Det växer sly överallt

 

“När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken. Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta. När mammor dör, växer det sly överallt.”

― Göran Tunström

 

 

Gökotta på nationaldagen

På Kristi Himmelsfärdsdag var det skitväder. Det blev ingen gökotta som annars är brukligt. Så idag vid 7.30, med solen i ansiktet, bar det av på cykel mot det vackra berget. I ryggsäcken fanns frukosten nerpackad - fil, kaffe, macka och egen äppelmust. Fågelsången var intensiv och göken hördes gala. Grönskan skiftade i olika gröna nyanser, ekar, björkar ,  hassel, granar och tallar - allt var till sin fördel.

Stensöta, liljekonvalj och getrams.

Getrams på sin böjda stängel.

Helt bestånd med getrams.

Vy från utflyktsberget. På andra sidan ån syns ett blommar rapsfält. Nedanför berget satsar kommunen på att hålla standängarna öppna. Snart kommer grannens kreatur att beta där. Den biologiska mångfalden märks.

Tjärblomster i lite en fuktig bergsskreva.

Väl hemkommen till gården möts man av bomullsflaggan i topp. 

Så klart att farmors flagga som för länge sedan hissats i Rundvik kommer upp en sådan här dag.

Buketten med styvmorsvioler jag plockat på berget arrangerades genast i vasen som är inköpt just för dem. Älskar detta! Är glad över att ha hittat nya ställen att plocka mina favoritblommor här vid nya boplatsen. Flera av "mina" blomställen är borta i hembyn. Hörde i veckan om en plats där kattfot växer vilt i kommunen här i Mellansverige. Måste dit. Att se vilda kattfötter är som "att gå i barndom" och minnas hur man gick längs gamm´vägen och plockad kattfötter längs vägrenen nedanför Hallberget.

Och det är inte nog med gökotta.

I eftermiddag blir det fanbärande, musikkår,  kvartettsång och högtidstal på ett berg med park i den lilla stadens centrum. Efteråt serveras kaffe i hembygdsgården (kulturminnesmärkt) ett par kvarter därifrån. Det blir en cykeltur även dit. Traditionen är sen gammalt.

Flyttblock eller erratiska block

Jättekastet som missade kyrkan och som inte rubbas.

Jag kan åka långt för att se sådana här naturföreteelser. Det på bilderna finns i Södermanland. Ett balanserande stenblock som stått så här sedan urminnes tid då de transporterades till sin slutliga plats med hjälp av is, antingen inlandsisar eller glaciärer. Då isen smälte undan hamnade flyttblocken på den underliggande markytan.

Sveriges största flyttblock finns i Västerbotten. Har ni besökt Botsmarksblocket? Det är så stort att det är svårt att avgöra att det ligger löst. Det går att klättra upp på men på egen risk. Botsmarksblocket är skyddat som ett naturminne från istiden.

En hembygd

"Varje hembygd utgör en helig geografi. Barndomens eller ungdomens stad blir alltid en mytisk stad för dem som en gång lämnat den. För mig är Bukarest ett centrum för en outtömlig mytologi. Det är först på andra sidan denna mytologi jag har lyckats känna dess verkliga historia. Och kanske min egen."

Mircea Eliade

Dagens Nyheter, januari 1990

 

Jag läser ett litet tidningsurklipp i en av mina skissböcker från Winsor & Newton. Inser att min fascination för det som kallas hembygd länge funnits där. Fortfarande funderar jag över hembygden, dess kultur, dess människor, dess myter och berättelser. Vad som är hembygd, finns det en geografisk punkt som betyder mest i mitt liv? Tänker på hur min inställning till hembygden förändrats med ökad kunskap och fördjupad insikt.

Berättelser från förr intresserar mig och därför har jag ofta sökt mig till äldre människor, som vänner eller som kunskapsförmedlare. Men vad händer när den äldre generationen faller bort och jag själv kommer att tillhöra den äldsta generationen? Kommer jag att vara idel öra när min egen generation berättar om sina liv? Vi som växte upp i en värld där saklighet och vetenskap var ledstjärna, en tid som då var framåtblickande och ljus men visade sig medföra svårartade globala problem att lösa.

En hembygd är mer än en geografisk plats.

Fårad mark

Den 9:e mars lyssnade jag till ett webbinarium anordnat av Sveriges Hembygdsförbund. Där berättade Niklas ­Cserhalmi berätta hur man kan tolka landskapet med hjälp av äldre kartor. Kristofer Jupiter, forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet, talade om hur man gör kartöverlägg.

