Bonhoeffer

Dietrich Bonhoeffer är en teolog och tänkare jag stötte på under 1970-talet. Han föddes 1906 och avrättades 1945. Han var nazimotståndare. Ett berömt citat av honom är:

"Tystnad inför ondskan är i sig själv en ondska; Gud kommer inte att hålla oss utan skuld.
Att inte tala är att tala.
Att inte handla är att handla."

*

”Vad är det här för tid, när ett samtal om träd nästan är brottsligt, eftersom det innebär tystnad om så mycket grymhet”

Vem som undrade det senare kan ni se här.

Bilden länkad till den plats jag lånat den från.

Målningen av Paul Klee från 1932 var en av många som Hitler-regimen inte tillät. Samhällsomstörtande verksamhet är vad ni ser. Eller va!? Konst och det skrivna ordet kan betraktas som mycket farligt i ett åsiktsförtryckande samhälle. 

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Bonhoeffer, Brecht, Klee, nazism, motstånd, åsiktsförtryck, mod, det skrivna ordet, konsten
.
. 

Makt korrumperar

Det handlar om makt, om att kontrollera den egna maktpositionerna. Man har byggt upp en struktur i byn så att man på viktiga positioner placerat personer som är lojala mot La Famiglia. Oavsett om personerna varit kompetenta eller lämpliga som företrädare.

Ett exempel från min verklighet:

Jag besökte sekreteraren H. för skogsbilsvägens samfällighet för att få läsa senaste protokollet. Då var det sommaren 2009. Hur vi kom in på frågan, som av H. besvarades med att skogsbilvägen har statligt stöd, minns jag inte. Va, får Fäbodvägen ekonomiskt stöd från staten? Jag såg antagligen ut som ett levande frågetecken eftersom jag vet att så inte är fallet förutom ett engångsbelopp då den anlades på 1980-talet. Det är vi medlemmar som står för de kostnader som vägunderhållet kräver.

Det slutade med att jag bjöds på chokladbitar efter att jag förklarat lite mer för H och hans hustru hur en vägsamfällighet fungerar. H. är född 1931, har folkskoleutbildning, är f.d. jordbrukare och fabriksarbetare. H. var sekreterare i vägsamfälligheten, Fäbodvägen, till 2013. Men den som skrev årsmötesprotokollen var Vera J!!! fick vi veta på min direkta fråga på stämman 2009.

Anders Jonsson (C) ringde mig en dag för ett antal år sedan för att försöka få mig att ändra inställning i en fråga. Inte kunde han det. Hur det var kom vi in på frågan om Fäbodvägen och Anders sa då ”Men har inte skogsbilvägen fått statliga bidrag och måste därmed hållas öppen?” (för alla och därmed också vindkraftsprojektet). Nej, den vägen får inte statliga bidrag, det gick jag inte på.

Rolf J, Anders far, som sitter i vägstyrelsen tillsammans med bl a H, ställde med stor säkerhet den retoriska frågan "Men har inte skogsbilvägen fått statliga medel och måste hållas öppen för allmänheten?" vid lämpligt tillfälle. H. antog/trodde då att vägen erhöll statliga medel. På det här enkla sättet slår La Famiglia blå dunster i människor som inte känner till fakta, som inte förstår att vara källkritiska och reflekterande. Det är nedvärderande att nyttja okunniga till sina egna syften, till sin egen ekonomiska fördel. Det är en människosyn som jag inte delar. En föraktfull människosyn.

Man går inte emot lagen direkt men ger felaktiga anspelningar, insinuationer som tas upp och förs vidare ryktesvägen. Maktens människor drar sig inte för att föra bakom ljuset. Men aldrig att politikerfamiljen skriftligen skulle lägga fram ett olagligt eller felaktigt förslag.

Det finns de utanför bygden som läser den här bloggen och frågar mig om det verkligen är så illa ställt som jag beskriver. Ja, det är det blir mitt svar. Själv undrar jag om det fungerar så här skrupelfritt i många fler byar.

Det handlar om makt, om att kontrollera de egna maktpositionerna. Man har byggt upp en struktur i byn så att man på viktiga positioner placerat personer som är lojala mot La Famiglia. Oavsett om personerna varit kompetenta eller lämpliga som företrädare.

Människor utan kunskap luras att tro felaktigheter istället för att hjälpas till kunskap och insikt.

Det är en parodi alltihopa! Och oändligt sorgligt.
.
.

Budbärare

Året var 2010 och min barndomskamrat kom och hälsade på när jag anlände till byn. Vi möttes utanför lagårdsknuten och snart nog sa hon glad i hågen att vid den förestående vägstämman skulle styrelsen i skogsbilsvägens samfällighet, Fäbodvägen, föreslå att andelstalen skulle tas bort. Styrelseföreslaget var en enhetstaxa på 350 kr vartannat år. Min barndomskamrat sitter sedan 2008 som kassör i styrelsen.

Jahada tänkte jag.

Det kommer att bli mycket rättvisare om alla betalar samma summa, jag får till exempel lägre avgift vid utdebiteringar eftersom mitt andelstal är rätt högt, fortsatte hon.

Jojomensan.

Vad ska man säga? Vet du inte vad som gäller för samfällighetsföreningar? Nå, jag sa att andelstalen är olika för att de ska spegla den nytta (båtnad) av varje enskild medlem har av vägen och att de är framtagna vid en lantmäteriförrättning just för att få rättvisa. Senare tog jag en kopia på vad lagen säger om andelstal och lämnade denna till henne. Om hon läste den är osäkert.

Det här var när vindkraftsbolaget var som intensivast i försök att använda Fäbodvägen som tillfart till området, anläggningsarbetena påbörjades 2010. Hon är en av de markägare som har kontrakt med bolaget och i kontraktet lovar markägaren att underlätta för bolaget att få nyttja privata tillfartsvägar: "I den mån fastighetsägaren inte har full rådighet över vägar på fastigheten skall fastighetsägaren verka för att arrendatorn genom överenskommelse med berörda parter erhåller rätt att använda sådan väg för arrendeställets nyttjade."

I hennes ord till mig hörde jag en upprepning av det jag förstår var Rolf Jonzons ord på det styrelsemöte där detta bestämdes. Han sitter med i styrelsen. Hon framförde hans idé direkt av. Det är ofta så La Famiglia agerar – inte direkt utan genom en budbärare.

Jag är övertygad om att Rolfs tanke var att om medlemmarna hade en fast årlig avgift skulle det vara lättare än annars att föreslå och få igenom att låta vindkraftsbolaget använda vägen, låta dem köra genom byn, kanske till och med låta dem ta över vägen för då slipper medlemmarna de regelbundna avgifterna och ser en vinst med att slippa dem. Vindkraftsbolaget skulle få ”frälsa oss” från framtida utgifter för vägunderhåll om de i gengäld fick tillåtelse av oss hemmansägare att köra genom byn. Jag har, liksom övriga medlemmar, betalat avgift till Fäbodvägen enbart två gånger sedan år 2000 då jag blev hemmansägare, inte ofta alltså.

