Pengar är en knepig drivkraft
Den mest bevarade epoken i svensk historia måste vara 1700-talet. Så många 1700-talsinredningar som vi har i dag fanns det knappt på 1700-talet. Stig Lindberg och Wiwen Nilsson är det inte heller någon fara med. Ingen risk att framtidens samlare kommer sakna föremål att ställa i hyllorna.
Bortsett från museivärlden, som ju bevarar det allra
mest unika i få exemplar, sker stora delar av historievården på privat basis.
Det är vanligt folk som ser till att forna tider bevaras genom att låta bli att
slänga släktens smycken och gammelvärldens föremål. Det är bra. Problemet är
bara att vi alla mer eller mindre styrs av både trender och pengar i vårt
samlande; det har varit attraktivt med 1700-tal och modernism ett tag nu, och
trist med 1880-tal och jugend. Det har varit lukrativt att samla på
60-talskonst, medan de klassiska 1800-talsoljoma har betraktats som döda. Det
skulle vara svårt att lämna över ansvaret för kulturarvet i privata händer, för
pengar är ju en ganska knepig drivkraft. Det är också så att de med pengar inte
automatiskt har kunskap och smak.
Ytterligare en aspekt är att det kan vara väldigt
besvärligt att få plats med sina samlingar, så det finns alltså också en fysisk
begränsning.
Inte minst gäller det husen i Norrlands inland.
Under våren har jag rest ungefär 600 mil kors och
tvärs genom norra Sverige för att föreläsa om Norrlands historia som koloni.
Det har varit en fantastisk resa, men samtidigt sorglig eftersom jag sett så
mycket som väldigt snart kommer att vara borta. De gamla kronotorpen i
Västerbottens inland är redan på väg att sjunka ner i slyn, men även
folkhemmets lämningar står som urblåsta monument över den tid som varit.
I byn Backe i
Ångermanland stötte jag på ett fullstort - och för länge sedan nerlagt – länssjukhus
från en tid då regionalpolitiken såg annorlunda ut. Hela byggnaden är nu
uppköpt av någon lirare från Sydsverige.
Jag har rest genom ett landskap som förvandlats till
en monokultur, genom skog som för längesedan upphört att vara natur och där
lämningarna av mänskligt liv - stigarna, husgrunderna, dikena, tjärdalarna - har
utplånats av skogsmaskinernas larvfötter. De som en gång levde här har ingen
plats för sina minnen, de svävar fritt, utan fysisk förankring. Snart är de
borta med vinden.
Po Tidholm är frilansjournalist och kulturkritiker, medarbetare i bl a DN och Aftonbladet. Kunde han skulle han köpa alla Norrlands ödegårdar.
Krönika i Antik och Auktion
5/2013.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om identitetslöshet, slit och släng, historielöshet, rotlöshet, låt-gå-mentalitet, Po Tidholm, Pengar är en knepig drivkraft
.
Aj! Det där satt - precis som du säger - mitt i prick.
SvaraRaderaOch så jag då... Som samlar på 1880-tal och jugend. Fast mest på bild...
Mira, jag tänker mer på hur vi norrlänningar självmant förstör vår historia, hus, natur, kanske också inventarier. Pga vår "fattiga" och korta historia som på det sättet aldrig blir genuint fördjupad. Vi har ingen plats för minnen, vi svävar fritt utan fysisk förankring som PoT skriver.
SvaraRaderaPå "nysvenska" ropar jag: Hear, hear! En trist, svidande sanning. Men så här bedrövligt är det ju, tyvärr!
SvaraRaderaJag tror det är viktigt att kunna generalisera som krönikören gör.
SvaraRaderaJa Anta, det är trist. Min by är ett exempel på hur man ser på sin fysiska historia. Historielösheten visar sig även i bristen på egen självtillit.