"Klassindelningen har traditionellt sett definierats av faktorer som yrke, förmögenhet och utbildning. Den klassindelningen har endast tre dimensioner – ekonomisk, social och kulturell. I den studie som BBC och forskarna genomfört har man undersökt faktorer som ekonomiskt, socialt och kulturellt kapital."
Prekarit som beteckning för en ny klass har jag snappat upp tidigare. Ett ganska nytt begrepp för de sämst lottade. Här kan du läsa mer om hur britterna nu ska delas in.
.
.
I sin dagboksroman Oktober i fattig-Sverige skriver författaren Susanna Alakoski om att trångboddheten gjorde att inget av barnens teckningar, små skriverier eller skolarbeten sparades. Det är något jag aldrig reflekterat över tidigare. "Och jag har inget kvar som visar hur tidigt jag började skriva,
hur talangen möjligen såg ut. Jag kom ihåg att mina uppsatser lästes högt i
klassen och att jag fick beröm." Hon citerar följande:
”/…/det hör ju också till fattigfolkets villkor att
dokumentation bakåt i tiden för det mesta saknas. När det gäller mina förmödrar
och förfäder finns av naturliga skäl ingenting efterlämnat i form av
brevsamlingar, dagböcker, pianokompositioner, spröda små akvareller eller annat
i den vägen. Inga biografier har skrivits över deras liv och inga runor har
publicerats i tidningsspalterna efter deras död. Jag kan alltså inte veta om en
skapande ådra funnits i min släkt, men förmodligen har det väl gjort det, även
om den aldrig har fått komma till uttryck.” (Elsie Johansson, i Tala om klass, 2006)
Jag skriver: I förlängningen handlar tillvaron om vilken människosyn man har. Här i byn /bygden förpassar vi vår jordbrukande historia till sophögen,
glömmer medvetet, förtränger, undertrycker. Vi utplånar oss själva. Vi anser
oss inte värdiga, vi måste börja på nytt, göra oss bättre, glömma det som inte
höjer oss till en högre klass. Så dumt för det innebär bara att vi utplånar
oss själva, försöker visa upp en yta, en ny status. I stället för att sätta oss in i livet förr,
förstå, berätta, föra vidare och inse hur vi, trots en bakgrund i arbetarklass
eller jordbrukarklass, kanske torparbakgrund, är värda all uppmärksamhet, all ära. Och som alltid är det någon som vill bestämma över de andra - kanske de med sämsta självtilliten.
Trots att alla har rätt lika anor här i byn vill vi så gärna ha en ”fin” bakgrund som ger oss existensberättigande.
För inte kan väl en liten människa ha rätt att bli ihågkommen, så enkla
förhållanden hen levde under. Ut med allt gammalt rat, börja om och köp nytt på
Ikea, eller om du kommit upp dig via studier eller företagande, köp
antikviteter av högre dignitet, med högre pris än de allmogeföremål du slängde. Så att man trots
allt tror att dina förfäder, trots bostadsorten, hade en gediget hög social
status och ekonomiska möjligheter. Det är trots allt bara du och
din släkt och gamla bekanta som vet i grunden din härkomst.
Det är synd om människorna!
..
Min man är född "bonnpôjk", men när vi träffades höll han det hemligt av skam och första 10 åren av vårt eget djurägande präglades också av hysch-hysch utåt från hans sida. I dag är han däremot en stolt bonde som inte skäms för sig. Kanske för att det blivit modernt med bönder? :)
SvaraRaderaEtt intressant ämne du tar upp. Förmodligen har Alakoski rätt till viss del men det är också som du skriver att inställningen till tillvaron och ens egen historia har betydelse för bevarande av dokumentation av olika slag från tidigare generationer.
SvaraRaderaI vår by skrev vi tillsammans en hembygdbok som vi är mäkta stolta över. Där behandlades både fattigdom och välmående och det var i få fall som någon försökte skönmåla sina anfäders historia. Lustigt nog fanns det hellre tendenser att plocka fram hur fattigt det var. Men visst, lyckades någon i släkten så var det något som gärna lyftes fram lite mera.
Jag är annars kritisk till klassbegreppet. Visst finns det grupperingar i samhället av olika slag och jämlikt är samhället inte men det är själva ordet klass som jag ifrågasätter. Använder man ordet klass så tänker de flesta, medvetet eller omedvetet, på verbet klassificera och då att indela efter kvalité. Jag menar att alla människor i grunden har samma värde (kvalité) oberoende av social ställning, förmögenhet eller yrke och då kan man inte klassificera dem. Att indela folk efter de tre traditionella klasserna är förlegat men har tjänat sitt syfte både politiskt och socialt. Jag menar att man kan tillhöra flera olika grupperingar utan att för den skull vara jämlika ur andra aspekter. Man kan t.ex. vara ensamstående mamma men ekonomiskt ojämlik med en annan ensamstående mamma som har det bättre förspänt.
Pentamom, det låter som det bör vara. Varför skämmas för sitt ursprung vad det än vara månde?
SvaraRaderaPJ - klassbegreppet är borta även här i landet. Socialgrupper kanske hörs något oftare. Men oftast förnekas att olika sociala grupptillhörigheter finns här i detta jämställda land. Det är likadant i Finland kan jag tänka. (Samtidigt som man som talande finlandssvenska befinner sig i en speciell tillhörighet om jag förstått det rätt.)
Det är när jag återvände som hemmansägare till hembyn som jag ser dessa sociala skillnader - jag kan jämföra hemmansägarna i hembyn med människorna i mitt andra boende längre söderut. Att "klasskillnader" inom landet finns är, för mig som klassresenär, helt uppenbart. Inom byn är de sociala skillnaderna dock små vilket jag bloggat om i ett tidigt inlägg. Norrland har dessutom en speciell situation. "Små människor" på glesbygd är lätt att köra över då kunskapsnivån är låg. Längre söderut finns alltid någon med kunskap som vågar säga sitt. Detta tycker jag inte bara är att acceptera, jag tycker i längden att detta ska förändras.
Kunskapsnivå... Det finns så många olika sorters kunskap. Ska man vara mindre stolt över den kunskap som sitter i nypor, fötter och magkänsla än den som sitter i åratals av näshängande över böcker. Visst är det väl lättare att bli överkörd om någon kommer och brer ut sig med konstiga ord och påståenden om man aldrig hört orden förr. Men jag tycker ändå att det borde finnas en oerhörd stolthet över att ha brukat en plats i generationer, veta när det är dags för sådd och skörd, kunna forma sina egna kläder, odla sin egen mat och med en hand på kossans mule kunna säga exakt hur hon mår. Alla sorters kunskaper behövs, annars går det åt pipsvängen med det här landet. Grejen är att alla de som kan det här viktiga, borde vara förbannat stolta över det.
SvaraRaderaKunde inte ha formulerat det bättre själv, Mira!!!
SvaraRadera