Michelangelo karvar i stenen!

 

 En snabb skiss för minnet av Palazzo dei Conservatori.

Renässansarkitektur när den står högt. Michelangelo Buonaroti karvar och gröper ur när han skapar arkitektur. Pilastrarna av kolossalordning rår över två våningar och bär upp entablementet. Innanför kolossalpilastrarna står kolonner i en våning. Bottenvåningens kolonner står i urgröpningar i det bakomliggande vägglivet. Konservatorspalatset på Capitolium i Rom.skapades av Michelangelo och fullföljdes efter dennes död 1564 av Giacomo della Porta.

Kapitolieplatsen. Senatorspalatset i fonden, Kapitolinska museet t.v, Konservatorspalatset t. h.

Veduta del romano Campidoglio. Etsning av Giovanni Battista Piransi (1720 - 1778).

Det hela är ett mycket spännande och tilltalande möte mellan seklerna.
* Kyrkan Santa Maria in Aracoeli uppfördes under 600-talet.
* Redan under antiken fanns Tabularium, stadens arkivbyggnad, som under renässansen byggdes om och till för att bli senatorspalatset, staden Roms administrationsbyggnad (i fonden med torn). Där bakom finns utgrävningarna av Forum Romanum.
Kapitolieplatsen med sina tre byggnader och La Cordonata, trappan dit upp, kom till under 1500-talet utifrån Michelangelos skisser.
* Det väldigt stora bländvita Victor Emanuel-monumentet stod klart 1911 och finns så klart inte med på Piranesis etsning men står idag till vänster om kyrkan.

 

Platsen är hur intressant som helst med alla sina lager. I Rom finns alltid något nytt att upptäcka.

Violett som violett

Pulsatilla patens, en verklig raring.

Champagnebrus, typ av.

Färgfest

Den färgglada festspiran som jag gjort av kreppapper kommer fram vid storhelger och festliga tillfällen. Påsklördag, Påskdagen och Annandag påsk är ett sådant tillfälle.

Drivkraft saknas

  

Denna ärvda vagn kan inte nyttjas för transporter. Det saknas en häst för att få trillan att rulla. När trillan var ett väl använt kommunikationsmedel levdes ett annat slags liv, knappast sämre än dagens levnadssätt. Håll med om att det är något visst med hantverket och designen! Idag är vagnmakare en mycket specialiserad utbildning.

Bilarna tog över och hästar användes, när jag var barn, endast inom jordbruket. År 1903 körde den första bilen genom byn på Kustlandsvägen och några år senare skedde den första dikeskörningen med bil.

Glada grisarnas textilformgivare

Hur roligt är inte detta - jag har fått ett namn på den textilformgivare som ritade mönstret på läskudden jag sydde för väldigt länge sedan.

De glada grisarna ritade Anna-Lena Emdén för Almedahls på 60-talet. Så underbart! Det har följt mig sedan dess och kommer till användning när jag läser liggande.

Om läskudden

Det är på tiden att många av de kvinnliga formgivare som ritat mönster till textilindustrin för 60-70 år sedan har börjat uppmärksammas. Deras namn står sällan tryckta på textiliernas stadkant, utan de fick arbeta anonymt för företagen. Nu har mönsterskaparna börjat få namn - bättre sent än aldrig kan tyckas.

Herdarna och stjärnan

Två herdar med några får rör sig mot Betlehems stjärna i skyn. Det här är en favorit bland julprydnader.

Hur ofta stod jag inte som litet barn om jularna och funderade hur de två herdarna och de fyra fåren skulle vändas (de kan roteras där de sitter fast i "marken"). Herdarnas ansikten såg ut som kaffebönor ;-). Skulle den spetsiga delen vändas mot stjärnan i skyn eller skulle den tjockare, robustare delen vändas ditåt - något som jag tyckte stämde bättre med mitt sätt att se människor, där spetsen var håret. Eller, om herdarna varit kvinnor, hucklen. Men i så fall bars ju herdestaven bakvänt, den brukade hållas framåt hade jag sett på bilder. Det där gick inte ihop. Och fåren skulle vändas med huvudet mot stjärnan och följa herdarna i spåren. Jag vände, vred och testade många gånger. Att mamma lät mig hållas förvånar mig än med tanke på hur rädd om och försiktig med denna julprydnad jag själv är nu. Den är ganska fragil.

Nå, spetsen ser jag numera som skägget och herdarna vänder ansikten uppåt mot stjärnan i skyn. Men än idag minns jag mina funderingar. Skäggiga män var verkligen inte vanliga på 1950-talet, jag hade nog aldrig sett någon man prydd med helskägg, bara mustascher.

Än har jag inte kommit underfund med vem som formgav den här konstnärliga julprydnaden som jag förmodar köptes in till hushållet innan jag föddes, kanske på Hemslöjdsaffären som då fanns dära Vall´n.