Niklas ­Cserhalmi är författare till boken Fårad mark som jag använder sedan inköpet 2002. Webinariet spelades in och kan ses på Youtube:: http://youtu.be/vbG1C3Q5LSs

Boken beskriver bland annat hur man gör för att tolka tidigare generationers markanvändning, sådant där som intresserar mig. Passar på att nämna att där kan markberedning i samband med kalhyggen, av det som nu är skogsmark, vara helt förödande för förståelsen och tolkningen av ett landskap. Det gäller att förstå detta, och bry sig, inte bara lyssna till skogsbolagens i sammanhanget begränsade kunskaper som endast ser till sin egen ekonomi. Egen analys, insikt och undersökningar samt vetgirighet behövs om man bryr sig. Mod kan ibland också krävas.

Annars försvinner kulturhistorien alltför lätt på ett väldigt ociviliserat sätt.

En hemfäbod som finns i byns gemensamma ägo hade odling för både åker och vall, för människoföda (säd) och djurfoder (hö). För den vetgirige kan boken Fårad mark och webbinariet rekommenderas när det gäller hur man tolkar ett landskap.

Pärlanne

Hur glad blev jag inte då jag fann den här bilden. Det är september månad i början av 50-talet. Två personer står med var sitt pärgräv böjda över potatisfårorna te pärlanne. Det är potatisupptagningstid i byn. Det är pappa och min faster Fanny som arbetar på bilden.

Det som också kan ses är att en lada fortfarande står kvar på en grannes lägda. En av alla dessa lador som fanns men som försvunnit. De båda bostadshusen finns kvar idag men trähuset till vänster har efter att fotot togs klätts med eternitplattor som långt senare målats, ladugården har rivits och ett större garage har byggs istället på ny plats. Och huset till vänster har fått tak av trapetskorrugerad svart plåt.

I samband med att de markbundna tv-sändningarna i höstas krävde en ny televisionsapparat, tvingades vi köpta en ny tv trots att den gamla inte gått sönder. Den situationen gällde många av Sveriges invånare.

Det goda detta medförde var att min man äntligen kom sig för att lämna in sin Philips videobandspelare för lagning - VHS-banden trasslade alltid in sig pga något tekniskt fel. Och en skicklig reparatör ordnade till detta. Så nu kan han (vi) kolla igenom gamla inspelningar och jag hoppas innerligt att han hittar den videofilm från 1996 där vi dokumenterade hur hushållet för sista gången skördade egen potatis i ett  klassiskt stort pärlann´.  Sådana där odlingar som alltid syntes vid varje hemman en gång för inte alltför länge sedan. Det som var en del av min tid som barn eftersom hela familjen hjälptes åt
att sätta, lägga på (kupa) och ta upp pären och sen rulla in dem genom källargluggen ner i pärlådde´na.
Det var tider det! Och tänk att detta framsynt nog finns videofilmat.

Platsens historia

Varje nybyggnad förhåller sig till historiska lager, oavsett hur oansenlig platsen kan te sig. Vad som är värt att bevara är en fråga både om makt och om perspektiv, skriver Aron Aspenström. 

Detta blogginlägg tycker jag är läsvärt:

Platser lagrar historia

Välj vilken plats som helst i världen, ett stadskvarter eller en del av en mindre ort.
Här blev den utsnitt ur skifteskartan från 1860-talet.

Årskrönika 2021

Det har inte hänt mycket med byggnaderna här under året som gick förutom att en ny träbro byggdes i oktober. Och innan dess togs farstukvisten och den gamla betongbron väck.

Den nya bron/entrétrappan är byggd helt i trä och ersatte betongbron från 1950. En kunnig timmerman/snickare utförde arbetet efter min ritning. Den färdiga bron halvoljades två gånger som skydd men helst skulle jag vilja att den grånar så snabbt som möjligt. I många sammanhang finns det inget vackrare än grånat trä. När bron var klar undrade timmermannen vad vi trodde att folk som såg den nya bron skulle tycka var märkligast...?

- Att det var dumt att riva farstukvisten kanske??? tyckte jag.
- Nej, jag tror de flesta undrar över varför inte tryckimpregnerat virke har använts. 

