Fördolt i arkiven

Det här kan man till exempel finna i Västerbottens museums fotoarkiv.

Text: Mallar till skottkärrehjul. Från Pär Lindgrens föräldrahem. Pär Lindgrens far, Gustav Adolf Lindgren föddes 1870 i A. och blev arbetare på Norrbyskär på 1890-talet. Farfadern Pär Lindgren var under 1800-talet hemmansägare och inredningssnickare i A.

Beskrivning:
Två mallar av vit papp.
a) hjul med ekrar ritat med blyerts. Kartongen 8 kantig, längd 380 mm, bredd 303 mm.
b) del av hjulet som klippts ut ur a. L 190 mm, b. 30 mm.

Arkiv:
Brev från Pär Lindgren 29/1 1978, med senare gjord uppteckning på baksidan, i Västerbottens museums arkiv serie F1 volym 40.
Vbm LB 1011-1012 bandinspelad intervju med Pär Lindgren 1978-11-17


***

* Pär Lindgren, som lämnade denna mall av kartong till Västerbottens museum, var alltså son till
* Gustav Adolf Lindgren (f. 1870) som var son till
* Per (Jonsson) Lindgren (f. 1842), som jag förmodar gjort denna mall till skottkärrehjul, var i sin tur son till
* Jon Mattsson (1798-1844), som var son till
* Mats Isacsson (1760-1836), som var bror till Jacob Isacsson (1782-1862) som var min morfarsmormorsfar. Ja men ni vet hur det är i en liten by där man förr oftast inte rörde sig vida kring :-) Släktskap finns lite varstans. Jacob Isax´n var far till "Smör-Ulla" som jag berättat om några gånger tidigare.

Mats och Jacob var två av 18 barn till Isac Persson (1733-1788). Det var dessa två söner som kom att dela på hemmanet nr 1 som deras farfar Per Johansson (1687-1753) köpte och flyttade till 1723. Då hade hemman nr 1 legat för fäfot under ofredsåren som föregått.

Lindgrens är byns äldsta bostadshus, en parstuga, här till höger delvis skymd bakom träd. Det är fortfarande i familjens ägo. Gustav Adolfs bror Rickard tog över föräldrahemmanet. Nu bor Rickards barnbarn där.

 

Jag ser gården över lägdorna, här från norra köksfönstret på övervåningen.

I arkivtexten nämns Norrbyskär. För er som inte känner till Norrbyskär kan jag berätta att det är ett sevärt sågverkssamhälle som påbörjades 1895, uppbyggt som ett idealsamhälle. Det ligger på en långsmal ö (drumlin) utanför Västerbottens kust. Norrbyskär skapades av Mo och Domsjös (Modo) ägare Frans Kempe som till sågverksindustrin byggde upp arbetarbostäder i trä, tjänstemannabostäder av tegel, herrgård, kägelbana, kyrka. Allt är mycket smakfullt planerat och ritat av den i Sthlm verksamme arkitekten Kasper Sahlin. Arbetarna blev beroende av sågverket på ön men Kempe var före sin tid i flera avseenden och genom att arbetarna fick ta del av flera sociala förmåner var de lojala mot arbetsgivaren, t ex var de bland de första som hade elektrisk belysning i sina hem. Sågverket upphörde 1952 och byggnaden revs på 80-talet.

Familjen Kempe har även under en period haft ett järnbruk, i sin ägo. Till bruket hör det jag kallar skogstemplet, ett rosa lusthus beläget i granskogen.

Norrbyskär är beläget några mil söder om Umeå. Inga bofasta finns numera men de vackra byggnaderna är populära sommarhus. Skäret har jag besökt många gånger, ibland i flera dagar i sträck under tonåren.

Foto i Västerbottens museums ägo.

Planeringen av Norrbyskär som idealsamhälle låg i tiden, om än något fördröjt innan det nådde den kalla Nord. Två andra europeiska exempel kommer nedan.

 "Arbetarpalats" till vänster, industri till höger.

Industrimannen Jean-Baptiste André Godin lät uppföra en mönstersamhälle i norra Frankrike, "la familistère de Guise" 1858 - 1883, ett stort industriområde med fabriksbyggnader och kringliggande arbetarbostäder i flervåningshus avsedda för industriarbetarna och  deras familjer. I familistären fanns kooperativa butiker, skola, restaurang, teaterlokal (jfr en svensk bruksmiljö).

