Bakgrunden

Thorvaldsens Kristusfigur fick flytta tillbaka till 50-talet. Över julen fick han en vacker röd bakgrund. En tjusig papperspåse från Apoteket AB där jag köpte årets julsenap. Påsen är vacker som en tavla.

Nu står Kristusfigurinen i gips på buffén.

Som här någon gång på 60-talet. Då låg släktfotografierna fortfarande undanstoppade någonstans. Möblerna har flyttat omkring här på övervåningen under de 20 år som detta var den yngre familjens bostad och mormor och morfar fortfarande levde och tog bottenvåningen i anspråk. Efter deras bortgång skedde förändringar då hela huset annekterades av den yngre generationen. Här står matsalsmöbeln där soffgruppen ursprungligen stod och där den soffan nu åter står. Förändringen vind blåser ;-) Känner mig så nöjd och belåten med att möblerna efter alla dessa år trots allt finns kvar.
.
.

"Ny" takkrona

Jodå, det kom upp en taklampa i finrummet. Den ursprungliga glasplafonden är borta sen 70-talet, vart den tog vägen vet jag inte. Jag minns hur den såg ut med grönt och beige etsat glas så jag håller ögonen öppna. Ser jag en likartad slår jag till. Den bör ha varit en 40-talare.

Men den vintagelampa som kom upp är verkligen inte fy skam. En riktigt stilig takarmatur i mässing, svart bakelit och linjeetsade glaskupor med två olika mönster.

 

Den här taklampan fanns i min mans samling men han har ingen aaaaning varifrån den kommer, från farfar, från gammelmoster eller... men glad är jag över den där den sitter nu när den fått en rejäl översyn. Underbart är även att all eldragning på övervåningen byttes helt 2011, allt är jordat.

En av glödlamporna var trasig så den byttes till en LED-lampa. Det enda jag kan säga är att det är svårt att hitta rätt ljusfärg och ljusstyrka att komplettera glödlampor med. Nu håller vi på att byta ut glödisar i många armaturer i huset till LED men det känns otroligt onödigt att byta ut alla i en takkrona man har tänd väldigt sällan. Så det får bli så här så länge. Lamporna är kopplade 3+3, strömbrytaren är av krontyp. Lika förr som sig bör :-) Gissa om jag är nöjd!

.
.

Några få krukväxter

I det låga fönstret ställer jag en porslinsblomma, en Hoya. Den är fantastiskt livlig och kör igång att skapa nya rankor mitt i vintern. De var populära på 50-talet och fanns naturligtvis här i huset även då.
Kornischen av alm gillar jag mycket, mycket...

En amaryllislök, Apple Blossom, var vänlig och ut till jul. Som var avsett då den såldes och planterades i oktober. Den fick sin plats i det största finrumsfönstret. De amaryllisar som fanns här en gång i tiden var julröda.

Jag hade planerat att köpa många snittamaryllisar till julen men de kostar 90 kr stycke här i blomster-affären dära Vallen så jag stod över det där med mängder. Det är ytterligare en jämförbar skillnad mellan små landsbygdsorter och större städer det där med utbud av snittblommor. Det måste kanske vara så men är lite trist för den som älskar mängder av fräscha snittblommor även på vintern...

En näckrosbegonia fick också sin plats i stora fönstret. Som förr - ni förstår meningen med mina val :-) I mitten tronar ett juleträd som pappa tillverkade åt mig på beställning för si så där tjugo år sen och får ersätta den äkta julgranen fick sin plats på bottenvåningen.
.
.

På nytt

Vilken härlig, dvs lugn och fin, nyårsafton det blev denna gång. Får inte nog av det "nya" finrummets trivsamhet med brasa i öppna spisen osv...

Christofer Murray presentation av kyrkklockorna i Sveriges alla domkyrkor avlyssnades i radions P1 där först Tegnérs Det eviga proklamerades.

Grannarnas fyrverkeri på andra sidan bäcken avnjöts fönstervägen och min kompis Anttis present till oss vid ett besök tidigare i år kom väl till pass för att skåla in det nya året och de minnesvårda milstolpar som nu är avklarade.

God fortsättning!
.
.

Radiohörnan

En Grundig-radio, en golvhylla som får ersätta den ursprungliga pappa-gjorda, en antimakass (?) på fåtöljen som hänger med, den textila bonaden av Gocken Jobs med Bebådelsen, Jesu födelse, de tre vise männen och flykten till Egypten - en bonad jag studerade grundligt som barn. En bunke med granris och krepp-pappersblommor står på skrivbordet och ersätter julgranen, hemstöpta stearinljus i stakarna. Detta är min delbild av finrummet under jularna för länge sen.

