Fru Vind

Ytterligare lite hembygdshistoria.
Insändare VK 2005-11-16

Låt inte utsocknes bakåtsträvare bestämma i L-bygden!

EFTER ETT informativt och intressant samrådsmöte i Rundviksgården om MKV för vindkraftverken på Gabrielsberget insåg jag att vissa av de så kallade motståndarna inte har så mycket till sakargument att komma med, utan jagar detaljer i bolagsordningen med mera.

    I stället för att komma med argument som är till gagn för miljön så fördes diskussionen på en låg nivå om aktiekapital och antalet anställda och vem som avlönade dessa. Kritik är nyttigt men många argument höll en låg nivå.

    Men värst av allt tycker jag att de med det största motståndet inte är bosatta på orten vilket gör att det blir svårare att se de fördelar som projektet ger. Vindkraften ger stora vinster i den globala miljön eftersom den ersätter fossila bränslen.

    Den ger regionala vinster med ökad sysselsättning i samband med byggande och drift av anläggningen samt att det ger lokala vinster genom skatteintäkter till kommunen och bygdemedelspengar till bygden. Visst, den orörda miljön blir påverkad men det ger fler möjlighet att komma ut och uppleva naturen i detta område. Och visst det blir lite ljud vid skoterstugan, men är det att tänka på miljön att sitta på en skoter för att ta sig ut i naturen? Ett vindkraftverk är betydligt tystare och miljövänligare än den modernaste skoter.

DEN STORA vinsten för oss i L-området är just bygdemedelspengarna. Om vindkraftparken byggs ut fullt ut enligt vad som angetts i MKV så skulle den bygdemedelsfond som bildas få 400 000 kr om år att fördela på föreningar och organisationer till intressanta projekt. En aktiv och levande bygd har nog större påverkan på inflyttning och huspriser än vad vindkraftverk i horisonten har.

    Tänk bara vad föreningar som Hem och skola, L-bygdens intresseförening, A. hembygdsförening med flera i dag väldigt aktiva föreningar skulle kunna åstadkomma för bygden om fick ett rikligt kapitaltillskott.

Låt inte nu dessa utsocknes bakåtsträvare med flera som är rädd att deras horisont förändras, de få dagar de är hit och tittar till sina ödehus, bestämma. Ska vi ha en levande landsbygd är det möjligheter till utveckling vi behöver och inte de utflyttades möjlighet att uppleva sin barndoms idylliska torpmiljö. Utvecklingen går framåt i Lögdeå, även om det går sakta. Vi lever inte heller i 1600-talets Don Quijote-skräck, utan det är 2000-talets utveckling mot en bättre levnadsmiljö både lokalt och globalt.

Fru Vind

Jag var inte med på det där samrådsmötet men fick rätt snart berättelser och en videoinspelning av andra som varit där. Insändaren är skriven av inflyttade och sedan länge pensionerade lågstadieläraren och centerpartisten som tillhör familjen som styr byn.

Ni kan av inlägget utläsa fientlighet mot, och rädsla för folk utifrån (utsocknes), mot andras tankegångar och synsätt, mot diskussioner, ja allt det som kan bryta familjens maktposition. Det som inte framgår är att sonen (kommunpolitiker) får ekonomisk vinning av exploateringen och därmed jävig i frågan om projektet. Han sökte senare också tillstånd för att starta bergtäkt i byn inför anläggningsarbetena och familjen ville öppna upp för vindkraftsbolaget att använda vägar inom byn för tunga transporter. Vilka hjälpte till att förhindra detta tror ni?

Nå, arbetstillfällen under anläggandet var till stor del av fly in/fly out-karaktär, det blev knappast ökad sysselsättning för ortsbor under driftskedet, inte ger anläggningen ökade skatteintäkter till kommunen, inte utdelas 400 000 kr till bygden. Visst delas pengar ut till 4 byar men knappast på den nivån. Samarbetet byarna emellan har knappast stärkts då Fru Vind såg till att det bildades 4 vindföreningar och inte en och därmed ströps samarbete byarna emellan. Och den kooperativa ekonomiska vindkraftföreningen EWA 1, som skulle ge alla människor i trakten vällovlig möjlighet att köpa billig vindel, gick i stöpet.

En aktiv och levande bygd är inte beroende av att, utan motprestation, erhålla årliga bidrag och utifrån kommande medel - en aktiv och levande bygd har med människors engagemang, vilja, självkänsla och samarbetsvilja att göra. Maktkoncentration hos några få individer är fördärvlig för samarbete, andras tillit och självkänsla.

Nedan något av den "utveckling" som skett sedan insändaren skrevs:

• Livsmedelsaffären i L. nedlagd 2008, sedan hösten 2015 finns en liten närbutik i lokalerna
• Botniabanan invigd 2010 med möjlighet att arbetspendla till/från kommunen 
• Masonitefabriken nedlagd 2011
• Vindkraftparken färdigbyggd 2012
• Pepparkakefabriken i Nyåker flyttade produktionen från kommunen 2012
• Grundskolan i L. nedlagd 2013
• Industrin Pumpex/Sulzer nedlagd 2013

Jag är mycket intresserad av de frågor om landsbygd kontra stad som t ex bloggen Härifrån tar upp, som pekar på hur staden överallt i samhället är en norm men de två kvinnorna som driver bloggen (nationalekonom och företagsekonom) önskar att tron på det multiurbana bryts. Ni ser bloggen i min länklista i marginalen.

 Illustration av Karin Casimir Lindholm. Finns HÄR.

Att staden som utgångspunkt för planering ska minska önskar jag innerligt. Parallellt med denna önskan har jag tyvärr fått många fördomar om landsbygden bekräftade under resans gång som hemmansägare. Tyvärr. Att skriva något annat vore att ljuga. Att Fru Vind inte har samma syn på natur och kultur som vi utsocknes har, är uppenbart. Tyvärr ännu en fördom som bekräftas. De beskrivningar om landsbygden som återfinns i viss skönlitteratur och sociologiska undersökningar är inte enbart hittepå.

Med den erfarenhet jag fått av att vara född och uppväxt i byn, och så småningom hemmansägare på det småbruk som föräldrarna brukat, med engagemang i vindkraftprojektet och andra händelser och processer i byn, vill jag påstå att min insyn är stor i vad som hänt och händer, hur folk i byn tänker och agerar eller inte agerar. Det gör mig rädd! Rädd för vad framtiden för norrländsk landsbygd kommer att bli. Jag tror inte som Fru Vind att ett stort exploateringsprojekt kan hjälpa till att ge en levande landsbygd och en förbättrad livsmiljö. Det behövs så mycket mer. Det krävs till exempel tolerans och öppenhet vilket saknas i "toppskiktet". Istället hotas oliktänkande vilket jag har erfarenhet av.

Nog vore det underbart med fler inflyttade "utsocknes" ifrån som kommer med nya tänkesätt. Problemet för den del av landsbygden som geografiskt är belägen långt från städer, är att så sker i alltför låg grad. Flyttar man ut vill man bo nära staden och ute på landet på en och samma gång.

TILL SIST - det enda ödehuset som finns i byn köptes in av Fru Vinds son 1996, ett timmerhus som stått helt obebott och förfallit i tio år nu, väl synligt i byn. Byggnaderna på gårdstunet är klassade som kulturhistoriskt intressanta.


PS.
Förkortningen MKB betyder MiljöKonsekvensBeskrivning och har av Fru Vind missuppfattats som MKV.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om stad och land, samarbete, tolerans, självkänsla, missunsamhet, rädsla för oliktänkande, hot, trakasserier, ekonomisk vinning, vindkraft, Norrlandsproblem, maktmissbruk, insändare
.

Tivoli

Lite hembygdshistoria, nämligen den första tidningsartikel tog upp ett vindkraftsprojekt här vid länsgränsen. Det var den 30 oktober 2003 och jag var rätt nybliven hemmansägare. Samrådet hade tillkännagetts i september och innehållet var chockerande.

Klicka på bilderna för större text.

Den som höll i kontakten med tidningen var Robert. Hans kompis samt hans kusin Anna med sambo ställde upp för intervju eftersom de inte tyckte att vindkraftverk skulle förbättra levnadssituationen i byn där nyss blivit bofasta.

Robert, då miljöinspektör i Örnsköldsvik, engagerade sig starkt och var i samma veva med och bildade "Nätverket för Aspfjällets bevarande", senare "Föreningen för Gabrielsbergets bevarande".

Hur bakbundna journalister kan vara ses i detta svar från VK:s journalist på plats i Nordmaling. Man bör minnas att det här var den då största planerade landbaserade vindkraftsparken i landet.

 

Snart nog upphörde Robert med sitt engagemang, något som vi övriga förstod var tvång. Sådant förekommer. Alla i byn är rädda för att stöta sig med "toppskiktet". Då slutade förstås även R:s släktingar att engagera sig. Jag har aldrig tidigare upplevt en sådan koncentrerad rädsla på en så liten ort. I och med denna rädsla för att uttrycka sin åsikt förstår man att här finns heller ingen demokrati. De barn som växer upp här under de här förhållandena, blir de verkligen självständiga individer med egna viljor eller lär de sig enbart att hålla med makten? Det blir lätt så om man vill leva kvar i byn och vill man inte finna sig i det flyttar man härifrån.

