Vallarelåt

Hör du ej bjällrorna, hör du, hur sången
vallar och går och går vilse i vall?
Korna de råma och påskynda gången,
följa i lunk efter jäntans trall.

Hör, hur det ljuder kring myr och mo:
Lilja — mi Lilja — mi Lilja — mi ko!
Eko vaknar i bergigt bo,
svarar ur hällarne
långt norr i fjällarne:
Lilja — mi Lilja — mi ko!

Bjällklangen dallrar och faller och stiger,
suset är stilla och vilar i ro,
skogen är kvälltung och sömnig och tiger.
Endast den vallande
låten går kallande
fram genom nejden kring myr och mo.

Natten är nära och solskenet rymmer,
ser du på tjärnet, hur töcknet står!
Skuggan förlänges, förtätas och skymmer,
snart över skogarne mörkret rår.

Mörk sover tallen, mörk sover granen,
dovare sorlar en bergbäcks fall.
Fjärmare klingar den höga sopranen,
vallar och går och går vilse i vall

Gustaf Fröding

Ur Gitarr och dragharmonika, 1891

Den här dikten fick jag på en födelsedag. Av någon som känner till min känsla för kor. Jag hade önskat mig dikter och så blev det. Bättre utvalda presenter är svårt att uppbringa till en "som har allt".

Jag minns ljudet av koskällan även om kossorna aldrig gått på skogen under min levnad. Men de gick ute och betade av den härligt gröna återväxten när hässjorna ladats in på hölage´. Då smakade mjölken annorlunda av "grönska". Skällkon var gammal, van och trogen och hade människans förtroende att leda de andra.

 Koskällor från en gången tid.

.

.

Ögonvittne

Dånt ja´vet.
Dånt ka´komma ihåg.
Ingan sitt.
Ingan hört.
Likevis.

Fräg dom som vet.

Birger Norman
ur UTANIKRING. 
Dikter på ångermanländska, 1976.

Att gömma sig bakom ovetskap eller låtsad okunnighet är klassiskt. Det kände diktaren till och han beskrev det på ångermanländsk dialekt.
.
.

Var det något som förvånade under katalogiseringen av böckerna?

Alla böcker här i huset har katalogiserats, eller ja, det finns ännu ett antal kvar som jag fann nu i oktober samt sommarhusets böcker. När katalogiseringen i princip var klar fick jag frågan om något förvånat mig under jobbet med föräldrarnas litteratur. Svarade lite ogenomtänkt att det var det nog inte.

Sen tänkte jag till och nu vet jag - visst var det något som jag fick upp ögonen för, något jag inte känt till tidigare.

Det visade sig vara min pappa som var intresserad av lyrik, som införde poesi i mammas liv. Han hade diktböcker långt innan han bildade familj och gav min mamma lyrikböcker i present. Jag som hela tiden trott att det var mamma, den mer känslosamma av dem, som var den av de två som läste dikter. Det förvånade mej storligen när det visade sig vara pappa som var föregångare. Att han alltid tyckt om Evert Taube som vissångare och poet är inget nytt. Han sjöng gärna sin Taube, som han kunde utantill, för övriga familjen. Att Taubes poesi fanns i hyllan visste jag. Men sen kände jag inte till så mycket mer i den genren.

Ofta är det män som är illiterata, kvinnorna läser mer frekvent. Visst, mamma läste även hon väldigt mycket men det var begränsat till kristen litteratur, ofta ärvd, som C.O. Rosenius dagbetraktelser, Luthers huspostilla. Utöver detta ska böcker i svensk ornitologi inte förglömmas.

Men jag har pappa att tacka för min positiva inställning till böcker, till läsning, han var en närstående förebild som fick mej att upptäcka läsglädjen i allt från skönlitteratur, historisk litteratur till fackböcker. Och visar det sig lyrikböcker även om jag insett det först nu. Han läste livet ut, det blev på slutet en trygghet vill jag tro.

Helt nya världar öppnar sig om man älskar att läsa. Det är intressant att regeringen försöker få höstlovet att kallas läslov sedan ett par år tillbaka. Att kunna låna böcker avgiftsfritt är en förmån för oss svenskar, att Nordmalings bibliotek satsar på ungdomars läsning gillas helhjärtat av mej.

