1970-talets jämställdhet mellan stad och land

Under 1970-talet var den ekonomiska jämställdheten mellan städer och landsbygd som störst. Det kan man se bland annat genom de då uppförda offentliga byggnader som simhallar, sporthallar, daghem, bibliotek till allmänhetens gagn i varje kommun, även i små kommuner utan stad.

Så var det även i hemkommunen.

Det är den där typen av byggnader ofta byggda av tegel med platt tak bakom en hög sarg av trä, den internationella stilen. De uppfördes över hela landet, flera av dem står tomma idag. De hamnade gärna på vykort. Trista vykort tycker de flesta idag, men de visade en då fortfarande framtidsoptimistisk landsort som ville visa upp sig.

 

Vårdcentral med sjukhem, simhall, skola.

 

 Sjukhemmet från annat väderstreck.

 

4-bildskort med E4:ans bågbro över Lögdeälven, småbåtshamn vid kajen som då fortfarande var i funktion, Kungsstenen, de hårt renoverade vallstugorna (det fanns tydlig stolthet över de kvarvarande reminiscenserna av kyrkstugorna som en gång fyllt Storgatan här på Kyrkovallen).

I sågverkssamhället Rundvik, där kommunens största arbetsgivare fanns, revs en hel del hus för att bereda väg för en ny infart - Strandvägen! - mest tillägnad timmerlastbilarna som ersatte flottningen. Där bilden är tagen minns jag många småhus, ett centrum med hus med olika funktioner. Där byggdes detta komplex som idag, 2017, står tomt och ser allmänt skräpigt ut. Men de två tallarna är fortfarande vackra!

 

Så här såg det ut före rivning. 70-talets köpcentra ligger på höger sida av vägen. Den nya vägen kom att passera rakt över farmors hus. Och ni ser de släta berghällarna som då fortfarande var synliga, en liten bit skärgårdsnatur som påminde om hur havsnära samhället ligger.

Även sågverkssamhället visade upp sig i 4-bildstryck. Folkets hus uppe till vänster (med tillbyggnaden där en del av en byggpraktik verkställdes - (här ska vi inte tala om arkitektur utan bara mycket enkel tillbyggnad), äldreboendet, badplatsen vid sjöbodarna och slutligen småbåtshamnen. Framtiden såg ljus ut! Förhållandet stad - land hade ännu en viss ekonomisk jämvikt.
. .

Swede Hollow

Romanen Swede Hollow av Ola Larsmo (2016) är läsvärd och påminner om att inte alla utvandrare / invandrare lyckades i det nya landet på andra sidan Atlanten.  Svenskar här anses korkade, luktar illa och går inte att prata med. De bor i slummen i Swede Hollow och står längst ner på den amerikanska samhällsstegen. Det gick inte bra för alla som för Karl Oskar och Kristina i Wilhelm Mobergs utvandrarepos.

Swede Hollow, looking north from East Seventh Street before creek was enclosed.

Photo between circa 1912 and circa 1915. 

"
... där (...) gick för hundra år sedan en hårt trafikerad järnväg. Dalgången var från 1880-talet känd som Swede Hollow, ett av stadens värsta slumområden och hem för minst tusen människor i fallfärdiga skjul, byggda utanför alla stadsplaner. Merparten av dem var immigranter från Sverige. Men hamnade man i Swede Hollow tycks man också ha fallit utanför själva historien.
(...)
I tidningen St Paul Daily Globe hittar man i mars 1886 ett intressant reportage, "THE SQUATTER'S HOME" – "En främmande bosättning mitt i St Paul, och dess främmande Invånare". Signaturen "Grundy" har bestämt sig för att slumma en stund och vågar sig ned i denna okända terräng, där han möter "små linhåriga barn i illasittande, smutsiga kläder" som åker släde på en gammal träskiva "och tjattrar med varandra på ett obegripligt språk". Journalisten slås ändå av tystnaden, hur han stirras ut av misstänksamma, blonda sluminvånare. "Inte ens hundarna skäller ju här."