Nå, nu såg jag faktiskt till att förslaget inte kunde genomföras. Det var mycket hårt, det var på inget sätt behagligt men ett måste. Civilkurage krävdes.  Rolf var obehaglig. Han psykstirrade för att få mig ur balans, använde olika härskartekniker för att smutskasta mig, han sa även att han var med i flera föreningar som tagit bort andelstalen, han gjorde allt för att försöka genomföra beslutet men vågade inte eftersom han vet att jag kan samfällighetslagen och skulle gå till Fastighetsdomstolen om styrelsens förslag antogs. När mötet var slut fick jag ett tyst tacksamt erkännande av gamle ordförande Lindgren vilket gladde mig. Han insåg situationen, han kunde föreningsregler, men sa intet på stämman. Ingen vågar gå emot La Famiglia.

Vid samma stämma närvarade för första och enda gången Erik Jsn (sekreterare i bysamfälligheten). Han är inte medlem eftersom han inte har skogsmark längs vägen och därmed ingen nytta av den. Han var med för att göra ja-sidan röststark och vinnande trots att han inte får rösta. Ett fult trick.

När min barndomskompis kom med info om förslaget att ta bort andelstalen för Fäbodvägen vet jag inte vilken bevekelsegrund hon hade. Jag ser två alternativ men kanske finns det fler:

• Hon ville med sin ”vänskap” lura mig för att underlätta för vindkraftsbolaget att nyttja vägen.
• Hon var okunnig och trodde verkligen att styrelsen hade ett bra och rättvist förslag.

Rolfs idé förstår jag mycket väl. Han hade baktanken att hon skulle underrätta mig om styrelseförslaget i förväg och säga att det var fördelaktigt för henne. Han trodde inte att jag skulle vilja gå emot ett förslag som ger en barndomsvän fördel. Vänner ska man hålla om ryggen. Men för mig är rättvisa för alla föreningsmedlemmar viktigare.

Det är viktigt med källkritik och att förstå sin roll och situation. Förstår man inte, reflekterar man inte, blir man lätt någons marionett. Men som sagt, jag vet inte vilka hennes intentioner var. Vill helst inte tro att hon medvetet försökt lura mig men så kan det vara.

I den socioekonomiska grupp vi kommer ur finns ingen vana att tala om och analysera immateriella skeenden. Att ha den snäva normbildande miljön inpå sig gör inte saken lättare - man vågar inte säga ifrån även om man inser att något är fel. Detta är en vinkling av att vara klassresenärer som är en ganska ny insikt för min del.

Jonzons hade gjort ett tidigare försök att få oss medlemmar att upplåta vägen till vindkraftsbolaget genom att på vägstämman 2007 få medlemmarna att ta ett beslut att tömma kassan (35 000 kronor) genom att grusa en avstickare till skogsbilvägen. Förslaget fanns inte med på dagordningen. Och att ta beslut i ekonomiska frågor utan att de finns med i kallelse och dagordning är att gå emot samfällighetslagen. Det demokratiska tillvägagångssättet i samfällighetsföreningar är att allt som har med ekonomi att göra ska finnas i dagordningen för att kunna röstas igenom, detta för att samtliga medlemmar ska ha möjlighet att tänka till i förväg vad man anser om förslaget och bestämma sig för om det är viktigt att gå på årsmötet eller inte. Eftersom beslutet att tömma kassan drevs igenom och protokollfördes utan att Vera och Rolf lyssnade till vad vi hade att säga om föreningsdemokrati, reserverade jag och min man oss och gick till Fastighetsdomstolen vars beslut blev att föreningen inte får ta medel och tömma kassan till något som inte funnits med på dagordningen. Jonzons blev rasande.

Även stämmobeslutet att tömma kassan var en förberedelse inför ett förslag att få medlemmarna att godkänna och överlåta nyttjandet av skogsbilvägen till Svevind och därmed slippa uttaxering. Naturligtvis skulle samtliga inblandade förneka detta vid direkt fråga, inget går att bevisa men med många sådana små händelser ser jag ett mönster.

Jag tror ingen förstår vad som planerades förutom Jonzons och den tredjedel av markägarna som arrenderar ut mark till vindkraftverk. Själv är jag nöjd över att ha kunnat undvika att Fäbodvägen användes av vindkraftbolaget och därmed oerhört många och tunga transporter genom byn. Nu blev man hänvisad till E4 och en lämpligare och kortare väg till anläggningsområdet.

Att känna sina motståndare är viktigt för att förstå hur de agerar och varför. Och ja, för mig är det lättare att förstå hur politikerfamiljen La Famiglia tänker än att förstå  agerandet hos någon som är deras förlängda arm och kanske inte själv förstår avsikterna.
.
.

Om att våga

Läste i höstas i dagstidningen en av de dagligen förekommande födelsedagsintervjuerna.
Det var skådespelaren Torkel Pettersson, boende i Lund och Sthlm, som fyllde 45. Han svarade också som brukligt på några frågor. Tre av dem refereras här:

Aktuell: Medverkar i "Tre systrar" på Dramaten, premiär den 4 september, och i pjäsen "Richard III". Spelar "Harry" i den kommande Jönssonliganfilmen "Den perfekta stöten".

Läser just nu: "Manuset till "Tre systrar" och försöker lära mig replikerna."

Styrka: "Jag har ett stort rättspatos. Även som liten kunde jag aldrig se på när någon blev mobbad. Då gick jag in och bröt. Jag har rätt mycket civilkurage."

Det var detta sista jag fäste mig vid. Rättspatos och civilkurage. Så bra det vore både i mikromiljöer och i vårt samhälle i stort om många fler hade dessa karaktärsdrag.

Jag såg Richard III på Dramaten. Uppsättningen var hemskt bra. Richard III som en manipulativ, mordisk och maktgalen människa. Ett blodigt drama där huvudpersonen blir inställsamt förtrogen med oss i publiken.

Shakespeares skådespel från 1593 är ständigt aktuellt. Rädda människor är farliga människor. Man vet aldrig var man har dem. De låter sig styras vart som helst. Det är just detta att låta sig styras som är farligt. Maktmänniskor kan dribbla med dem, de låter sig ledas utan att ifrågasätta. Är man själv maktmänniska blir slutresultatet lätt som i Richard III. Man dödar sina närmaste och medmänniskor, fysiskt eller mentalt. Och tror att man segrat.

En annan fråga som upptar mina tankar emellanåt är vad som händer när/om den mobbade så småningom, i en annan livssituation, börjar mobba? Om man har utsatts för ondska och vet betydelsen av detta, kan man då själv handla på ett ondskefullt sätt i framtiden?
.
Läs även andra bloggares åsikter om civilkurage, Richard III, Dramaten, självkännedom, styrka, mobbning

Folk är folk

Jag köpte seriemagasinet Sofia i en stad härom dagen. En av alla romska EU-migranter sålde den till mig. Det var en ung kille som talade väldigt lite av mitt språk. Jag frågade vad den kostade , han pekade på cirkeln med priset 100:- angivet. Jag fiskade upp sedeln ur plånboken och gav honom. Han blev hjärtinnerligt glad, gladare än vad jag kunde förställa mig. Av hundralappen får han behålla 75:- som jag skulle tro går till familjens gemensamma pott.

