1 maj 2013

Det autentiska

Nu blire myche text å läsa ôm man se vill:

SNART SAGT VARJE TRAKT har en egen broschyr som beskriver omgivningarna och möjligheten till förströelse och shopping. De är rena påhitten, bygger på osannolika överdrifter och ett märk­liga antaganden om vad en människa vill göra med sin lediga tid. Om man skulle tro dessa broschyrer är det glesa Sverige en blomstrande idyll där nedskärningar av service och samfärdsel aldrig ägt rum.
De är, mer än något annat, tappra försök att besvärja det mörker som Stig Claesson i Vem älskar Yngve Frej? redan 1968 såg falla över skogslänen.
För Sveriges många hårt drabbade landsbygdskommuner har turismen blivit den sista möjligheten. Det finns många motiv bak­om en turistsatsning: desperation, bristande skatteunderlag och möjlighet att starta delfinansierade projekt som i sin tur lösgör EU­-medel och skapar arbetstillfällen i uppbyggnadsfasen. Effekterna är omtvistade.
Klart är att det inte finns några större summor pengar att tjäna, omräknat i antal arbetstillfällen betyder några tusen sommarturist­er varken till eller från. Hittills har utgifterna på de flesta håll varit betydligt större än intäkterna. Dock kan man se att de pengar som satsas ofta kommer traktens innevånare till godo i form av bättre kommunikationer, service och ett större utbud av varor och tjänster.
De kommuner som tidigare drömde om företagsetableringar drömmer nu om en massturism som aldrig kommer att bli verklighet. Och det ironiska är att de turister den svenska landsbygden kan locka till sig stressade storstadseuropéer - ofta söker efter tystnad, frihet och vildmark, inte hotellnätter och rastlös konsumtion.
De är dessutom tråkigt nog måttligt intresserade av kultur­arvet, det vill säga det som traditionellt fått svenskarna att stanna till vid vägrenen. Svenskarna själva söker, trötta som de är på ödslighet och påminnelser om tidigare generationers fattigdom, det spektakulära. Med den sista lågkonjunkturen försvann bil­turismen som begrepp. Nu reser man till festivaler eller köper paketresor i kataloger.
       I Vem älskar Yngve Frej? uppfinner en skomakare, som just stängt igen verkstaden, ett fornminne. Egentligen handlar det om ett missförstånd. Han ska sätta upp en skylt nere vid vägen för att folk ska förstå att det finns något där i skogen. Skomakaren och hans syster bor i resterna av en by tillsammans med gubbarna Öhman och Eriksson. Byn heter Bråten och ligger dold bakom gra­narna längs en grusväg mellan två småstäder. Hans syster tycker att skylten är en dum idé - de får ju gå där som fornminnen i alla fall- och skomakaren tar henne på orden. Han målar ordet "forn­minne" på skylten.
Då kommer turisterna. De svänger av landsvägen för de vill så gärna ha något att titta på när de är på semester. Man ska titta på saker när man har semester. De kommer upp på gårdsplanen och frågar. Skomakarn, som ju inte hade tänkt på möjligheten att någon skulle komma dit, pekar upp mot skogen och säger att där uppe, där i gläntan ligger fornminnet. Det är egentligen bara en stenhög, resterna av knekten Yngve Frejs undantagsstuga. Han säger att det är en gammal grav, vilket ju är sant på sätt och vis. Det är den grav där de själva ska hamna en vacker dag.
Nu har Bråten, med sina fyra invånare, sitt fornminne. Yngve Frejs grav. I själva verket en övervuxen torpargrund från början av nittonhundratalet. Men turisterna kommer pliktskyldigt. De vill deras gamla orv och trasmattor. Gubbarna tar det som intäkt att världen har blivit galen. De får tio kronor metern. När det finns plast.
Om Yngve Frejs grav verkligen varit ett fornminne hade det san­nolikt inte existerat längre. Kanske inte ens byn Bråten. Enligt en ny undersökning har kanske så mycket som sextio procent av de svenska fornminnena förstörts av det svenska skogsbruket. Med fornminnen menas oftast stigar, fångstplatser, boplatser och andra lämningar som de flesta för länge sedan slutat bry sig om. Detta är givetvis en tragedi, en av många tragedier skogsindustrin gjort sig skyldig till, men från affärssynpunkt - i broschyrerna - gör det var­ken till eller från. Fornminnen har för länge sedan upphört att locka turister. De flesta av dem vill inte ens se människornas lämningar.
Fornminnen finns det dock gott om efter de svenska vägarna. Och om definitionen av ett fornminne vidgas till att vara något som ska­pats av människor som levde under andra betingelser än vi, blir näs­tan hela den svenska landsbygden ett enda stort fornminne.
Däremot, och fullt i linje med utvecklingen av äventyrs- och upp­levelseturismen, har historien blivit ett populärt turistmål förutsatt att den perverteras och presenteras i festivalform. Medeltidsveckan i Visby, med människor i pantalonger och mjöd i dryckeshorn är ett populärt evenemang, liksom de stenåldersbyar som vuxit fram genom privata initiativ de senaste åren.
Historien, i turistsammanhang, är inte längre liktydig med faktis­ka händelser och förlopp, historia handlar mer om myter och om möjligheten att fly vardagen – inte till en annan tid utan till en annan verklighet. Vi har, på både ont och gott, upphört att använda historien som späkning; hur pliktskyldigt har vi väl inte stått och stirrat på stenhögar och svårtydda spår i mossan. Vi har känt oss tvungna att hitta den där kopplingen till det förgångna. Så vad finns det då att titta på?