Han noterar också hur Swede Hollow-borna får betala en och en halv dollar i månaden för att slå upp sitt skjul på platsen, men i övrigt saknar alla rättigheter och när som helst kan vräkas. Flera familjer delar på varje hus, som mäter kanske tolv kvadratmeter. Den svårt nedsmutsade Phalen Creek som rinner genom dalen är en ständig källa till oro, då man tömmer allt sitt avfall där, inklusive det från dassen. I andra tidningsartiklar från tiden oroar sig myndigheterna för risken av ett kolerautbrott och kallar Swede Hollow för "en miniatyr av det primitiva Sverige". Men "Grundy" skriver: "De vithåriga männen, kvinnorna och barnen nere i dalen bryr sig föga om sådana diskussioner, fjärran som de lever från stadens buller och förvirring." Han slutar med orden att de helt enkelt är "lyckliga".
(...)
– Svenskar, inte minst kvinnor, fick senare rykte om sig att vara duktiga arbetare. Men när de kom spreds först bilden av "the dumb swede", "den dumma/stumma svensken" – vilket berodde på att de hade svårt att lära sig engelska. Under en period var svenskar inte riktigt lika "vita" i amerikansk mening som anglosaxare och tyskar – sedan kom en våg av slavisk invandring, och då blev svenskarna "vitare".
(...)
Den svenska immigrantstocken fasades in i samma hierarki som and­ra nykomlingar – de senast anlända var alltid "efterblivna", lät och luktade konstigt, åt märkliga saker. Sedan kom en ny grupp in längst ned, de tidigare "primitiva" steg uppåt och blev mer amerikanska. Efter svenskarna kom italienarna till Swede Hollow, och lämnade betydligt fler spår efter sig i skrift och bild. Senare kom en grupp polacker. De sista invånarna i "Hålan" var en grupp mexikanska familjer, som vräktes 1956 varefter man brände deras hus. Dalen var en sanitär olägenhet. Nu är den en park utan lämningar av mänsklig bebyggelse.

"

Saxat ur artikel om Swede Hollow
av
Ola Larsmo
Dagens Nyheter 2013-08-15

Mitt i smeten

60-tals-byggnaden är riven och parkeringsplatserna intill Konsum är färdigställda. Till gagn för handeln, men kanske inte för trivseln i tätortens centrum. Nu äger KF-fastigheter en central tomt som man sannolikt betalat rejält för.

I samband med köpet och före rivningen kom ett antal parkeringsplatser till bakom Wäringstams. Det var ca 8+10 p-platser bakom Wäringstams byggnad men därifrån krävdes att man gick några steg upp i en kort trappa mellan husen.

Ytterligare parkeringsplatser vid Konsum, de ursprungliga, finns kvar i anslutning till entrésidan mot gatan samt på motstående gavel till den på bilden ovan.

 

Kommer man körande österut längs Kungsvägen möter man Konsums parkering så här. På utfyllnadsmassorna blev det 14+10 p-platser in the middle of Vallen där Wäringstams byggnad tidigare stod. Plus 7 stycken platser i terrassen nedanför med en kort trappa upp längs fasaden.

Asfaltyta, galvaniserat avbärarräcke, stabbiga betongsuggor avgränsar den nya parkeringsytan. Snyggt? Praktiskt?  Helt tydligt funktion utan estetik. Inget har gjorts för att mildra intrycket av "öken" - inga träd, ingen vacker avgränsning. Är det en för liten ort att kosta på "onödigheter" - eller vad?

Det vita huset som skymtar längst bort i fonden är kommunhuset vars fasad inplåtats denna säsong.

Bryggaregatan sluttar ner och möter Kungsvägen. Blicken slutar i en asfaltyta, en bilparkering. Ett landmärke saknas. Till vänster syns kiosken som byggts ut till restaurang, hm.

Förr låg 60-talsbyggnaden med bostäder och ekipering i Bryggargatans slut. På grund av medvetet eftersatt underhåll såg den ganska förfärlig ut innan den revs. Neonskylten var vacker och byggnadsmaterialen av gedigen kvalitet.