"Att läsning också bidrar till att man blir en tänkande människa som kan skapa egna uppfattningar, fatta förståndiga beslut och vara delaktig i det demokratiska samhället skulle ju också kunna vara en anledning till att försöka få ungarna att plocka upp en bok då och då. Om det sen är läslov, höstlov eller rentav sportlov är egentligen skit samma."

Så avslutas en krönika i en mellansvensk lokaltidning.

.
.

Skog

Jag kom till en glänta i skogen.
Gläntan var skuggig och full av träd.
Runt omkring låg skogen skövlad.
Vad har hänt med orden när de inte längre
menar vad de säger?


Claes Andersson
ur ”Dessa underbara stunder, förbi glidande” 2002.

.
.

Homeland

På Kristi Himmelsfärdsdags morgon blev det även i år privat gökotta på berget. Där, långt från Ångermanland, blommade "min egen" landskapsblomma i form av styvmorsvioler i mängd. Och göken den gol, liljekonvaljerna knoppades, getramsen blommade.

Vägen hemåt gick genom grönskande nejder...

...förbi strandängar där kor snart betar. Där i bakgrunden (på andra sidan ån) syns bulliga gräddbakelser i form av blommande slånbuskage.

På närmare håll är de minst lika vackra. Här i buskagen hördes näktergalen, på så här nära håll hörs samtliga toner och slingor, fågeln är utseendemässigt oansenlig men sången vacker och speciell.

Och häggen hade nästan slagit ut den morgonen, på kvällen var det fullt ös på blommorna och doften spred sig i stråk över landskapet.

Nu späder luften ut
häggens doft med vind
Och friskt, behagligt
badar mitt rum
min kropp
i denna bassäng

Lars Fredin

Ärligt och fint om livet i norr

och aldrig ska vi försumma att slå fast
att vi har alltid klarat oss utan dom
att dom har aldrig klarat sig utan oss
att marken är vår och självständigheten
i evighet, jajamen

– ur Vår ropande röst (i obygden)
av David Väyrynen (född 1983) från Hakkas, Gällivare kommun.

Såg ni  på Babel i går, söndagskväll? Då såg ni porträtteringen av och hörde David Väyrynen läsa ur sin debutdiktsamling Marken. Om att vara uppvuxen bland laestadianism och socialism. Programmet med inslaget med DV finns på svtplay. Det kommer just då jag funderar över bildningsbegreppet. Även inslaget om Kurt Salomonson var bra, bra!

Det går även att lyssna på när han läser en av sina dikter som Dagens dikt.
.
.

Upptaget

LÄMNA FÖRETRÄDE

Mycket ofta, nu för tiden
finner jag mig ligga
liknande en S-kurva
i min säng om natten
denna mycket obekväma
ställning
beror enbart på den
svarta katten
allt som oftast stör den
friden
som om den vore
innehavare av bädden
och inte enbart lapar
grädden
som vore jag en främling
just anländ hit
och sökt logi
i brist på all slags sympati
jag befinner mig strax i
beråd
ska jag få dela sängplats
med Ers Nåd - den svarta
katten?

Maj-Lis Dolk, Ånimskog,
klipp ur DN 16/3 2015

Kylan kom... kan det då vara bra med ett igelkottaskinn?

Och gubben han sade till gumman sin:
sy en lapp uti byxan min

  uti ändan om, uti ändanom

  allt uti byxorna i ändanom.

Och gumman hon gick sig till skogen en natt
och där skall ni se att hon en igelkott fick fatt
som sprang på sina ben, som sprang på sina ben
som sprang på sina ben uti månens sken.

Och gumman hon tog sitt igelkottaskinn
och alla vassa taggarna vände hon in
  uti ändan om, uti ändanom
  allt uti byxorna i ändanom.

Och gubben han hoppa, han skrek och han svor.
Jag tror själva hin uti byxorna for
  uti ändan om, uti ändanom
  allt uti byxorna i ändanom.

Och gubben han tog sina byxor och gick
och då ska ni veta vad kärringen fick
  uti ändan om, uti ändanom
  allt uti byxorna i ändanom.

Men då tog gumman ett ekorraskinn
de lenaste håren, dem vände hon in
  uti ändan om, uti ändanom
  allt uti byxorna i ändanom.