Återbrukat

 

Virkade "snöstjärnor", som jag stärkt i efterhand med potatismjöl och vatten, rör sig sakta i fönstret.

Kom så går vi ut
och ser på snön
tills vi står på näsan

Bashō  1644-1694.

Japansk haikudiktning tolkad av Jan Vintilescu, 1959

De där virkade rundlarna är typiska secondhandköp på 00-talet. För närvarande kan det kännas trist att allt finns och inget behöver köpas eller kompletteras från återbruksmarknaden. Samtidigt kan jag vara nöjd med att ha varit alert och handlat innan det blev så populärt som det nu är då återbruksgallerior dyker upp här och var. Priserna var oerhört tacknämliga och det gick lätt att göra fynd då jag handlade som mest intensivt.

Virvatell

 

Minns ni de här skönheterna? Virvateller hängde i fönstren över radiatorerna och snurrade av värmen då jag var liten. Jag köpte förpackningar med två stycken för länge sedan - en röd/silver och en guld/silver. Min förtjusning vet inga gränser ;-)

På förpackningen står det "VIRVATELL ger glitter och feststämning. Hållbar och brandsäker. Roterar vid minsta luftdrag." Baksidestexten lyder som så: "OBS. Fatta tråden med en hand och drag ut VIRVATELLEN. Tråden skall hänga fritt och bör vara minst 2 dm lång." Prislappen anger Kr 3.50. Om jag minns rätt köpte jag ett par förpackningar på Åhléns som då fanns dära Vall´n!!!

Solen kommer in med en smal strimma på eftermiddagen genom 50-talskökets fönster mot väster. Det går ju inte att låta bli att vara glad över detta heller!

Julkrubbors tillbehör

En korg med vindruvor tillverkade av färgad vax, textil och trä inköpt i Neapel på Via San Gregorio Armeno.. Längd ungefär 10 cm.

Några av de tillbehör som tillhör en italiensk julkrubba handlar om liv och kommers i en liten italiensk stad från förr. Hus finns i olika skalor, så även även frukter, korgar, dricksfontäner i form av lejonmaskaroner och halvfärdiga mänskofigurer dvs. stommar av ståltråd lindade med linfibrer och snören, händer, ben och huvuden av terrakotta. Även många gjutna figuriner av terrakotta finns att köpa. Och till detta den heliga familjen.

Materialen som används är bland annat vax, terracotta, trä, plast, kartong, textil, metall, kork, bast, mossa, sand, färg.

Låda med färsk fisk (trä, risgryn, färg)

 Kastanjerostare (metall, keramik, färg)

Torkad skinka (vax)

Grönsaksutbud (keramik, bastsnören

Meloner - här inköpt i mängd (keramik, bastsnören)

Apelsiner 1/2 kg (keramik, papper)

Balansvåg, besman, av kapsyl, tunn spjällkedja och ståltråd.

Bröd (keramik och textil)

Höna med ägg (keramik, färg)

Den minsta skalan av hus (kork, kartong, färg, mossa, sand)

Taktegel av munk-nunnetyp (terrakotta)

Pastaförsäljande pojke (terrakotta - att eventuellt målas)

Jesusbarnet och krubban. Den i särklass billigaste masstillverkade och fulaste julkrubbsdetaljen - 1 SEK (plast, ska separeras så barnet hamnar i krubban).

* * *

Julkrubbor byggs uppinte bara i kyrkor utan lite varstans. Den mest fascinerande och idérika "profana" krubba jag sett fanns utomhus hos en däckfirma/bilfirma utanför porten vid Piazza del Popolo i Rom.

Julkrubbor

E. Roesler Franz (1845-1907) Corridoi di Borgo

Här finns min beskrivning av krubban i S Maria in Via Lata att läsa (varje år byggs en ny julkrubbsmiljö upp):

Ett dygn beskrivs från åskvädersdag till klar natt. Det är några minuters fantastisk fint sceneri som konstant börjar om. Byggnaderna är knappt en meter höga och börjar i brösthöjd.

Regn, blixtar, lysande gaslampor med flämtande lågor. Början av regnet är försiktigt sedan vräker det ner (och det är riktigt vatten). Försäljare av rostade kastanjer finns med likaså brasa och springbrunn/ dricksfontän, kläder på tork på linor, två kvinnor under ett paraply, affischer på väggen (jag tänker på Pompeji). Grårosa regnhimmel, vackert, vacker blå natthimmel med några få starka stjärnor (som blir starkare efter ett tag) och molnslöjor som drar förbi. Himlens färger speglar sig i fönsterytor.

Den uppbyggda miljön har en enorm djupverkan.

