Vådan av djurplågeri - en tingsrättsdom från 1840

Långt tillbaka i tiden hade bönderna att släppa till hästar till den statliga skjuts-verksamheten som skedde via gästgivarförordningen. Avståndet mellan gästgiverierna skulle inte vara mer än 2 mil, den sträcka en häst förväntades utan problem forsla resenären med god hastighet.

Min farmorsmorfarsfar var inte undantagen från att hålla gästgiveriet/staten med häst. Den 26 september år 1840 föll en tingsrättsdom som fällde en präst för vårdslös körning med hästskjuts. Den som stämt prästerna var denne min släkting.

Bild härifrån.

No: 12

Utdrag af Domboken hållen å Lagtima Ting med Nordmalings och Bjurholms Socknars Tings­lag uti Tingshuset vid Nord­malings Kyrka 8 Maji 1840.

S. D.
Till Tinget var utfärdad en så lydande stämning, på begäran af Bonden Pehr Nilsson i Rönholm varder härigenom Herr Prosten E.G. Oldberg, och vice Pastorn Herr Johan Lundström härigenom kallad till Nordmalings och Bjurholms socknars nästinstundande Lagtima Ting som tager sin början den 16de förstkommande Martii, Uti Tingshusen å förstnämnda Sockens kyrkoplats.
Lagtima Ting som tager sin början Martii Där kärandens påstående blifver att Svarandena måtte kännas och förpliktas skyldig ersätta Den skada som honom att därigenom att desse Herrar den 3dje augusti förlidet år alldeles vårdslöst och tillika nog olagligt handterat hans hästkreatur på deras resa å nemde dag med tvänne bets åkdon, emellan Afva och Grundsunda kyrkovall, hvilken skada käranden vid skeende Rättegång både gen­om vittnen och räkning, anhålles få uppfylla äfvensom att kär­anden förbehåller sig derunder fri och öppen talan, som han der­under kan finna sig befogad andraga, Ersättning för åtvungen Rättegångskostnad yrkas.

Nordmaling den 15de Februari 1840.

Lösen
1:6 s
Cta. Sigl. 8 s
Bil. t. Stqn.6 s
Sa: En RD 20 skill.

***

Bonden Pehr Nilsson i Rönholm ------------------got mot deras frejd att påminna, fingo framträda och aflägga sanningsed därefter de, påminte om edens vigt och värde, hördes hvar för sig och förmälte:

P. Grundström:
Att en dag i augusti månad förlidet år då vittnet varit ute på ägorna, hade vittnet sett en Vagn komma utåt vägen med en så ohejdad och oförsvarlig att vittnet trott det hästarna skenat, hvarföre vittnet också gått fram till Landsvägen men då sett att någon sådan fara icke var å färde och att Prosten Oldberg satt uti Vagnen, som kördes af Pastor Lundström vittnet hade ock förmärkt att den ena hästen legat mycket på sidan och då de resande kommit fram mot en backe hade Lundström stigit af och sett om hästarna eller seldonen, men sedan han åter uppstigit hade det i fullt språng burit af uppföre backen, vid hennes öfra ända Lundström åter hållit stilla ett par minu­ter, vittnet hade dock ej sett att Lundström slagit hästarna och har vittnet någon tid förut skådat Kärandens häst som då var frisk och färdig, kännande vittnet ock att hästen var uti femte eller sjätte året samt ett godt kreatur.

2o Pehr Pehrsson:
Att vittnet biträtt då hästarna vid ifrågakommen färd från Afva Gästgifvaregård spändes för Prosten Oldbergs Vagn, och hade vittnet då icke kunnat märka hvarken något fel på hästarna eller att de drogo ojemt, upplysande vittnet att kärandens son vid afresan kört hästarna.

3o Petrina Sofia Ersdotter:
Instämmer hufvudsakligen i lika berättelse med förra vittnet.

4o Johan Öhrman:
Instämmer i lika berättelse med Grundström dock att Öhrman vill hålla före att Lundström första gången stadnat hästarna i själva Backen och att vittnet icke känner egenskaperna hos Kärandens ifrågakomna häst eller kan uppskatta dess värde.

5o Johan Eric Ericsson:
Att vittnet, som förlidet år tjänade uti Grundsunda prostgård, då Prosten Oldberg Sommaren sistlidet år ditkom på besök, på afstånd bemärkte färden och funnit att Pastor Lundström, som skött tömmarna, kört ganska hårt och häftigt samt lika fort upp­före de Stora Backar hvilka äro därintill, som utåt vägen.

Vid framkomsten till gården hade vittnet hjelpt Kärandens Son att från­spänna hästarna, som voro mycket svettiga och hade Kärandens häst då funnits så till vida ofärdig att ena fotleden varit mycket svullen och öm så att hästen icke haft magt att stöda sig på den, och hade skinnet på det svullna stället icke varit afskafvet.