Och då blev gubben så glad i sitt sinn
han klappa och pussade gumman sin
  uti ändan om, uti ändanom
  allt uti byxorna i ändanom.

Närbild på igelkottaskinn från wikipedia.

Så lustigt jag tyckte det där med igelkottaskinnet var som barn. Inte insåg jag det könsrollsbundna tänkande som genomsyrade visan. I den variant jag fick höra ur boken Kråkan satt på tallekvist av Erik Gamby, visade sig att en vers inte fanns med. Hela skämtvisan finns HÄR.

Många med mig, femtiotalister och andra, är uppväxta med de där tänkandet som en självklarhet, något som genomsyrar hela ens tillvaro, något som inte ifrågasätts. Hur man ser på sig själv och sin egen plats i samhället beror på faktorer som var man bor, hur medveten man är om sin situation och vilken socioekonomisk grupp man tillhör.

Det är först i mötet med andra, som tänker annorlunda, som det går upp för en att det finns ett annat sätt att se på tillvaron. För mej hände det i gymnasiet, då jag flyttat till residensstaden, där en annan medvetenhet fanns bland mina kvinnliga klasskamrater som nästa alla hade en annan socioekonomisk bakgrund än jag då en eller båda föräldrarna var välutbildade.

Kvinnor som försöker bryta könsrollsmönstret behövs verkligen, men motarbetas ofta. De flesta är yngre än jag men vi är alla farliga för den rådande ordningen om vi vill bryta den. Att påstå att man vill ha en samhällsutveckling, eller för den byautveckling, och samtidigt gå i samma spår är inte trovärdigt.
.
.

Just nu

De ännu inte förvintrade verksamheterna pågår
i skogen, längs vägarna, invid fälten. Det kråkas,
talgoxas, korpas intensivt denna jordiska tisdag i
november...


Dikten kommer ur denna trevliga bok

. .

Nuets vy

Än sen då -

antingen blommar dom eller

blommar dom inte 

Issa (1763-1827)

.
.

Pointillism

Björkarnas musöron till blad bildar i motljus en pointillistisk målning direkt i naturen. Allt är fint och åter igen ovant den här tiden på året.

Soluret på den ännu obefolkade sommarstugetomten visar sen,
tvekande vår. I skogskanten pågår ett bra program, det heter Saven
stiger, och förutom träden medverkar också bland andra en större
hackspett, två rödvingetrastar och ett oräkneligt antal rödmyror.
Det är en dokumentär, alla föreställer sig själva. Tidsöverdrag är
fullt tänkbart, rentav kraftigt sådant. Mera avlägsna nyheter utgår i
så fall och sänds vid ett senare tillfälle.

Per Helge

.
.

Värmen kom

Till Kristi Himmelsfärdshelgen kom värmen. Det blev en tur till åsen med de många blommande backsipporna.

 

 Allt grått ludd är just backsippor i kvällssolens motljus. Ganska så fantastiskt faktiskt.

 

Området är naturreservat och betas av kor senare under säsongen. Förra årets lämningar finns kvar. Jag gillar verkligen ko-rúsen, kobajsblaffor Och jag är glad över att bo i ett landskap där det finns kor, där jag ser kor, där jag hör kor. Så ensamt det vore annars :-) 

Den gamla döda eken får stå kvar här vid ett annat fornminne. Den gör sitt jobb även som död. Här i barken och i mulmen som bildas i håligheter, trivs insekter. Eken gör storverk bara genom att finnas. Dessutom är den ett landmärke där den står vid en bro, en passage som var viktig redan vikingatiden, därav en hällristning på platsen.

Och till sist en nära titt på de rosablommande frukträden i parken.

Detta med rosablommande träd på offentliga platser verkar vara något som varje större ort med självaktning numera kan visa upp om man finns i de växtzoner där träden klarar vintern. Inspirerade från körbärsblomning i Japan och i Kungsan. Det är verkligen sockersött och vackert.

I bergstemplet
betraktar vi skatterna
-
Regn av körsbärsblom.

    Kyoshi

Gammart gval?

En gammal solbränd stuga
Fönster med skönt ojämnt glas med blåsor samt tunna spröjsar
Gardinkappa och halvgardiner innanför rutan
Med ålderns rätt existerar stugan fortfarande för någon framsynt person inser värdet i den
Respekt!
För stugan
För dess bevarare
För de som bodde här och som gått före och berett väg för oss
Respekt!

