Självförgängelse

Bron i Mostar förstördes under kriget i Bosnien 1993. Den byggdes upp efter kriget och återinvigdes 2004.

I Afghanistan förstördes 600 år gamla monumentala statyer i Bamiyandalen år 2001 genom att sprängas. De stämde inte med talibanernas sätt att se på tillvaron.

Warszawa bombades bort under andra världskriget. 90 % av byggnaderna förstördes. Så snart kriget var slut beslöt polackerna att bygga upp den gamla delen av staden igen som den sett ut tidigare.  Fotografier och ritningar kom till hjälp. Människors minne bevarade staden.

Att hacka näsor och fingrar av skulpturer var ett vanligt sätt att smäda det besegrade folket under lång tid. Hur många antika skulpturer har inte skadats på det sättet!

Alltså - kultur har en mycket stark inneboende makt, att skända ett folks kultur är att skända människorna som bor där. Det här var bara några exempel av många.

Hur gör vi då i den här bygden? Jo, för de människor som en gång levde här har vi ingen plats. Här är man sig själv nog. Minnena av tidigare mänskliga yttringar förstörs. Frivilligt. Det största hotet mot kulturarvet är okunskap och ointresse. Vi som lever nu svävar fritt, utan fysisk förankring. Snart är vi också borta med vinden. Så det så. Memento mori som slaven viskade i kejsarens öra vid segertåget in i Rom där folkets jubel mötte.

Att inte låta människor få tillgång till sin historia är att förminska dem. Att undergräva deras självtillit. Ta ifrån dem makten. Hålla dem i schack. På vilken geografisk nivå det än rör sig på.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om kulturarav, kulturhistoria, fara med ointresse och okunskap, självkännedom