Mitt i tätortens centrum. Kanske är detta en liten kommuns dilemma, att kompetens i stadsplanering saknas och att man finner sig i näringslivets krav, kanske utan restriktioner. Kan det som hänt i Vallens kärna kallas centrumutveckling?

* * *

Digitala insändare i lokaltidningen VK som jag inte kunde låta bli att ta skärmdump av. Det är svårt för små orter vet vi, kanske särskilt i "Norrland". Förebilder krävs för ungdomar.

 

#Nordmalingsproblem

Så det blev...

Jajamen. Kommunhuset blev inplåtat! Den vitslammade tegelstensfasaden försvann efter att ha varit synlig sedan kommunhuset byggdes omkring 1960. Ekfönstren är bytta till aluminiumfönster (alt. aluminiumklädda träfönster). Fönsterblecken av koppar togs bort, stuprören av koppar likaså. De har ersatts av plastbelagda stuprör. Koppar som är så åtråvärt på andra håll!!!

Från Kungsvägen ser det ut som alltid, eller? Ja, för en otränad blick kanske det ser så ut.

60-talsfasaderna har blivit "klassicistiska" ;-) genom att de fått "hörnkedjor" eller pilastrar i hörnen ("knutarna") av mörk plåt! Den gavelspets som hade mest vittrad slamning blev även den mörkplåtad men där tog fotograferingslusten slut.

Nytillkommen knut av mörk plåt. Nytt plastbelagda stuprör. Värmepumpar sedan tidigare mot Storgatan.

Fasadarbetena är inte helt klara, alla fönstersmygar är inte inklädda med plåt. Okej, det är så här kommunen vill se sitt kontorshus. Att huset plåtats in torde anses att man bytt upp sig och förskönat huset. Så kan det gå. Man har fått det man vill ha.

Jag vänder helst blicken mot klockstapeln som är en mycket värdig, vacker och välskött byggnadskonstruktion. Det blir allt svårare att finna vackra byggnader dära Vall´n.

* * *

Det kom ett mejl tidigare i sommar:

Sveriges Arkitekter har i år startat utmärkelsen Sveriges arkitekturkommun. Utmärkelsen kommer att delas ut under hösten. Syftet är att belysa vikten av god arkitektur. Utmärkelsen bygger på data och statistik från öppna källor rörande kommunernas arbete med arkitektur. Men vi tycker också att en viktig del i utmärkelsen är att få arkitekternas syn på hur landets kommuner arbetar med dessa frågor. Det finns ju då inget mer naturligt för oss än att fråga våra medlemmar. (...)

Jag förmodar att en liten glesbygdskommun torde ha förhållandevis svårt att få ett sådant pris. Förutom faktorer som god kommunal service, arbetstillfällen eller goda pendlingsmöjligheter är en tilltalande byggd miljö, ett estetiskt samhälle, en annan faktor till ökad inflyttning och därmed bättre skatteunderlag.
.
.

08:or

Varför är 08:or så illa sedda?

- En mycket bra fråga, säger xx och blir tyst för ett par sekunder innan han svarar:
- Det är nog för att vi har lärt oss att man ska ta för sig och stå på sig. Annars gör någon annan det.

Så svarar en vit, heterosexuell, äldre man, med hög akademisk utbildning, född och boende i Stockholm i en intervju. Det sammanfattar läget väl.

Skrik högre och ta för er landsortsbor och norrlänningar. Väck vreden till liv - det ska vara möjligt att leva bra på landsbygden och inte bara i Stockholm, Göteborg och Malmö.
.
.

Vallen förfallen

 

Det här är ett 3-bildsvykort från tidigt 70-tal tror jag nog. Man är stolt över något och trycker upp vykort, det var ju inte ovanligt då. Klockstapeln, Kungsstenen och vaddå...en märkligt vald bild egentligen...

... jo Kungsvägen med dåvarande Häggströms kiosk till vänster där även jag brukade stå på den tiden under håltimmar och handla via luckan. I bakgrunden ser man Stora hotellet med butiker i bottenvåningen samt alldeles nybyggda Centrumhusets gavel som skymtar högerut. Där fanns då en av två lokaltidningsredaktioner (idag ingen!), folktandvård, arbetsförmedling, bank och säkert något mera. Men jag fäster mig mest vid de stora björkarna som står vid trottoaren framför kiosken. Vanliga björkar som gav liv åt gatumiljön, lövgrönska som man såg från Konsum som ligger mitt över vägen.