Haha, han kan ha helt rätt. Denne timmerman vet hur tyckandet och snacket går här. Men tryckimpat virke är ett material som inte ens dykt upp i mitt medvetande. För övrigt hade vi ett intressant samtal om skogsbruk, skogsvård och virkesuttag för första gången med någon här uppe med liknande tankar som vi har.

Detta är utsnitt ut ett par gamla fotografier som visar hur bron såg ut en gång i tiden.

Vi äger två släktgårdar och gracerna fördelas mellan dem. Att jämföra olika byggtekniker, materialval, planlösningar, gårdsformationer och omgivande landskap är väldigt intressant, ja även människors mentalitet.

Självfallet blir det mera gjort där vi bor större delen av tiden och inte lika många stora insatser här i norr. De förutsättningar vi bestämde oss för långt tillbaka i tiden, var att här uppe var det viktigast att lägga ner tid och energi på ekonomibyggnaderna. Så har det blivit. Bostadshuset är till funktionen helt ok men rent estetiskt finns mycket kvar att göra både utvändigt och interiört på bottenvåningen. Men det får absolut inte bli ett quick-fix. Hellre då inga åtgärder alls.

Ett par hörn på rökbastun höjdes i juli. Det var 2010 som den åter placerades på grundstenarna efter byte av syllstockar.

Slåtter med lie och slåtterbalk, torka höet och köra in det i ladugårdsporten utfördes också, men det kan inte räknas som byggnadsvård, inte heller att bränna det på hösten.  Lite skogsröjning utfördes, inte heller det kan kallas byggnadsvård eller byggnadsrestaurering.

 

Myrslåtter i kustlandet

Här i byn hade man myrslåtter när min mamma var barn och långt innan dess. Då var bruket på upphällningen för snart nog dikades fjärden ut intill vilken man slog våtmarken.

På senare tid har jag läst om myrslåtter på skilda håll, i en skrift från Jordbruksverket, i länsmuseers skrifter och på sociala medier. Så roligt att detta blir tillgängligt för många. Senast beställde jag, som komplettering till de skrifter jag redan har, tre broschyrer från JBV som liten födelsedagspresent till mig själv: Ladornas land, Fäbodskog och fäbodbruk samt Skogsbetesmarker. Jag är ensam i bekantskapskretsen med detta mitt intresse och broschyrerna är verkligt stimulerande.

"Till myrslåtterängar räknas ängar belägna i kärr och mossar. Myrslåtterängar med naturlig vattenföring kallas för kärrängar medan de med reglerad vattenföring antingen är dammängar eller översilade slåttermarker, så kallade silängar.

 

Kärrängar nyttjades förr allmänt i Sverige som slåttermarker. I vissa områden hade de en särskilt stor betydelse. I nordvästra Svealand och Norrlands inland var slåttern av kärrängarna avgörande och man slog ängar som låg långt bort från gården. Däremot slogs inte mossarna i Norrland.

 

Efter kärrängarnas storjhetstid för dryga hundratalet år sedan har många områden torrlagts och odlats upp, övergått till att bli betesmark eller växt igen till sumpskog. Idag finns få hävdade kärrängar kvar."

 Ängar, Jordbruksverket 2012.

"Myrslåttern började med ett slag från myrkant till myrkant. Slaget tillbaks lades mot det första så att en rygg av slagen starr bildades. [Alltså inte som när man slår en äng, där slår man slagen från ett och samma håll. (min anm.)] Då var det lätt för räfsarna att samla höet i torkbredor. På gungflyn bar man trygor på fötterna. Regnade det i bredan kunde höet få vändas åtskilliga gånger innan det var hässjetorrt. Det fick inte bli några surtuppar med mögelhärdar i hässjan. När höet var torrt blev det brått att få det under tak."

Ladornas land i serien Biologisk mångfald och variation i odlingslandskapet är utgiven av Jordbruksverket 1999. Den skriften laddade jag ner utan bilder för många år sedan men nu har jag den alltså sedan i år i pappersformat med foton och illustrationer.

Här får jag också lära mig att till skohö användes främst blåstarr, flaskstarr och norrlandsstarr. 

"Slåttermyrarna låg ofta en dryg väg från gården, varför slåttern och hemtransporten av fodret var ett helt företag. Efter inägoslåttern bar det iväg till myrarna. Starren slogs med lie och hässjades på platsen. Höet förvarades i lador eller hässjor, för att hämtas på vinterföre med häst och långsläde med skrinda."

Ur häftet Rismyrliden. Sevärt i Västerbottens län.