Stugan finns långt från min hemkommun men fortfarande i Ångermanland

Gammalt Nybygge

Timmervägga grå.
Som spåntake.
Döra omåle.
Brostega snespike.
Pirige blommer
i fönstre.

Pumpen skrik.
Mopeden skamfile.
Kon geck nerse´
bortpå myra
åre som va.
Hönsa gå å spröte
runt huggkubben.
Krusbärsbuska
full mä mjöldagg.
Mornomt mä diskvattne
åt geta.

Birger Norman
ur UTANIKRING. Dikter på ångermanländska, 1976.

Fick den av pappa samma år den kom ut. Kanske för att jag inte skulle glömma min dialekt där borta i huvudstan.

Spela kula

Vi spelade kula på torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.
 
Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.

Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.

Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port,
och tyckte det var något fult, jag gjort.

Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga, var grabben fanns.

Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen.

Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den grabben glad.

Men nu är han säkert en stor, grov karl,
som släpar och sliter – jag vet inte var.

Och visste jag det, förslog det ej stort.
Man kan aldrig ändra det fula man gjort.

Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män.

Spela kula

av Sten Selander

ur Staden och andra dikter, 1926

Sten Selander föddes 1891 och dog 1957, medlem i Svenska Akademien från 1953. Dikten "Spela kula" är kanske hans mest kända. Lär mer om honom HÄR eller googla för att hitta än mera.
.

.

Ritual

Mormor

När hon sagt gonatt till TV:n
tände hon varje kväll ljusen
på den gamla sekretären,
 tvårummarens altare.

Där stod Helges kort,
nu lyser hans ansikte.
Hon smuttade på glaset med
portvin,
som man gör vid en
nattvard.

Bara de finaste minnena
fick vara i rummet,
de andra fanns i
sängkammarns smutspåse.
-Helge, min man, sa hon
enkelt, snart ses vi hos Gud,
så skönt det skall bli
att slippa hyran och stöket i 
världen.

            PER RAGNAR

        DIKT I DAG
             Dagens Nyheter 11 augusti 2008

.
.

Hjärtats dag

Vid avenue de Neuilly
Där ligger ett slakteri,
Och när jag går till staden,
Jag går där alltid förbi.

Det stora öppna fönstret
Det lyser av blod så rött,
På vita marmorskivor
Där ryker nyslaktat kött.

I dag där hängde på glasdörrn
Ett hjärta, jag tror av kalv,
Som svept i goffrerat papper
Jag tyckte i kölden skalv.

Då gingo hastiga tankar
Till gamla Norrbro-Bazarn,
Där lysande fönsterraden
Beskådas av kvinnor och barn.

Där hänger på boklådsfönstret
En tunnklädd liten bok.
Det är ett urtaget hjärta
Som dinglar där på sin krok.

August Strindberg

ETT URTAGET HJÄRTA ur diktsamlingen Sömngångarnätter från 1884.

 Bloggliv.
.
.

Galet vackert med rimfrost

Rimfrost, isrosor, hittar jag mellan rutorna på övervåningen. Där finns det fönster med enkelglas och ett extra innanfönster, isrosorna sitter på ytterrutornas insida. Vackert är ordet. De isbelupna rutornas skönhet kan vi med gamla fönster få uppleva.

”Isbelupna äro mina fönster.

Kom och titta på dem båda två!

Du kan aldrig tro, hvad vackra mönster

Vinterns andar ritat deruppå.

 

Kan en mästare med konstens penna

Få en stjerna som den här? O, nej!

Kan en sådan spets du få som denna,

Med brodér-nål? Nej, det kan du ej.

 

Jag just tycker mig en smul förmögen:

Nya taflor komma hvar dag.

 

Det är väl! Men bladet kan sig vända

Rutans verld är av en skör natur:

Hela herrligheten dränks kanhända

Innan qvällen i en vattenskur.”

 

Elias Sehlstedt (1808 – 1874) fångade ögonblicket!

De bleka solstrålarna får tillvaron att skimra lite extra. Jag njuter fullt ut..
.