Födelsen tilldrar sig till höger utanför "målningen", avskärmad från gatan medelst staket. Maria med alldeles för stelt ansikte, ej inlevelsefullt. Regnet börjar bortom staketet, födelsen befinner sig helt utanför händelserna på gatan. Efter Trettondagen ställdes vackert klädda tre konungar med sina tjänare upp - på väg till Jesusbarnet.

Detta är den mest fantastiska av krubborna i Rom. En akvarell av Roesler Franz hade blivit iscensatt och tredimensionellt uppbyggd enligt målningen Corridoi di Borgo inser jag vid andra besöket.

Molto bello! Bellissimo!!

* * *

Nedan några andra minnesanteckningar från tre av alla de kyrkliga julkrubbor som besetts:

 

S Ignazio

Komet som rör sig på himlen mot konstig stiliserad ängel. Backprojection. Stjärnor lite för starka. En fjärd med stiliserade vågor. Segelbåtar rör sig från höger till vänster och vice versa. Hur "vattnet" fungerar vet jag inte.

Krubba till höger som en del av helheten.Gåvor på väg.

Bäck med damm där en anka simmar. En bro över ån längre bort. Vid brofästet sitter en man och fiskar, han har fått napp och fisken dinglar sprattlande och glittrande på reven strax ovanför vattenytan. Fisken rör sig genom att stjärten nuddar det forsande vattnet (som är  riktigt). Kul!

Kokande grytor med ånga. Är ångan riktig eller hur åstadkoms den? (Det är väl knappast bra för kyrkans inredning med fukt i rummet?) Hammondorgel-musik i bakgrunden!

S. Pantaleo
Jättefin krubba, förhållandevis liten, men med djupskapande rumslighet. Något av tittskåpsteater. Liggande, trött Maria ser på sin nyfödde son. Josef står hukande intill.
Bakom är det gatuliv, gallergrind, stork på taket, tvätt på tork, mycket judiskt folkliv då platsen för krubban är förlagd till Betlehem vilket syns på byggnader och klädsel.
Mycket fint!
Spanska julkrubbvännerna i Madrid hade arrangerat och krubbfigurernas skapare står nämnd vid namn på litet plakat bredvid. Juste info!

Chiesa di Gesú e Maria
Fin krubba, bearbetad. Figurer lika stora som i min egen krubba i Sverige. Blå bakgrund som i så många andra kyrkor.
Månen, som är halv, och stjärnor tindrar ibland, sen blir det ljusare men fortfarande blått. På "natten" tänds det i fönstren i de bergsklättrande små oregelbundna husen. Ett  stort brusande vattenfall har åstadkommits mellan två bergsbyar med hjälp av vadd som klistrats på en axel. Axeln roterar, vattenskummet forsar. I nedre delen av landskapet ligger segelfartyg i hamn med revade segel.
Fruktstånd täckta med markiser syns och intensiv handel pågår intill födelseplatsen dit de tre heliga kungarna har kommit.

* * *

Jag kan inte påstå att jag varit eller är särdeles intresserad av dockskåp. Men de italienska julkrubborna har jag fastnat för. Många har härligt suggestiva utomhusmiljöer som byggs upp för att vara till glädje för många under en knapp månad.

Bästa adventsstjärnan

Min absoluta favorit när det gäller adventsstjärnor är både ekologisk, biologiskt nedbrytbar, kräver inga batterier innehållande dyra jordmetaller som bryts i gruvor, kräver ingen elektricitet över huvud taget,  den kräver ingen lysande lampa, varken glöd-, lågenergi- eller LED-, den är lokalt producerad, lätt att tillverka - inga elektriska apparater krävs för tillverkningen,

Den är bara bäst! Helt befriad från blingbling. Det är så jag trivs bäst.

Stjärnan syns inifrån mot den ljusa himlen på dagen. På natten syns den både inifrån och utifrån om rummet är upplyst.

Den sexuddiga stjärnan är klippt ur smör- eller skisspapper med en vanlig sax. Modellen formgavs av Lisa Bauer på 1950-talet. Hon var glaskonstnär och flitig illustratör med vackra linjeteckningar.

Lokala material - laminat och masonite

Jo, jag tar om den här bilden. Det finns mycket mer att berätta om den. Mina gamla barnsandaler står alltså på fönsterbänken i sommarstugan som har en yta av laminat.

Jag förmodar att laminatmönstret ska föreställa Kolmårdsmarmor, och är en lokalproducerad produkt från KLB eller KaLaBerg som grundades av herrar Karlstedt, Larsson och Berglund. De startade laminat-tillverkning dära Vall´n 1953.