Berättelserna upplästes och erkändes hvarefter Pehr Pehrsson och Petri­na Sofia Ersdotter, Hvilken sistnämndas fader rådde om den andra häst­en Som gick för Vagnen vid ifrågakomna tillfälle, ehuru hon icke åtföljt, bägge på sin ed togo att de, som ofta tillförene och då vid försättningen sett Kärandens häst, aldrig varseblifvit att han haltat och att hästen som icke var gammal, nu är nästan obrukbar, deruti Nämndeman Eric Bagger i Sunnansjö på gifven anledning instämde under förklaring att han, som serskildte gånger nu sedermera skådat hästen, icke skulle vilja för den gifva tio riksdaler Banco.

Johan Eric Ersson tillade sin berättelse att efter hans fulla öfver­tygelse hästens haltning ovillkorligen härledt sig från senans sträck­ning, på grund af hvilka upplysningar Pehr Nilsson yrkade att med Ett hundrade riksdaler riksgälds blifva ersatt för den skada, som hästen åkommit och för rättegångskostnaden, hvilket Lundström bestred under förmenande att hästen förut varit halt. Vittnet fordrade betalning för sin inställelse och förständigades det Härads Rätten ville innan Tingets slut Utslag i saken meddela.

 

Bild härifrån. 

No:145  

Den 26te September

S. D. företog Härads Rätten till afgörande målet, som den 2dra dennes förehades emellan Bonden Pehr Nilsson i Rönholm Kärande samt vice Pastoren J: Lundström och aflidne Prosten E.G. Oldbergs öfrige Sterb­hus delägare Svarande om ersättning för en för Käranden under skjuts­ning skadad häst, och afsade efter enskild öfverläggning följande

Utslag­

Hvad ransakningen innehåller har Härads Rätten i öfvervägande tagit, och alldenstund sammanstämmande vittnen intygat Pehr Pehrsson och Petrina Sofia Ersdotter: att ifrågakomne häst så väl då den spändes för den Vagn Prosten Oldberg och Lundström begagnade som tillförne varit frisk och färdig, utan att något fel i den skönjas kunnat:
Grundström, Öhrman och Johan Eric Ericsson: att Lundström som då de åsågo färden, skött tömmarna, kört med en alldeles oförsvarlig fart och med lika häftighet uppföre svåra backar som utåt jämna vägen: Johan Eric Ericsson; att hästen vid framkomsten till Grundsunda varit så fördärfvad att den inte mägtat stödja på -----           ------ström, som körningen förestått, ensam måste anses vållande till den timade skadan, Härads Rätten, med öfrige svaranders fri­kännande från ersättning, dömer Pastor Lundström att i skadeersätt­ning utgifva till Käranden Ett Hundrade Riksdaler Riksgälds Sedlar samt att godtgjöra dels Kärandens inställelse och umgälder på stäm­ning och Domlösen med Fem Riksdaler Banco dels vittnens Tings upp­vaktning, Nämndemannen Grundström med Tre Riksdaler, Pehr Pehrsson med En Riksdaler sexton skillingar, Petrina Sofia Ersdotter med En Riksdaler sexton skillingar, Öhrman med Två Riksdaler och Johan Eric Ericsson med Två Riksdaler alt sistnämnde Banco mynt.

År och dag som ofvan.

På Härads Rättens vägnar

Joh. Dav. Helleday

***
S. D. betyder "samma dag". (Domen är transkriberad av min far.)
***

Det finns en långdragen backe strax norr om Grundsundavallen. Enligt min far är det den som beskrivs i domen. Där har jag åkt och kört bil många gånger. Med bil upplevs inte uppförslutan stor. Backen finns längs gamla Kustlandsvägen som senare blev Riks13. E4 drogs senare utanför Grundsunda med kyrkan och den fristående klockstapeln.

Klicka för större kartbild o text.

Denne bonde vågade alltså gå emot maktens män och kräva sin rätt. En skadad arbetshäst och dragare var en stor förlust - jämför med en rejält krockad bil/traktor i dagens läge. Att dessutom djurplågeri förelåg med kyrkans män som utövare kan ju tyckas dubbelt tragiskt. Och som så ofta, nu som då, var det inte chefen (prosten) som dömdes utan hans underordnade (pastorn).


I Herdaminnen för Härnösands stift finns minnen ett antal präster nedtecknade  (Luleå stift dit Nordmalings församling numera hör, bildades 1904):

"Erik Gustaf Oldberg (1816-40), f. 11 maj. 1761; son till khden Andreas Oldberg i Indal i hans 1:sta gifte. Stud. 1780, prästv. 8 aug. 1784 till kom.adj. i Tynderö, men blef genom byte sin faders adj. i Indal 20 dec. s. å. och nådårspred. efter hans död 1797. Past.ex. 1800; adj. i Ljustorp 1802 och nådårspred. därst. 1805; utn. komm. i Burträsk 7 aug. s. å., tilltr. 1806; khde i Nordmaling 3 juli 1816, tilltr. genast; präst- mötespredikant 1817.