***
Numera har VK dragit in de lokala journalisterna. Två Umeå-baserade journalister ska bevaka nästa samtliga av Västerbottens kommuner förutom Umeå, Skellefteå, Malå och Norsjö. Det innebär att två, säger 2, journalister numera bevakar Bjurholm, Dorotea, Lycksele, Nordmaling, Robertsfors, Sorsele, Storuman, Sävar,Vilhelmina, Vindeln, Vännäs, Åsele.

Snacka om medieskugga för landsbygden.

För "Norrlands" del är det stor risk för att landsändan framdeles kommer att fortsätta att bli exploaterad och även fortsätta att betraktas som koloni av politiker och av landets övriga invånare. För att man över huvud taget ska kunna börja ändra på en struktur måste man inse att den finns och förstå hur den fungerar. Jag ser hur man arbetar emot stora exploateringsprojekt på andra håll och styrks av att det faktiskt finns "norrlänningar" som vågar och orkar. Jag följer också med intresse "Norrlandsparadoxen" på Facebook.

Men visst bör man vara nöjd med att bo i en del av landet där det förhåller sig annorlunda, både vad gäller människors vilja att offentligt tycka till samt lokaltidningars granskning av politiker och projekt. Det är rätt stor skillnad på mentalitet mellan landsbygd i norr och söder.
.
.

Baggböleri

Av alla de markägare som ställde sin mark till förfogande och skrev kontrakt med vindkraftsbolaget 2002 blev inte innehavare av ett kraftverk på sin fastighet.

Vindkraftverken placerades ut så jämnt det gick över arealen för att kontraktsinnehavarna skulle tänka att de var tagna på allvar. Terrängen består av skogklädd hällmark med stor mängd myrmosaiker (före exploateringen med naturvärdesklass 1). På myrar grundlägger man inte kraftverk.

Bild från internet.

Min barndomsbekant som skulle få ett vindkraftverk på sin mark och berättade att hen var glad över att kunna hjälpa till att bryta klimatförändringarna och ge världen mer förnyelsebar energi vilket projektledaren framhållit som en viktig del i projektet. Gott så!

När jag väl studerat och pusslat ihop detaljplanen med mina fastighetskartor från Lantmäteriet och insett var alla 40 kraftverk skulle stå. Detaljplanen redovisade för övrigt medvetet väldigt otydlig var fastighetsgränserna gick och var området ligger i förhållande till bebyggelsen.

Då kom insikten att kraftverket på hens mark var placerat på en bergknalle där inget gravitations-fundament med vindkraftverk skulle rymmas utan att också delvis placeras på myrmark eller på grannfastigheten. Såg även till att ta mig dit rent fysiskt för att kolla förhållandena på plats vilket bekräftade vad jag insett. För hen nämnde jag att platsen inte var genomtänkt utan mer en symbol för att visa tillmötesgående från vindkraftsbolaget. Bolaget hade på papperet fördelat kraftverken mellan markupplåtarna för att hålla dem lugna och ge sken av rättvisa.

Gravitationsfundament tar stor plats.

När det nya samrådet inleddes 2005 efter att första ansökan avvisats, var kraftverket på hens mark borttaget på kartan och flyttat till grannfastigheten. Vi pratade om detta och jag rådde hen att ta kontakt med bolaget för att få veta vad som menades. Till saken hör att alla kontrakt hade löpt ut och nya kontrakt behövde skrivas innan projektet kunde få tillstånd. ”Se till att skriva på ett nytt kontrakt, annars blir du lurad och får ingen ersättning” var mitt råd. Hen tog kontakt, åkte till Tavelsjö där bolaget och konsultgruppen då höll till och skrev på ett nytt kontrakt. Ett kraftverk ritades in på hens fastighet igen.

Men när anläggningsbyggandet väl var igång fick hen inget verk på sin mark. ”Det blev som du sa, de ville inte ha min mark” fick jag veta. Förvånad? Nej knappast. Karta och fysisk verklighet sa att det inte gick. Vindkraftsbolag är inget att lita på.

Eftersom hen hade kontrakt med Svevind får hen ändå en årlig ersättning. Summan har jag inte frågat efter men jag gissar att det är 20.000 - 25.000 kronor per år. Det verkar vara vad bolaget ersätter hemmansägare för markintrång. Hen är nöjd vad jag förstår och tänker att det är fantastiskt att en liten by kan hjälpa till att stoppa klimatförändringarna. Hen ville vara närande och hjälpa upp Jordens klimatsituation, i slutändan blev hen tärande som jag ser det. Får ersättning utan att någon elproduktion sker på fastigheten.

Det där summorna som betalas ut är en bråkdel av vad vindkraftsbolaget tar in på subventioner och energiproduktion. För min del ser jag det som baggböleri. Vi "norrländska" skogsägare inser inte värdet av vårt markinnehav. Det är mycket sorgligt. Och det kommer att fortgå i generationer, jag ser inte att någon förändrad insikt är på gång i små byar långt utanför städerna. "Norrland" är en koloni att exploatera. Så sent som denna sommar, tre år efter utbyggnaden, fick jag höra att vindkraftparken kommer att placera byn på kartan. Ni anar min skepticism...

Bild från internet.

Det här kan man läsa på nätsidan Säkra miljön:

Vindkraftsparken på Gabrielsberget invigd

Skrivet av redaktionen den 22 Juni, 2011

Investeringen är på 630 miljoner kr som Enercon och Svevind gör i första etappen med 20 vindkraftverk. Markägaren får under en 25-årsperiod ca 625 tusen kronor, dvs. mindre än en promille av investeringen. Markägaren påstår att han känner sig nöjd.
Vindkraften är en samhällsekonomiskt urusel affär. Exploatörerna som Enercon och Svevind gör stora vinster.

Här berättar en markägare som har tagit emot en spottstyver, 20 tusen kronor för markintrång per år. Han kunde har begärt 10-falt mer utan att det hade märkts i Enercons och Svevinds kassakista som översvämmas av skattesubventioner från näringsminister Maud Olofsson.

(Uppdatering 2013-03-17: SVT har tagit bort detta klipp)

************
Benämningen baggböleri har kommit att användas när skogsbolag köpte in virke eller skogsfastigheter av bönderna till alltför låga priser eller på ett ohederligt sätt.
.
.

Startmöte för 13 år sen

Det första mötet som vindkraftsbolaget höll med markupplåtarna på Gabrielsberget, arrendatorerna, gick av stapeln i september 2002. I november samma år var kontrakten mellan parterna undertecknade. I september 2003 fick jag kännedom om projektet. Vindkraftsbolaget Svevind hade planerat att markupplåtarna skulle samråda med oss andra hemmansägare och boende. Vilket markupplåtarna också åtog sig utan att inse att det var felaktigt tillvägagångssätt. Detta har jag skrivit om tidigare. Att jag på ett regelrätt sätt fick veta vad som planerades, berodde på att det på den tiden krävdes en detaljplan för vindkraftverk och att kommunen skickade ut detaljplaneförslaget till berörda markägare som gavs möjlighet att ge synpunkter. Mina synpunkter och dess effekter har jag bloggat om tidigare.

Kravet på detaljplan tog alliansregeringen med dåvarande miljöministern bort 2009. Man kan se detta beslut som inskränkning i demokratin även om regeringen menade att det var ett sätt att snabba på projektgenomföranden. Utan den dåvarande regeln om detaljplan hade jag inte fått samrådshandlingar och inte kunnat lämna synpunkter.

När en befolknings utbildningsnivå och kunskapsnivå ökar, då invånare kan hantera ärendegången i  exploateringsprojekt och kommer med skriftliga yttranden med substans, då "måste" regimen hantera detta genom att inskränka möjligheten för allmänheten och berörda att påverka. Här uppe kan vi ta Botniabaneprojektet och vindkraftsprojektet på Gabrielsberget som exempel. Verklighetens folk i närområdet tycker att det är "bedrövligt" att någon kan förhala ett projektgenomförande.  Sådana kommentarer och ofta illa formulerade insändare har varit vardag. Att projektet genomlyses och förbättras bryr man sig inte om för det känner man inte till. Här i bygden finns en stor tilltro till myndigheter. Hur tror ni det är i projektet om Ojanareskogen på Gotland? Även där skulle natur förstöras, där genom kalkbrytning. Hur många välutbildade (sommar)gotlänningar protesterade där tror ni? Hur goda kontakter med rikstäckande medier tror ni det fanns i gruppen?

Klicka på dokumentet om du vill ha större text.

På mötet 2002 befann sig bybor, mina grannar och barndomskamrater som ville mörka projektet för oss andra. Naturligtvis påverkar det förtroendet människor emellan i en liten by.