Den genuina upplevelsen av Sverige står inte att finna i broschy­rer. Det finns inga skyltar som pekar ut verkligheten. Man vill ju så gärna att Sverige ska träda fram ur det svenska och bli någonting, inte bara Sverige utan någonting specifikt, en trakt känd för sina träskålar, sina rotkorgar, visor eller kanske sin surströmming.
(...)
Det parlamentariska intresset för turismen ökar för varje som­mar som går. Besöksnäringen anses allmänt vara en av de starkast växande näringarna i landet, särskilt i storstäderna. På kulturde­partementet ser man turismen som en motor för bevarande och bru­kande av kulturarvet och betonar speciellt de bieffekter en turist­satsning kan få på landsbygden. ”Semestrande och bofasta konst­närer ställer ut och kan, liksom stadsvandringar, fäbodturer, vägkyrkor med mera som är vanliga inslag i ett lokalt turistutbud, öppna ögonen också på den egna befolkningen för kvaliteter man annars inte uppfattar." (Kulturpolitikens inriktning SOU 1995:84)
Under sommarmånaderna är det aldrig långt till en hytta, ett lin­neväveri, tunnbrödsbageri eller ett bygdespel med historisk karak­tär. Att anföra ett kvalitetsperspektiv på dessa företeelser skulle i många fall vara djupt orättvist, och kanske till och med irrelevant.
Kanske är det också elakt att fråga sig om dessa attraktioner är historiskt korrekta. Det är de givetvis inte. Umberto Eco framförde frågan om de imiterade medeltidsslotten i Texas kanske till och med är verkligare än originalen eftersom de många gånger strävat efter ett slags korrigerad superrealism där resultatet kommer att likna mänskliga minnet, komprimerat och retuscherat. De flickor som serverar tunnbrödsmackor i linneförkläden på n sommaröppna skvaltkvarnens kafé är just verkligare än sina förlagor i sin strävan efter att skapa illusionen av en gemensam dåtid vi alla kan referera till. Även tunnbrödet är verkligare än ori­ginalet. Den nybakta känslan garanteras av konsistensgivare.
När turismen först uppstod fanns det fortfarande en verklighet att betrakta. Dalaturismen, som på allvar tog fart i mitten av 1800­-talet, kunde locka med vanliga arbetande människor i en oförstörd miljö. Det höll inte så värst länge, ju fler turister som sökte sig till landskapet, ju mer pengar och moderna impulser fick dalfolket. Ganska snart urartade det hela till en konflikt där turisterna på oli­ka sätt försökte bromsa dalfolkets utvecklingsiver eftersom de, när de väl blivit moderna människor, inte skulle vara lika roliga att beskåda. År 1930 skrev Ivar Lo-Johansson i Stockholms- Tidning­en att "Hemslöjdskullor stå nigande i sommarpensionatens korri­dorer där de bjuda ut sina varor -väskor och trasdockor, lappri och strunt, som synes vara enkom förfärdigat till turisternas ögonfröjd och icke till annan nytta." Han avslutade harangen med en önskan om att dalfolket borde återgå till det gamla.
I slutet av Slas Vem älskar Yngve Frej? plockas fornminnesskylten ned av den stockholmare som under sitt besök i Bråten lärt sig älska både gubbarna och Yngve Frej. Han vill inte se dem exploateras.
Dalarna är nu ett av de minst genuina landskapen i landet. Om man i begreppet genuin lägger att landskapet är omedvetet om sin karaktär och påverkan på besökare. Det är den stora stötestenen.
Frågan är då om det existerar något genuint alls för den som turistar i Sverige. Det öppna landskapet har länge betraktats som genuint, men nu när jordbruksstödet lagts om så att det är själva odlingen, inte nödvändigtvis grödan, som berättigar bidraget har också det öppna landskapet förlorat sitt ursprung. Landskapet är inte, precis som hyttorna, linskäkten och vattenkvarnen, i bruk på grund av ett försörjningsbehov. Det är i stället helt andra saker som blivit genuina i vårt samhälle - bankerna, bensinstationerna, Konsumbutikerna.
Inte ens naturen kan betraktas som särskilt genuin. Naturen i sin nuvarande metafysiska form uppfanns under industrialism o existerar mest som en kontrast till det civiliserade. Det är svårt att peka på något ursprungligt i den svenska kulturmiljön. På må sätt har landskapet fallit ur sin kontext. De orsaker, eller mänskliga behov, som format landskapet är inte desamma. Landskapet bli alltså i sig ett museum, en miljö värd att bevara eftersom den berättar en historia som förenar oss och förklarar vår plats i existensen. Men att återskapa historien blir däremot omöjligt, en paradox eftersom själva återskapandet tar död på historien.
Men man kan konstatera att landskapet berättar en historia. Kanske historien om ett land som genom sin välfärd står handfallet inför både natur och kultur.
Resterna av den sista sommarladugården i hembyn.
Resterna av Hörnings båtsmanstorp i grannbyn numera
och som det såg ut på 1960-talet.
Det finns ett otal andra glömda husgrunder på byns mark. Än sen då. Gammgval´n ä va he ä.

Ur kapitlet Det autentiska ur NORRLAND av Po Tidholm. En essä för Dagens Nyheter skriven 1999.

Att essän har några år på nacken ser man bl a på hur Tidholm beskriver det som idag blivit det genuina i samhället - bankerna, bensinstationerna, Konsumbutikerna. Även de är på väg bort.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej alla ni knapptryckare som hittat hit och vill kommentera - ni ska veta att jag tycker om uppfriskande och konstruktiva kommentarer...

Om du inte har en egen blogg eller en g-mailadress, klicka i Anonym så kan du skriva en rad ändå. Men skriv ditt namn i kommentaren :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...