Han omtalas såsom en stor kraftig man med väldig stämma, den där med handkraft och piska, som han höll dold under sitt skrifbord, lärde Nordmalings allmoge höflighet. Tjänstgjorde ock såsom en ordningens upprätthållare vid marknaderna, så att då khden Oldberg sågs i antågande, stojet tystnade och bråkmakarna försvunno. Var mera fruktad än omtyckt och låg stundom i delo med sina församlingsbor. Vid en nattvardsgång hade han förbigått socknens postmästare Brändström, hvarför han äfven stämdes, men innan tinget inföll, inträffade att postmästaren omkom under en jakt, hvarför onda rykten om prästens delaktighet däruti kommo i svang, ehuru saken med målsägarens död förföll.
Då en församlingsbo fänrik Joh. Unander skulle begrafva sin första hustru 3 jan. 1819, hade han på grund af den ovänskap, som rådde mellan honom och kyrkoherden, hemställt att komm. Klockhoff skulle förrätta jordfästningen, men pastor ansåg sig i hänseende till sin ämbetsställning därtill själfskrifven och började jordfästningen, då den hetlefrade fänriken rusade fram, skuffade undan khden, ryckte skofveln ur hans hand och uppmanade komministern att fullfölja akten. Oldberg afled 4 maj 1840."

Bild härifrån.

.

.

På sparktur

Lilla familjen gör en sparktur längs Riks 13 (samt Kustlandsvägen, de sammanfaller här) och jag kan väl knappt ha fyllt 5 år. Jag får skjuts och är iklädd min favorit - den gröna lottapälsen med fårskinnsfoder.

 

Pappa tar bild på mamma och mig med vår utmark i bakgrunden. En remsa mark i Aspänget med två lador, en timrad från 1878 längst bort mot bäcken och en i regelkonstruktion som stod på trumman tvärs över stordiket som löper tvärs över många av skiftena här. Så här ser det inte ut idag kan jag meddela, rågrannen har låtit delar av skiftet växa igen och resten har planterats med gran. I fonden syns åsen som är en förlängning av Hallberget och ett par bostadshus framför. I ett av dem bodde Olga och Frans. För övrigt kan man se hur många hölador som fanns då. Av våra två lador i Aspänget är den timrade flyttad 1991 och den andra revs då stordiket grävdes om i hela sin längd. Det var den period då jag bodde utomlands, jag minns ett brev med en fotografi på den flyttade ladan med båda föräldrarna stående vid sidan om, glada över att de sett till att bevara denna enkla byggnad.

Här är samma sparktur och jag tror att pappa och jag står på andra sidan vägen med platsen för Sofias jala och platsen där á lill-Emma bodde fram till 50-talets början då huset revs. Jag hann aldrig se det men med tanke på pappas historieintresse kan jag mycket väl tänka att han ville bli förevigad med sitt barn (jag var ännu enda barnet) vid denna anrika mark :-) Om á Norrbys-Soff , á lill-Emma och andra som kan ha bott i torpet som låg här ska jag skriva om då tid finns, för det ligger mig varmt om hjärtat. Någon har lärt mig att respektera min hembygd och dess historia.
.
.

Infrastruktur

Här banas väg för den ökande trafiken. Det är 1960-tal och bilismen fortsätter att öka. Både privatbilism och transporter ökar markant. Riksväg 13 som inte ens är 20 år gammal behöver ersättas av en bredare led som skär rakt genom landskapet för snabbare framfart.

Pappa och jag är på väg med cykel till farmor i Rundvik men vi tar svängen förbi Lögdeälven för att se på bygget. Här står jag nedanför i leran medan pappa klättrat upp på brobygget. Fotot är taget mot söder. Hur i all världen vi tog oss härifrån till Rundvik på enklaste sätt, är inget jag minns. Lite mödosamt borde det ha varit :-)

Den nya bågbron över älven höll samtidigt på att anläggas. Sådana här bågbroar försvinner i ganska rask takt och ersätts av betongkonstruktioner på fundament. Så är även denna bro utbytt. Timmerbilar, som lastat för högt, gjorde att en timmerstock stötte mot nedersta tvärbalken och slogs av släpet med fara för bakomliggande bilar. Har jag fått en livfull skildring av en som klarade sig. Sedan några år tillbaka har E4 även blivit 1+2 väg med mitträcke. Undrar om jag lever då ytterligare en ny infrastruktursatsning görs genom länet?

