Synsättet inom restaureringskonsten har svängt mot att patina ska bevaras, den är värdefull. Mänsklig aktivitet ska inte utplånas. Vacker nötning och skavning genom användning får de traditionella materialen som massivt trä, sten, lera, linoljefärg, limfärg, kalkfärg, slamfärg, äggoljetempera, järn, murtegel mm.
En gammal nött tröskel brukar nämnas som exempel på något som är värt att bevara, en detalj som bör lämnas orörd vid en en renovering och självklart vid en restaurering.
Men sådan är inte verkligheten. Idag slängs vackra material och interiörer ut. Parkettgolv med tjocklek fullt möjligt att slipa ersätts med ett laminatgolv (plast som ska likna t ex parkett). Färg med beteckningen väggfärg, takfärg, snickerifärg kletas på utan att köparen tagit reda på vad den innehåller. Gamla träfönster och dörrar/portar byts utan urskiljning trots att det vore både billigare och vackrare att renovera dem. Och just nu hjälper staten till genom att året ut ge ett 50%-igt ROT-avdrag för t ex fönsterbyten.
Jag började arkitektutbildningen samma år som det Europeiska Byggnadsvårdsåret gick av stapeln. Det är i år 50 år sedan, alltså jubileum. Sakta, sakta började äldre byggnader framstå som värda att bevara. Jag minns hur mager den valbara kursen i "Varsam ombyggnad" var som jag och några ytterst få till valde att läsa på KTH när den började ges. Men kursen fanns! Bara det! En långsam ändring var på gång.
Har allt sedan utbildningen och den första anställningen som utexaminerad sökt mej till arkitektkontor som haft inriktning på restaurering. Och de var inte många på den tiden.
Tre år efter Byggnadsvårdsåret startade 1978 en restaureringsutbildning vid Konsthögskolans
Arkitekturskola, "Mejan". Där blev Ove Hidemark som även startade utbildningen, professor i Restaureringskonst 1986. Tre år senare sökte jag mig dit och fick till livs det jag saknade på KTH. Äldre byggnadstekniker och material, genomgång av olika synsätt inom restaureringskonsten och de människor som format dessa, historisk inblick i byggnadstraditioner inom olika samhällsklasser och landsändar samt de influenser som skapat traditionerna. Efter det gick jag vidare till en internationell restaureringsutbildning för arkitekter, byggnadsantikvarier och civilingenjörer.
Trots de kunskaper om äldre bebyggelse som vi människor skaffat oss använder vi naturens resurser som de vore oändliga. Att spara,
cirkulera, återanvända börjar bli aktuellt men det är lång väg kvar. Hus
och byggmaterial t ex - låt dem ingå i en cirkulär ekonomi. Under min arkitektutbildning menade man att en byggnads livslängd
är så kort som 70 år och nu påstås den vara bara 50 år. Hur dåliga
material använder man i byggena? En äldre byggnad kan ju bevisligen stå i hundratals år.
*
Så hela mitt yrkesverksamma liv har jag ägnat vårt byggda kulturarv och blir självfallet oerhört ledsen då jag ser hur vi behandlar det som är värdefullt. Och kulturhistoriskt värdefulla är inte endast slott och herrgårdar, Roms ruiner eller Visbys för den delen (som jag arbetat med under flera år) utan lika mycket de lador som fortfarande står kvar i norra delen av landet. De senare är så mycket skörare då de inte värderas av ägarna där de står utan funktion.
Men glad blir jag av att ser bra restaureringar/konserveringar utan åthävor, projektledare med förståelse för gamla byggnaders kvaliteter, hantverkare med god utbildning som gjort en fullgod insats (inga byggmontörer), och privatpersoner som insett vikten av fördjupad byggnadsvård. Så visst har kunskapen höjts under de 50 år som gått och utbildningar tillkommit som följd av förändrade synsätt på vårt byggda kulturarv. För närvarande är det fokus på bland annat vårt lands ödehus.
.jpg)