Vem som skrivit mötesprotokollet ovan står oklart. Att vederbörande inte varit så noga med stavning av namn framgår. Den som hälsade välkommen till mötet är markägare och utbo, boende i Göteborgstrakten, nu med 10 vindkraftverk på sin mark långt upp här i norr.

På grund av att vindkraftsbolaget överlät samrådet på privatpersoner avslog Miljödomstolen (som Mark- och miljödomstolen då hette) bolagets ansökan. Bolaget fick starta om med samråd 2005 och därefter lämna in en ny tillståndsansökan 2006 på grund av sin okunnighet. Att det förhåller sig så vet knappast alla i byn om, de inte känner till vad miljöbalken säger och har inte heller har läst domslutet. I små byar är det lätt så. Att många litar till något rykte utan att gå till källorna vet fler än jag.

Exploateringsprojektet har visat mig hur överkörda och baggbölade människor i en liten by kan bli då man inte känner till ärendegång och inte heller vet hur man ska ta reda på detta. Det kommer lätt att hända igen i framtiden med någon annan, idag okänd, exploatering. För mig är detta en tydlig skiljelinje mellan stad och min landsbygd. I staden, med större in- /omflyttning och därmed mindre släktskap mellan individer och mer  människor med utbildning, vågar människor protestera. Men samma demokratiska möjlighet och statsskick gäller på landsbygden. Ändå vågar och/eller kan människor inte säga sin mening. Alla håller tyst utom de som tjänar på exploateringen. Så fungerar det i min hemby, det är förhoppningsvis annorlunda på andra småorter.

I princip har alla människor samma möjligheter i en välutvecklad demokrati, i realiteten är det inte så på grund av socioekonomiska och kulturella skillnader. Klasskillnader.

Jag har tänkt mycket under senare år på om jag ska tycka synd om mina medmänniskor i norr (olika förutsättningar i olika delar av landet) eller om jag ska tycka att de får skylla sig själva (alla har samma möjlighet att göra sin röst hörd men gör det inte).
Fundera över det, ni...
.
.

Fick ett samtal

Fick ett telefonsamtal av en vän i midsommartid detta år med beskedet att länsstyrelsen har sagt ja till ytterligare 19 vindkraftverk nedanför Gabrielsberget. Några frågor ställdes angående detta. Visst, jag har satt mig in i ärendet som påbörjades för flera år sedan.

Första mötet hölls i ett fullsatt EFS bönhus i maj 2009 med människor som ville ha ett vindkraftverk på sin mark. Markägare som tagit kontakt med Kraftö som därefter initierat mötet. Jag skulle tro att det var lika mycket folk i bönhuset som den gång då väckelsen gick genom bygden. Men avsikterna var helt eljest denna gång, det var möjligheten till egen vinning som samlade folket. Bönhuset uppläts då någon i styrelsen är vindkraftsförespråkare.

Jag berättade för min vän att kommunen sagt ja till projektet i oktober 2014, se sidan 7 i länken. Vi talade om dagsläget. Han, som är välutbildad, inflyttad från södra delen av landet och med tjänst i residensstan, ställde frågan:

- Vad säger de intellektuella i byn?
- Intellektuella??!

Vad skulle jag svara?
Ingen i byn, vare sig man menar sig vara "intellektuell" eller inte, talar öppet om sina privata åsikter. Om man inte tillhör La Famiglia. (Jfr Sovjet en gång i tiden.)

En intellektuell är en person som ägnar sig åt vetenskaplig eller litterär verksamhet. De intellektuella omfattar grupper som yrkesmässigt förmedlar kunskaper och åsikter, till exempel forskare, författare och lärare. Ordet kommer av intellekt, som betyder förstånd.
I en snävare bemärkelse avses med intellektuella personer som gjort sig kända för att analysera och ha åsikter om samhället, och om tidens stora frågor. Sådana frågor kan vara av till exempel politisk, filosofisk, religiös eller kulturell natur.

Kortversionen av Nationalencyklopedins förklaring är denna:

intellektueʹll (franska intellectuel, av latin intellectuaʹlis, till intelleʹctus, ’uppfattning’, ’föreställning’, ’insikt’), en mångtydig benämning på den som med sina idéer söker påverka samhällsutvecklingen.

Jag har fått uppfattningen att människor vill flytta ut på landsbygden för att slippa stadens stress, ha nära till stillsam natur, lukta på blommorna och kunna odla sina egna grödor. Eller för den delen utöva sitt motorintresse.

Men nej, här i lilla kommunen ska man gilla buller, lukt och damm! som förra kommunalrådet sa i ett offentligt uttalande. Hon satt kvar till senaste valet. Uttalandet minns jag väl trots den tid som gått. Artikeln hittar jag inte i brådrasket men väl en insändare av någon som faktiskt opponerade sig mot uttalandet.

Insändare i VK lördag den 23 juli 2005.

Kommunalrådet Ulla-Maj Andersson (s) bjöd in (VK 21 juli) Myresjöhus till Nordmaling. Nu får hon kritik för sitt uttalande.

Buller, lukt och damm

VI SER I VK Nordmalings Ulla-Maj Andersson som en färgstark vindmölla med utsträckta armar välkomna Myresjöhus att etablera sig i kommunen. "Här får det bullra, lukta och damma" ler hon förföriskt, därmed som vanligt förgripande den process som regleras av miljölagarna.

"Här har folk aldrig protesterat mot etableringar" säger hon och ser verkligen ut att ha lyckats förtränga vindkraftsdebaclet på Gabrielsberget.

Den bästa lösningen är att Umeå får Myresjöhus i utbyte mot det stinkande krematoriet, som med fördel kan placeras i Nordmaling, där folk inte är så noga och aldrig protesterar.

Buller anses inte som något problem heller i Umeås kommunledning så det utgör inget hinder för etablering där.

ARGUS

Välkommen att bosätta er här i kommunen ni som är välutbildade, som är kulturintresserade, som är kulturbärande människor. Här finns ett speciellt klimat. Men kultur - det får ni hålla själva! Om ni nu inte vill bo i stan kanske ni väljer att bo på landsbygden närmare en större stad. Visst är det oändligt tråkigt att det är så. Eller?
.
.

Trygghet i krig?

Minns du vilken föreställning du hade om krig när du var liten? Om du nu hade någon.

För mig var det något obestämt otäckt som innebar att jag skulle fly bebodda trakter. Jag kan inte ha varit mer än 7-8 år då jag tänkte mig att om mina föräldrar skulle dö i ett krig, då skulle jag ta min lillasyster på ryggen och fly långt bort i skogen, till det obebodda, trygga, vilda. Hur den tanken uppstod vet jag inte, hade jag hört någon berättelse, hade jag sett någon dagstidningsbild? Jag vet inte. Men planerade gjorde jag.

 Kan jag ha sett denna kända bild från Vietnamkriget? Vem fotade? När?
Och vilket år kan den ha tryckts första gången i svensk dagspress?

Jag skulle bära syrran på ryggen. Vi skulle vara två. Skräckslagen var jag inte, ville bara ha en genomtänkt utväg utifall att. Skulle vi ta oss upp på Hallberget? I sämsta fall, ja, men det var så kringränt av bebyggelse och därmed risk att bombas. Bättre att springa och söka skydd där skogarna var djupare, längre bort, oändligt stora med ett litet barns mått mätt. Västerut alltså. Mer blåbär att äta, svårare för fienden att hitta oss.

Det är intressant hur man som barn resonerar och varifrån infall och tankar kommer. Under barmarkstid kunde vi lekkamrater utan tanke på obehag leka "Jag begär krig" och rita in våra nationsgränser i gammvägens grus. Då var krig en ofarlig lek.

Det var då. Jag har inte längre dessa tankar. Men minnet finns av en uppväxt i världskrigets efterdyningar, det kalla kriget, med skolans betongkällare som kunde bli skyddsrum för bygdens folk. Och fortfarande kan jag höra signalen Hesa Fredrik första måndagen var tredje månad klockan 15.00. Det var något nytt när jag flyttade till sta´n, på landsbygden ljöd den inte. Där hördes bara ångvisslan från Masonitefabriken i Rundvik varje arbetsdag, visslan som styrde industriarbetarnas tillvaro.

Hade jag varit barn med likartade tankar om flykt idag i den lilla byn, skulle jag nog inte veta vart jag skulle ta vägen med lillasyster på ryggen. Där det förr var storskogen finns nu en storskalig energiproduktion, ett industrilandskap på många kvadratkilometer och troligen ett av de första mål lede fi skulle destruera i kommunen i händelse av krig.

Stor skog och orörd natur var för mig som litet barn tryggheten om föräldrarna inte skulle finnas, människor och deras händers verk i form av hus i klunga upplevde jag, så liten jag var, som osäkra och utsatta om kriget kom. Fortfarande tycker jag om oexploaterad natur.

.
.

Läs även andra bloggares åsikter om krig, kalla kriget, barn, flykt, rädsla, storskog, Vietnamkriget, bilder, dagspress, en bild säger mer än tusen ord

.

. 