Broar har tydligen intresserat min far i hela hans liv. Här har han fotograferat när bron över Lögdeälven höll på att byggas i samband med att Riks 13 anlades. Båda bilderna är tagna mot norr och Mo. Här är vägsträckningen ny och inte samma som gamla Kustlandsvägen som låg lite längre till vänster. Denna bro ska kommande år förstärkas för att klara ytterligare belastning, dvs tyngre trafik ska kunna passera genom byarna.

Utflykt till Tallbergsbroarna hörde till ibland, särskilt sedan jag tagit körkort. Den av betong är sedan 1990-talets mitt ett av de två byggnadsminnen som finns i kommunen.

Pappa och jag hann åka både Öresundsbron och bron över Stora Bält innan hans liv slutade. Det var minnesvärt även för mig men mest för att det var hans önskemål och för att han berättade om sina tankar kring de där landförbindelserna. Själv har jag skaffat ett eget förhållningssätt till infrastrukturer som delvis är annorlunda.
.
.

Riks 13

Trafikverket sände ut kallelse till samrådsmöte inför en ombyggnad med förstärkning av Riksväg 13 genom bygden. Det kommer att påverka flera av oss med mark mot riksvägen. Jag fick ett brev daterat den 13 januari detta år men kunde inte vara med på mötet med TRV. Synpunkter kan man lämna ändå om man vill.

Trafikverket region Nord skriver att man satt som övergripande mål att föreslå åtgärder att: ”Skapa en framkomlig väg, där huvudsyftet är att utöka väg 573/väg 573.01 funktion, som primär omledningsväg vid tillfälliga stopp på väg E4 och där speciell hänsyn ska tas till områdets höga natur och kulturvärden, för att minsta möjliga skada ska uppstå vid kommande åtgärder”.

Jag har av min hjälpsamme kusin fått tag i foton från tiden då riksvägen byggdes här genom byn. Här ovan ses grustäkten ôppe Degermyra. Den stora täkthålet finns kvar om än igenslyat. I samband med att grustäkten exploaterades försvann ett torp som stod där. Pappa försökte visa mig var det stått men int en enda hörnsten såg vi. Själv påstod han sig ha sett att minst en hörnsten funnits kvar tidigare. Den siste som bebodde torpet med sin familj hette Anders Öberg och torpkontraktet finns kvar. Det var min morfarsfar som hyrde ut det.

I den här täkten, som går över ganska många skiften, har samlats skräp och skrot allt sedan 40-talet. Bilvraken är dock bortfraktade men i övrigt visar det rätt väl hur lite naturen ibland värderas i en liten norrländsk by. Som liten fångade jag grodyngel här utan att inse varför vatten samlades där. Det var roligt att se grodrom övergå till simmande yngel och sedan hoppande minigrodor.

Det här vara ett fordon som användes vid vägbygget.

Det jag kan utläsa ur Trafikverkets förstudie är att bysamfälligheten i hembyn lämnade in synpunkter 2013-01-17. Det är ett drygt år sedan!!!  På årsstämman den 6 maj sades inte ett knyst om kommande vägarbeten eller inlämnad skrivelse, inget redovisades. Är detta inte konstigt? Att inte informera alla på stämman om vad som är på gång och vilka synpunkter styrelsen lämnat ifrån sig samt protokollföra detta??? Riktigt märkvärdigt underligt enligt mitt sätt att se. Stämman är ju till för att informera och dryfta hemmansägarnas gemensamma ärenden.

Att däremot ta en halvtimme av tiden för att påpeka hur otroligt vidrigt mitt engagemang mot vindkraftsprojektet har varit - detta ansågs vara viktigare än att informera om det som gemensamt berör byn. Och det var inte endast jag som engagerade mig mot denna exploatering av vår natur om nu någon trodde det. O nej! Naturligtvis stod La Famiglia i fronten för detta, nu med den unga fjärde generationen på plats (f. -93) för att lära sig hur man gör för att racka ner på en enskild individ för att kunna behålla makten och hålla alla skrämda så de aldrig ska säga ett knyst, bara lyda. Jojo. Det är riktigt skrämmande hur lätt det är att styra människor utan egen självtillit. Jag tänker på 30-talets Europa av någon anledning  :-(

Nå, detta skrev samfällighetsföreningen till följd av TRVs planer redan den 17 januari 2013:
1. Viktigt att förstärkning och pålningsarbeten nedströms bron över Aspan blir korrekt genomförd eftersom det uppstått strömvirvlar vilka eroderat åkerkanten och medfört omfattande sättningar/sprickor ca 100 meter nedströms bron över Aspan.
2. Av- och påfarter korrigeras till vägen, samt att viss breddning av vägen i anslutning till postlådor och busskurer är önskvärd.
3. Ett antal vattenledningar finns nedgrävda under väg 573 som måste beaktas.
Två personer från varje by föreslogs som kontaktperson gentemot Trafikverket.