Tazetterna i glasvasen på radion tar väldigt lång tid på sig att slå ut men det gör inte så mycket, de hör egentligen inte hit...
.
.

Brasan

Vad ger mer ombonad känsla än en brasa i öppna spisen?

Så sant Ellen Key beskriver det i Skymningsbrasan från 1870

”Brasan glöder nog aldrig mer gyllenröd än i sådana skymningsstunder då två människor i ett nytt hem blickar in i den, i drömmen om lyckan med varandra, eller när den flammar som glädjebloss från härden i ett återfunnet hem.”

Hurra för öppna spisen i mitt nygamla 50-talshem.
.
.

Åtta jungfrur

Finrummet på övervåningen är återmöblerat. Som det burits möbler här före jul. Tungt var det men nu är möblerna på plats där de ska stå och där de stått en gång i tiden. Soffan har sin sentida skyddstäckning, jag är grymt rädd om möbeltyget som inte går att tvätta. Stolsitsarnas tyg som är detsamma, har jag tagit loss och tvättat tidigare. Snöfilingkudden är förstås på plats också.

En julduk har kommit fram på soffbordet. Broderi-kitet med garn, tyg och mönster kostade en gång 6:75 plus porto och rekvirerades från ICA-kuriren.

När jag går igenom en liten pärm en flikarna Bakning, Matlagning, Blommor och Handarbeten med inklistrade tidningsurklipp, hittar jag namnet på duken. Den heter Åtta jungfrur.

Duken har även broderade stjärnor och pepparkakshjärtan. Den då (1950-talet) "nya julduken kommer från Malmöhus läns hemslöjdsförening. Den är sydd på halvblekt linne med rött Mölnlyckegarn nr 14. Endast korsstygn har använts, och de sys över två trådar i höjd och bredd, det undre stygnet alltid från vänster till höger, det övre tvärtom, så kommer alla stygn att ligg i samma riktning på baksidan." (Snacka om hantverksstolthet!)

"Det är just ett sådant mönster som genom sin tidlöshet aldrig blir omodernt och som passar till julduk att ta fram år efter år."

Sen kommer det: "Särskilt barnen är alltid glada att få plocka fram samma julsaker som de minns från sin tidigaste barndom, det blir liksom större högtid då." Jovisst, jag är dotter till hon som broderade duken.

Ja, jag är oerhört glad över duken och allt annat, en julhelg i 50-talets tecken. Som jag längtat. Utomhus finns inga ljusslingor, bara islyktor och andra lyktor med levande lågor. Mörkret utomhus skingras utan elektricitet som en gång i tiden. Min bästa julklapp var boken "Ut ur mörkret. Ljusets och belysningens kulturhistoria" av Jan Garnert som trycktes i år.

Finrummet

Den lilla röda :-)

Den här småskaliga boken plus fyra till är utgiven av Nordiska museet i serien Folkhemmets rum. Baksidestexten lyder:

Vardagsrummet blev centrum i folkhemmets nya funktionella bostäder. Ett viktigt rum som skulle användas av hela familjen, ett rum för moderna människor och nya levnadsmönster. Samhällsplanerare, välfärd, ny teknik och de boendes intressen och kreativitet har format och omformat vardagsrummet under större delen av 1900-talet och in i ett nytt sekel. Fortfarande finns vardagsrummet i hemmets och vardagslivets mitt.

Det är verkligen stimulerande att återskapa finrummet här på övervåningen i huset, den övervåning som inreddes med ytskikt på masonite och som stod färdig 1950. En låg bokhylla, som skulle kunna platsa, har jag råkat, ja verkligen råkat!!!, hitta på logen i mitt andra hem. Den får bli en ersättning för den egensnickrade hylla som fanns här men som inte är i min ägo.
.
.

Kånka möbler

Som jag ser fram emot att kunna möblera tillbaka 50-talet på övervåningens finrum (som vi sa då). Den här solnedgångslampan ska flytta från fönstret (där baksidan bländar utåt) till en möbel som kommer att stå i något hörn. Sladden är bytt från kritvit plastsladd till textilsladd i beige som är mer passande.