Budbärare

Året var 2010 och min barndomskamrat kom och hälsade på när jag anlände till byn. Vi möttes utanför lagårdsknuten och snart nog sa hon glad i hågen att vid den förestående vägstämman skulle styrelsen i skogsbilsvägens samfällighet, Fäbodvägen, föreslå att andelstalen skulle tas bort. Styrelseföreslaget var en enhetstaxa på 350 kr vartannat år. Min barndomskamrat sitter sedan 2008 som kassör i styrelsen.

Jahada tänkte jag.

Det kommer att bli mycket rättvisare om alla betalar samma summa, jag får till exempel lägre avgift vid utdebiteringar eftersom mitt andelstal är rätt högt, fortsatte hon.

Jojomensan.

Vad ska man säga? Vet du inte vad som gäller för samfällighetsföreningar? Nå, jag sa att andelstalen är olika för att de ska spegla den nytta (båtnad) av varje enskild medlem har av vägen och att de är framtagna vid en lantmäteriförrättning just för att få rättvisa. Senare tog jag en kopia på vad lagen säger om andelstal och lämnade denna till henne. Om hon läste den är osäkert.

Det här var när vindkraftsbolaget var som intensivast i försök att använda Fäbodvägen som tillfart till området, anläggningsarbetena påbörjades 2010. Hon är en av de markägare som har kontrakt med bolaget och i kontraktet lovar markägaren att underlätta för bolaget att få nyttja privata tillfartsvägar: "I den mån fastighetsägaren inte har full rådighet över vägar på fastigheten skall fastighetsägaren verka för att arrendatorn genom överenskommelse med berörda parter erhåller rätt att använda sådan väg för arrendeställets nyttjade."

I hennes ord till mig hörde jag en upprepning av det jag förstår var Rolf Jonzons ord på det styrelsemöte där detta bestämdes. Han sitter med i styrelsen. Hon framförde hans idé direkt av. Det är ofta så La Famiglia agerar – inte direkt utan genom en budbärare.

Jag är övertygad om att Rolfs tanke var att om medlemmarna hade en fast årlig avgift skulle det vara lättare än annars att föreslå och få igenom att låta vindkraftsbolaget använda vägen, låta dem köra genom byn, kanske till och med låta dem ta över vägen för då slipper medlemmarna de regelbundna avgifterna och ser en vinst med att slippa dem. Vindkraftsbolaget skulle få ”frälsa oss” från framtida utgifter för vägunderhåll om de i gengäld fick tillåtelse av oss hemmansägare att köra genom byn. Jag har, liksom övriga medlemmar, betalat avgift till Fäbodvägen enbart två gånger sedan år 2000 då jag blev hemmansägare, inte ofta alltså.

Nå, nu såg jag faktiskt till att förslaget inte kunde genomföras. Det var mycket hårt, det var på inget sätt behagligt men ett måste. Civilkurage krävdes.  Rolf var obehaglig. Han psykstirrade för att få mig ur balans, använde olika härskartekniker för att smutskasta mig, han sa även att han var med i flera föreningar som tagit bort andelstalen, han gjorde allt för att försöka genomföra beslutet men vågade inte eftersom han vet att jag kan samfällighetslagen och skulle gå till Fastighetsdomstolen om styrelsens förslag antogs. När mötet var slut fick jag ett tyst tacksamt erkännande av gamle ordförande Lindgren vilket gladde mig. Han insåg situationen, han kunde föreningsregler, men sa intet på stämman. Ingen vågar gå emot La Famiglia.

Vid samma stämma närvarade för första och enda gången Erik Jsn (sekreterare i bysamfälligheten). Han är inte medlem eftersom han inte har skogsmark längs vägen och därmed ingen nytta av den. Han var med för att göra ja-sidan röststark och vinnande trots att han inte får rösta. Ett fult trick.

När min barndomskompis kom med info om förslaget att ta bort andelstalen för Fäbodvägen vet jag inte vilken bevekelsegrund hon hade. Jag ser två alternativ men kanske finns det fler:

• Hon ville med sin ”vänskap” lura mig för att underlätta för vindkraftsbolaget att nyttja vägen.
• Hon var okunnig och trodde verkligen att styrelsen hade ett bra och rättvist förslag.

Rolfs idé förstår jag mycket väl. Han hade baktanken att hon skulle underrätta mig om styrelseförslaget i förväg och säga att det var fördelaktigt för henne. Han trodde inte att jag skulle vilja gå emot ett förslag som ger en barndomsvän fördel. Vänner ska man hålla om ryggen. Men för mig är rättvisa för alla föreningsmedlemmar viktigare.

Det är viktigt med källkritik och att förstå sin roll och situation. Förstår man inte, reflekterar man inte, blir man lätt någons marionett. Men som sagt, jag vet inte vilka hennes intentioner var. Vill helst inte tro att hon medvetet försökt lura mig men så kan det vara.

I den socioekonomiska grupp vi kommer ur finns ingen vana att tala om och analysera immateriella skeenden. Att ha den snäva normbildande miljön inpå sig gör inte saken lättare - man vågar inte säga ifrån även om man inser att något är fel. Detta är en vinkling av att vara klassresenärer som är en ganska ny insikt för min del.

Jonzons hade gjort ett tidigare försök att få oss medlemmar att upplåta vägen till vindkraftsbolaget genom att på vägstämman 2007 få medlemmarna att ta ett beslut att tömma kassan (35 000 kronor) genom att grusa en avstickare till skogsbilvägen. Förslaget fanns inte med på dagordningen. Och att ta beslut i ekonomiska frågor utan att de finns med i kallelse och dagordning är att gå emot samfällighetslagen. Det demokratiska tillvägagångssättet i samfällighetsföreningar är att allt som har med ekonomi att göra ska finnas i dagordningen för att kunna röstas igenom, detta för att samtliga medlemmar ska ha möjlighet att tänka till i förväg vad man anser om förslaget och bestämma sig för om det är viktigt att gå på årsmötet eller inte. Eftersom beslutet att tömma kassan drevs igenom och protokollfördes utan att Vera och Rolf lyssnade till vad vi hade att säga om föreningsdemokrati, reserverade jag och min man oss och gick till Fastighetsdomstolen vars beslut blev att föreningen inte får ta medel och tömma kassan till något som inte funnits med på dagordningen. Jonzons blev rasande.

Även stämmobeslutet att tömma kassan var en förberedelse inför ett förslag att få medlemmarna att godkänna och överlåta nyttjandet av skogsbilvägen till Svevind och därmed slippa uttaxering. Naturligtvis skulle samtliga inblandade förneka detta vid direkt fråga, inget går att bevisa men med många sådana små händelser ser jag ett mönster.

Jag tror ingen förstår vad som planerades förutom Jonzons och den tredjedel av markägarna som arrenderar ut mark till vindkraftverk. Själv är jag nöjd över att ha kunnat undvika att Fäbodvägen användes av vindkraftbolaget och därmed oerhört många och tunga transporter genom byn. Nu blev man hänvisad till E4 och en lämpligare och kortare väg till anläggningsområdet.

Att känna sina motståndare är viktigt för att förstå hur de agerar och varför. Och ja, för mig är det lättare att förstå hur politikerfamiljen La Famiglia tänker än att förstå  agerandet hos någon som är deras förlängda arm och kanske inte själv förstår avsikterna.
.
.

Igenkännande

Hittade en blogg. Kände igen mig i en del som skrivs.

Urban Zingmark:

"En vanlig dag i april 2006 slog jag upp Västerbottens-Kuriren för att läsa nyheter om min hembygd. Vanligtvis brukade det inte stå något märkvärdigt i blaskan. Som utbo i Stockholm är det viktigt att känna kontakten med hembygden och familjegården i Jomark, Robertsfors. Lokala tidningar som VK och Norran ger kunskaper inför ett återvändande till Jomark att driva skogsbruket och företaget.

Men den här dagen, den 18 april 2006, blev allt annat än en vanlig dag. På ett helt uppslag i VK läste jag om nyheten "Fagerliden byggs för att hålla i tusen år". Artikeln berättade att en anläggning för farligt avfall i enorma mängder, flera hundra tusen ton, skulle starta i omedelbar närhet till familjegården. Farliga ämnen som tungmetaller, arsenik och dioxiner riskerade att läcka ut i vattendrag in på naturmiljöer och skogar. Men innehållet i artikeln var en nyhet även för 20 grannar i Buafors, Ultervattnet och Jomark. Ingen av oss grannar hade blivit kallade till samråd eller blivit informerade före miljödomen 2005-09-29. Domen hade redan vunnit laga kraft när vi grannar nåddes av nyheten i vår lokala tidning.

Ett intensivt och påfrestande arbete sattes igång för att ta reda på så mycket som möjligt. Kontakter inleddes med kommun, länsstyrelse och RagnSells som gemensamt hade genomfört denna kupp med vidriga metoder. Allt detta var okänt för mig och andra. Kommunpamparna hade villigt medverkat i denna överkörning av alla grannar till den farliga anläggningen Fagerliden.

