19 maj 2013

Här är allt jag vill säga sagt

Den här krönikan, som jag hittade i Antik & Auktion då jag som vanligt besökte folkbiblioteket, har allt jag vill säga med bloggen Timmer & Masonite. Jag skulle kunna sluta skriva nu. Allt är sagt. Om små människors identitetslöshet.

Pengar är en knepig drivkraft


Den mest bevarade epoken i svensk historia måste vara 1700-talet. Så många 1700-talsinredningar som vi har i dag fanns det knappt på 1700-talet. Stig Lindberg och Wiwen Nilsson är det inte heller någon fara med. Ingen risk att framtidens samlare kommer sakna föremål att ställa i hyllorna.
Bortsett från museivärlden, som ju bevarar det allra mest unika i få exemplar, sker stora delar av historievården på privat basis. Det är vanligt folk som ser till att forna tider bevaras genom att låta bli att slänga släktens smycken och gammelvärldens föremål. Det är bra. Problemet är bara att vi alla mer eller mindre styrs av både trender och pengar i vårt samlande; det har varit attraktivt med 1700-tal och modernism ett tag nu, och trist med 1880-tal och jugend. Det har varit lukrativt att samla på 60-talskonst, medan de klassiska 1800-talsoljoma har betraktats som döda. Det skulle vara svårt att lämna över ansvaret för kulturarvet i privata händer, för pengar är ju en ganska knepig drivkraft. Det är också så att de med pengar inte automatiskt har kun­skap och smak.
Ytterligare en aspekt är att det kan vara väldigt besvärligt att få plats med sina samlingar, så det finns alltså också en fysisk begränsning.
Inte minst gäller det husen i Norrlands inland.
Under våren har jag rest ungefär 600 mil kors och tvärs genom norra Sverige för att föreläsa om Norrlands historia som koloni. Det har varit en fantastisk resa, men samtidigt sorglig eftersom jag sett så mycket som väldigt snart kom­mer att vara borta. De gamla kronotorpen i Västerbottens inland är redan på väg att sjunka ner i slyn, men även folkhemmets lämningar står som urblåsta mo­nument över den tid som varit.
I byn Backe i Ångermanland stötte jag på ett fullstort - och för länge sedan nerlagt – länssjukhus från en tid då regionalpolitiken såg annorlunda ut. Hela byggnaden är nu uppköpt av någon lirare från Sydsverige.
Jag har rest genom ett landskap som förvandlats till en monokultur, genom skog som för längesedan upphört att vara natur och där lämningarna av mänskligt liv - stigarna, husgrunderna, dikena, tjärdalarna - har utplånats av skogs­maskinernas larvfötter. De som en gång levde här har ingen plats för sina minnen, de svävar fritt, utan fysisk förankring. Snart är de borta med vinden.


Po Tidholm är frilansjournalist och kulturkritiker, medarbetare i bl a DN och Aftonbladet. Kunde han skulle han köpa alla Norrlands ödegårdar.


Krönika i Antik och Auktion 5/2013.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

4 kommentarer:

  1. Aj! Det där satt - precis som du säger - mitt i prick.

    Och så jag då... Som samlar på 1880-tal och jugend. Fast mest på bild...

    SvaraRadera
  2. Mira, jag tänker mer på hur vi norrlänningar självmant förstör vår historia, hus, natur, kanske också inventarier. Pga vår "fattiga" och korta historia som på det sättet aldrig blir genuint fördjupad. Vi har ingen plats för minnen, vi svävar fritt utan fysisk förankring som PoT skriver.

    SvaraRadera
  3. På "nysvenska" ropar jag: Hear, hear! En trist, svidande sanning. Men så här bedrövligt är det ju, tyvärr!

    SvaraRadera
  4. Jag tror det är viktigt att kunna generalisera som krönikören gör.
    Ja Anta, det är trist. Min by är ett exempel på hur man ser på sin fysiska historia. Historielösheten visar sig även i bristen på egen självtillit.

    SvaraRadera

Hej alla ni knapptryckare som hittat hit och vill kommentera - ni ska veta att jag tycker om uppfriskande och konstruktiva kommentarer...

Om du inte har en egen blogg eller en g-mailadress, klicka i Anonym så kan du skriva en rad ändå. Men skriv ditt namn i kommentaren :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...