 

 

Småskrifter utgivna av Jordbruksverket. De är mycket bra och informativa. Jag har fått dem gratis på olika kurser jag deltagit i. Det är bara de tre nyförvärven jag köpt via JBV:s hemsida: Ladornas land, Fäbodskog och fäbodbruk samt Skogsbetesmarker. De finns inte med på bilden ovan. Den lilla skriften Ekologi på villatomter och bostadsgårdar är producerad av den kommun där jag nu bor och delades ut gratis för några år sedan. Något att ta efter för Nordmalings kommun?

 

* * * 

 

Torkplatsen för myrslåttern här i byn är fortfarande en byallmänning: "Reveln", som betyder sandbank, sandrev, rev; ås (i en myr). En upphöjd plats nära våtmarken. Det klargjordes av lantmätaren då byns samfällighetsförening bildades 2007. Bildandet kom till efter påtryckning från mig. Det räcker att övergå från delägarförvaltning till samfällighetsförening om enbart en delägare (hemmansägare i vårt fall) kräver det.

Ur min anteckningbok nr 1 från 1990-talets begynnelse: 

Dyscha = stor utbredd låg hög med hö som gjordes på ängsmark och i myrslått.
När man "dro lôpen" innebar det att man drog starr ur vattnet efter att starren mejats ner med lie.

Tidigare användes granbark med insidan nedåt. På den lades starren och det hela drogs upp på land. Vi vet att i byn pågick myrslåtter efter år 1928. Bror Söderström berättade att masonite användes att dra upp starr på/med. Masonitetillverkning i närliggande Rundviksverken kom igång 1928. Alltså har vi ett årtal angivet som visar att myrslåtter fortfarande torde ha pågått in på 30-talet. Betänk att detta inte är Västerbottens inland där myrslåtter pågick länge utan i kustlandet.

Frågan är om det är fler än jag som önskar att vi hemmansägare tar hänsyn till denna del av byns historia när vi beslutar - oftast får vi medlemmar inte vara med att besluta då styrelsen gör det utan att införskaffa medlemmarnas åsikter. Istället för en byålderman, som utsågs före 1973, agerar styrelsen numera som byålderman med starke man som övriga styrelsemedlemmar bejakar. Det blir lätt så då ingen känner till hur en förening ska skötas - att medlemmarna beslutar och styrelsen genomför beslutet. Det är sorgligt och odemokratiskt.

 

På Fäbodmyren fanns uppodlad myrjord. Den har markberetts och fäbodallmänningen kommer att fortsätta att markberedas, allt enligt skogsbruksplanen som endast jag protesterade mot. Som sprungen ur en enkel familj i en by där bildning aldrig stått högt i kurs, träffar jag många som inte präglas av eftertanke då det gäller vår gemensamma kulturhistoria.

Mer om Norrlandsförhållanden att läsa: Myrslåtter - en del av naturahushållningen.

Frostnupna fåror

 

Finns det något finare, något mer genuint, något mer basic än att bo vid plöjd mark. Mark som producerar den mat vi äter... Denna första advent ligger fårorna kalla och frostnupna men så blir det inte framöver.

Att lada hö

Hemma sa vi alltid att vi ladade hö när det torkade gräset togs ner från hässjan och föres in i ladugårdsporten och in i hölage´. Och att vi ladade ved när den kapade och kluvna veden kastades in i veaboa.

Här står min morbror på skrindan och lassar av hö som förs in i hölage´ vilket ligger alldeles till höger innanför ladugårdsporten. När några skrindor var ladade brukade vi barn (fem kusiner) hoppa i höet. På så sätt hjälpte vi till att packa ihop det så det rymdes men vi upplevde det som en skojig lek. Till sist nådde höet så högt att vi räckte till takstolens hanbjälke som vi klättrade upp på och ropade, för att få uppmärksamhet:  "Här står självaste kungen och dör" åsså föll vi raklånga ner i det mjuka höet. Allt emellanåt, efter några ladade skrindor, ropade pappa att vi skulle vända oss bort med ansiktena och så slängde han några nävar grovsalt på höet för bevarande (kan jag tro). 

Det hände nu och då att vi tog med sänglakanen och övernattade i det mjuka höet i hölage´.

Kusin Lasse och en hjälpreda som drog skrindan detta år.

* * *

Jag förmodar att andra jordbrukande familjer i byn använde samma vokabulär. Men jag har inte hört det sägas någon annanstans, kanske för att jag efter gymnasiet tyvärr inte befunnit mig ofta i bönders och småbrukares sällskap (men ändå följt utvecklingen).