Långt tidigare hade arkitekten Claude Nicolas Ledoux ritat idealstaden Saline Royale i Arc-et-Senans i östra Frankrike. Denna halvcirkelformade stad byggdes 1775-1779, alltså under den franska upplysningstiden. En fantastiskt märkvärdig plats som sedan 1982 är världsarv. Dessvärre har jag bara diabilder från mitt besök där 1986 då jag och en arkitektkompis gjorde en rundresa i Frankrike och Spanien.

Tänk vad ett arkivfynd kan sätt igång hjärnverksamhet och tanketrådar ;-)  Arkitekturhistoria är jättekul!!! Hembygdsforskning likaså.
.
.

Allt ni vill veta om KÄNDISAR

Ikväll får man på biblioteket dära Vall´n bland annat upplysning om Västerbottens  museums fotoarkiv. Ack vore jag där.  Hittade i alla fall en bild i VBMs digitala arkiv där Gustav V svischande i bil passerar infarten till Nordmaling. Konungabilen anlände via Kungsvägen den 9 juli 1921.

Kommentar till bilden i VBMs fotoarkiv: "Bönderna var ej van vid kunglig hastighet". Foto Rudolf Nilsson 1921. Huset i bakgrunden är detta välvårdade hus som jag fotade i fjol.

Minnesmärket Kungsstenen kom alltså till 1921, samma år som min mamma föddes. En sten vars historia kan läsas här:

I juli år 1921 gjorde kung Gustav V och drottning Viktoria en Norrlandsresa och skulle då passera Nordmaling. Inför det celebra besöket skulle en sten resas till minne av händelsen. Den första stenen, som bröts i Örsbäck, gick av på mitten vid lastningen och man var snabbt tvungen att införskaffa en ny sten. I nedre Öre hos markägaren Augusta Eriksson hittade man ett bra ämne, och hon begärde och fick 200 kronor för den nye stenen, vilket var mycket pengar på den tiden. Man forslade stenen på järnhjulsvagn och bandtraktor och till slut var den på plats i tid till kungabesöket. Kungsstenen står idag i centrala Nordmaling.

(Text ur Turistguide 2012.)

Ända fram till tidigt 70-tal fanns en rondell i centralt dära Vall´n som jag minns mycket väl. På ett vykort där samhället presenterades syns rondellen med Kungsstenen centralt placerad. Man var före sin tid, inte ens residensstaden Umeå hade en rondell/trafikcirkulationsplats vid den tiden. Utöver dära Vall´n var det bara Örnsköldsvik som hade en rondell. Nästa rondell söderut efter E4 var Uppsala. Nå, nu är Kungsstenen satt åt sidan och rondellen puts väck. Och överallt annars byggs rondeller till förbenelse :-)
En bensinmack fanns då för tin nära till hands. Wäringstams byggnad med grå ädelputs i fonden finns kvar än idag där Kungsvägen försvinner bort.

I somras tog jag detta fotografi där stenen nu står intill Kungsvägen.

Gustaf V och Victoria 9/7 1921

Carl Gustaf 1/6 1976

Utöver kungaparet som var här 1921 kom konung Carl XVI på besök år 1976. Jag minns att jag skjutsade pappa till Olofsfors bruk som kungligheten först besökte. En alldeles egen minibro över ett dike var byggd minns jag, allt för att lätta Carl Gustafs framfart. Själv var jag inte ett dugg intresserad av att titta på kungen så jag åkte hem innan han anlände. Efteråt hämtade jag pappa. Jodå.

I somras passade vi på att se en liten utställning om en annan berömd man vars föräldrar bodde i N-ling. Utställningen i gamla bårhuset handlade om Peter Arctaedius, iktyologins fader och kompis med Carl von Linné. Peter dog redan 1735 som 30-åring genom drunkning i en av Amsterdams kanaler under sin vistelse i den sta´n för att doktorera. Det är denne Peters föräldrar som den 25-åriga Linneus besökte på sin Lappländska resa år 1732. Ni vet Calle - världens mest kände svensk genom tiderna, upptäcktsresanden som red Kustlandsvägen genom min hemby :-)

Sommaren 1728 och vårvintern 1729 gjorde Artedi, på grund av faderns död, ett avbrott i sina uppsalastudier och vistades i hemmet i N-ling. Under den perioden färdigställde han Nordmalings Flora. Det är ett tvärsnitt av vilda träd, buskar och örter "wid Nordmalings Prästebord äller i närmaste byar där åmmkring". Herbarieväxterna som visades på utställningen var mer sentida men inte av dags dato.