Jag fick ett album om romernas situation under andra världskriget med polska Sofia Taikons berättelse som underlag.

Jag har så mycket jag vill berätta om från min barndom här i byn. Men jag har så många färdiga och halvfärdiga inlägg om annat som jag först tänkte publicera här på bloggen. Om familjen Eriksson vill jag berätta sen. Många kallade dem "tattar-Erikssons" och de bodde i en timrad enkelstuga mitt i byn som revs någon gång på sent 60-tal/tidigt 70-tal. Jag vet inte om minnet sviker mig men jag tycks minnas att de i kökets hörn mot kammaren fanns murstocken med en öppen härd. Lagades maten över öppen eld? Var det verkligen så? Jag var ju inne där nu och då så jag borde komma ihåg. Familjen bestod av mamma, pappa och tre barn som gick i samma skola som jag och mina jämnåriga. Den familjen var rätt utsatt vill jag tro.
.
.

Människor i norr

- Jaha, ni samer kör bil?
- Jo, det gör vi. Och hur har ni rest upp hit? Med hästskjuts eller kom ni med ångbåt?

 

En seriestripp av Anders Suneson 2014

Visst vore det vackert och mysigt om lapparna kom rännande på skidor åtföljd av ledarrenen och efter den hela renhjorden och vallhundarna. Nu använder samerna långtradare vid renflytten.

Visst vore det vackert och mysigt om vi hemmansägare med åker- och skogsmark plöjde åkern med häst och högg rotposter i vår skog. Nu plöjs knappast marken i vår by längre och skogen trakthuggs som det så vackert heter, dvs. kalhuggs i större sammanhängande arealer.

Åsikten att samerna ska leva kvar i det förgångna men vi svenskar ska följa teknikutvecklingen kan liknas vid att "se grandet i sin broders öga men inte bjälken i sitt eget". Jag vill även poängtera att jag vet att alla samer inte ägnar sig åt renskötsel, detta som vi ofta förknippar med samisk kultur.

Bild Anna Riwkin-Brick ur Vandrande by.

Det jag lärde som barn var att samebarn mellan 7 och 13 år tvingades till internatskolor för att lära sig samma sak som jag. Samiska, sitt hemspråk, fick de inte tala. Som liten flicka läste jag och tittade i boken Vandrande by som jag fått av pappa. Det såg så ledsamt ut att behöva bo på skolan långt hemifrån under en hel termin i taget minns jag att jag tyckte.

Min pappa vittnade postumt i det renbetesmål som pågick i Nordmaling från 90-talet och till 2011. När jag läste förhandlingsprotokollet och uppmärksammade detta, blev jag alldeles förvånad och sedan varm inombords. Pappa som var så öppensinnad mot samer och intresserad av deras kultur. Han berättade om det han själv hört av sin mor och av sin svärfar. Bland annat om ett vinterviste som finns på byns mark. Han var mån om att vårda minnet. Han berättade om n´lill-Ant i Lungdalsviken där samer på vinterbesök här tog in efter att vintervistet slutade användas. Antes hus är nu borta, det revs då Botniabanan drogs fram. Jag hann rädda några få minnen därifrån.  Och när jag studerar kyrkböckerna återfinner jag människor med beteckningen "lapp" emellanåt. Tittar man på kartorna över byn och bygden finns många platsnamn med samisk anknytning. Det kan tyckas som ett skämt att den man som inledde renbetesmålet har här i byn köpt mark där bäcken som rinner genom hemmanet även på den nutida fastighetskartan kallas Rengärdesbäcken vilken avvattnar Rengärdes-myrorna. Det tyder på samisk existens här långt tillbaka i tiden.

Pappa blev kontaktad av en historiker/antikvarie från länsmuseet i Härnösand vilken hade läst det som skrivits om lapparna i hembygdsboken. Två museimän kom och intervjuade honom samt blev förevisade de platser som pappa nämnt. Det var den intervjun som skulle komma att utgöra bevismaterial i domstolen för samernas sedvanerätt här i kommunen. Då rättegången pågick var pappa redan död men berättelserna fanns inspelade. Farsan, om du bara visste!

År 2006  såg jag en liten utställning i ett litet rum nära receptionen på Historiska museet i Stockholm. Jag tog en sväng till utställningen efter att ha ätit lunch med en kompis som arbetade som antikvarie på Historiska. Där hängde utställningen Människor i norr och jag blev varse något som jag i min okunnighet inte visste hade förekommit bland samerna i mitt eget hemland. Rasbiologi. Sedan dess har allt mer av samernas behandling av svenska staten kommit fram via media. Om rasifiering, om förtryck för inte så länge sedan. Här nedan tre länkar:

* Om rasbiologi och Herman Lundborg
Långa skallar och korta samer

* Dokumentärfilmen
Hur man gör för att rädda ett folk

* Ledare
Kiruna byggdes inte i obefolkad vildmark
.
.

Bygga hus på lösan sand

Det håller på att utvecklas en speciell byggtradition här i byn. Man bygger sitt hus på lösan sand. Inte som man traditionellt gjorde då man byggde på hälleberget bortom åkermarken. Den här byns bebyggare följde förr i tiden det byggnadssätt som var förhärskande - ofta grundläggning på hälleberget, på hällar där marken inte brukades. På sådana ställen var många av de äldre husen placerade även om de idag är rivna nästan allihopa.

Nu för tiden är det nästan enbart gjuten betongplatta på mark som gäller som grundkonstruktion vid nyproduktion av småhus. Här och i riket i övrigt. Det som är specifikt för denna by är att plattan gjuts på sand som gratis hämtats från byns sandtag eller grusgrop som man säger. Man kan ju bara hoppas hänsyn tagits till sandens egenskaper som lättflyttad, kapillärsugande och att omfattningen av betongplattans armering gjorts med hänsyn till underlaget. Sättningsskador vill ingen ha.

Så här gör man här. Fyll ut med lös sand, gjut plattan. Sanden kan även användas för att "landscapa" tomten runt omkring, nivellera och avjämna.  Strömmande vatten må hålla sig undan...

Byggnadsskicket lär sprida sig då sanden finns i outsinliga mängder och är fri att hämta för alla i byn. 100 kubikmeter per skalle har samfällighetens styrelse beslutat ge bort. Hittills har jag registrerat tre grundläggningar på sand de senaste åren.

