Fornlämning

Det har ibland hänt sedan jag flyttade ut från storstan att jag upplevt att jag betraktas som ett ufo, som en fornlämning, som något i otakt med tiden utifrån andras sätt att betrakta mej Det handlar om både släktingars och bekantas värderingar. Någon som inte hänger med i boendets modetrender. Som vägrar elektrisk espressomaskin  ;-)
Det handlar om grupptillhörighet. I en storstad är det helt enkelt lättare att hitta likasinnade än på landsbygden där färre människor bor och likriktningen i tyckande är större och mer stressande.

Men framhärdar man med att inte anpassa sig till rådande förhållanden, det som det stora flertalet anser vara trendigt, har samhällsnormen förändrats och man inser att man lever helt up-to-date. Då är jag inte fornlämning längre om jag eldar med ved i vedspis, kakelugn och kamin,  har kvar de gamla enkelfönstren med innanfönster, köper föremål och byggnadsdelar secondhand, har elspis med järnhällar, använder beprövade byggnadsmaterial och färgtyper, torkar tvätten utan elektricitet, föredrar ett gammalt timmerhus framför ett nytt kataloghus, valt bort diskmaskin och många andra elektriska apparater, undviker kanske att flyga i möjligaste mån, komposterar och odlar utan konstgödsel, använder lukt och smak för att kontrollera färskvarors användbarhet...

Gruppen som börjat leva enligt de här premisserna har blivit större, särskilt bland yngre. Att veta att man gör riktiga och viktiga livsval känns stimulerande. Det handlar om kulturell grupptillhörighet. Om av kunna leva avslappnat.