Laminat har för mej blivit likvärdigt med ett oäkta material, något som oftast ger sig ut att vara något annat än vad det egentligen är. Därför har jag inte haft samma känsla som mina t.ex.föräldrar för detta, jag har svårt för dagens click-golv med träimitation. Men de postitva barndomskänslorna finns kvar till laminatet här i stugan. Fönsterbänkarna ska absolut vara kvar. I söderfönstret, där solen gassat som mest, har laminatet på några ställen spruckit upp och lossat från träunderlaget. Jag petar försiktigt in trälim med en tändsticka under den uppstående flagan, trycker försiktigt ner den, tar bort eventuellt lim som pressas ut och lägger på vitt papper och sedan böcker som press ovanpå i något dygn. Sen hoppas jag det ska hålla i många år till. Kolmårdsmönstret från KaLaBerg går inte längre att få tag i längre. Det är kulturhistoria nu.

 

Däremot har Perstorps laminatmönster Virrvarr av Sigvard Bernadotte från 1958 fått en riktig renässans. Det är väl jättekul! Vill man ha arbetsbänkar i köket med Virrvarr går det bra. Högsta mode men trots det en billig skiva till arbetsbänk. Perfekt! Det här är ett mönster som inte imiterar något annat material.

Här nedanför finns andra trevliga saker att vara rädd om. Dels laminatet på arbetsbänken i ett mönster närbesläktat med Virrvarr men jag tror nog att det är en KLB-produkt. Liknar linneväv.

På arbetsbänken finns en bricka. Gissa vilket material den är gjord av, förutom trä i kanter och handtag? Joo, just det - de oranga rutorna är präglad masonite som behandlats med vattenavvisande, högblank färg. Masonitekaklet är tillverkat 5 km från sommarstugan. En lokal produkt som har några år på nacken. Me like.

Trasmattern

Här kommer en dikt på mål av ångermanlänningen NilsErik "Nicke" Sjödin ur boken Åslappe utgiven 1983. Diktboken funnen second-hand på PMU i Gullänget 2021. Köpte den såklart utan tvekan.

Målet kan vara vanskligt att förstå för många - i slutet av boken/dikten finns en förklarande ordlista. Bygdemål är verkligen ett försvinnande immateriellt kulturarv! Vem kan idag tala som man gjorde i hembyn för femti år sen? Jag är glad över de inspelningar jag gjorde och som finns bevarade - nu digitaliserade.

TRASMATTERN

Hele live
- häll åtminstone
hårta tå e -
å styvt de
ligg på gôlve.

Å på de
far man
å jodde
å gå.

Stryk
skull man ha.

Jodde å gå
på sjålve live.

De som va.

Skelkesskjorta
som han hädd på säg
då åldri na
va å gära.

Osleten
syns den ranna.

Mang e
förkläa.
Ingrint
å blekt borti.

Na gråbussarona
som koa sitt kvär ti
sä man häktes
på matta.

Duken
som låg ommapå
förstradion.
Genom spets´n
hörle man
att värla brann.

Men vacker va´n.

Huvekläa
bögle tå blotrycke.

Förstpyjamas´n
som han hadd ti slåttanna.
Faan vet
om int de va sist´n å.

Sofflocktyge
vä flottfläcken på.

Svettfläcken
men´jäg.

Sadusinern
- ny värenda jul -
gå bra å känn igen
häri matta.

Ållting
finns där.

Gammelvärla
å pyltepåkläa
å hårdasplaga.

Skreftesrocken
´n lit´n bit,
fodre
borti storväst´n,
överdel´n
tå fårskinnsfäll´n
å langkalsongern´,
brun,
blå
å hålvit.

Å tänk säg
att dä ä tôcke
man far å jodde
å gå på.

Stryk
skull man ha.

Men bruslöja
ligg härpå lofte´
ti blåkoffort´n.

Råttgnegen
lite grann
men ålldeles tydli´.

 

HÄR finns att läsa om trasmattans historia

Förklaringar av några dialektala ord i dikten:
hårta - hälften
styft - drygt
gôlve - golvet
jodde - traska
skelkesskjorta - tunn skjrta
åldri na - inte ett dugg
osleten - psliten
ingrint - "ingråtna"
koa - kåda
kvär - kvar
häktes - snubbla
bögle - bucklig
sadusin - kort gardin [cafégardin är väl närmaste benämning idag]
pyltepåkläa - kläder som man tar på sig varvtals mot kyla
hårdas - helgdags-
skreftesrocken - den man hade när man gick till skrift, oftast vid konfirmation
hålvvit - halvvit, grå
råttgnegen - råttgnagd

Aristokrat

Jag kom att dricka kaffe ur en kaffekopp, som var bekant på något sätt, i början av veckan på ett galleri i Värmland. Men den såg ju så blingblingig ut, inte funkissvensk precis.

Jojomen, det var koppen Aristokrat formgiven av Wilhelm Kåge för Gustavsberg. Läckert! Själv håller jag mig med stilrena Atlanta utan blomma, utan guld och med ett vitt öra.