Om vi pratar grundläggning så menar jag att det finns lämpligare material att gjuta platta på mark ovanpå.  Gärna grovt kross/makadam. Botniabane-kross från järnbanebygget kom till användning här i byn då en lagård byggdes till med ett husvagnsgarage. Byns samfällighetsförening erhöll en stor mängd grovt krossgrus då banvallarna var färdigställda. En stadig grund för anläggningar. Det byttes ut till finare krossgrus och kördes ut på byns vägar samt till ordförandens gårdsplan av vindkraftsbolaget som fick cred för sin enormt stora känsla för byn. Vindkraftsbolaget Svevind, som höll på med anläggningen av 40 kraftverk här på berget, tackades därefter för insatsen med present inköpt för 3000 kronor ur bysamfällighetens kassa vilket inte framgick vid kommande årsmöten eller ekonomisk berättelse, inte heller något som revisorerna kommenterade.

***
Natursand och naturgrus är ändliga resurser som vänner av natur och miljö ser till att inte nyttja i onödan. Åtminstone söder om limes norrlandicus. Naturligtvis gäller lagar för sandtäkter men här i byn har vi egna lagar. Laglösa? Inte då! Men egna lagar. Ja. Och miljövän det är man lättast då man får betalt för att vara det.

Nå, en tanke som slagit mig för att få snurr på turismen här i byn och skapa inkomster skulle man kunna köra detta koncept: låt en baklastare köra ut ett antal skopor sand till lämplig plats, placera ut palmer i krukor och låtit besökarna drömma sig bort till Karibien. Bygdegårdsföreningen skulle kunna sköta ruljansen och pengarna strömma in då vi tar inträde till sandstranden och hyr ut solstolar. Bygger vi glastak över kan den nyttjas året om. En inverterad idé till ishotellet i Jukkasjärvi. Sandgropen kan vi väl göra något annat kul och smart av, men där kan väl någon annan kläcka idéer.

"Därför, var och en som hör dessa mina ord och gör efter dem, han må liknas vid en förståndig man som byggde sitt hus på hälleberget. Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna blåste och kastade sig mot det huset; och likväl föll det icke omkull, eftersom det var grundat på hälleberget. Men var och en som hör dessa mina ord och icke gör efter dem, han må liknas vid en oförståndig man som byggde sitt hus på sanden. Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna blåste och slogo mot det huset; och det föll omkull, och dess fall var stort."

Matteus kap. 7 verserna 24-27 (ur Bibeln alltså)

:-)
.
.

Att ha civilkurage

 Lena Sundström, journalist och författare som fått Torgny Segerstedts frihetspenna, avslutar sitt tal vid prisutdelningen med den här tänkvärda berättelsen.

Jag tänkte avsluta med en historia från en lektion när min dotter hade livskunskap. 28 stycken fjärdeklassare och fröken som förklarade för oss föräldrar hur det hela gick till. Om eleverna höll med om det som läraren sa, skulle de ställa sig upp. Och om de inte höll med, då skulle de sitta ner. Fröken drog igång och räknade upp en rad påståenden. Vissa var lättare, och några var svårare. Ett påstående som läraren kom med var: ”Det är bra om alla är överens”. Den här gången var alla säkra. Barnen flög upp från stolarna. Ett efter ett.
     Bara en pojke satt kvar. Vickade generat från den ena sidan till den andra.
     ”Är det inte bra om alla är överens” sa fröken.
     Pojken som heter Max satt tyst.
     ”Är det inte bra om alla är överens, Max” upprepade fröken.
     ”Det beror på vad alla är överens om” sa pojken.

.
.

HÄR kan man läsa det aktuella talet som avslutas med ovanstående berättelse.

.
.
.

.
.

Pengar från skyn

Vindkraftsbolaget utlovade att då vindkraftparken var färdigbyggd med 40 kraftverk skulle s.k. bygdemedel komma byarna här omkring till godo. Det är genom dessa pengar vindkraftbolagen påverkar befolkningen att ställa sig positiva till exploateringar och kompensera störningarna som uppstår av industrin.

Som jag förstod det var tanken hemma i byn från början att ”byalaget” (numera bysamfälligheten) skulle sköta hanteringen av medlen. Det vore direkt fel – då kom pengarna tillbaka till den grupp personer som, genom att upplåta mark, orsakade de störningar som bygdemedlen skulle kompensera. Alla övriga boende i byn måste självklart ha inflytande över pengafördelningen och inte bara betraktas som torparna gjorde förr i tiden – alltså finna sig i det hemmansägarna beslutade.

Så småningom talades om en gemensam förening för de fyra byar som skulle erhålla medel. Detta motsatte sig makens människor i min by, La Famiglia. Om det skulle bli en förening skulle min hemby stå sig slätt mot den starkare grannbyn menade man. Familjen har under hela projektets genomförande haft flitig kontakt med vindkraftsbolaget och beslutade med bolaget om att fyra separata föreningar skulle bildas. En idé som väckte förvåning och ilska på andra håll.

Jag var med på ett utlyst vindmöte i byn för att lyssna in. Det kan ha varit 2011. Där låg ett förslag klart där bysamfällighetens ordförande vilken även är La Famiglias högra hand, menade att fördelningen mellan byarna skulle bli som följer:

vår by 30%
grannbyn söderut 30%
grannbyn norrut 20%
berörd by i Västernorrland 20%

Vindkraftverken står på två byars mark och man menade att dessa skulle ha störst utdelning.
Man ansåg sig vara generös och förslaget röstade genom. Det är ju på grund av att markägare i de två byarna upplät sin mark som pengautdelning skulle ske. Dessa markägare har fått sina marker "förstörda" av vindkraftverk och ska givetvis ersättas mera än byar där ingen upplåter mark. Upplåtande markägare är enligt La Famiglia välgörare för oss övriga! (Förmodligen ska vi stå i tacksamhetsskuld!?) Jag minns mycket väl en byastämma ett par år tidigare då markupplåtarna började förklaras som byns hjältar. Den som förde fram den åsikten var politiskt aktiva Fru Famiglia. Sonen Anders Jonsson är den i byn som vunnit mycket på vindkraftsprojektet. Han är centerpartistisk politiker i Nordmalings kommun.

Att fler än fyra byar skulle få del av bygdemedlen var inte att tänka på eftersom de andra inte blir störda menade man.  Då vindkraftbolaget i december 2006 lockade med möjlighet att köpa billig el fanns 11 byar på listan över berörda.

La Famiglia sände bysamfällighetens ordförande som ombud för förhandling med övriga 3 byar. Denne man ställer upp och skyddar därmed la Famiglia från att ta hand om sådant som skulle göra dem impopulära, de kan verka utan att synas. Förslaget gick inte igenom utan fördelningen blev 25 % per by men förhandlingen lär ha varit hård. Sen var det dags för bildande av ekonomiska vindföreningar. I min by delades detta papper ut:

Klicka på formuläret för att läsa.

Intressant att en lång klausul skrivits med tanke på uteslutning av medlem. Det är det enda av innehållet i stadgarna som finns i utskicket och torde därför anses oerhört viktigt. Det vi ser är ett krav på inrättning i ledet som är så typisk i min hemby. Folk fogar sig. Vilka som formulerat stadgar och utskick behöver jag inte säga.