Mitt behov att komma igång med juridisk och miljöteknisk expertis var stort och ekonomiskt riskfyllt. Grannarna har legat lågt och hållit tyst hela tiden för att inte riskera sin tillvaro i den lilla hålan med bara ett par hundra invånare i byarna närmast Fagerliden. Som utbo i storstad har jag själv fört kampen mot ett massivt block av länsstyrelse, Naturvårdsverk, kommun och verksamhetsutövare. Flera initiativ har tagits med hjälp av advokat och miljöteknisk expert. Länsstyrelse, Miljödomstol och högre instanser har hittills avslagit krav på stängning av Fagerliden och krav på att RagnSells ska följa de villkor som miljödomen faktiskt innehåller. Länsstyrelsens tillsyn är under all kritik. Två stora haverier på anläggningen har inträffat 2006 och 2009, med okontrollerat utsläpp av lakvatten med gifter, rakt ut i angränsande marker och vattendrag. Läs mer på Säkramiljön.nu
 
I Robertsfors har nu även hotet från felplacerade vindkraftverk börjat göra sig gällande. Även här är den lokala opinionen märkligt tystlåten. Många har lurats in som andelsägare i en vindkraftsförening och fungerar som gisslan för vindkraftspamparna. Andelsägarna är rädda att förlora sina pengar om de tar till öppen kritik av vindkraftverken på Granberget, nära friluftsområden och hundratals fritidshus.

Kampen fortsätter mot illegitima och felbyggda avfallsanläggningar samt mot storskaliga och felplacerade vindkraftverk. Det handlar om framtiden för mig och mina närmaste, men också om alla grannar och bybor som lever under press som utbor lättare kan upptäcka. Kanske också lättare att bekämpa.

Alla mina artiklar kan du läsa här."

Ovanstående finns att läsa HÄR om du scrollar längst ner på sidan.
.
.

Om att två sin högerhand

År 2008 sattes detta anslag upp på byns informationstavla. Grusning av byns allmänna och samfällda vägar skulle ske. Informationen är undertecknad av styrelsen för bysamfälligheten.

Nå, någon grusning blev det nu inte.
Den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers konkurs 2008 fick hela världsekonomin att stanna av. Så även vindkraftsprojektet på Gabrielsberget. Och det var ju vindkraftsbolaget som skulle se till att gruset kördes ut; alltså blev ingen grusning av.

Året därpå, 2009, kom ett nytt anslag upp. Här står samfällighetens ordförande ensam som undertecknare.

Till saken hör att på stämman 2008 hade ett majoritetsbeslut körts över av styrelsen med La Famiglia i bakgrunden. Familjen agerar mestadels i bakgrunden och skickar fram högerhanden som genomför, skriver under, uttalar sig osv. Så även denna gång där bysamfällighetens gemensamma skog hade avverkats utan medlemmarnas kännedom och två år senare, 2008, markbereddes ytan tvärs emot majoritetens stämmobeslut. För att förstå vidden av övertrampet måste man vara insatt i hur föreningar ska skötas. Jag vet att det finns läsare som förstår vad som skett.

På byastämman/samfällighetens årsmöte 2009 påstod Tomas att han fått grus för 300 000 kronor från Botniabaneprojektet. Detta grova skulle bytas till väggrus och Svevind (vindkraftsexploatör) skull se till att vägarna grusades.

Se där - stämmoprotokoll från 2009.

 "Tomas Erixon informerade om att det grus han fått av Botniabanan och skänkt till byn det har han bytt ut mot ett grus som passar bättre på vägar med Svevind och det kommer att köras ut på byavägarna till hösten." Så skriver sekreterare Johansson, även han med intresse av att vindkraftbolaget ska snarast kunna anlägga vindkraftparken.

Det där med att "Tomas fått grus" lät lurt och jag kontrollerade med Botniabanans platschef i N-ling om man generellt gett bort makadam till privatpersoner och specifikt till Tomas. "GLÖM DET!!!" blev det raka och tydliga svaret från Anders Månsson. "Polis Erixon representerar byalaget." Jag fick även namn på andra byars kontaktmän som erhållit grus till sina byar.

Några dagar efter byastämman cyklade jag iväg och knackade på hos Tomas för att få se det kontrakt/avtal han på årsmötet påstod sig ha med Svevind, angående grusning av vägar. Detta vägrade han i att visa. Jag cyklade därifrån utan att veta om något avtal över huvud taget fanns. Jag är ändå medlem i den bysamfällighet vars styrelse påstods ha skrivit avtal med vindkraftsföretaget och har rätt att få veta vilka avtal styrelsen gör. Styrelsen och ordföranden känner inte till vad som gäller inom föreningslivet, av ren inkompetens eller så vill man undanhålla något som vi medlemmar inte bör få veta! Samtliga styrelseledamöter utom Tomas har kontrakt med vindraftsbolaget. I samband med att vissa vägar grusades grusades även Tomas egen infartsväg.

Vindkraftsbolaget ville i detta skede använda skogsbilvägen (s.k. Ålidvägen eller Fäbodvägen) för transporter till anläggningsområdet och styrelsen ville hjälpa företaget med detta. Det låg i företagets intresse att ha en väg som skulle klara tunga transporter.

Jag minns denna vecka i mitt liv väl av olika anledningar. Samma vecka kom till min kännedom det jaktbrott ordföranden dömdes för.

Nå, anledningen till att inte hela styrelsen stod som undertecknare på anslaget på informationstavlan torde bero på att man (La Famiglia) trodde att det skulle vara ett bra sätt att öka ordförandens popularitet igen efter att styrelsen kört över ett majoritetsbeslut bland medlemmarna. Skänker Tomas grus för 300 000 kronor till byn borde han väl ändå bli förlåten.

Samma förenings årsmötesprotokoll från 2011.

Två år senare tackades Tomas för "det grus han fixat till byns vägar."  En  blomsterkvast överlämnades av ingen mindre än Rolf Jonzon! En en rungande applåd ingick också i tacket. Om någon av medlemmarna förstod vad som pågick förtäljer inte historien. Allt var nu förlåtet, högerhanden rentvådd!

***

Historiens märkliga efterdyning inträffade för två månader sedan. Då kom Tomas fram till mig i samband med ett annat möte och sa att han hade ett kvitto på gruset han använt till sin gårdsplan. Va!!!? Men han påstod sig inte hitta det eftersom det fanns hos hustruns nyligen avlidna faster. Jag sade inget men undrar hur det kommer sig att han fått ett kvitto på hur gruset som han fått av Botniabaneprojektet används? Man måste väl få köra ut sitt eget grus som man fått???  Här är en hund begraven som man säger...

Det finns många sådana här små exempel på tillvägagångssätt inom bysamfälligheten. Man måste se mönstret, gå på årsmötena, förstå bevekelsegrunderna, veta vilka hemmansägare som arrenderar ut mark till vindkraftbolaget osv. Man måste se strukturerna i byns organisation, veta vilka som har den reella makten och måste ha hängt med i mängden skrivelser som vindkraftsprojektet alstrat för att förstå. Man måste ha samtliga protokoll från vägsamfälligheten och från bysamfälligheten för att inse strukturen. Att ha bra minne underlättar också.

Tyvärr delges ingen protokollen, ingen (utom jag) begär att få läsa dem. Inte heller läses de upp i samband med följande års stämma. Alltså vet inte många vad som står där förutom styrelsen och respektive års justeringspersoner. Sådana är vi i byn. Tyvärr har vi inte "Uppdrag granskning" i hasorna.

.

.

Investera i framtiden

Investering av Jesper Waldensten

.

.

Höga masten

Den 5 mars 2007 har Västerbottens-Kuriren ett reportage om hur en vindmätningsmast med helikoptertransport flögs upp på Gabrielsbergets högsta topp. Det var en stor stund för många. Masten hade under en  kort period förvarats på Anders Jonssons (C) mark här i byn, utanför hans bostad. Det var en stor stund för exploateringsprojektet då masten svävade mot skyn under helikoptern. Tänk att något sådant kunde komma till stånd i en så´n liten by!!!

Klickbar bild

Förstasidan VK den 5 mars 2007.
På helsidesreportaget finns ytterligare tre himmelsblå foton från bergstoppen.

När masten väl var upprest fick jag ett telefonsamtal till mitt arbete. I andra änden av luren hörde jag en mansröst med gråten i halsen. Rösten tillhörde den f.d. företagsledaren boende här i byn uppe på åsen med utsikt över Gabrielsberget. Han sa att vindmätningsmasten var rest, att den var hög, syntes väl och att det såg för dj-ligt ut. Då var ändå vindmätnings-masten bara 120 meter hög, inte 150 meter som vindkraftverken skulle bli.

Han och hustrun insåg mycket väl hur störda de skulle bli av att se så många snurrande kraftverk på dagtid och blinkande röda lampor under mörkertid. Direkt från köksfönstret. En så där 17 stycken hade jag räknat ut innan de uppfördes.