Det vore väl bra för oss alla i byn att få veta vilka dessa kontaktpersoner är, eller... Det är så många fler än jag i byn som inte informerats av samfällighetens styrelse.

Jag förstår det här med milstenens lagning lite annorlunda i skenet av att det faktum att vägen ska åtgärdas. Vägens kulturminnesobjekt finns uppräknade och markerade, bland annat fyra milstenar, objekt som ingår i vägens kulturvärden.

Det här med att få information i efterhand ska jag behandla mer snart. Jag var fem år då jag första gången var med om en situation då detta inträffade. Min lekkamrat fick veta en viktig sak från "fel" källa. Och jag minns det fortfarande som igår eftersom det gav en sådan osäker känsla, just i det fallet riktigt pinsam även för mej som endast hörde på.

Att informera är svårt men själv försöker jag verkligen informera i de sammanhang som jag har makt över. Det måste man om ett samarbete ska fungera både i en liten by och i större sammanhang. Hur skulle en projektgrupp komma vidare om inte jag som arkitekt förklarade mina avsikter till de andra konsulterna? Till uppdragsgivaren, konstruktören, vvs-konsulten, elkonsulten, landskapsarkitekten, belysningskonsulten? Att informera hör till ett demokratiskt synsätt. Men i en liten by kan det innebära makt att behålla informationen för sig själv. Det är ett synsätt som jag betraktar som något som inte tillhör ett modernt och öppet samhälle. Vad tycker du?
Bysamfällighetens styrelse: Tomas Erixon, Erik Johansson, Lena Lundgren. Suppleanter Anders Jonsson, Carina Thavelin.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om vägars kulturvärden, Riks 13, förstärkningsarbeten, samfällighet, byastämma, information, förlegat synsätt, omodernt levnadssätt, rädsla

Milstenar av trä eller järn

Den här bilden tog maken på begäran då han hade ett ärende förbi den här platsen. Vi visste att det fanns en milsten av trä här och han visste att jag tycker om kulturminnen/fornminnen, både de som tillhör kulturvägar och andra. Som tur är tycker han också om slingriga vägar, vi har kört många mil på väldigt små grusvägar. Ja, det har till och med hänt att ljuddämparen lossnat då vi kört över en rot. Vilken tur att vi fann varandra!

 

Milsten av trä mellan Ytterselö kyrka och Mälsåkers slott.
Kategori 1:
Fornminnen
Kommunikations- och maritima lämningar
Vägmärke

Observera att milstenen är av TRÄ och trots det ännu finns kvar!
Här nedanför ser ni en milsten av gjutjärn från hemkommunen. Den är tillverkad vid Olofsfors bruk:

Situationen 2010

 

Och tre år senare, 2013. Adjöss med dig.

Här en bild från hembyn. Nä, jag har ingen digital närbild på den här milstenen tillverkad några kilometer bort. Bilden ovan är från 2006 och Erik Ors´ förmånsbyggnad som den inringade milstenen står framför är borta för alltid, hemmanet köptes på 1990-talet av en dåvarande politiker i kommunen. Nu breder björkslyet ut sig och att ta en bild gör mej inte glad, så varför dokumentera just det här förfallet?
.
?
Läs även andra bloggares åsikter om milsten, milstolpe, vägmärke, fornminne, vägars kulturvärden

Julskyltning

Minns ni barndomens julskyltningar? Hela familjen gav sig ut för att fönstershoppande samt slänga några ord med bekanta som också tog en eftermiddags- eller kvällspromenad. Det fick gärna vara mörkt för då syntes varorna i de belysta skyltfönstren så mycket mera. Julskyltning var förr en slags folkfest där människor möttes, där julinköpen planerades. Men handla gick det inte att göra på skyltsöndagen, på söndagar var alla affärer stängda.

Idag är RJ:s lanthandel en bostad, fotot är från januari 2012. Skyltfönster och dörr har bytts ut. Där nere syns Riks13 passera över fotot. Från fotografens plats på gammvägen, Kustlandsvägen, går den gamla byvägen sedan "hedenhös" nerför backen till Riks13 och vidare över spången upp mot Knösen - där byns första bosättning låg.

En lite soligare variant.