1950-talets möbler ska in i finrummet med de nygamla tapeterna. Det blir till att bära och lyfta uppför trappan. Av de möbler som fanns här fattas den låga bokhyllan med med skåp i ena änden. Den hylla på fotot ovan som pappa snickrade under tidigaste 50-tal. Plafonden av glas i taket byttes ut omkring 1970 och finns endast kvar i mitt bildminne. Det ska bli spännande att söka rätt på liknande ting, ett riktigt kärt bestyr att få till ett småbrukarhem från 1950 där många inventarier finns kvar.
.
.

BlanktBlankareBlankast

Det sista momentet i vardagsrummet är att stryka ett lager ofärgad fernissa på det sedan tidigare fernissade trägolvet av parallellsågad gran.

Det är absolut lättast i världen av de åtgärder som i veckan gjorts i detta rum.

Min man som är ovan med fernissade golv men van vid träbåtar, ägde en Solö tidigare, trodde att fernissan skulle skrapas bort. Men nej, allra maximalast ska bara en lätt slipning med fint sandpapper göras men det går lika bra att stryka fernissa direkt på det rengjorda golvet. Så minns jag att mamma gjorde till jularna.

På den utmärkta byggnadsvårdsportalen Hålla Hus som är Västerbottens informationsportal för byggnadsvård, hushållning och samhällsutveckling finns att läsa om fernissade golv. Den informationsportalen har mycket att ge för den som äger och vill ta hand om en kulturhistorisk byggnad på ett bra sätt.
.
.

Bårderline

Som pricken över i:et krävs en tapetbård. Den har jag skrivit om förr, nämligen här.
Bården köptes, liksom tapeten, från Interiör1900.

Det är Norrköpings Tapetfabrik (NT) som tillverkat den, en svensk vara som det står tryckt i kanten. Längden på de köpta bårdremsorna är drygt 1 meter. Och det var ingen sak att mönsterpassa.

Så här såg den ursprungliga bården ut när den kom fram bakom 70-talets omdaningar. Mönstren är rätt lika, va?

 

Vi skar till längderna först (det finns olika sätt att tackla det här med tapetbråder). Både tapetsering och bårduppsättning förenklas genom att de inte är tryckta med limfärg.

Strykning med tapetklister med smal pensel. Det gäller att inte lägga nästa bård på klistret från tidigare strykningar. För övrigt är det lätt som en plätt. Ganska. Om man är händig.

Nu är bården där. Jag känner mig rätt speciell. Hur många tapetserar med "gröttapet" hemmavid numera. Används de här tapeterna gäller det väl museisammanhang eller tidstypisk miljörekvisita till filminspelningar? För mig var valet självklart.

Bara golvet återstår att ta hand om. Ska vi hinna med det också denna vecka?

.

.

Flashback

Eftermiddagssolens sista strålar letar sig in på nygamla uppsatta tapeten och på gardinen. Både gardin och tapet har minst sex decennier på nacken. Gardinerna som satt här för länge sedan finns inte kvar (jag har åtminstone inte hittat dem någonstans) men jag minns precis hur de såg ut till struktur och kulör.

Den nyuppsatta tapeten luktade så speciellt då den ströks med tapetklister och sattes upp i veckan. Som bara gamla tapeter kan göra. Gissa om jag trivs...
.
.

Tapetsering

Idag kom tapetseringen igång på allvar.

Tapeterna från förr har legat och väntat ett tag. För mig är dock vetskapen om att de finns i min ägo tillräckligt för att kunna vänta ut rätt tillfälle att använda dem.

 Kantskärning ett måste då de är minst 60 år gamla, alla tapeter kantskars vid den tiden.

Bortskuret...

Tapetklister måste också till. Det här är inga förklistrade EasyUp-tapeter precis. Ett paket Glutolin Normal tapetklister från Casco gav drygt 6 liter och det ser ut att räcka. Klister stryks även på väggen och får torka före tapetseringen.

En tapetvåd ligger och drar i väntan på uppsättning.
Jo, det är lite bökigare än att sätta upp moderna tapeter men helt klart värt besväret för att få ett rum med den känsla jag vill åt.

SvårtSvårareSvårast

Det här är svåraste praktiska byggnadsvårdsarbete jag någonsin stått inför. Att försöka få ett målat tak att återfå sin gräng där en vägg rivits.

Ge mig uppgiften att pappspänna ett tak, att blanda till limfärg och måla papptaket med den, ge mig möjlighet att lerklina en vägg, måla med linoljefärg... Det är beprövade tekniker inom byggnadsvården.