Men begreppet lada fanns innan lada existerade som byggnad. Att lada innebär då att lägga i hög, att samla förråd, att stapla upp.

Lada har efter hand kommit att förknippas med förråd av hö eller annat kreatursfoder. Men det finns lador även för andra ändamål och förråden måste inte vara hus. Med ordets ursprung kan lada även vara såtar, stackar eller hässjor.

Ett foto från Aspänget på 60-talet. Två kusiner sitter i en ladas öppning. Den här ladan har två öppningar, på ena gaveln som ett kvadratiskt hål en bit upp upp, på andra gaveln med dubbelport ner till mark.

Ladan var av yngre konstruktion och placerad över ett stordike med överfart med trumma på ena långsidan. Ladan revs någon gång på 1980-talet då diket som tvärar över flera fastigheter skulle grävas och fördjupas. Ladan var fin!

På fotot syns även en timrad lada från 1878 längre bort, ner mot bäcken Aspan. Denna timrade lada flyttades 1991 till sommarladugårdens plats vid vår sommarstuga. Mina föräldrar skrev brev till mig i Rom, där jag då bodde, och berättade i ord och bild om sin insats för att rädda denna hölada.

Här på slåtterängarna ute´ Aspänge växte höskallra, slåtterblomma, penninggräs (som vi barn använde som betalning i våran "affär") och kråkklöver. De växterna nu är helt borta ur floran då lägdorna inte brukas längre. Blommorna påminde oss om när marken här var sjöbotten, Aspfjärden. Denna dikades ut i två omgångar, senast på 1920-talet. Allt för att ge skörd några år men snart nog började hemmansägare låta de smala markremsorna slya igen och skoggå eller snabbade på processen genom att plantera gran. 

Det var ett stort grävningsarbete som gjordes till rätt lite nytta och som hade varit bättre om arealen fortfarande varit våtmark. Så ser man åtminstone på det idag. Kanske hade bäckens översvämningar, som nu börjat förekomma relativt frekvent och vattenfyller mångas källare, inte varit lika förödande nu när klimatförändringarnas konsekvenser börjat visa sig längs norrlandskusten.

Trafikverket och lieslåtter längs vägkant

En väg i Värmland. Något pågår, dikesrenens växter har mejats ner men inte med grästugg. Jag passerar och ser två män med var sin lie. Naturligtvis hajar jag till men kör sakta vidare, ser en välkänd grön skylt med Trafikverkets "Artrik vägkant". Detta måste undersökas, vem bekostar detta med manuell lieslåtter. Kör tillbaka och parkerar bakom den mobila påbudsskylten.

Liemannen närmast tar sig tid att svara på frågor och berätta närmare om varför detta utförs. Det är Trafikverket som bekostar får jag veta. En enkelsidig rad med ekar planterades för ca 15 år sedan och efter detta har denna vägsträckas artrika dikesrenar skötts manuellt. Jag minns inte alla de blommor han nämnde som växer här men det är blad annat humleblomster, käringtand, johannesört, prästkragar, blåklockor.

Dikesrenarna slås första gången vid midsommartid. Växterna får ligga och torka och tas sedan bort för att den näring de bildar inte ska ligga kvar och utarma floran. Ängsblommor vill som bekant ha näringsfattigt för att trivas. Andra gången slås renarna i slutet av augusti/början av september. Även detta växtmaterial torkar på plats och fraktas sen bort. Att de höga, tjocka gräsen har minskat under tiden man har använt lie tycker slåttermannen sig se.

Vi pratade om redskapet. Här använde man sig av knacklieblad och som proffs hade männen tillverkat sina egna lieorv, ett par olika använde man. Orvet på bilden är extralångt eftersom det ska nå ner i dikets botten utan att man ska behöva kröka rygg, en ergonomisk arbetsställning är viktig.

Varje år slår man denna vägsträckas dikesrenar med lie samt ytterligare en ännu längre sträcka, även den i Värmland. Trafikverket bekostar.

 

Jag blir hejdundrande avundsjuk på värmlänningarna som har en hel statlig myndighet som värnar deras artrika flora. Finns någon sådan sträcka i norra Norrland?