Det var förstås lite mer se under en tur i stan där utbudet var större. Ändå minns jag barndomens julskyltningar hos RJ:s livs i hembyn med stor glädje. En lanthandel. Massor med barn och ungdomar och även vuxna. Där stod vi i en tät klunga framför huset med två skyltfönster och en glasad dörr. En sådan med pinglande klocka då man gjorde entré, ni vet. En nickande jultomte fanns nog där och vadd över och under varorna. Exakt minns jag inte. Inget speciellt lockade mig som barn tror jag. Kaffe, kaffepannor och matvaror ville jag inte ha till julklapp ;-)

MEN förstår ni, på en viss tidpunkt då mörkret fallit, antagligen angivet i annonsen för arrangemanget, öppnade Reinert Johansson fönstret i sin bostad på övervåningen, fönstret mitt över ingångsdörren, och slängde ut enorma mängder med kolor över den samlade skaran nedanför. GODISREGN. Lycka och lite spänning att lyckas få några kolor. En intensiv gemenskap. Detta är ett glatt minne för livet. Människa är människas glädje, folk drar folk. Så sant!

Reinert och Cally Johansson med fosterdottern Eva-Lill bodde här några år och drev lanthandel. Årtalen minns jag inte, verksamheten måste ha lagts ner runt 1970. Innan RJ:s hade Cecilia Thurdin affär här. Jag kan tänka mej att det var efter 1942 då Riks13 invigdes. Cecilias affär minns jag inget av.

Och ännu längre tillbaka idkade handlar´ Forsberg handel, men den affären stod uppe i backen gammvägen, Kustlandsvägen, några meter bortåt höger på bilden. Jonas Forsberg dog 1887 samma decennium som LögdBoa startade. Forsbergs handelsboden är borta, likaså bostaden, västerbottensgården. Ett nytt hem byggdes på 1930-talet, ni ser det på bilden ovan.

Efter att Reinert Johansson stängde lanthandeln öppnade han RJ:s bok- och pappershandel dära Valln, en direkt efterföljare till Lindmarks bokhandel. Jag berättade aldrig för Reinert hur hans godisregn gett trevliga minnen.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om julskyltning, lanthandel, godisregn, skyltsöndag, handelsbod

Dagen H

1967

Dagen efter, måndagen den 4 september, då jag skulle cykla hem från Lögdeå skola längs Riks13, började jag cykla som förr, vänstertrafik. På min 24" rosa Crescent. Men jag kom på det då jag på långt avstånd såg en bil som kom rakt mot mej i sakta mak. Alla var ovana och tog det lugnt. Jag styrde över på höger sida och efter det minns jag inte att det var något problem att hamna rätt.

Tänk att man hade folkomröstning i den här högertrafikfrågan! Och att jag hade en tjejrosa cykel, en färg som jag inte ens då var särdeles förtjust i :-) Folkomröstningen hölls den 16 oktober 1955 och de som ville behålla vänstertrafik vann med 82,9 procent medan högertrafiksidan endast fick 15,5 procent. 1,6 procent av rösterna var blanka. Valdeltagandet var dock lågt, 53,2 procent.

Kommer ni ihåg hur H-skylten såg ut? Om inte, se HÄR.
Och kommer ni ihåg låten som skulle få oss att minnas att hålla till höger? Med Telstars. Håll till godo.

Det har varit till att tänka tvärtom då jag har kört hyrbil i vänstertrafikens Storbritannien. Men det går om än det känns lite ovant i början i de många roundabouternas land. Apropå rondeller eller cirkulationsplatser, så fanns ingen sådan i Umeå då jag körde upp!!!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om högertrafik, trafikomläggning, folkomröstning, dagen H, 3 september 1967, rondell, cirkulationsplats

Vafför gör di på dette viset?

I hela mitt liv har jag varje gång jag passerat den här lilla stugan i Ava beundrat den. Ser ut att kunna vara från åren efter1900. Så vanligt då kan man se på åldre fotografier. Men var i bygden finns en sådan farstukvist med diagonalställda ribbor och valmat pappklätt tak idag?

Stugan står tom och obebodd här i södra grannbyn, den ägs förmodligen av någon på andra sidan Riks13 förmodar jag. Därför att på andra sidan vägen ligger de gamla gårdarna, nästan som i en radby. Västerbottensgårdarna har gaveln mot vägen och lagårdarna i vinkel som en front mot skogen. Det är stiligt. Mycket stiligt.

Men något händer. Flera av lagårdarna har börjat luta oroväckande, en föll samman till mer än hälften för något år sen. En liten del har sparats och står kvar. Överloppsbyggnader lever farligt. Den här delen av byn är gammal, i en av västerbottensgårdarna låg långt tidigare gästgiveriet innan en annan man tog över gästgiveriverksamheten till sin gård lite längre söderut och på andra sidan vägen, Ava gästis.

Båda fotona är tagna från bilen.

I år möts man av den här synen. Den vackra farstukvisten är riven, tegeltaket borta, trapetskorrugerad svart plåt täcker taket och underlagspapp flaxar under takskägget. Fönstren är kvar men tanken kan mycket väl vara att byta bort även dem kan jag tro.