Det ser bra ut med åldersfördelning i styrelsen och två kvinnor tar plats i min bys vindförening (se under funktioner). Två styrelsemedlemmar är markupplåtare till kraftverk. I vindföreningen sitter bysamfällighetens ordförande  E-xon och sekreterare J-son, vilka garanterar La Famiglias fullständiga inflytande i föreningen utan att behöva syns med namn.

Till ordförande i vindföreningen valdes en nyinflyttad man vet jag, jämförelsevis ung. Men någon makt ligger inte hos honom utan hos de ovan nämnda och därmed hos La Famiglia. Som mottagare av föreningspost har angetts E-xon – inte ordföranden.

Varför man som privatperson ska vara medlem är även det oklart i mina ögon enär medel inte ska delas ut till privatpersoner utan till föreningar. Förklaringen jag fick från en bekant i grannbyn var att då får man vara med och rösta om vad pengarna ska gå till.

I grannbyn såg jag i somras ett formulär för ansökan om medel till projekt eller förening. Det fanns synligt på en offentlig plats, möjligt att ta för den som så önskade. I min by är öppenheten inte sådan.
Störst lokal ekonomisk nytta till bygden och dess människor bedöms vara delägande. Ett försök gjordes att förmå människor i bygden att köpa in sig i ett av vindkraftverken på Gabrielsberget. En ekonomisk förening, EWA-1, bildades och hade under en tid en hemsida. Försöket gick i stöpet 2013 efter att det visade sig vara för få som anmälde sitt intresse att köpa andelar.

Jag läser i en skrift utgiven av Energimyndigheten:

”Delägarskap skapar större engagemang och ger människor möjlighet att vara delaktiga både i att producera och konsumera förnybar energi. Ersättning i form av bygdepengar skapar medel för lokala investeringar, dels i förenings- och fritidsverksamhet, men också i åtgärder som kan skapa ny sysselsättning. Detta stärker både människors och bygdens lokala ekonomi och långsiktiga överlevnad.”

Tillåt mig betvivla det i min hembygds fall. Gott samarbete krävs för att stärka människors och en bygds lokala ekonomi och långsiktiga överlevnad.

Istället uppstod osämja om fördelning.

Detta går helt i motsatt riktning till meningen med bygdens intresseförening som bildades i slutet av 1990-talet. Med den inställning som för närvarande finns kommer det knappast att bli något samarbete kring gemensamma bygdeprojekt. Människor som jag trodde var reflekterande, har på allvar menat att medlen skulle göra det möjligt att realisera byggandet av dagis och/eller äldreboende. Inget av detta kommer att ske eftersom så stora ekonomiska favörer inte kommer att delas ut. Medeltilldelning till hemmansägarnas (!) skogsbilväg torde vara mer realistisk.

Många kommuner och kommunala bolag äger och driver vindkraftverk. Ett starkt skäl för kommuner att investera i egen vindkraft är att el till produktionskostnad är billigare än att köpa el till Nordpoolpris. Kommuner kan också hjälpa till med finansieringen av lokalt ägd vindkraft, som ofta är en kritisk fråga för lokala nybildade föreningar att klara på egen hand. En av politikerna i kommunstyrelsen ställde 2003 kravet, då man enades om att ställa sig positiv till projektet, att N-lings kommun skulle se till att på något sätt ta del av elproduktionen. Något sådant har inte skett.

Som jag ser det är vindkraftsprojektet misskött med hänsyn till den lokala nyttan, till att initiera och stödja en positiv utveckling av bygden.

Vilka som har vunnit på projektet? Det finns nog delade meningar om detta. Jag har min.
.
.

Isegori =

= medborgerlig rättighet att i statsstater uttala sina åsikter.

Ordet lärde jag mig i somras i ett mycket trevligare sammanhang än vad jag nu kommer att berätta om.

Vilken motsättning. Ingen bra idé.

Åsiktsfrihet är ett okänt begrepp bland hemmansägarna i min by.
Hör här bara:
Byastämman var avslutad. Hemmansägarna reste sig allt eftersom och ställde sig i kö för kaffe. Själv hindrades jag, när jag reste mig upp, av en kvinna som ville prata. Undanträngd och isolerad från övriga, fick jag därpå en fråga från vederbörande utan att någon annan kunde höra. Den framfördes med ett "leende" på hennes läppar, allt för att ingen annan skulle förstå vad som avhandlades, att ett förtäckt hot uttalades.  
Hur har du tänkt dig din framtid här i byn? sa La Famiglias Vera J, född 1934 och pensionerad lågstadielärare, till mig, en vuxen och ansvarstagande femtiotalist. La Famiglia, med sina anhängare, skulle förstöra min framtid var andemeningen. Jag blev mycket överrumplad och vad eller om jag svarade finns inte i mitt minne. Hotet framfördes för att jag hade yttrat mig i samrådet om vindkraftindustrin i byn (långt ifrån den enda) där hennes son var ekonomisk storintressent genom markupplåtelse. Sådant får inte förekomma i en by där en enda familj bestämmer vad som ska tyckas i enskilda frågor. Ingenting förvånar mig längre då det gäller min hemby. Som tur är har jag erfarenhet av mer civiliserade samhällen att jämföra med.

Jag hade även försökt hindra att sonen Anders Jonsson (C) skulle få tillstånd att genom täkttillstånd spränga bort en miljon (1 000 000) ton berg alldeles i kanten av den sjö jag och de andra hemmansägarna äger och förvaltar, byns enda. Ingen annan hemmansägare i byn vågade säga något över huvud taget i frågan, oberoende av utbildningsnivå.

Så går det till i en glesbygdsby där alla stryker makten medhårs och hemmansägarna därmed avsäger sig bestämmanderätten i alla frågor där vårt gemensamma ägande avhandlas. Hot är första steget, vad blir familjens nästa steg? Så agerar politiker i en liten by för att behålla makten och få ekonomisk vinning. Kjell Sundvalls Norrlandsbeskrivning i filmen Jägarna från 1996 med korruption och egna lagar stämmer dessvärre alltför väl in. Det är skamligt.

Säg mig - varför skulle jag låta mig tystas???

 Klicka på bilden för ännu större format.
Båda ställer också upp i valet 2014.

Nordmalings centerpartistiske politiker Anders Jonsson vars mor centerpartisten Vera Jonzon tar till hot för att få sin vilja igenom i bysamfälligheten.

Synen på "Norrland"

En stor dos naivitet, godtrogenhet och tro på mig själv fick mig att våga ta steget och bryta upp från byn som tonåring. Det där är några av de där egenskaperna som sägs känneteckna norrlänningar: naivitet, godtrogenhet, snällhet som kanske innebär dumhet och som gör dig lättlurad. Jajamensan, till det kommer varseljacka, Helly Hansen, en gammal Volvo och tidigt barnafödande. Där har vi glesbygdsbon paketerad. Den bilden av norrlänningen finns kvar idag. Och jag, jag som alltid försökt förklara för mina vänner och bekanta söderut att bilden är felaktig,  jag är beredd att överge mitt motstånd mot bilden trots att den rackar ner på mig och min bakgrund. Dock inte på mej personligen - jag har ju valt ett annat levnadssätt. Det börjar bli för många exempel som talar för att bilden är relevant. Den insikten är bland det tråkigaste som hänt under den senaste dekaden. Att min syn på mina gelikar förändrats radikalt till något negativt.