- "Vad ska vi göra?" undrade han. Jag kunde endast konstatera att detta är ju detta vi i föreningen "Bevara Gabrielsberget" arbetat mot sedan föreningen bildades. Vi har gjort vad vi kunnat och mäktat med. Vill man inte ha kraftverken som utsikt måste man flytta. Annars är det är bara att anpassa sig och leva vidare precis som människorna i Anton Tjechovs och Nikolaj Gogols noveller från tsarväldet – vanligt folk som gör sitt bästa för att stå ut i det lilla och rationalisera sina öden i det stora. Att värdet på fastigheten skulle minska torde ha stått klart för familjen då om inte förr.

Det ovan berättade visar på hur svårt det är för en vanlig människa att förstå och sätta sig in i vilka konsekvenser och vilken synbarhet höga konstruktioner får. Trots fotomontage (som aldrig görs ur viktiga fotopunkter och absolut inte från den här åsen och aldrig i bästa ljus för synbarhetens skull) kan inte den som försöker sätta sig in i ett vindkraftsprojekt utan att ha specialkunskaper eller specialhjälpmedel, förstå hur det kommer att bli i verkligheten. Många, kanske de flesta, förstår vidden av en exploatering lite sent.

Den här lilla storyn visar också på att det är viktigt att handla, säga sin mening, i början av ett exploateringsprojekt. Det är då man kan påverka. Vindkraftverken kunde ha varit 200 - 220 meter höga om ingen yttrat sig i tidiga samrådet. Då hade ännu fler snurrande vingar varit synliga från åsen. Och om inte annat måste man säga sin mening för att framtidens generationer ska förstå att åtminstone någon protesterade mot det våldsamt naturförstörande projektet. Det är ett sätt att ha gott samvete i framtiden.

Under telefonsamtalet fick jag än en gång bekräftelse på vad flera bybor anser om bysamfällighetens ordförande, som inte har något vindkraftverk på sin skogsmark men som ändå lobbat otroligt hårt och samvetslöst för projektet långt innan åtminstone jag själv kände till planerna. Han är högerhand till politiker-familjen i byn som har haft stor ekonomisk vinning av projektet.  - "Tomas är mutad annars skulle han inte agera som han gör."  Så tror alltså några men utsagan går inte att kontrollera. Gissa hur stort förtroende man har för varandra här i byn? Märkligheterna har sedan fortsatt inom bysamfällighetens ofta regelvidriga och även olagliga beslut under nämnde ordförande.

Jag har haft förtroendet att få många samtal och mejl under vindkraftsprojektets gång vilket jag är tacksam för då jag därigenom närmat mig människornas sätt att tänka och handla/icke handla här. Jag har lärt känna hur mina grannar, släktingar och bybor resonerar.

Vi var två personer från byn som yttrade oss om Anders Jonssons tillståndsansökan för bergtäkt i samband med behov av kross till 25 km vägbyggen uppe på platåberget med sina våtmarker (länsstyrelsens våtmarksklassning I och II). Ingen annan vågade, förstod eller brydde sig om de bergsprängningar som förbereddes i anslutning till vår (hemmansägarnas) gemensamma sjö. Jag frågade senare Anders på en byastämma om han hade planer på att börja bergtäkten. Det var efter att alla kraftverk var uppförda. Då sa fd företagsledarens hustru (hemmansägare, född, uppvuxen och tillbakaflyttad till byn efter lärarutbildning i sta´n) lite försynt sa att det vore väl inte så bra att förstöra naturen längs den väg och sjö som man använder vid skogspromenader. Då visste hon att bergtäkten inte skulle starta. Hon är kollega och vän med Anders sambo. Kompishänsyn gör att om man bor i en liten by inte vågar säga sin mening. Utbildning spelar ingen som helst roll.

Jag önskar verkligen att skoleleverna här i kommunen får lära sig att tänka själv och våga stå på sig. Även tjejer. Annars fortsätter det att finnas ett gigantiskt sanningsunderskott samt strukturer som aldrig ändras till det bättre. Det är synd på nästa generation.
.
.

Allemansrätten

Vindkraftparker påverkar människors boendemiljö, jakt och allemansrätt. Några anser det är positivt, andra inte. Visst är det mäktiga element som roterar mot himlen, det är tydliga landmärken i landskapet. Något att låta blicken fastna på och fascineras av då man passerar förbi.

Här har 17 hemmansägare upplåtit mark till 40 vindkraftverk som uppförts på deras mark. Av dessa bor 5 utanför kommunen. Hur projektet gått till har jag till en del berättat om i tidigare bloggposter men mer finns att säga framöver.

Nu vill skogsbolaget SCA att samma vindkraftsbolag, Svevind AB, ska uppföra sex nya kraftverk i anslutning till denna bondskog på Gabrielsberget. De tilltänkta blir högre, de blir 200 meter höga. 

Vindbolaget Kraftö ansöker om tillstånd att uppföra 19 vindkraftverk i anslutning till de befintliga 40, alldeles nedanför Gabrielsberget. Privata skogsägare har tagit initiativet till detta. Man får uppfattningen att boende rent allmänt i denna glesbygd vill ha fler vindkraftverk. Vad blir nästa steg i industriell exploateringen av landskapet? Här finns lite kvar av orörd natur att rädda eftersom så många hektar redan är exploaterade och påverkar ännu större område utanför området. Nog är det skillnad på stad och landsbygd då det gäller engagemang och allemansrätten att säga sin mening!

Många glesbygdsbor och glesbygdspolitiker ser arbetstillfällen som en av fördelarna med vindkraft. I verkligheten blir det till stor del fly in - fly out-arbetare som tar jobben samt några maskin- och lastbilsförare från trakten som krävs till anläggandet av vägar. Lokalbefolkningen drar kortaste strået.

Man kan ta del av billig el, njuta av frukterna av den miljövänliga el produceras och som kommer att produceras! Här fanns den ekonomiska föreningen, EWA1, där man kunde köpa andelar i ett av vindkraftverken. Den försvann då intresset av någon anledning var otillräckligt.

Jag läser så mycket jag kan om landsbygd, utbildning, arbetstillfällen, kulturutbud, fritidsverksamheter. Visst handlar människors förmåga om att ta del i demokratiska beslutsprocesser till en del om utbildningsnivå. Vet man inte att man kan eller hur det går till att överklaga gör man inte det, man finner sig i att bli "överkörd".

I december 2014 sade mark- och miljödomstolen nej till en planerad vindkraftpark på 15 verk utanför inloppet till Göteborg. Protesterna var massiva och projektet överklagades. Här uppe verkar majoriteten tycka att alla som protesterar gör fel. Kanske särskilt om det är av hänsyn till naturen man protesterar. På så vis blir det landsbygden som får de projekt storstadsborna vägrar. Så visst är det skillnad på människornas ageranden i stad och land. Ska vi tycka att det är "synd om" landsbygdsborna?

• Ja, de är offer för regionalpolitiken/strukturomvandlingen. 
• Nej, "norrlänningarna" får skylla sig själva för att de inte "skriker högre".

Det finns politiker som vill ta bort möjligheten att överklaga, likaså hör och ser jag rätt många boende i kommunen som har samma åsikt. Att överklaga är att ställa till besvär och besvärlig ska man inte vara. Att vara foglig är idealet här. Så försåtligt, vill folk här verkligen ha diktatur? Tänka själv är besvärligt, lyda blint är enklare. Hur påverkar det den egna personligheten, själens djup, att gå emot sin egen vilja?

 

.
.

Vindträd från Frankrike

Haha... Det är inte första april.
Det franska företaget NewWind har utvecklat fina vindkraftverk i form av träd, L’Arbre à Vent®, som platsar i städer och samhällen.

Å när får vi se detta i stadsmiljö eller i mindre samhällen i Sverige så att "Norrlands" natur slipper exploateras ytterligare? Det första trädet "planteras" i mars i år på Champs Élysées i Paris. Vi vill ju se ytterligare teknikutveckling inom området grön energiproduktion.
.
.

#min landsbygd

 

 Klickbara bilder

En vårvinterdag på #minlandsbygd.

I mars 2014 startade Jordbruksverket kampanjen #minlandsbygd på Instagram. Syftet har varit att ta del av vardagen på landet men också att uppmärksamma den variation av landsbygder som finns i Sverige.

I denna bok finns ett urval av bilder från Instagramkanalen. En sak har bilderna gemensamt - de visar varför människor väljer att bo på landsbygden. Det kan vara djuren, familjen, friheten, ett drömhus, landskapet eller något helt annat. Bildernas kreativa kvalitet är överväldigande och vi är glada över av att så många delat sina bilder av landsbygden med oss.

Vi vill se mer bilder av landsbygden och vi vill att andra också ska göra det!

Titta gärna i bilderboken som kan njutas av (och laddas ner om man vill) på Jordbruksverkets hemsida.

På hemväg en vårkväll i min by.

Många fler vindkraftverk finns till vänster utanför bilden.
Ännu för ljust för att se den rödblinkande hinderbelysningen.

Dessa två bilder, eller liknande, finns inte med i bilderboken #minlandsbygd. De platsar inte in i den syn Jordbruksverket vill ge av varför man vill bo på landsbygden. Men de här bilderna visar också en sanning om landsbygden. Det är tur att det finns människor som tycker om denna vy annars skulle landsbygden här dö ut.