*

Ja, inte finns den längs den nyligen upprustade milslånga sträckan av gamla Riks 13 genom bygden. Jag och min man brukar menande säga till varandra att Trafikverket har strösslat med gröna skyltar med "Artrik vägkant" , skyltar som de har för många av. Troligen vill de gjuta in någon slags känsla hos ortsborna att vi har vackra och värdefulla vägrenar. Utan att själv som myndighet mena något allvar och arbeta för detta.

Självfallet inser jag att det är få sträckor så högt värderade att de ska slås med lie bekostat av Trafikverket. Men jag tycker det är hånfullt mot oss ortsbor att sätta upp skyltar med "Artrik vägkant" där artrik flora med ängsblommor saknas. Älggräs, lokor, åkerfräken räknas inte hit. Inte heller den vackra renfanan.

Det sägs att landets vägrenar framöver kommer att blomma i vitt - höga älggräs och hundkäx tar över ängsblommornas biotoper.

https://morfarshus.blogspot.com/2020/02/vad-innebar-artrik-vagkant.html

 

Inte är det väl konstigt att jag blir avundsjuk vid mötet med slåtterkarlarna i Värmland? 

Att bo i ett län där en myndighet värderar vägrenar så högt.

* * *

Vill du anlägga en egen äng på tomten - läs här.

Geologiskt fenomen och ett fynd i en torvmosse

Nyss hemkommen från en 126 mil lång Sverigetripp har jag många intryck med hem i bagaget. Kan bara nämna att småvägar passar mig bäst. Det är där det händer :-) Hur många av er har sett klotgranit?  Inte så många antar jag för den finns som förekomst fast i berg bara på ett ställe i Sverige. Jag rekommenderades på hotellet där jag övernattade att besöka platsen.

Det här är bilder från förekomsten av klotgranit i Slättemossa inte långt från Järnforsen i Småland. Vem visste att något sådant fanns - inte jag förrän för ett par dagar sen. Wow!

Jag gick där ensam ganska länge men till sist kom fler besökare för att se den här egendomliga geologiska platsen. Kanske en blivande geolog?

*

Så återsåg jag Bockstensmannen på Hallands kulturhistoriska museum i Varbergs fästning. Kvarlevorna och klädedräkten efter mannen, som mördades på 1300-talets mitt, har många sett sedan fyndet i Bockstens mosse i Halland gjordes 1936. 

Nu hade han fått en ny mer spatiös omgivning än förra gången vi sågs - samt en silikonrekonstruktion som gjorde honom "levande". På bilden syns dock kvarlevorna som hittades liggande på rygg i en mosse med en ekpåle genom bröstet. Utställningen med beskrivningar och analyser av fyndet och den tid han levde i var helt bra.

Detta var två av mängder av intryck. Snugge var ett annat - säger det er något?

Historisk holme i Hjälmaren

På en tidigare holme i Hjälmaren, tar man sig på en fuktig stig som delvis är spångad. Mygg och två vänner följde med dit. Vi var på hemväg efter att ha tittat på konst. Det vore väl lögn att påstå att skyltningen till denna plats var tydlig.

 

På holmen ska en historisk händelse ha ägt rum år 1436. Frihetskämpen Engelbrekt Engelbrektsson, född i Ängelsberg i Västmanland, mördades under en resa vattenvägen från Örebro till Stockholm av Måns Bengtsson (Natt och Dag). Engelbreksts-holmen, som den nu kallas, ligger nära Göksholms slott som ätten Natt och Dag innehade. En gjutjärnstavla meddelar följande:

 

HÄR FÖLL ENGELBRECHT ENGELBRETSSON
SVENSKA FRIHETENS VÄRN
GUSTAF WASAS EFTERDÖME,
OFFER FÖR ETT NIDINGS MORD
D. 27 APRIL 1436.
MINNET HADE LEFVAT 382 ÅR
INNAN MINNESMÄRKET RESTES
AF
GÖKSHOLMS ÄGARE
G.M. VON REHAUSEN.

Nu var det andra gången jag letade upp holmen, denna gång för att visa mina vänner platsen. Första gången blev jag själv förevisad den av en som läst i böcker var och att den fanns. Det var en historiskt intresserad mig närstående person.

Bete på fäbodar i Sverige

Nu är det dags att bege sig till fäboden, 15 900 hektar fäbodbete väntar på att bli betat.

„

Så nu är det alltså dags för de 214 jordbrukare som har fäbodbete att flytta till fäboden med djuren. I år är arealen fäbodbete 15 875 hektar vilket alltså innebär ungefär 74 hektar per företag.