Men ännu står modernismens material ganska outforskade. Därför var de här svårt.

Taket målades 1950 med limfärg av Teodor Mattsson, på 70-talet med en för mig okänd färgtyp av Alfred Sikström. De två målarna tapetserade och målade även samtliga snickerier. De var proffs som mina föräldrar engagerade, nu skulle jag själv ta tag i nästa ommålning.

Skarven som skapats då den avdelande väggen från 70-talet revs skulle döljas om möjlig. Jag använde gips och testade hur rätt gräng skulle fås fram: med trasa, med fingrar eller med roller. Jag valde fingrarnas avtryck. Men ack så besvärligt att jobba med gips. Vilken konsistens skulle den ha? Ganska löst blev bra på provskivan men det innebar att flagor av limfärg lossade då jag smetade ut gips på taket. Torrare gipsblandning gav fel gräng. Gips stelnar rätt snabbt och är därför lite svårarbetat.

Här är prover med gips påförd med roller, med fingrar och med trikåtrasa.

Till sist beslöt jag att ge upp försöken att få skarven osynlig och målade hela taket med den färg jag beställt från Göteborg: emulsionsfärg från Wibo. Färgen beskrivs som en gammaldags patentfärg av kokt linolja och cellulosalim med pigmenten titandioxid, lithopone och krita.

Färgen rollade jag på med roller med förlängt skaft. Den var lättstruken och 5 kg emulsionsfärg räckte till 2 strykningar med 12 timmars mellanrum. Kulören var vitare än både 50-tals och 70-talsfärgerna. På fotot syns ytan till vänster om dörren där en garderob byggdes och dolt både tapeten och takfärgen från 50-talet. Ingen del av taket på bilden är ännu inte målat med emulsionsfärg.

Med de kunskaper jag nu fått skulle jag inte ha använt gips utan endast sandpapprat ytan där väggen stått och målat med extra mycket färg med roller just där. Man lär så länge man lever. Samtidigt är jag osäker på att en målare skulle ha löst problemet. När jag talade med färghandeln fick jag tips om modern färg med "pizzeriaputs"-egenskaper som jag inte trodde på. En målerikonservator hade kanske klarat uppgiften bäst.

Tittar man noga syns skarven i taket men det här ljuset är förlåtande. Taket är klart, den uppgift jag så länge bävat inför är avklarad. Det är den svåraste uppgift jag än så länge ställts inför i mina hus.
.
.

På span efter den tid som flytt

Efter att i många år arbetat med uthus och ekonomibyggnader känns det roligt att börja på detaljnivå i bostadshusets återställande.

1950 års ytskikt uppenbarade sig idag. Det känns allt lite magiskt. Murstocken målade målar´ Mattsson från Rundvik 1950 med ett dekorationsmåleri som liknar den drickamålning som många trämöbler dekorerades med under 1800-talet.

Ja, tapeten såg ut så här med en bevarad tapetbård. Masonitetaket patenterades och målades med limfärg. Jag kan inte avgöra om det är roller eller trasa som skapat grängen. Roller var en nyhet vid den här tiden och jag undrar om målare´ Mattson som var född i början av 1900-talet hängde med i redskapsförändringen... Det är ett lite retarderat mode, inte helt i framkant, men ojojoj vad jag gillar det.

Så såg finrummet ut då jag tecknade av det så här. Hur jag som 5-åring uppfattade rummet skrev jag om tidigare.
.
.

Radioapparaten

Som litet barn satt jag i finrummet i den röda fåtöljen med vacker färgglad antimakass och lyssnade på barnprogram i väntan på tomten. Jag satt rakryggad i klänning med benen med de tjocka strumporna rakt utsträckta som det blir när man är kort. Kanske var skorna röda, jag tror det. Och alldeles intill stod den klädda granen och strålade av de 16 julgransljusen av märket Luma.

Barnprogrammet fick väntan att kännas mindre lång. I huset var allt julstädat, nya dofter omgav mig, mörkret föll, ljus tändes inomhus och allt var pirrigt spännande och speciellt. Föräldrarna var fullt upptagna med annat, mamma kanske var i lagårn för att stell kossorna. Det var jag, radion och granen och den förtätade stämningen för att det var julafton och därmed en förväntan så eljest än de andra dagarna på året.

 

Faktiskt kan jag känna den fina stämningen också nu för tiden trots erfarenhet av många jular.
Ha en fin jul!
.
.