På detta sätt försvinner de kulturhistoriska värdena. De kan aldrig återskapas och ibland sker det bara genom okunskap. Är det någon mer än jag som ser det? "Men ta dej samman människa, vi måste följa med utvecklingen, vi kan inte stagnera, vi vill vara moderna individer som inte ligger steget efter"  hör jag många säga. Jag är inte alls säker på att de har rätt.

Detta är ett kartutsnitt. Byn är mer långsträckt än så här.

Den ligger längs gamla Kustlandsvägen från 1600-talet som 1942 blev Riks13.

Lite mer om  Mas Ors´ns ångermanländska korsbônning som nu är borta finns att läsa här. Mats Olofsson var under lång tid den bonde som bodde längst söderut i byn. Korsbyggnaden var gammal, de hus som ligger söder om hans hemman är av nyare ursprung men ändå av kulturhistoriskt intresse.

Nu har följande byggnad med dubbelgarage tagit mangårdsbyggnadens och ladugårdens plats. Inget kulturhistoriskt värde finns kvar.

Problemet i en bygd med få kulturhistoriska objekt kvar är nog att få människor att förstå vad kulturhistoriskt värde är, hur detta värde kan tas till vara och faktiskt ge bygden skjuts framåt. I kommunen finns Olofsfors bruk, ett vackert besöksmål, kommunens största turistattraktion. Problemet då man (läs kulturvårdande myndigheter och kommun) väljer ut ett objekt som ska stå för all kulturhistoria, finns inget skydd, ges ingen förståelse för den övriga kulturhistoriska objekten som faktiskt också finns även om de hör till allmogens byggnadsbestånd. Jag vill nog påstå att det märks på trakter man passerar om stolthet och självkänsla finns hos de som bor där. Att bygga upp en bygds identitet, människors självkänsla, bryta tankemönster tar tid. Om det alls är möjligt.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om självkänsla, stolthet, kulturmiljövård, kulturarv, byggnadskultur, lagårdar, västerbottensgårdar, överloppsbyggnader, farstukvist, tegeltak, trapetskorrugerad plåt, försämring

Riksväg13, Rikstretton

I oktober 2010 kom tidskriften Riksettan ut med ett nummer om Riksväg 13 mellan Sundsvall och Haparanda.

Utdraget här på bloggen börjar i Dombäck, Husum, Västernorrlands län, Ångermanlands landskap och fortsätter in i Västerbottens län, Ångermanlands landskap. Ett reportage från en sträcka som är min hembygd, en bygd utan mycket intressant kulturhistoria, vilket jag också bloggar om... Läs och begrunda:

"
Rikstretton mellan Sundsvall och Haparanda går genom industrihistoria och björkskog, i neon och på grus. Trots nya kurvor och sträckor är Riksvägen förvånansvärt lätt att följa. Tack vare ingenjören Bengt och hans unika karta från 1957.

(…)

Inuti busstationen i Dombäck är "någon annans upplag", inga prylar, inga emaljskyltar, allt är bortplockat.

Den svarta telefonluren funkar inte heller. Den är bara avmålad på väggen, intill en telefonautomat, som inte längre finns. Busstationen ser helt enkelt ut att behöva fler vänner än Börje.

Efter en eftertänksam stund vid ratten stiger spänningen: det är dags för Rikstrettons första längre bevarade gammelparti. Från Dombäck till Olofsfors är riksvägen ganska lätt att följa under ett par mil, med bara ett par avstickare upp på E4:an.

Ibland är det svängigt, ibland en AK-v­ägsliknande grusraka och närkontakt med grankottar i 20 kilometers lång­samhet. Asfalten är sprucken som torkad lera och vid Saluböle syns en bit ljusgul, ytterst svag mittmarkering. Björken och slyn är som väggar som trycker på från sidorna. Här gäller det att åka mycket, för att hålla vägen i trim och landskapet öppet.

BILDTEXT: Fram till1961 var Umeås och Örnsköldsviks flygplats ett gräsfält i Olofsfors. En dåtida, billig kombinationslösning.

Slutet på sträckan går From Ava To Ella. Ava är inte Gardner utan en by längs vägen. Men Ella, det är Fitzgerald, sångerskan. Hon har varit här.

I ett högst privat ärende.

På 50-talet var Sverige en favorit får jazzmusiker från USA. Här fanns kunnig publik och duktiga musiker, vi gillade jazz helt enkelt. Amerika­nerna turnerade upp och ner över landet och en av dem var Ella F, som någon gång mellan 1956 och 1961 landade på flygfältet vid Olofsfors.

Enligt historien var hon på väg till jazzfestivalen i Umeå, vilket inte verkar stämma: visst har hon uppträtt på Umeå jazzfestival, men det var 1982 och festivalen, den startade först 1968. Vart Ella var på väg vet vi alltså inte.

