Höbärgning i byn på 1900-talet

Som jag fått det berättat och visat för mig som vuxen, användes olika tekniker för att bärga hö under 1900-talets första årtionden här i byn. De lägdor som kallas nylägdor, det vill säga de som  plöjts, harvats och besåtts med korn eller havre och kanske även höfrö för påföljande år, och som gav god skörd då de befann sig tidigt i växelbruket, dessa lägdor hässjades för att det kraftiga gräset skulle torka bra. Det var på 1920-talet man började hässja hö och då använde man stånghässjor som jag kan se på äldre foton. Morfar var mån om att "setfoten" kring hässjan skulle vara noggrant räfsad. Där skulle inget utspritt hö ligga.

Under 50-talet införde pappa linhässjor. Som linor användes tjärade hampasnören. Det är den typen av hässjor jag själv minns från somrarnas slåttanna. Någonstans finns en VHS-film från 90-talets slut som jag spelade in där pappa visar hur gången är när en linhässja sätts upp. Hässjorna står alltid i öst-västlig riktning här i trakten.

Nylägden gav mer skörd än gammlägden där hö skördats under flera år efter senaste plöjningen och utarmades allt mera innan den plöjdes ånyo.

        Stånghässja tidigt 1950-tal                                      Linhässja 1970 utan linor pga höladning.

Innan man började torka hö på hässjor, som är en 1900-tals företeelse, torkade man "på bredden" (tôrke på bredda). Och det var så man fortfarande gjorde med gammlägden då mamma var barn.

På morgonen slog man höet med lie. Varje slag fick ligga ett tag. När slaget torkat på ytan rörde man upp det, det vill säga att flera slag räfsades ihop till en fluffig sträng som fick torka.

På eftermiddagen "tvitte" kvinnorna. Det innebar att räfsan användes för att bre ut allt hö, sprida det så att det skulle torka i solen. Det var kammen på räfsan som användes. I mammas barndom gjordes detta på "gammlägder".

Innan kvällen förde man ihop höet igen till en sträng och av den gjordes flera "seten" Man "sete" för att undvika att dagg (och regn) förstörde höet. På morgonen kastades "setena" ut med harvtyget (räfsskaftet) igen för att torka ytterligare. Så höll man på tills höet var torrt. Gissa om fröerna föll till marken...

När allt hö var torrt räfsades/föstes strängen ihop med räfsskaftet till en "dyscha". "Dyschorna" fördes med skrinda till hölage (höskullen)

 

Detta var att torka "på bredden".  Det var endast på gamla lägdor morfars familj gjorde så, på nya lägdor (dvs nyligen plöjda och sådda med korn/havre och kanske höfrö) hade man börjat hässja med stånghässjor på 1920-talet.

 

Räfsning under olika decennier. På sista fotot hässjning av hö på linhässja. Pappa spänner ännu ett linvarv med dubbelt halvslag.

Höladning ute Aspänge´ (utmark där två hölador fanns)

*** 

 Museala hässjor

Jag tror faktiskt att jag är den yngsta i byn som varit med om småbrukets göromål utan mycken maskinhjälp eftersom mina föräldrar hade kvar jordbruket ända tills jag var 15 år vilket jag är stolt och glad över. Alla andra hade lagt ner jordbruken före oss utom två bönder som då börjat med större jordbruk där t ex hässjning inte ingick. Skulltorkar och snart nog plastat ensilage och balar tog över. Det är inte så märkligt att jag intresserar mig för de här kulturfrågorna, för etnologi och folklivsforskning, då dessa handgripliga göromål vid ett småbruk är försvinnande vetskap. Snart nog är allt enbart smal akademisk kunskap från att ha varit bred praktisk kunskap. Numera kan jag se några få hässjor när jag sommartid rör mig runt i Sverige - men det är nostalgihässjor i det stora hela. Som ovan från Jamtli i Östersund. Det är inte längre ett årligen återkommande MÅSTE för att få mat till hushållet.

 

***

Lieslåtter och traditionell hässjning i Orsa

Detta är en film tagen vid en workshop om lieslåtter och traditionell hässjning i Orsa. Anordnad av nätverket Svenska kulturlandskap den 15 -16 juni 2016. Roland Öjeskog berättar och visar hur det nyslagna höet tas om hand under hässjningen på denna plats.