En annan bild av "Norrland" är obegränsad vidunderlig natur. I fjälltrakterna dit turisterna koncentrerar sig. Eller granskog och åter granskog för övrigt. Här finns obegränsat med natur och bor man mitt i den är den så självklar att den kanske inte ens betraktas som natur. Skogskovall, den ört som mamma berättade så glatt att kossorna hade som favorit då hon släppte dem på skogen, finns fortfarande i gamla skogar som inte kalhuggits. Kulturen då? Tja, vad är kultur? Här i glesbygden finns inte "finkultur" men vill man hittar man annat som kan inbegripas i kultur. Fast det jag sett är att "norrlänningarna" i gemen har svårt att vårda och sköta sin kultur eftersom det inte alltid är uttalat vad denna kultur är, och att den är nära inpå och ett så självklart fenomen för dem att kulturen förblir osynlig. Ja men se ha vi jämt gjorrt! He ä väl inge märkvärdit.

Smällglim växer på havsstranden och den växte på utmarken på den utdikade sjöstranden, numera övergivna lägdor (vall), flera skoggådda, eller som min min närmaste granne har gjort - planterat granar. Där växer inte smällglim eller slåtterblomma längre, de har kvävts av sly och starkväxande gräs.

Rallarros, almyche, mjölkört eller som Sara Lidman sa: almöke. Den vackra växten som andas lite, men bara lite, av övergivenhetens landskap. Stora ytor med rallarros är överdådigt vackra.

Glesbygdsborna hävdar gärna att Norrland ä bara bäst! Mest för att vara i opposition med centralmakten. Att säga att "vi bryr oss inte om er styrning av oss" trots att man inte kan frigöra sig från den. Motståndet blir bara ord, inte handling.

 

Västerbotten vill numera vara Berättarnas län. Ta över myten om Värmland som skrönornas bygd. Härifrån Västerbotten kommer sannerligen många författare, både nu levande och döda. Många av dem har velat fånga "norrlänningarnas", västerbottningarnas, själ. Och lyckats. Fotona ovan är tagna i relativt nyuppförda Sara Lidmans gång i Umeå, en cykel- och gångpassage centralt i staden vid järnvägsstationen. Både Sara Lidmans författarskap och den konstnärliga utsmyckningen av passagen har mycket intressant att ge. Här kommer "norrlänningens" försök att hitta något att vara stolt över så bra fram:

Å ha du hört att söderut
där dem hava
allting,
å vräka sig i
äpplen
å vete
å rosblommer
där hava dem
int snåttra!
He jer tjänligt åt dem!

He ä tjennlitt åt dämm! som jag skulle ha sagt om jag pratat med barndomens dialekt, det språk jag med min socioekonomiska bakgrund talade. Joo,Norrland är ju bara bäst eller hur...? Här finns naturtillgångar att exploatera och därefter förädla söderut.

Norrlänningars syn på sig själva är ofta att man är utnyttjade av den administrativa makten som finns söderut. Den varianten har jag hört till leda av både låg- och välutbildade. Och jag håller inte med helt och hållet. Varför vänta att andra ska se till att den egna situationen förändras. Skrik för f-n och samarbeta istället för att hålla käften och tiga still, istället för att tacka och ta emot. Var inte så förbenat "snälla".

Att underordna sig är ingen bra strategi - demokratin kräver engagemang. Annars blir man ledd i någon riktning utan möjlighet till egen styrning. Västerbotten är tillsammans med Bohuslän fortfarande en av de mest religiösa områdena i landet. Överheten är av Gud utsedd att leda oss, bed för de styrande om att de ska få en förståndig vilja. Jodå, nog hörde jag om det i min barndom. Ett sådant synsätt är väldigt passiviserande, man behöver inte säga vad man själv vill, man behöver inte visa var man står, bara be till Gud och ta emot vad som ges. I den meningen är jag ingen "norrlänning" men ändå känner jag starkt för människor med en äkta och innerlig kristen tro. Jo jag vet, det är tudelat.
.
.

Norrlandspodden

Lyssna på Tidholms och Mirjamsdotters podcastsnack OM NORRLAND. 
Vad är Norrland? Vad är en norrlänning? En norrländska?  Det här är saker som är rätt omöjligt att prata om med mina gamla barndomsvänner som bor kvar.

Själv väljer jag att säga att jag är från Ångermanland.
Den närmaste tätorten i kommunen är Nordmaling som har ca 2 500 invånare, hela kommunen har cirka 7 000 invånare. Därifrån kommer jag.
Jag rekommenderar den länkade podcasten!!! Klicka dig dit.
Lyssna även på fler delar, t ex del 2 om kolonialismen eller ytterligare två program.
.
.

Får jag lov?

Tisdagen den 11 maj 2010, två dagar efter samfällighetens byastämma söndag den 9 maj, lämnade Anders Jonsson, centerpartistisk kommunpolitiker i Nordmaling, in preliminär tillståndsansökan för att öppna en bergtäkt ner mot Vinsjöns strand. Ansökan diariefördes den 12 maj och kungjordes något senare i lokalpressen.

Bilderna är klickbara.

Vinsjön är byns enda sjö och den tillhör alla byns hemmansägare gemensamt, alltså samtliga delägare i samfällighetsföreningen. Även jag. En sträcka av vår gemensamma väg, Vinsjövägen, ingår också i det tänkta planområdet.

I det här skedet förstod jag varför Rolf varit så mån om att Vinsjövägen skulle betraktas som hans, att han tagit kontakt med en advokat och just den advokat som vindkraftsbolaget anlitar!!!

Bergkrosset ska användas till vägbyggen inom vindkraftsområdet på Gabrielsberget men även säljas utanför byn och då transporteras ut via Vinsjövägen.

Sonen Anders Jonsson nämnde absolut ingenting på byastämman om detta stora projekt, där 1 000 000  (1 miljon) ton berg ska sprängas bort. Det hade varit klädsamt att föra fram projektet på stämman, eftersom många delägare var samlade och gemensamt vatten påverkas. Byastyrelsens ledamöter kände till planerna och gick helt i familjens ledband. Anders Jonsson bör ha kunskap om hur samråd ska gå till då han är kommunpolitiker inom Centerpartiet i Nordmaling. Både han och hans mor Vera är politiskt aktiva i kretsstyrelsen för (C).

HÄR finns hela ansökan med bilagor att läsa.
.
.

Familjeheder

I en liten by finns något som heter familjeheder, en codex som kan få följder i generationer om den inte följs. En social kod som kan hålla människor fångna och förhindrar egna initiativ.  Familjeheder förekommer inte enbart i invandrarsituationer där det mest talas om i termer av hedersrelaterat våld. I vår svenska kultur finns ett osynligt kvävande täcke som lätt blir ett hinder för nya generationer att ta egen ställning och  utvecklas. Ju mindre ort desto starkare social kod.