Sardinen ;-)

Visst är staden härlig. Kanske främst för kulturutbudet om ni frågar mig. I samma andetag som jag skriver det kan jag hålla med diktaren i hans beskrivning av de underjordiska kommunikationerna. Bilderna borde vara fyllda med människor men så var den inte denna morgon då de togs.

 

 

 Sardinen på tunnelbanan
Jag vill inte tvätta mig med den där tvålen.
Jag vill inte borsta mig med den där tandkrämen.
Jag vill inte ligga i den där bäddsoffan.
Jag känner inget behov av det där toilettpapperet.
Jag är inte intresserad av den där försäkringen.
Jag tänker inte övergå till ett annat cigarrettmärke.
Jag har ingen lust att se den där filmen.
Jag vägrar stiga av vid Skärholmen.
Sardinen vill att burken öppnas emot havet.

Ur Under tiden (1972) av Werner Aspenström.

.
.

Nu vänder mor sitt bibelblad

Den här lilla målningen av Stefan Jonsson (1876-1955) heter SÖMNAD och kom till 1924. Den är så oerhört rofylld och enkel. Denna och samme konstnärs lilla tavla VILA från 1919 är två av mina favoriter på Thielska galleriet.

En gammal kvinna, konstnärens mor, sitter med sitt sömnadsverk intill fönstret för att ta vara på dagsljuset. Sakta försvinner ljuset, snart läggs arbetet undan och det är det dags att kura skymning. Stämningen sammanfaller med Pär Lagerkvists dikt Nu vänder mor sitt bibelblad, första delen:

Nu vänder mor sitt bibelblad
och följer skriften rad för rad,
där Herrens gärning träder fram
så dunkel, allvarsam.

Men när hans ord syns alltför stort
och alltför väldigt det han gjort,
då sitter hon i skymningen
och finner frid i den.

Då sitter hon med handen kvar
på dunkla ord, men uppenbar
syns henne världen runt omkring,
dess alla ting.

På sina barn där uti den
hon tänker milt i skymningen,
och deras vägar där de går
hon blid förstår.

I knäet ligger Skriftens ord,
hon tänker på den väna jord.
Här är det trygga, ljusa hem
som Herren givit dem.

Hon knäpper sina händer hop
på djup och outgrundlig bok.
Då faller stilla över den
den dunkla aftonen.

 

Tänker på mina föregångare som läst ur den här postillan som är tryckt 1844, den senaste var min mamma.

 

*
Så satt måhända vid sin Bok
inunder stjärnhimlens dok
så mången gång ock Herren själv.
Allsmäktig Herren själv.

 Med väldigt finger pekar han
på ord som ingen fatta kan,
och djupt i mörkren tränger ner
hans blick som allting ser.

Men när hans visdom syns för stor,
då sitter han som du nu, mor,
så mild och god i skymningen
och vilar ut i den.

Då tänker han på sina barn,
och all hans visdom syns som flarn
emot hans kärleks stilla fred
som dit sig sänker ned.

Mild tänker han på lycklig jord,
där alltför stora är hans ord,
men ljuset kommer på hans bud
i helig morgonskrud.

Nu blommar där en ljuvlig vår
som emot sommartider går,
milt doftar alla markens träd
och fältens ljusa säd.

Han ser i stilla syner allt
vari hans kärlek tog gestalt,
och allt hans väsen, allt han vet,
hela hans evighet.

Med väldig skrift på skumma blad
och världars öden rad för rad
förgäten ligger livsens bok
inunder stjärnehimlens dok.


Pär Lagerkvist ur "Den lyckliges väg" 1921

.
.

Urbaniseringen fortgår

 Glesbygd

När jag var liten var världen stor
och när jag blev stor är den liten.
Den är likafullt större än mången tror
som i TV glor
på mord och hor,
ty långt får jag gå i den ort där jag bor
sedan i fjor
i leriga skor
till kommunalrådets fjärran kontor.
Jag har även långt efter spriten.

27 januari 1971
Alf Henriksson

 Ur MINSANN. Vers från många år, 1976

Inför ett nytt bostadsområde

Fula små hus på en lerig åker
kan bli sköna små hem i en lummig lund.
Så har det varit i alla epoker
och så är det även i denna stund.
Trösta dig, tänk dig att dagar stundar
då leriga åkrar blir lummiga lundar!

Alf Henriksson

Ur AFTONKVIST, 1966

.
.