Det här var något om kändisar som passerat dära Vall´n.

.
.

Tidsfördriv

Att samla alkakorkar, ta loss korkinläggen och sen sy ihop en duk eller grytunderlägg kunde man ju göra förr. Då alkakorkar fanns. Det gjorde jag. Jodå. Vem vet, kanske fanns det andra som fördrev sin tid på likartat sätt...
.
.

Alla tiders Nordmaling

Torsdag den 13 november sker ännu en gång något attraktivt på Nordmalings bibliotek.  Lokalhistoria till alla!

En kväll med Västerbottens museum 

om Nordmalings historia.

Se bara:

En kväll med fokus på kommunens kulturhistoria. Maine Wallentinson från Västerbottens museum ger information om samarbetet Alla tiders Nordmaling.

Dessutom:
Hur söker man fotografier och föremål i museets databas?
Lina Sandgren, fotoantikvarie, Västerbottens museum

Spåren efter forntidens Nordmalingsbor
Erik Sandén, arkeolog Västerbottens museum

Det bjuds på fika!
Arr: Styrgruppen för Alla tiders Nordmaling

Torsdag 13 nov 2014, 19:00 - 21:00, Nordmalings bibliotek

Läs även HÄR
.
.

Textilskåp

Har ni det så här prydligt i textilskåpen med manglade och strukna dukar? I det här relativt nyinrättade rummet i ett hembygdsmuseum nära mej vill man visa det blandade utbudet producerat av den lokala kvinnokraften.

Själv drömmer jag om tid att krusa banden på de gamla örngotten så att de liksom "forsar" neråt. Och det ska bli någon gång - på hedersord.

 Den ganska moderna nåldynan finns också i museet...

 ...samt syskrinet med innehåll. Allt dolt för direkt solljus för att inte förstöras.

Det här är trådgardinerna i ett annat rum där solen släpps in. Ganska fin i mina ögon. Byggnaden är en borgargård från 1700-talet. Här finns ett arkiv med fotografier och glasplåtar med intressant innehåll från förr. Det är en ynnest att få titta in där.

Hembygdsföreningar har en hel del att ge.
.
.

Möten

Det är något charmigt med stolpar där trådar möts eller utgår ifrån. Det är så påtagligt med detta. Den här stolpen finns i hembyn längs gammvägen. Men telefontrådarna försvinner allt oftare och blir till trådlös telefoni, elnätet grävs ner i marken.

Var ska svalorna hålla höstmöten framöver?
.
.

Favoritvägar

Sådana här slingrande, böljande vägar är fina att åka, inte enbart som motorcyklist. Även grusvägar går bra för min del. Vägar som följer landskapet istället för att spränga sig ner i det, vägar som har kännbara höjdskillnader. Vägar som kanske följer urgamla ägogränser.

De här vägarna är något helt annat än dagens motorvägar som spränger bort berg och fyller ut svackor, som jämnar till landskapet och gör mig som bilist trött. Man behöver ha något intressant i vägens närhet att titta på, man behöver röra på ratten för att inte somna. Annars blir man en trafikfara.
.
.

Är det praktiska och det vackra oförenliga storheter?

Förra året skrev jag om det här uthuset med gårdstun i Örnsköldsvik som jag beskrev som en fin miljö. Praktlysing, tvättlinor, vackert lite bearbetat staket, ojämn gräsyta och ett vackert uthus som behövde lite vård.

Ett gårdstun från 20-talet i stadens utkant. Detta var en ovanlig rest i en norrländsk stad.

Så fick jag besked om att allt försvunnit. Blivit förött insåg jag genast. Men allt har blivit mer praktiskt tycker tydligen fastighetsägaren, kanske även hyresgäster och andra. Man skulle kunna tro att fastighetsägaren läst mitt inlägg och tyckt det var det dummaste som kunnat läsas - lika bra att modernisera, ta bort allt fult och gammar´t.

Nu i oktober stannade jag till och fotograferade då jag passerade. Ser genast att man inte iddes ta bort hela staketet utan slutade där bukett-trädet blandat in sina grenar i staketet som en armering. Sicken lathet! Där staketet är borta har häckplantor planterats.