En del av en by för i ti´n.

I samband med det stora exploateringsprojekt som drabbat byn skrev den dåvarande miljöinspektören i Ö-viks kommun, som är uppvuxen i byn, i egenskap av privatperson följande skrivelse till N-lings kommun. Robert skrev dock inte under med sitt eget namn utan övertygade sin kompis att stå med namn och adress.

Klicka för att förstora.

Dokumentet här nedanför har jag visat förr på bloggen. Det handlar om hur byåldermannen ("ordförande" för byns hemmansägare) i ett mycket tidigt skede skickar en skrivelse med uttalande från hela byn (både hemmansägare och övriga!) till vindkraftsbolaget som tar det med i sin samrådsredogörelse för att visa att ingen opinion mot projektet finns. Sonen bad fadern att inte skriva under. Ingenting nämndes på stämman om att skrivelsen skulle formuleras och skickas har jag förstått från flera håll och det står ingenting om detta i stämmoprotokollet. Inte heller hade kallelse gått till samtliga hemmansägare, alltså kände alla inte till att årsmötet gick av stapeln.

Ett halvt år senare lämnade åldermannen Tomas in kopia av samma skrivelse till kommunen i samband med samrådet angående detaljplanen för vindkraftsområdet. Är man byålderman och har La Famiglias "välsignelse" kan man tydligen handla egenmäktigt utan hänsyn till medlemmar i bysamfälligheten och till byns invånare överlag.

Klicka för att förstora.

Åldermannens hustru skriver så här i samband med det nya samråd som gick av stapeln 2005 då vindkraftsbolaget lämnade in en ny tillståndsansökan. Utan sitt namn.

Klicka för att förstora.

Jag är fascinerad av den rädsla som finns. Allvarligt talat kände jag inte tidigare till att det var så här i min hemby men genom miljardprojektet har jag fått mer insyn i situationen, ja mer än vad som framgår här men detta får räcka för nu.

Tre personer i samma familj har två olika ståndpunkter. Mor och son kontra fadern. Gissa vilka som fick ge sig i denna patriarkala miljö. Vilka som bytte eller håller inne med sina åsikter för familjehederns skull? I slutänden beror det på att man inte vill stöta sig med LaFamiglia som tjänar pengar på exploateringsprojektet och där sonen är politiker, modern politiskt aktiv, fadern har varit politiker och familjen har varit starka pådrivare av vindkraftprojektet.

Klicka för att förstora.

Det här är det sista mejlet jag fick av Robert. Efter att vindkraftsbolaget fick sin första ansökan avslagen av miljödomstolen på grund av felaktigt samrådsförfarande, tystnade han. Hårdhandskarna kom fram inom familjen.

Fick berättat för mig av några som passerade en höstkväll, att det hördes höga röster, slag i ytterdörr, rivstart med bil från föräldrarnas bostad. Det var sonen som lämnade barndomshemmet för sitt eget boende i grannbyns hyreshus. Inte länge därefter flyttade han från bygden i samband med byte av anställning. Numera arbetar han vid länsstyrelsen i Västerbotten. Han torde ha belagts med munkavle. För att rädda familjens heder blev mor och son tvungna att ansluta sig till faderns åsikt, eller åtminstone sluta uttrycka sina egna åsikter. Därför har modern inte skrivit sitt namn på samrådsformuläret. Vilket tudelat liv många har för att inte bli utfryst ur bygemenskapen.

Det var inte bara Robert som tystnade, även hans kusin och andra unga människor som tidigare hade vågat engagera sig mot projektet.

Att sådana här händelser förs vidare i generationer tror jag med säkerhet. De unga människor i byn som engagerade sig en gång har numera barn. Det är ytterst tveksamt om dessa kommer att ifrågasätta auktoriteter. Att övre Norrlands glesbygd blir utnyttjat och exploaterat är inte förvånande, personligen tror jag att det blir så även i framtiden eftersom strukturer och system inte förändras så lätt.

Så här skriver en ung bloggerska om detta med auktoritär uppfostran. Hennes bakgrund är sprungen ur en annan socioekonomisk grupp än i min hemby. Det är genomtänkt formulerat så jag tar med inlägget Vad ska trevliga barn vara bra för?  här i min blogg.

"Jag tycker att alldeles för mycket av barnuppfostran går ut på att skapa så trevliga, lättsamma barn som möjligt. Vad ska det vara bra för? Barn är man bara i arton år av sitt liv – det viktigaste med barnuppfostran måste väl vara att skapa så trevliga vuxna som möjligt? Vuxen ska man kanske vara i sjuttio år. Och under de sjuttio åren ska man uppfostra och påverka, direkt eller indirekt, en himla massa andra barn som är blivande vuxna.

Målet med ens barnuppfostran måste ligga långt fram i tiden. Man kan inte tänka ”Men vad ska faster Greta/grannarna/fröken i skolan tro om mitt barn” när det gör si eller så. Istället måste man tänka ”Vad kommer dessa egenskaper hos barnet ge för slags vuxen?” och plötsligt kanske man kan se att det där man tycker är besvärligt hos ett barn -exempelvis ett visst auktoritetstrots mot föräldrar och andra i maktpositioner – kanske är bra. Visserligen lite besvärligt under barndomen, men alldeles nödvändigt under vuxenlivet. Vill man att ens vuxna barn ska ha sådan respekt för auktoriteter att de inte vågar ifrågasätta en chef eller styrande politiker? Vill man att ens vuxna barn inte ska förmå ifrågasätta orättvisor därför att de lärt sig att lyda blint och inte ställa så mycket besvärliga frågor?

Nä. Fram för lite besvärligare barn, om det kan ge oss vettigare vuxna. Barn är rätt fantastiska. Det är bristen på vettiga vuxna som är problemet."

Så sant. Här är vi ljusår därifrån.
Kanske ska jag tillägga att vitsen med uppfostran menar jag inte vara att bli en egocentrisk, indvidcentrerad vuxen utan en vuxen som klarar gruppdynamik och samarbeten. Som vill. Som vågar. Som vill kommunicera. Som är självständig, kanske obekväm. Och i fallet flickor - som vågar ta plats.

Här på Gabrielsberget är det privatpersoner som upplåter mark till ett vindkraftsbolag, marken ägs inte av stora bolag som till exempel i fallet Fängsjö/Storsjöhöjden i Västernorrland (markägare där är SCA) och Markbygden där Svevind planerar och börjat bygga 1101 vindkraftverk med statliga Sveaskog som dominerande markägare. I samband med de projekten ger divergerande åsikter troligen annorlunda utslag och inte splittring på familjenivå som här, där marken är privatägd.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om  koder, sociala normer, utfrysning, gruppgemenskap, våga och vilja, barnuppfostran, ansvarstagande, familjeheder, hederscodex

Nätverk

Jag och min man kände inte till vad andra i bygden tyckte då det utökade samrådet om vindkraft på Gabrielsberget påbörjades och vi skrev vårt inlägg. Vi bodde ju inte där och kunde höra rykten eller ta emot mun-mot-mun-information. Självfallet blev vi chockade över miljardplanen i den lilla byn.
Då jag strax efter samrådstidens utgång den 28 september återvände söderut från en arbetsresa i norra delen av landet, Norge och Finland stannade jag till hos pappa hemma i byn. Det var i början av oktober 2003 och jag åkte även in dita Vall´n och stegade in på kommunkontoret. Jag ville läsa övriga inkomna synpunkter, det ville informera mig om detta.

