Självförgängelse

Bron i Mostar förstördes under kriget i Bosnien 1993. Den byggdes upp efter kriget och återinvigdes 2004.

I Afghanistan förstördes 600 år gamla monumentala statyer i Bamiyandalen år 2001 genom att sprängas. De stämde inte med talibanernas sätt att se på tillvaron.

Warszawa bombades bort under andra världskriget. 90 % av byggnaderna förstördes. Så snart kriget var slut beslöt polackerna att bygga upp den gamla delen av staden igen som den sett ut tidigare.  Fotografier och ritningar kom till hjälp. Människors minne bevarade staden.

Att hacka näsor och fingrar av skulpturer var ett vanligt sätt att smäda det besegrade folket under lång tid. Hur många antika skulpturer har inte skadats på det sättet!

Alltså - kultur har en mycket stark inneboende makt, att skända ett folks kultur är att skända människorna som bor där. Det här var bara några exempel av många.

Hur gör vi då i den här bygden? Jo, för de människor som en gång levde här har vi ingen plats. Här är man sig själv nog. Minnena av tidigare mänskliga yttringar förstörs. Frivilligt. Det största hotet mot kulturarvet är okunskap och ointresse. Vi som lever nu svävar fritt, utan fysisk förankring. Snart är vi också borta med vinden. Så det så. Memento mori som slaven viskade i kejsarens öra vid segertåget in i Rom där folkets jubel mötte.

Att inte låta människor få tillgång till sin historia är att förminska dem. Att undergräva deras självtillit. Ta ifrån dem makten. Hålla dem i schack. På vilken geografisk nivå det än rör sig på.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om kulturarav, kulturhistoria, fara med ointresse och okunskap, självkännedom

Ordets makt

Makten behöver häcklas.
Opposition krävs för att hålla demokratin levande.
Opposition tystas i diktaturer.
Oliktänkande fängslas och dödas i enväldiga regimer.
- allt detta tar jag för givet att ni läsare instämmer i!!!

En dissident är en person som aktivt motarbetar den rådande ordningen. Vanligen avser man en politisk dissident som, oftast med fredliga medel, sätter sig upp mot en totalitär regim. I Sovjetunionen var Andrej Sacharov och Alexandr Solzjenitsyn exempel på dissidenter, och i Kina anses Wei Jingshen vara den första dissidenten i modern tid. Dissident är den som stannar kvar inom det kritiserade systemet, medan den som lämnar det kallas flykting.

Författaren Roberto Saviano som 2006 skrev om camorran i boken Gomorra, den napolitanska maffian, och sedan dess lever under ständigt dödshot samt frilansjournalisten Kerstin Lundell som skrivit om Lundin Oils verksamhet i Afrika, är två starka personer som vet vilken makt det skrivna ordet kan ha. Men det finns oerhört många andra modiga ordbrukare.

Själv glimtar det emellanåt åt fram på bloggen hur ett exploateringsprojekt i miljardklassen påverkar en liten oansenlig bys invånare i norra delen av landet. Hur lojaliteter förändras, hur kusiner slutar hälsa på varandra, om kallhamrad  beräkning som möter naiv tro. Den människosyn de olika kontrahenterna har blir tydlig, personkaraktärer förstärks. Och jag har med tiden fått allt lättare att förstå kriget i 1990-talets Kosovo där grannar dödade grannar.

Under hela projektets gång har jag varit med och sett hur byns maktstruktur fungerar. Jag får och har fått sms, telefonsamtal, mejl, samtal öga mot öga och känner till väldigt mycket av det som hänt sedan 2003. Jag har sett härskartekniker på avstånd och på mycket nära håll. Konflikträdd bör man inte vara.

Utsändningen lördag den 4 maj i år av Medierna handlar om medier på små orter och dessa journalisters utsatthet och hur starka påtryckningar de utsätts för. Tänkvärt.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om opposition, demokrati, makt, dissident