Här har vi en "mysig" uteplats för hyresgästerna. Bordet är uppmurat av lecablock på en hårdgjord yta av betongplattor. Därifrån har man utsikt mot den rätt trafikerade gatan (innan häcken växer sig hög) varifrån jag fotograferar samt mot bilar parkerade på gården. En "mysig" köpegrill av betong med frilagd ballast skulle verkligen platsa vid uteplatsen.

Siktlinjen stoppas numera inte av ett uthus utan fortsätter uppför backen med sin splittrade "arkitektur", ja jag menar sina blandade husformer.

 

 Då.

 Nu.

Här växer praktlysing och andra grupper av växter direkt upp ur gräsytan. Så fint i mina ögon. Och några klädstreck/torklinor spända mellan enkla träställningar, en gammaldags lösning. Fanns säkert redan på 1920-talet då mamma lekte på gården vid besök hos sin kusin Valdy.

Viktigast av allt har man nu fått plats för några fler bilar. Säkert till glädje för bilägarna. Och klädstrecken har fått ge vika för en torkvinda av blank aluminium. En liten mardröm i förhållande till tvätt på tork på linor ;-)

Så fint med rejäl plats för parkerade bilar i en grusöken. Minst 4 bilar mer än förr bör rymmas nu för även tidigare fanns bilplatser på gården. Tomten ovanför grusslänten/stödmuren, där uthuset stod, används inte utan är numera impediment. Så oerhört trist.

När folk som bor i huset kommer hem - gående, cyklande eller bilåkande - välkomnas de av soptunnor. En grön ute vid tvärgatan och en brun snett till höger bakom björken. Ett elskåp ger stora kramen likaså.

Det där med parkeringen var inte smakfullt utfört. Inte alls. Allvarligt talat - det är lättsammare att bo i Mellansverige för en sådan som jag eftersom där finns lite fler likasinnade. Luften är lite lättare att andas...

Uthus lever farligt på landsbygden så väl som i staden. Men jag kan inte låta bli att fundera över existerande skillnader mellan "Norrland" kontra övriga landet. Kanske förstorar jag dem???

Så här kan det se ut i en stad sextio mil längre söderut. Nu menar jag inte att sådana här romantiska miljöer är det enda jag trivs i. Inte alls. Men har man gamla hus bör de förvaltas väl och river man dem ska de, vid gud, ersättas med något lika bra eller bättre. Inte en öken för bilar. Inte för inte har de små städerna Trosa, Nora, Hjo och Eksjö attraktionskraft både för boende och turister. Jag anser att människor, många utan att veta om det, mår bättre i vackra omgivningar än fula. Absolut.
.
.

Nattligt ljus

För en vecka sedan målades den lilla staden nära mig tillfälligt med ljus.

Ja se, det var en riktig happening under en knapp timme!
.
.

Om att minnas någon

Det finns stor konst som är tillgänglig på nätet. Kan inte låta bli att ta med detta -  Ett halvt ark papper. Novellen skrevs av August Strindberg 1903 och förmedlad på nätet genom Projekt Runeberg. Första gången jag kom i kontakt med denna korta berättelse var genom en bra uppläsning på radio. Tänk om man kunde skriva så!

De flesta som läser denna blogg har säkert även läst "Ett halvt ark papper". Jodå, men den tål att läsas om. Det tar inte lång stund att göra stor litteratur till sin.

Bild härifrån.

Sista flyttningslasset hade gått; hyresgästen, en ung man med sorgflor på hatten, vandrade ännu en gång genom våningen för att se om han glömt något. -- Nej, han hade icke glömt något, absolut ingenting; och så gick han ut, i tamburen, fast besluten att icke mer tänka på det han upplevat i denna våning. Men se, i tamburen, invid telefonen, satt ett halvt ark papper fastnubbat; och det var fullskrivet med flera stilar, somt redigt med bläck, annat klottrat med blyerts eller rödpenna. Där stod det, hela denna vackra historia, som avspelats på den korta tiden av två år; allt han ville glömma stod där; ett stycke mänskoliv på ett halvt ark papper.

Han tog ner arket; det var sådant där solgult konceptpapper, som det lyser av. Han lade det på salskakelugnens kappa, och lutad över detsamma läste han. Först stod hennes namn: Alice, det vackraste namn han då visste, därför att det var hans fästmös. Och numret -- 15 11. Det såg ut som ett psalmnummer i kyrkan. Därpå stod: Banken. Det var hans arbete, det heliga arbetet, som gav brödet, hemmet och makan, grunden till existensen. Men det var överstruket! Ty banken hade störtat, men han hade räddats över på en annan bank, dock efter en kort tid av mycken oro.

