21 oktober 2020

Allt ljus på de obesuttna

Jag körde hem igår genom ett vackert landskap från ett herrgårdsuppdrag. På radions P1 sändes Vetenskapsradion Historia med ett avsnitt som hette På Bellmans bakgata  . Det pratades intressant trädgårdsarkeologi från Stockholms Södermalm MEN det som fick mig att tyst jubla var när temat, knappt 28 minuter in i programmet, kom att handla det som intresserar mig än mera - nämligen de obesuttnas historia.

"Om hur arkeologer ska kunna bli bättre att hitta de fattigas kulturarv. För vid sidan av slott, borgar och hallar finns torpen och backstugorna som utgör ett fortfarande okänt kulturarv som angår oss alla."

I programmet nämns att hembygdsföreningar har bra överblick vad gäller de obesuttnas, den icke markägande befolkningens historia och boplatser.

Men hur går det då när en bygd saknar hembygdsförening och ingen har koll på var de fattiga, de icke markägande invånarna bodde, känner inte till torplägenheternas belägenhet osv. Den som följt bloggen Timmer & Masonite vet att det är dessa små människor jag intresserar mig mycket för.

I mina tankar kom under radioprogrammets gång bland annat detta enkla båtsmanstorp på Hammar´n i Lögdeå där Ida Hörning föddes 1841 som yngsta barn till rotebåtsmannen Jonas Hörning (född 1806) och hans hustru Eva Brita Mattsdotter (född 1808). Det kan man läsa om HÄR. Bild ur byaboken.

År 2015 gavs platsen för båtsmanstorpet namnet Rita-skogen. Men varför? Varför? Namnet Hammaren fanns ju redan just för den platsen. Rita är 60+ och bor i ett hus från 70-talet några meter från båtsmanstorpets plats - kommer benämningen med anknytning till henne att finnas kvar om 100 år? Knappast ens om 50 år.

Varför frakta bort resterna av det timrade torpet utan att sätt upp en stadig och hållbar skylt med berättelsen att här låg en gång byns båtsmanstorp och kanske vilka som bott där. Varför inte bevaka det kulturhistoriska intresset?  

En av de två som ansökte om Leader-pengar till projektet satt /sitter i byastyrelsen och borde väl ändå känna sin hembygd som född och uppvuxen i byn. Kanske är jag hård i min bedömning men jag ser så många liknande fall i trakten. Ingen dokumentation, ingen respekt för tidigare liv, snarare verkar man skämmas över det liv som många levde här en gång. Historien är man inte är stolt över utan vill glömma eller gömma undan - TYVÄRR. Fattigstackare vill man inte minnas - precis som nämns i Vetenskapsradion Historias program. Historien utplånas, Norrland utarmas. Det är annorlunda på platser i Mellan- och Sydsverige! Det gör mig ledsen men också arg. Har inte våra anfäder, våra föregångare rätt till ett anständigt minne?

Vägen från fastighetsmagnaters herrgårdar till tanken på obesuttna båtsmän knyts samman i ett radioprogram och jag gläds över att den arkeologiska inriktningen håller på att förändras. Kanske även kulturmiljöforskningen. Till min bygd har inte detta nått (ännu): här rivs, ruttnar, markbereds och tystas det egna kulturarvet ner.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tyck till om du vill...