Idag är kiosken blåmålad och utbyggd till pizzeria och grill med en uteservering byggd mot  trottoaren där björkarna stod. Detta är tätortens centrum, den mest centralt belägna "restaurangen". Kyrktaket skymtar bakom och toppen på klockstapeln - de kulturhistoriskt mest intressanta byggnaderna på orten.

Här ett foto där före detta Stora hotellet ses till höger, Svenska handelsbanken till vänster, i ryggen finns medeltidskyrkan. En genomfart rakt in på den öppna gården syns. Något har hänt, jag vet inte vad, men tidigare var där en tydligare gårdsbildning, ett gårdsrum som saknas idag. Kanske var där ett staket, inte minns jag men nu har bilar fått sina parkeringsplatser in på gården.

Även något annat har inträffat. Mycket medvetet har björkar sågats ner, tre stycken stubbar syns.

Här är samma stubbar från andra hållet. Och Kungsstenen där på andra sidan Kungsvägen.

Ännu en björk hade fällts vid samma fototillfälle, den där skuggan från övergångsställets skylt faller. Två mindre björkar i svängen blev kvar. Minns inte om de fortfarande står där eller om de rök med senare, för det här var sju år sen. Kyrkan skymtar längst till höger.

Så här såg det ut ett år senare och gör fortfarande. Träden gav plats åt parkering med asfalt och grus. Björkarna stod där lastbilen står. Tycker ni parkeringen är snygg? Ska en parkering vara vacker? KAN en parkering vara estetiskt tilltalande? Jo, faktiskt ibland - men inte här.

Frågar ni mig är detta med förfulning ett landsbygdsproblem. För att hålla kvar människor på en ort menar jag att det krävs viss skönhet - med den levnadsstandard vi har idag behövs inte enbart basbehoven tillfredsställda, alltså bostad, viss service och arbete eller pendlingsmöjlighet till arbete. En orts skönhet är en underskattad attraktionskraft för inflyttning och kvarstannande. För att få tilltalande livsmiljöer i det offentliga rummet behövs professionell kompetens.

Den grå 60-talsbyggnaden där borta i bakgrunden på fotot ovan revs i början av 2017. Där ska Konsum utöka sin parkering, mycket centralt belägen mitt i samhället. Jag kan föreställa mig vilken verkshöjd det blir på den. Dessvärre. Känslan av ett samhälle på dekis kanske blir ännu tydligare. Det är så långt från vykortsvyer man kan komma. Förmodligen uppfattar inte kommuninnevånarna det på samma sätt eftersom inga högljudda protesterar hörs.

Själv flyttade jag till Sthlm ett antal år efter almstriden som det då alltjämt talades fortfarande om och refererades till i samhällsplaneringen.

Här vid Storgatan, om hörnet från Kungsvägen sett, bredvid Svenska handelsbanken fälldes samtidigt ytterligare några björkar. Förutom träden fattas även något annat, en gränsmarkering mot gården.

Framför kommunhuset höggs i samma veva lagom stora och välformade lönnar ner. Varför? De ersattes senare med nya små träd. Varför? Björkarna som sågades ner i gatumiljö ersattes aldrig av andra träd. Björkar är billiga att införskaffa. Men björkar och lövträd tappar löven på hösten och de ska tas om hand vilket är en kostnad.

Trädfällningen dokumenterades i juli 2010.
#nordmaligsproblem

.
.

Folk och folk

Här är en kortintervju med Marcus Finbom,som precis tagit examen från ett ettårigt post-master-program vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Ur tidskriften Hemslöjd 4/16:

De röda stygnen visar var en trafikled förväntas orsaka höga halter av farliga partiklar i luften. De gröna, blå och gula stygnen markerar områden med lågt valdeltagande, låg medelinkomst och hög barntäthet.

Hur presenterade du ditt examensprojekt?