Blev hänvisad till den person som hade hand om de inkomna skrivelserna och framförde mitt ärende. Det jag fick veta av kvinnan var att det var tveksamt om jag skulle få läsa dessa, de kunde vara konfidentiella. Men snälla, det är ju offentliga handlingar som kommit in och kommunen ska väl inte hindra mej att få ta del av dem! eller något sådant utbrast jag, och insåg sorgset att så här okunniga är denna kommuns tjänstemän. Tveksamheten hos kvinnan satt i men till slut, under uppsikt i en trång korridor, fick jag snabbt ögna igenom inkomna skrivelser. Jag blev betraktad som en brottsling trots att jag bara gjorde det jag har rätt till som medborgare i Sverige. Att kopiera var inte tal om. Och att ingen journalist var intresserad av materialet visar på ortens litenhet menar jag.

Så lite känner Nordmalings kommun (och för den del stor del av medborgarna har jag förstått) till om offentlighetsprincipen och att kommunen är till för medborgarna och inte tvärtom. Det här inskränkta, felaktiga och juridiskt förkastliga synsättet har jag stött på fler gånger senare inom kommunen. Någon förändring verkar inte finnas i sikte trots fagert tal.

Nå, jag hann se att en enda skrivelse hade kommit in från privatpersoner, utöver vår egen. Noterade en namnunderskrift och lade det på minnet. Undrar just vilken utbildning han skaffat sig som formulerar sig så, tänkte jag. Ringde upp senare och talade för första gången med en person som också hade funderingar om hur bra detta projektet egentligen var, någon som ifrågasatte. Fick i samma veva veta att det var Robert Erixon som formulerat skrivelsen, som arbetade som miljöinspektör i Ö-viks kommun. Hans far är hembyns ålderman, tillika polis i kommunen. Robert skrev dock inte själv under utan lät en kompis ta det ansvaret. Utöver kompisens namn fanns fem handskrivna underskrifter på skrivelsen som jag inte har kopia på. Det digitala originalet fick jag sänt till mig med e-post längre fram i tiden.

På det här sättet kom jag i kontakt med yngre människor som inte var födda då jag flyttade från byn.
I januari 2004 bildade vi ett nätverk. Förutom jag, Emanuel och Robert var det Roberts kusin Anna med sambo Per, som då nyligen köpt ett hus i byn, och Berit, den allra modigaste av kvinnor som bor i en grannby. Som jag minns det.

På den tiden krävdes att en förening hade varit verksam i 5 år och att medlemsantalet var minst 200, för att ha talerätt i miljömål. Där var vi inte. Jag bodde långt ifrån och hade inga kontakter med t ex medier. Det sköttes av andra i det lösa nätverket. Hur processen normalt går till var jag insatt i eller tog reda på allt eftersom.
.
Robert Erixon, Anna Eriksson, Anna Engman, Per Engman .

Östgöte

Alla kommuner/städer eller län vill visa upp sina bästa sidor då det kommer till marknadsföring. Jag brukar stanna till vid turistinformationerna eller lättare ändå -  framför ställen som finns vid stormarknaderna, enklast för mej vid Coop Forum, och plocka på mej material att läsa hemma på toaletten. Där gör t ex Vadstena, Umeå, Östergötland, Ångermanland, Dalarna, Bergslagen, Roslagen reklam för sig med vackra broschyrer. Jag gillar att jämföra allt det man vill visa upp och hur marknadsföringsbolagen gör det. I det glättiga magasinet för Visit Östergötland höst/vinter 2012 hittade jag något oväntat, på sidan 37 ff, en beskrivning av en för mej tidigare okänd profil i detta landskap. Jag gillade det jag läste. Här ett utdrag:

Utdrag ur den glättiga marknadsföringen för Östergötland:
"
(...) Sådan är han, Håkan Thornell, och det är sådan de flesta
känner honom, tänkaren, tyckaren, skyltmålaren, kaféägaren,
snöröjaren, julgransförsäljaren, manusförfattaren,
konsertarrangören, filantropen och centerpartisten Håkan
Thornell. Lättsam och ärlig.
Vi tar det från början.
Håkan växte upp i idyllen Augustboda utanför Åby strax
norr om Norrköping tillsammans med lantbrukande föräldrar
och tre syskon. Han minns sin barndom i ett romantiskt
om än lite knapert skimmer.

– På den tiden fanns det massor av smågårdar här ute. De
flesta levde nog på marginalen, men det fanns en småskalighet
och en gemenskap som jag gillade och som inte finns
här i dag. Lantbruken blev olönsamma och har lagts ner, och
gårdarna har köpts upp av folk som pendlar in till Norrköping.
Det är en helt annan byggd än den jag växte upp i. Det
är inte husen som gör en bygd utan folket som bor i dem.
Håkans föräldrar började arrendera Rödmossen 1952 och
köpte loss gården 1979. Året därpå tog Håkan över verksamheten.
– Jag var bara 20–21 år och inte sådär jätteframåt, men
pappas revisor sa att det var några villkor som var på väg
att ändras så om man skulle genomföra ett generationsskifte
skulle man göra det då, så det hände lite hux-flux.
Och på den vägen är det. Eller, inte riktigt.

Tio år efter övertagandet valde Håkan att lägga ner verksamheten.
– Vi hamnade i läget att vi antingen skulle bygga ut och ha
fler djur eller lägga ner. Då valde vi att lägga ner, för vi hade
så mycket investeringar som väntade. Vi byggde om ladugården
till stall och hyrde ut boxplatser. Det gjorde vi i tio år,
men jag hade svårt för det där med hästar, och hästfolk. När
vi hade mjölkkor och levererade djur och mjölk till slakteri
och mejeri inbillade jag mig att vi bidrog med något till samhället.
Sedan fyllde vi ladugården med hästar som var som
leksaker för folk. Och fodret som vi tidigare hade tagit in till
korna som sedan skulle ge mjölk, det användes till att leka
med i stället. Det där hade jag jättesvårt att vänja mig vid.

År 2000 styckade man av gården och sålde stallet. Men
redan ett par år innan dess hade Håkan påbörjat sin gerillaverksamhet,
ett stenkast från E4:an. (...)
"

 

Om äldrevården

Denne man använder även sin mark intill E4:an att sprida olika politiska budskap, haha... Kolla in. Det var en marknadsföring som jag föll pladask för som ni förstår!

.
.
Läs även andra bloggares åsikter om marknadsföring, glassiga broschyrer, glättat papper, reklam, politisk propaganda, självständighet