Fäbodbruket var viktigt för jordbrukarna i äldre tid och var ett sätt att hitta mer bete till djuren. Numera får jordbrukarna ersättning för att de har djur som betar fäbodbetena. Fäbodbete kan bestå av både både öppna marker och skog som ligger vid en fäbod. Fäboden ska ha funnits sedan länge. Marken ska betas varje år med fritt bete eller bete i storhägn.

Mest fäbodbete i Jämtlands län

Arealen fäbodbete är störst i Jämtlands län med 9 100 hektar. Antalet jordbrukare som har fäbodbete i Jämtlands län är 100 stycken. I Dalarna län är antalet jordbrukare med fäbodbete 83 stycken och deras djur betar 5 300 hektar.

„

Allt detta och lite mer finns att läsa HÄR, en sida jag ofta besöker nu för ti´n. En av de saker jag utläser av diagrammet är att det är i de två län där man är som stoltast över sin kulturella bakgrund, över sin kulturhistoria, som levande fäbodar som mest förekommer. De är en faktiskt turistattraktion. Att fäbodar inte finns i södra Sverige har en historisk förklaring, om de funnits så försvann de mycket långt tillbaka i tiden.

Bete på den fäbod som finns är inget för min hembygd. Ingen byggnad finns kvar i original, det som finns är platsen i skogen där fäboden låg. Den började användas när skogsbilvägen blev klar 1984 och där "röjer man gräs" med grästrimmer och har en flaggstång. Men jag besöker mer än gärna levande fäbodar i andra delar av landet. Att göra en semesterresa i Norge och koncentrera sig på fäbodkulturen som är stark där, är något jag ser fram emot att göra. Hur många gånger har jag inte varit tvungen att stanna bilen i det landet på grund av getter på vägen :-) Norge har både en annan topografi och en annan jordbrukspolitik. Och än fler spännande länder finns att besöka om man som jag är mer intresserad av jordbrukskultur än att ligga på en strand.

Är stordrift bäst?

 60 % av all åkermark i Sverige finns vid företag som är större än 100 hektar. För tio år sedan var andelen 48 %.  Enligt statistik från Jordbruksverket

Flera av de mellanstora bönder som är kvar gör ett hedervärt arbete. Skaffar oss mat. Särskilt små och mellanstora mjölkbönder har jag ett gott öga till. Tänk vilken nytta kor och getter gör och vilka utmärkta produkter som framställs. Den jordbrukspolitik som bedrivs i landet innebär dock att centralisering och stordrift kommer att öka ytterligare. Att detta skulle innebära billigare mat kan ingen övertyga mig om. Hur skulle min region ha sett ut med en jordbrukspolitik som varit mindre inriktad på centralisering? Är det bäst för alla när marknadsekonomiska krafter får råda oinskränkt? Norrländsk landsbygd har fått ta mycket stryk genom åren på grund av centralisering och sammanslagning för att uppnå stordrift.

Är litet vackert?
Är stort bäst?

 

Jag är ingen ivrare för centralisering och stora enheter vad det än gäller - men kalla mig inte bakåtsträvare.

Jag läser också att åkerarealens storlek i landet har minskat med 1,1 miljoner hektar de senaste 70 åren från 3,6 miljoner hektar år 1951 till 2,5 miljoner hektar år 2020. 

Under samma period har andelen arrenderad åkermark har ökat från 25 % år 1951 till 46 % år 2020.

 

"År 1951 var andelen arrenderad areal störst i slättbygderna. År 2020 var andelen arrenderad areal störst i Norrland och i Jönköpings län. I Östergötlands län och i Södermanlands län var den arrenderade arealen ungefär lika stor åren 1951 och 2020."   Källhänvisning här.

 

Siffrorna visar urbaniseringens framfart och hur små och medelstora jordbruk försvunnit. Undrar hur samhällsutvecklingen ser ut om 25 år? Hur vill vi ha det?