Jag gjorde tre korsstygnstavlor med abstrakta representationer av trafikleden Förbifart Stockholm. Jag visar geografiskt var det kommer att uppstå höga koncentrationer av avgaser och skadliga mikropartiklar och kopplar ihop det med andra faktorer som utmärker just de platserna. De blå stygnen markerar områden med valdeltagande under 65 procent. De gula markerar årsmedelinkomst under 225 000 kronor och de gröna visar var det finns en stor andel barn, fler än 900 barn per kvadratkilometer.

Vad kom du fram till?

Tavlorna visar ett ganska tydligt samband. Smutsen hamnar hos människor med låga inkomster och ett lågt deltagande i den representativa demokratin. Hos dem vars röster inte blev hörda när planerna klubbades igenom. Vägen förlades inte i en tunnel när den passerade deras områden, vilket skedde på andra platser.

Varför valde du korsstygn som medium?

Jag ville hitta en form att gestalta siffrorna i som kontrasterar mot innehållet, som i sin tur handlar om ingenjörskonst, våld statistik och den manligt dominerade massbilismen. Broderi däremot kopplas ihop med kvinnor och hemmets trygga härd. Det uppstår en viss chockeffekt där. Det är först när man läser informationsskyltarna som man ser det planerade våld som broderierna föreställer.

***
Sverige är inte ett så jämlikt samhälle som många vill påskina. Allt oftare läser jag om klasskillnader i texter på vitt skilda håll. Plötsligt vågar man tala om det. Min erfarenhet är dock att många i de svagare grupperna inte så gärna pratar om detta utan vill tro att skillnaderna har utplånats eller är utjämnade.

Jag hade i förra månaden anledning att besöka just Ekerö på ett uppdrag. Efter att ha besökt objektet tog jag en kort sväng till Drottningholmsparken. Här är det delade meningar om Förbifart Stockholm kommer att förstöra världsarvsområdet. Den framtida trafikplatsen kommer att ligga ungefär en kilometer från södra gränsen till det skyddade området.

Engelska parken vid Drottningholms slott med Monumentholmen.

Visst är är det härligt att vandra runt i den engelska parken som började formges på 1780-talet av Fredrik Magnus Piper. Märkligt nog känns det lite "hemma" :-) Hit har jag ofta begett mig för att promenera och på tidig höst sparka i färgglada lövmassor och inta kaffe med våfflor i Kina slottskök framför stockelden. Området ett kulturarv som tillhör det svenska folket och skyddas oändligt mycket starkare än områden som saknar status och inte har kulturskydd. Som arbetet längst upp vill visa.

Centralpunkt

Här möts Mälaren och Saltsjön. Det här är Mälarens lås. Därför uppstod en stad här. Den staden blev Stockholm.

Tage William-Olsson funktionalistiska trafikkarusell från 1930-talet rivs nu för större trafikapparat. Just här ses Blå Bodarna som demolerats. Stockholms mångårige stadsträdgårdsmästare Holger Blom stod bakom denna cirkulära byggnad. Holger Blom höll föreläsningar på KTH även efter sin pensionering och jag minns honom som en fryntlig och rundlagd arkitekt. KF:s glashus där till höger i fonden stod färdigt året innan jag flyttade till sta´n.

Nya omdaningar av Slussen har länge planerats och är nu påbörjade. Det är bara att önska att förståelsen av Slussen som en viktigt nav i staden kommer att finnas kvar efter att de stora nya byggnaderna växt fram. Jag tycker om att veta vad som händer i huvudstaden även om jag inte bor där längre. Däremot engagerar jag mig inte längre utan det gör jag på de platser som påverkar mitt eget boende eller mitt närliggande landskap. I Stockholm finns så många kompetenta som driver frågor / protesterar då det gäller stadens förändring / utveckling. Igår var där demonstration mot det tänkta Nobelhuset. I hembyn och hemkommunen är det oftast stilla trots att missnöje finns. Man skriver gärna anonyma digitala insändare i lokaltidningens nätupplaga. Läsningen är oftast olustig.