.
.

Vindkraftbolag har fått böta

Apropå vår lokala vindkraftsindustri med 40 kraftverk på Gabrielsberget så gick det att läsa detta i Västerbottens-Kuriren för ett drygt år sedan. Det vindkraftsbolag som för närvarande är verksamt i Nordmaling är Svevind AB men det framgår inte i den fullständiga texten.

Vindkraftsbolag får böta

 Nordmaling 15 november 2013
...Ett vindkraftsbolag med en park i länet måste... böta en stor summa för en rad arbetsmiljöbrister. Det... Arbetsmiljöverket om utdömande av vite. Summan de måste böta är...

Den här artikeln hittade jag inte i papperstidningen men det kan inte handla om något annat än denna händelse på Gabrielsberget då olja i lite större omfattning läckte ut i marken som måste saneras.

VK har under 00-talet uttryckligen velat skaffa sig en miljövänlig profil. Kan det vara därför som man är så njugg med att berätta lite djupare om negativa händelser i samband med det som kallas miljövänlig och grön elproduktion? Den vinge som lossnade på ett av vindkraftverken i Hörnefors var inte heller VK på hugget med att informera om annat än som en digital notis baserad på konkurrentens artikel. Folkbladet skrev en saklig artikel om olyckan.

Tillägg: Bergsplatåns myrmarker är tillrinningsområde för dricksvattentäkter nedanför berget.
.
.

Folk som vågar och vill något

På andra sidan länsgränsen gryr opinionen mot vindkraftsexploateringar. I småbyar vågar människor trotsa företag och kommun för att protestera mot planerade exploateringar av stora skogsområden. I lilla Ramsele demonstrerade man den 14 februari mot stora vindkraftsprojekt i skogarna.

Imorgon lördag den 21 mars 2015 ska det demonstreras i Sollefteå. Heja på engagerade ångermanlänningar!!! Ni som tycker något, ni som vägar något. Här finns bloggen Snurrigt - vindkraftsmotstånd i Ångermanland.

Själv minns jag det i tidigt skede månghövdade men med tiden minskande synliga motståndet mot projektet med 40 vindkraftverk på Gabrielsberget. Något samarbete kring en demonstration var inget att tänka på. Den lokala journalisten satt i knäet på regerande kommunalråd och vågade inte skriva särskilt mycket. Jag jämför med Öviks Allehanda! Människor blev hotade och var reellt rädda. Bybor hotade bybor. Tror ni bygden och kommunen har utvecklats till följd av de 40 vindkraftverken?

Det är skillnad på länen Västerbotten och Västernorrland. I Västerbotten finns en stark styrning från enda staden att räkna med - Umeå. Skellefteås inflytande är marginellt. Det innebär dåligt samarbete på alla nivåer, det är en dålig grogrund för demokrati med stark styrning. I en liten kommun i periferin blir det förödande för invånarna. Samarbete är ganska okänt enligt mitt sätt att se, man följer den starkastes vilja och diktatur utan att knysta, även de som skulle kunna räknas som "kulturelit". Det är en dålig förutsättning för förnyelse och utveckling. Här väntar fler kraftverk på att byggas, större och högre än de nuvarande. Det är när åsikter bryts som man kommer framåt.

I Västernorrland finns ingen dominerande stad utan många små. Härnösand är residensstad men inte största stad. Sundsvall, Örnsköldsvik och Sollefteå är andra städer - makten är inte koncentrerad. Min syster framförde denna åsikt då vi diskuterade läget och människors engagemang i AC i allmänhet och i vår födelsekommun i synnerhet. Hon har bott i Västerbotten, Västernorrland och Jämtlands län och jämför dessas olika strukturer.

I en bok som jag hittar i bokhyllan hemma, säkerligen pappas inköp, har norrländska dialekter vetenskapligt behandlats genom berättelser, ordspråk och förklaringar. Ett av ordspråken från Nordmalings kommun skrivs som så:

Prosä´ss vä bola´ga ä sôm å piss mot vere, man få alltehopen på´-sä.

I den miljön är jag född och uppvuxen. Jag vet att ett sådant undergivet ordspråk aldrig skulle uppstå i många andra län och städer. Boken jag hämtat talesättet ur heter: Övre Norrlands bygdemål. Berättelser på bygdemål med förklaringar och en dialektöversikt samlade och utgivna av Karl-Hampus Dahlstedt och Per-Uno Ågren, Umeås Vetenskapliga Bibliotek 1954.

Läs på Second Opinion om du vill:
Vindkraften hotar allemansrätten i skogen

Jag är glad över människor som vågar ha en åsikt. Zoombies är faktiskt farliga. Man vet aldrig var man har dem.
.
.

Bygdemedel

Den 13 september 2014 skrev jag om bygdemedel, om Pengar från skyn.

Det ser ut som en tanke :-) att vindkraftsbolaget några dagar senare, den 17 september 2014 skrev på sin hemsida om hur bygdemedel från Gabrielsberget använts:

"Bygdemedel är ett bidrag som vindkraftsbolaget betalar ut och som ska fungera som ett stöd för utveckling av bygderna närmast vindkraftparker. Utbetalningarna sker till bildade föreningar som får ett årligt belopp vilket är baserat på föregående års produktion. Därefter kan den som har en idé vända sig till den lokala föreningen med en ansökan om ett bidrag som ska utveckla eller förbättra något som berör bygden.

På Gabrielsberget har fyra ekonomiska föreningar bildats: A(...) Vind Ek. förening, N(...) vindkraft Ek. förening, A(...) Bygdemedel Ek. förening och L(...)utveckling Ek. förening.

Föreningarna har bland annat fått in ansökningar om upprustning av bygdegård, upprustning av slakthus, lekpark, grusning av väg, hissinstallation, inköp av diskmaskin till bygdegård och bidrag till en trivselkväll. Flertalet av projekten har blivit realiserade bland annat har en luftvärmepump installerats i Lögdeås bagarstuga, en snövält har köpts in, en grillkåta har uppförts och nya impregnerade stolpar till slakthuset har köpts in.
(...)
Svevind tycker det är härligt att se vilket engagemang det finns för byarnas utveckling och är stolta över att vara en liten del i den!"

Observera att det som beskrivs som ansökningar inte har genomförts. Bolaget beskriver även att 4 vindföreningar bildats i Markbygden utanför Piteå i Norrbotten. Då ska man veta att där planeras 1101 vindkraftverk på statliga Sveaskogs mark. Arealen är 450 kvadratkilometer jämfört med Gabr.bergets 40 kraftverk på 8 kvadratkilometer. I Markbygden har ännu endast en förening fått bygdemedel eftersom få kraftverk uppförts i nuläget i det som ska bli Sveriges största vindkraftindustri.

Här syns grillkåtan som byggts för bygdemedel.

Det är den rödfärgade oktogonen uppförd intill älgslakthuset i grannbyn som jag skrev om tidigare.

Jag anser det olyckligt att vindkraftprojektet har delat bygden även då det gäller det som var tänkt som positiv återbäring och kompensation för störningar. Bygdens intresseförening som bildades på 90-talets slut för att samla byarna i en gemenskap och locka fler boende till bygden, har inte längre samma status då pengar nu finns i 4 föreningar som inte samarbetar. Det synliga resultatet blir väldigt splittrat, varken hackat eller malet. En grillkåta här, några impregnerade stolpar där. Så mycket bättre om det gått att ta större tag till bygdens bästa.

Det talas äntligen om stad kontra land efter valet. Skillnaden mellan stad och landsbygd syns tydligt då det gäller dels hur mycket bygdemedel energiproduktionen ger tillbaks till bygden, dels vad pengarna läggs på.

Ingen storstadsbo skulle gå med på att få så liten kompensation vill jag påstå. Här kom bolaget med ett förslag, en liten procentandel av energiproduktionen. Människorna bockar och tackar och ställer inte krav på högre ersättning. Kommunpolitikerna håller sig undan. På nätet läser jag om en bygdegårdsförenings ordf. i en annan del av "Norrland" som är tacksam över att man nu kunnat köpa in en projektor till bygdegården för störningspengarna. En projektor! För att landsbygden ska fortsätta leva måste landsbygdsborna, både politiker och privatpersoner, börja ställa krav, börja ryta, börja ta för sig. Ta rejält betalt för råvaran vind, mineraler, skog. Så enkelt är det. Och så svårt. Jag vill verkligen tro på landsbygden, varför i all världen skulle jag annars engagera mig i vad som händer i min hembygd!!?

Men hur statiskt och strukturellt förlamande det fungerar i min hembygd har vindkraftprojektet lärt mig. Ett sådant samhälle går inte framåt hur många grillkåtor som än byggs!

.

.

Blåsning

Klicka på bilden för större text eller läs nedan.

Vindkraftpark avvecklas 
Publicerad 2014-09-18  

Vattenfalls första havsbaserade vindkraftpark, Yttre Stengrund i södra Kalmarsund med fem vindkraftverk på 10 megawatt som har varit i bruk sedan 2001, ska nu monteras ned.

