till om du vill...