Synen på skog och på sig själv som människa

 

„
Under en av mina vandringar i de jämtländska skogarna slår jag följe med Micke. Vi är ungefär lika gamla och tycker båda om skogen, men på ganska olika sätt. Micke kommer från Jämtland och har bott hela sitt liv i skogens omedelbara närhet. Han kommer också från en familj som bott här länge och den kunskap han har om skogen har han delvis förvärvat från tidigare generationer. Han har också jobbat med skogsbruk i olika funktioner och han är jägare. När vi träffas den här gången har jag gett mig ut för att titta på solnedgången över Norrån. Det finns ett speciellt ställe där den lilla ån rinner genom en vidsträckt dalgång. Ibland ser man tranor och bäver där, och om sommarkvällarna, när solen sjunker i nordväst, fylls dalen med ett varmt nästan gyllene ljus som jag kommit att uppskatta mycket. Det är för att titta på detta som jag under tystnad promenerat genom skogen den här kvällen. Micke kommer åkande i sin Subaru och parkerar på en vändplats som skogsbolaget ställt i ordning. Ljudet från bilradion sprids över landskapet när han öppnar bakluckan för att släppa ut sin jämthund, en ung tik som han ska köra ett träningspass i skogen med. Han har orangea jaktkläder på sig och pratar i telefon samtidigt som han spänner ett pejlingsband på hunden och fixar med sin gps-mottagare. Skillnaden mellan våra sätt att förhålla sig till platsen är påtaglig. Jag tvivlar inte en sekund på Mickes kärlek till den. Det här är hans hem och hans arbetsplats. Han är här så gott som varje dag, vinter och sommar, och så har det varit så länge han levat. Jag själv är turist i jämförelse. Vi har olika ärenden i den här skogen, olika blick på den. Vi bestämmer att vi ska gå en bit och jag föreslår att vi ska följa den lilla stigen som löper längs med ån, men Micke tycker det är en dålig idé, den nya skogsbilvägen som skogsbolaget dragit är betydligt bättre att gå på säger han. Han berättar hur gps-systemet fungerar när vi går längs denna. Jag ondgör mig lite över att de avverkat skogen så brutalt runt den nya vägen. Landskapet är helt förändrat, säger jag, de gamla stigarna kommer försvinna. ”Det är inte konstigare än en bonde som skördar sin åker”, säger Micke. ”Det här är en åker”, fortsätter han, ”en trädåker.”

„

Ur Granskogsfolk. Hur naturen blev svenskarnas religion. Av D Thurfjell

 

Så här olika är förhållningssätten till skog hos två jämnåriga, en landsbygdsboende skogsbrukare och stadsboende religionshistoriker. Så olika ser vi svenskar på nyttjandet av naturen och på naturens resurser.

• En urban, känslomässig, ekocentrisk syn som utgår från att hela naturen besitter grundläggande värden och där människan och alla levande varelser uppfattas som en del av naturen som ett sammanhängande samspel.
• En produktionsinriktad, antropocentrisk syn där människan sätts i alltings centrum. Ur antropocentrisk synvinkel har enbart människor ett inneboende värde och naturens värde beror på i hur stor utsträckning den är mänskligheten till nytta. Jämför med den kristna kyrkans natursyn - Människan är Skapelsens Herre.
  

Hur ser jag på naturen som landsbygdsboende, skogsägare och akademiker?
Jag uppskattar boken Granskogsfolk som ligger på nattygsbordet, den har gett nya tankar.

 

År 313 e Kr förklarade kejsar Konstantin den store kristendomen laglig i Romarriket. På 380-talet efter Kristus införde Theodosius den store kristendomen som statsreligion och avskaffade religionsfriheten.

Den syn som kristendomen skapade och som katolicismen och senare den lutherska trosläran förfäktade - att Människan är skapelsen Herre - fick genomslagskraft. Människor har inget åtagande mot naturen utan kan exploatera, nyttja och utnyttja "naturen" utan tanke på eventuella konsekvenser för annat liv, inte alltid ens för andra människor.

Det mest värdefulla i "skapelsen" (läs naturen) är människan själv och hennes liv. Allt annat är till för Människans behov, för att tillfredsställa människan på olika sätt. Antropocen är konsekvensen av det tankesättet.

Innan människorna placerades högst i hierarkin var naturen helig. Håller den sekulariserade urbana människan på att återgå till upplevelsen av en besjälad natur? Att naturen är helig. Nu är det inte längre människor på landsbygden som tror på den besjälade naturen. Det innebär helt omvända roller för människor i stad och på landsbygd jämfört med hur det såg ut före industrialisering, urbanisering och individualisering.

 

"Vi uppsöker gläntornas ljus / och bor till en del i städer / där vi får för oss / att vi är oss själva. / Ändå är vi vad vi är / ett granskogsfolk"

Harry Martinsson. Utsnitt ur dikten Furan ur diktsamlingen TUVOR, 1973.

 

 

Granarna har jag lånat härifrån