Det är ”inte ekonomiskt försvarbart att renovera dem”, skriver Vattenfall i ett pressmeddelande, och de kommer inte att ersättas av några nya vindkraftverk.

I dag fungerar bara ett av de fem vindkraftverken och det finns inga reservdelar eftersom bara 50 sådana verk tillverkades totalt, enligt Vattenfall.

”Vattenfall investerar i vindkraft där det är lönsamt. Vi väljer därför att i förtid montera ned anläggningen och återställa havsbotten och markanläggningar på ett miljömässigt korrekt sätt”, säger Torbjörn Wahlborg, chef för Vattenfalls nordiska verksamhet, i pressmeddelandet.

TT

Det här tycker jag är intressant. Endast 13 år gamla vindkraftverk monteras ner och ersätts inte. Tretton år gamla, havsbaserade men inte i saltvatten utan bräckt vatten. Bara ett av fem är i drift efter dessa år. Det talas om att vindkraftverks livstid är 25 år, ja 20 sägs emellanåt också beroende på vem som för fram åsikten och i vilket sammanhang. Restaurering av anspråkstagen havsbotten torde ske till en hög kostnad. Det drabbar statliga Vattenfall. Vad hade det inneburit det om bolaget varit privat eller utlandsägt? Visst, teknikförändring pågår men frågan är var break-even eller den kritiska punkten går för att det ska löna sig att byta kraftverk i andra vindkraftsparker?

Det är och ska bli väldigt intressant att följa vindenergiproduktionen här i Skandinavien.Och i min hemby.

Privatpersoners funderingar på andra sidan Kvarken kan man läsa här. Eller i andra delar av Ångermanland här.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om vindkraft, havsbaserad vindkraft, Vattenfall, Ytte stengrund vindkraftpark, avveckling

Pengar från skyn

Vindkraftsbolaget utlovade att då vindkraftparken var färdigbyggd med 40 kraftverk skulle s.k. bygdemedel komma byarna här omkring till godo. Det är genom dessa pengar vindkraftbolagen påverkar befolkningen att ställa sig positiva till exploateringar och kompensera störningarna som uppstår av industrin.

Som jag förstod det var tanken hemma i byn från början att ”byalaget” (numera bysamfälligheten) skulle sköta hanteringen av medlen. Det vore direkt fel – då kom pengarna tillbaka till den grupp personer som, genom att upplåta mark, orsakade de störningar som bygdemedlen skulle kompensera. Alla övriga boende i byn måste självklart ha inflytande över pengafördelningen och inte bara betraktas som torparna gjorde förr i tiden – alltså finna sig i det hemmansägarna beslutade.

Så småningom talades om en gemensam förening för de fyra byar som skulle erhålla medel. Detta motsatte sig makens människor i min by, La Famiglia. Om det skulle bli en förening skulle min hemby stå sig slätt mot den starkare grannbyn menade man. Familjen har under hela projektets genomförande haft flitig kontakt med vindkraftsbolaget och beslutade med bolaget om att fyra separata föreningar skulle bildas. En idé som väckte förvåning och ilska på andra håll.

Jag var med på ett utlyst vindmöte i byn för att lyssna in. Det kan ha varit 2011. Där låg ett förslag klart där bysamfällighetens ordförande vilken även är La Famiglias högra hand, menade att fördelningen mellan byarna skulle bli som följer:

vår by 30%
grannbyn söderut 30%
grannbyn norrut 20%
berörd by i Västernorrland 20%

Vindkraftverken står på två byars mark och man menade att dessa skulle ha störst utdelning.
Man ansåg sig vara generös och förslaget röstade genom. Det är ju på grund av att markägare i de två byarna upplät sin mark som pengautdelning skulle ske. Dessa markägare har fått sina marker "förstörda" av vindkraftverk och ska givetvis ersättas mera än byar där ingen upplåter mark. Upplåtande markägare är enligt La Famiglia välgörare för oss övriga! (Förmodligen ska vi stå i tacksamhetsskuld!?) Jag minns mycket väl en byastämma ett par år tidigare då markupplåtarna började förklaras som byns hjältar. Den som förde fram den åsikten var politiskt aktiva Fru Famiglia. Sonen Anders Jonsson är den i byn som vunnit mycket på vindkraftsprojektet. Han är centerpartistisk politiker i Nordmalings kommun.

Att fler än fyra byar skulle få del av bygdemedlen var inte att tänka på eftersom de andra inte blir störda menade man.  Då vindkraftbolaget i december 2006 lockade med möjlighet att köpa billig el fanns 11 byar på listan över berörda.

La Famiglia sände bysamfällighetens ordförande som ombud för förhandling med övriga 3 byar. Denne man ställer upp och skyddar därmed la Famiglia från att ta hand om sådant som skulle göra dem impopulära, de kan verka utan att synas. Förslaget gick inte igenom utan fördelningen blev 25 % per by men förhandlingen lär ha varit hård. Sen var det dags för bildande av ekonomiska vindföreningar. I min by delades detta papper ut:

Klicka på formuläret för att läsa.

Intressant att en lång klausul skrivits med tanke på uteslutning av medlem. Det är det enda av innehållet i stadgarna som finns i utskicket och torde därför anses oerhört viktigt. Det vi ser är ett krav på inrättning i ledet som är så typisk i min hemby. Folk fogar sig. Vilka som formulerat stadgar och utskick behöver jag inte säga.

Det ser bra ut med åldersfördelning i styrelsen och två kvinnor tar plats i min bys vindförening (se under funktioner). Två styrelsemedlemmar är markupplåtare till kraftverk. I vindföreningen sitter bysamfällighetens ordförande  E-xon och sekreterare J-son, vilka garanterar La Famiglias fullständiga inflytande i föreningen utan att behöva syns med namn.

Till ordförande i vindföreningen valdes en nyinflyttad man vet jag, jämförelsevis ung. Men någon makt ligger inte hos honom utan hos de ovan nämnda och därmed hos La Famiglia. Som mottagare av föreningspost har angetts E-xon – inte ordföranden.

Varför man som privatperson ska vara medlem är även det oklart i mina ögon enär medel inte ska delas ut till privatpersoner utan till föreningar. Förklaringen jag fick från en bekant i grannbyn var att då får man vara med och rösta om vad pengarna ska gå till.

I grannbyn såg jag i somras ett formulär för ansökan om medel till projekt eller förening. Det fanns synligt på en offentlig plats, möjligt att ta för den som så önskade. I min by är öppenheten inte sådan.
Störst lokal ekonomisk nytta till bygden och dess människor bedöms vara delägande. Ett försök gjordes att förmå människor i bygden att köpa in sig i ett av vindkraftverken på Gabrielsberget. En ekonomisk förening, EWA-1, bildades och hade under en tid en hemsida. Försöket gick i stöpet 2013 efter att det visade sig vara för få som anmälde sitt intresse att köpa andelar.

Jag läser i en skrift utgiven av Energimyndigheten:

”Delägarskap skapar större engagemang och ger människor möjlighet att vara delaktiga både i att producera och konsumera förnybar energi. Ersättning i form av bygdepengar skapar medel för lokala investeringar, dels i förenings- och fritidsverksamhet, men också i åtgärder som kan skapa ny sysselsättning. Detta stärker både människors och bygdens lokala ekonomi och långsiktiga överlevnad.”

Tillåt mig betvivla det i min hembygds fall. Gott samarbete krävs för att stärka människors och en bygds lokala ekonomi och långsiktiga överlevnad.

Istället uppstod osämja om fördelning.

Detta går helt i motsatt riktning till meningen med bygdens intresseförening som bildades i slutet av 1990-talet. Med den inställning som för närvarande finns kommer det knappast att bli något samarbete kring gemensamma bygdeprojekt. Människor som jag trodde var reflekterande, har på allvar menat att medlen skulle göra det möjligt att realisera byggandet av dagis och/eller äldreboende. Inget av detta kommer att ske eftersom så stora ekonomiska favörer inte kommer att delas ut. Medeltilldelning till hemmansägarnas (!) skogsbilväg torde vara mer realistisk.

Många kommuner och kommunala bolag äger och driver vindkraftverk. Ett starkt skäl för kommuner att investera i egen vindkraft är att el till produktionskostnad är billigare än att köpa el till Nordpoolpris. Kommuner kan också hjälpa till med finansieringen av lokalt ägd vindkraft, som ofta är en kritisk fråga för lokala nybildade föreningar att klara på egen hand. En av politikerna i kommunstyrelsen ställde 2003 kravet, då man enades om att ställa sig positiv till projektet, att N-lings kommun skulle se till att på något sätt ta del av elproduktionen. Något sådant har inte skett.

Som jag ser det är vindkraftsprojektet misskött med hänsyn till den lokala nyttan, till att initiera och stödja en positiv utveckling av bygden.

Vilka som har vunnit på projektet? Det finns nog delade meningar om detta. Jag har min.
.
.