Men vi vet vad hon gjorde i Olofsfors.

I dag finns egentligen ingenting kvar av flygplatsen. Utom en bekvämlighets­inrättning i trä. Ingen mannamån, på 50­-talet var det lika för alla: där fanns bara utedass - även för The First Lady of Jazz.

I dag står Ellas dass på höger sida om parkeringen. Herrarnas avdelning är i bättre skick än damernas, men alla hålen är igensatta.

Ella Fitzgerald ska ha haft bråttom och hann tyvärr inte till Häggströms modehus i Lögdeå, en storsäljare sedan 1922. Affären står nästan på vägrenen och är fortfarande ett modecentrum, med en stor samling artiklar, affischer och reklam från gångna tider.

BILDTEXT: Det är inte alla fält i Norrland som kan skryta med ett hus, som är ett minnesmärke över en av jazzvärldens främsta. Men i Olofsfors står Ella dass, ett kom-i-håg i trä över Ella Fitzgeralds behov på 50-talet.

Där på skrytväggen hade en tidnings­rubrik om "Ella uppsnofsad i Lögdeå­stass" suttit bra. Men inte ens Rikset­tans redaktion kan styra över historien. På Levar Hotell, norr om Nord­malings samhälle, röker de norska vindkraftsrallarna många cigaretter. En hänger över kryckorna.

- Jag ramlade tre meter ner i backen, men det får gå ändå. Jobbet ger bra pengar.

Hotellet ser ut som tre vita lådor och liknar både Kungliga Slottet och dito Operan i Stockholm. Det står intill Rikstretton med adressen Riksvägen 12 och är ett välkänt ställe, det har ju legat här ett tag. Åke Hedberg tog över 2004 och är den 23:e ägaren - sedan 1635. Hotellet är byggnadsminne och en del takmålningar och trädetaljer finns kvar, liksom originalporslin.

Åke stressar runt i matsalen, kocken häller för mycket salt i fisksåsen. Hit kommer festsugna, stammisar och säljare, och Botniabanan och vindkraf­ten betyder ännu fler gäster.

- Det är otroligt mycket kunder på det där hotellet, fastän det ligger liksom vid sidan om, säger Peter Lundberg, en granne som gillar maten.

Märkligast med stället är motorbåten och bilarna. De står parkerade mitt ute i vägen. Dessutom går ett vitt trästaket tvärs över mittmarkeringen. Men ingen verkar sura för det.

För cirka tio år sedan drogs Rikstret­ton om och Peter Lundberg och Karina Österlund slapp den dundrande långtradartrafiken precis utanför villan. Svängen vid deras hus blev en avskuren restbit.

- Staketet kom upp för att gästerna inte skulle svänga förbi här, på väg till hotellet, säger Karina Österlund. Nu kommer man ingenstans på stumpen. Men när ungarna var små var det bra att ha en bit väg att cykla och skejta på.

Stumpen heter fortfarande Riksvägen. Den nya sträckningen heter också Riksvägen. Förvirrande.

    - Vi bor egentligen mittemellan riksvägarna, så folk har svårt att hitta.

BILDTEXT: Intill Levar Hotell har Rikstretton blivit en återvändsgränd. Staketet sattes upp för att ingen ska gena genom villaområdet.

Nära Levar Hotell ligger dyrbygget Botniabanan och Nordmalings hållplats, eller resecentrum som det heter nu för tiden. Flera Till salu-skyltar syns i trakten, ett tecken på framtidsoptimism. Enligt beräkningarna ska 92 000 människor per år kliva på och av tåget i Nordmaling. Åtminstone några borde ju vara sugna på att flytta hit?

Bredvid järnvägen går E4:an och Rikstretton, på var sin sida. Tre genera­tioners väg, från grus till höghastighets­tåg, och under Rikstretton går kust­landsvägen från 1630-talet. Och kanske Norrstigen före det. I tusen år har stigar och vägar smugit runt hinder, undvikit den dyrbaraste jordbruksmarken och anpassat sig efter landskapet.

I dag skär våra vägar igenom allt.

Låghastighetsresenären väljer att räkna ängsullen längs med Rikstrettons björkaller och ser några blå, handmålade skyltar som pekar mot Levar Bensin, Håknäs och Öre. Varken pump eller mack dyker upp men i Strömsör går bågbron över Öre älv som ett liggande B.

Snart fyller bron 100. Bergsunds Mekaniska Verkstads AB i Stockholm gjorde ett snyggt och hållbart jobb 1911. Älven strömmar i duggig grönska, en stund som E4:ans och Botniabanans resenärer inte märker att de missar. Laxen och öringen ligger lågt.
"
Ganska så träffande beskriver Maja Aase, journalist från Stockholm denna bygd.
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Rikstretton, Riks 13, riksväg 13, Ångermanland