Att komma cyklande över Södermalmstorg och sen rulla nerför mot Skeppsbron vackra morgnar på väg till jobbet är minnen som stannar kvar. Utsikten österut var generös. Mot väster är det vackrast på kvällarna de gånger kvällsrodnaden fick himlen att brinna.
.
.

Grande finale

I år är det 150 år sedan CJL Almqvist dog. Hela året har olika programpunkter kring denne mans liv och leverne genomförts på olika platser i landet. Finalen gick av stapeln sista lördagen i november med en litterär och musikalisk salong i Börssalen. Äntligen fick Carl Jonas Love Almqvist komma in i Svenska Akademien :-)

Jag fotograferade lite försynt i pausen då salen tömdes enär det bjöds på snittar och dryck i ljusgården. Och på Stortorget utanför pågick den årliga julmarknad med ett myller av människor.

Det litterära och musikaliska som framfördes var njutbart och av hög klass. När tankarna for iväg kom jag att tänka på att den första byggnad där jag, som liten flicka tillhörande en enkel jordbrukarfamilj i norra Sverige, såg pilastrar med förgyllda kannelyrer och joniska kapitäl var EFS missionshus. Bönhuset som vi sa, är naturligtvis så mycket enklare än Börshuset ritat av Erik Palmstedt på1770-talet. Men ändå är bönhuset, som invigdes den 26 oktober 1930, en viktig byggnad i mitt liv eftersom det var den första kontakten med den klassicistiska arkitekturen. De där märkliga krulliga "öronen" satte fantasin igång och nyfikenheten att ta reda på mer om dem...
.
.

Södermalm då

Här nedan ser man Södermannagatan norrut från Kocksgatan med Katarina kyrka i fonden. T.v. Södermannagatan 10. Fotografen Kasper Salin (1856-19191) stod i korsningen med Kocksgatan.

Katarina kyrka syns i fonden.
Huset på högra sidan av gatan uppfördes på 1890-talet.

Huset till vänster, alltså nr 10, flyttades från platsen 1929 och är numera Skansens boktryckarbostad. Detta låga timrade hus flyttades till stadskvarteren vid Sveriges första friluftsmuseum när staden växte och högre exploateringsgrad beviljades, dvs. högre byggnader uppfördes. Kvarteren här omkring var en gång min nya hembygd men då var de låga husen borta sedan länge.

Här ett foto från S-mannagatan 10 (nu 12) under nermontering före flytt.

Inte grävde jag i de nya hembygdskvarteren historia genast jag flyttade dit. Stockholms övergripande historia får man sig till livs om man bor där i många år och är intresserad. Och numera forskar jag hellre i min lilla hembys historia än Stockholms dito. Men det är lättare att utöva sitt intresse i en stor stad med flera med kulturhistoriskt intresse och stor dokumentation än i en liten okänd by. I Digitalt museum och Stockholmskällan finns kunskap att ta till sig.

Stockholmskunskap är allmänintresse.
En storstad tillhör alla.
Min hemby tillhör inte många.
"Jag har fått lära mig att min hembygd inte räknas."
Vem sparar på och för vidare de små platsernas minnen?

Så här såg det ut på gården till Södermannagatan 10 (numera 12). Fotograf var Kasper Salin.

En stor stad är under ständig förvandling då förändringstrycket är stort. När jag flyttade till Sthlm fanns t.ex. de här firmorna och restaurangerna:
* Ditzingers heminredning grundad 1854
* Augusta Janssons karamellfabrik grundad 1882
* Restaurang Metropol
* Aspingtons antikvariat
* Gamla stans antikvariat
* Bäckahästen
* Restaurang Brända tomten

Bara för att nämna några som försvunnit. De är borta nu men staden lever vidare. När butiker och företag (och skolor) i hemkommunen försvinner idag, drabbar det orten mycket tydligare i negativ riktning.
.
.

NEJ - no - njet - nein - ochi

Ordet nej är underutnyttjat. Ett JA eller ett tyst medgivande är den okomplicerade lösningen. Att säga NEJ kräver ofta mer mod och självständigt tänkande. Vem vill väl vara en Ja-sägare som följer med strömmen oavsett åt vilket håll den flyter? Så fram för fler bestämda Nej.