Fernissat grangolv

Grangolvet från 1950 som jag nött som barn finns kvar. Naturligtvis! De parallellsågade brädorna har strukits med opigmenterad fernissa ett antal gånger av mamma. Många jular luktade det gott av fernissan i vardagsrummet. Jag kan tänka mig att från 90-talet har många sådana golv slipats och såpskurats eller oljats, ja kanske även bytts mot kilsågade breda plankor. Det har ju varit på modet.

Trasmattan har jag vävt. Det var 1991 och de ljusa och pastelliga färgerna är tidstypiska för den tid då postmodernismen var ledstjärna.

Materialmöte  år 1950: fernissat trägolv och öppen spis murad med rött tegel.

Ljusspegling i det blankfernissade brädgolvet. Man kan bli glad för mindre...

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om fernissat grangolv, fernissa, brädgolv, parallellsågat golv

Häckande fågel

Ruggugglehonan Podiceps auritus från Kolthoffs Naturaliemagasin i Upsala har sitt revir på radion. Ojoj, så mycket 50-tal det kan bli. Men för mycket - nej nej, inte enligt mig!
.
.

En slags gröttapet

Det tydligaste fotografiet som finns på vardagsrummets /finrummets tapet som det såg ut då jag var liten syns här.Länge var det det enda jag hade att gå efter i planeringen. Så gissa om jag blev lycklig då den denna tapet kom i dagen, efter att väggen revs, så den syns i verkligheten.

På 1930-talet blev det modernt med ljusa tapeter som gav ett enfärgat intryck. Modernismen ville ha en enhetlig och harmonisk bakgrund, man ville bort från mönster och dekorer. Det var den tyska Bauhausskolan som ledde den utvecklingen med mur- och vävimiterande tapeter. Beige kulör och relieftryck utmärkte tapeterna i Sverige långt in på 1950-talet. I folkmun kom de att kallas havregrynstapet, gröttapet, efter färg och struktur. Reliefpräglingen kom med tiden att bli allt starkare, mönstret i vitt var lika diffust som på gröttapeterna. Det är dit, till det sistnämnda med vitt tryck, som jag hänför tapeten i finrummet.

Jag hittade en bit tapet i ett av kökets överskåp vid en tidigare städning och blev lycklig då jag trodde att det var en bit av finrumstapeten. Men så var det inte har jag insett nu men var denna tapet suttit vet jag inte. Kanske nere hos mormor och morfar men jag minns inte hur deras kammare var tapetserad underligt nog.

Beslutet har länge varit att återställa stämningen i finrummet som den var en gång i tiden. Finrummet ska "läsas ihop" med det välbevarade masoniteköket.

Finrummet som jag såg det en gång i tiden.

Det kan knappast vara många som tapetserar med gamla gröttapeter nu för ti´n - om det inte handlar om scenografi eller i museala byggnader. Kanske är jag den siste i universum som väljer att tapetsera med en sådan här slags tapet i ett ordinärt boende...!?  Att jag vill få samma känsla som förr beror säkerligen på de fina barndomsupplevelser jag förknippar med rummen och huset men även på att jag genom min yrkesinriktning ser värdet i det gamla. Det spelar även in att jag har ett annat boende där jag inte tar hänsyn på samma sätt. Att restaurera är ju kul, det är detektivarbete och det är lösande av gåtor. Vem älskar inte det? Problemlösningen är i "morfars hus"extra lätt då jag har egna minnen och då många inventarier finns kvar.

 

Det här är den tapet jag valt att köpa till finrummet.

Leveransen kom i veckan som gick. Tretton gamla tapetrullar som ska kantskäras och klistras. Vilken fabrikör som tillverkat tapeten framgår inte.

Men på tapetbården står det tryckt NT och SVENSK VARA som ni ser uppe till vänster. Det betyder att det är Norrköpings tapetfabrik som tryckt bården. Det är 24 våder på en tapetbredd som man skär isär.

"Hovleverantör" framgår här ovan. Hos samma firma, som jag bara har lovord för, hittade jag tapeten till lill-rumme, en typisk geometrisk 50-talstapet, som väntar på att bli uppsatt. Så blir det även för den nyinköpta. Vi har prioriterat att ta hand om uthus och ekonomibyggnader innan vi satsar tid på att byggnadsvårda bostadshuset. Det finns ingen anledning att jäkta... Huvudsaken är att man har en handlingsplan. Och den finns.
.
.