Det är vackert när människor utan eget vinningsintresse i en fråga, vågar säga emot rådande norm. När människor genomskådar och bryter mot den.

Vi svenskar karakteriseras över lag som sådana som vänder kappan efter vinden och är följsamma. Mestadels håller man med för egen vinnings skull, för ekonomisk vinning men lika lätt för social vinnings skull. Man är rädd att stötas ur gemenskapen. Hur många sådana exempel går det inte att räkna upp. Det är lättare att respekteras för att man har en avvikande åsikt i en storstad, på en liten ort är normen snävare. På en liten ort är det lätt att man bara knyter händerna i fickan och försöker förtrycka frustrationen. Eller...?
.
.

Gripsholmsviken

Igår, när jag var ute på ett av mina uppdrag, tog jag en sväng förbi kyrkogården i den här lilla staden på väg hem. Bara för att se till en grav som tillhör den släkt jag gift mig in i.

Den första snön som stannade kvar på marken hade kommit samma dag, kunde inte låta bli att fotografera den här skönheten då solen lite försynt tittade fram.
.
.

Notholmen åter igen - nu ännu ett försök

Nya tag tas i frågan om bostadsbyggande på Notholmen, den mark som tidigare tillhörde kyrkans prästbord. Nu är det ett stort kataloghusföretag som planerar att bygga bostäder, flerfamiljshus och radhus. En ny mäklare är inkopplad.

Den analoga annonsplatsen syns här. Vid vägs ände ligger Notholmen eller kajen som man sa förut.

Ovan digitala projektbilder. 8 radhus och 12 bostadsrättslägenheter planeras. Myresjöhus.

Drönarfoton visas  i rätt stor mängd men ingen bild direkt in mot N-ling eller till resecentrum. Resecentrum vid Botniabanan är ett av lockbetena för att få människor att flytta hit - det påstås vara nära till resecentrum, tågpendling till arbetsplats på annan ort kan bli ett måste.

Här ser man det inre av N-lingsfjärden, fjärden som är 17 km lång. En liten marina finns här, om somrarna ligger inte många fritidsbåtar här. Fler har sina båtplatser i Rundvik än här. Till vänster utanför bild ligger Gabrielsberget.

Reningsverket till vänster. Rundvik med sågverk och nedlagd masonitefabrik kan ses uppe till höger.

Här är den illa byggda kajen/trädäcket med "gråsuggor" av betong som avgränsning mot trafikytan. Rakt ut till höger utanför bild ligger Gabrielsberget.

Inte i någon bild har kameran riktats  rakt västerut mot Gabrielsberget och de 40 vindkraftverk som roterar där och som från tidig skymning till gryning blinkar taktfast med sina röda lampor, sin hinderbelysning.

Man får bereda sig på att dag ut och dag in vara åsyna vittne till 40 taktfast blinkade lampor. Rakt  in i kvällsmaten eller morgonens gröttallrik. Nu verkar det som om de flesta N-lingsborna inte har något emot detta, utan några tar det till och med som en möjlighet att hamna "på kartan", väntar på att bli uppmärksammande. Vi får väl hoppas att de som köper sin bostadsrätt här känner likadant.

Och att de är beredda på att ytterligare 19 stycken ännu högre vindkraftverk sätts upp intill de befintliga 40. De kommer då att få ett vitt blixtljus som hinderbelysning. Kommunen har gett klartecken för detta projekt.

Som det sägs i kommunen: Sluta gnäll. Blunda så blir det bra! Var positiv!

Klickbar.

Detta är vyn från markplan sedd rakt västerut.

Tidigare skriverier i ämnet Notholmen:

1. februari 2012  Gräddhyllan?
2. augusti 2012  Notholmen strand igen
3. maj 2013  Följetongen
4. januari 2016  Bygga vid vatten

Läs även andra bloggares åsikter om Notholmen Strand, Nordmaling, havsnära boende, industri, sågverk, vindkraftsanläggning, 40 vindkraftverk, illa byggd kaj, bostadsbyggande, radhus, flerfamiljshus