Så kom det. Blomsterhandeln och hyrkusken. Det var förlovningen, då han hade fickan full av pängar.

Därpå: möbelhandlarn, tapetserarn: han sätter bo. Expressbyrån: de flytta in.

Operans biljettkontor: 50 50. De äro nygifta och gå på Operan om söndagarne. Deras bästa stunder då de själva sitta tysta, och råkas i skönhet och harmoni i sagolandet på andra sidan ridån.

Här följer ett mansnamn, som är överstruket. Det var en vän, som nått en viss höjd i samhället, men som icke kunde bära lyckan, utan föll, ohjälpligt, och måste resa långt bort. Så bräckligt är det!

Här synes något nytt ha inträtt i makarnes liv. Det står, med en fruntimmershand, och blyertspenna: "Frun". Vilken fru? -- Jo, den med den stora kappan och det vänliga deltagande ansiktet, som kommer så tyst, och aldrig går genom salen, utan tar korridorvägen till sängkammaren.

Under hennes namn står Doktor L.

För första gången dyker här upp namnet på en släkting . Det står "Mamma". Det är svärmodren, som diskret hållit sig undan för att icke störa de nygifta, men nu påkallas i nödens stund, och kommer med glädje, efter som hon behövs.

Här börjar ett stort klotter med blått och rött. Kommissionskontoret: jungfrun har flyttat, eller skall en ny anställas. Apoteket. Hm! Det mörknar! Mejeribolaget. Här rekvireras mjölk, tuberkelfri.

Kryddbon, slaktarn etc. Huset börjar skötas per telefon; då är husmodren icke på sin plats. Nej. Ty hon ligger till sängs.

Det som sedan följde kunde han icke läsa, ty det börjar skymma för hans ögon, som det måtte göra för den drunknande på havet, när han skall se igenom salt vatten. Men där stod: Begravningsbyrån. Det talar ju nog! -- En större och en mindre, underförstått: kista. Och i parentes var skrivet: av stoft.

Sedan stod där intet mer! Stoft slutade det med; och det gör det.

Men han tog solpapperet, kysste det och lade det i sin bröstficka.

På två minuter hade han genomlevat två år av sitt liv.

Han var icke böjd, när han gick ut; han bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa, ty han kände att han dock ägt det skönaste. Hur många arma, som aldrig fått det!
.
.

Lära sig skriva

Griffeltavla och krita för att skriva, hartass för att sudda ut.

Jag har kvar morfars gamla griffeltavla med samma format och utseende som den på bilden. Till den hörde en smal, hård och grå griffelkrita - men var i all världen har den tagit vägen? Före min skoltid var inte kritorna vita och med den tjocklek som syns på fotot till vänster om tavlan. Nej smala, sköra och lite svåra att hälla i för ett barn minns jag att den som hörde till griffeltavlan var.

Under morfars första skolår var byns skolbyggnad inte uppförd, den stod klar på 1890-talet. Morfar Manfred föddes 1884 så efter några år bör han ha börjat i den nybyggda skolan. Min mamma och moster gick alla sina 6 folkskoleår där.

Folkskolestadgan, som sa att alla barn skulle få undervisning, kom 1842. Men det tog tid att genomföra lagen. Ett steg på vägen att genomföra reformen var 1859 års roteskolor som innebar att man flyttade runt skolundervisningen till tre olika ställen varje år.

Under morfars första skolår flyttade man mellan olika lokaler i privata bostadshus. Jag har hört om två hus där skolundervisning hölls. Dels var det i bryggstugan, bröjstun, på Halla som fortfarande står kvar i inte helt ohjälpligt skick, samt hos Nils Olof Hörnsten längre söderut i byn, det som kallades Erik Ors´ förmånsbyggnad, en byggnad som försvann 2006. Detta är de två byggnaderna i byn där jag vet att rum upplåtits för skoländamål.

"Roteskolor.
Skolreformen 1842 hade haft svårt att komma i gång, men sedan Torsten Rudenschöld (1798-1859) på Läckö börjat sina skolförsök gick det bättre. Han förstod att ett skolhus i varje socken skulle innebära lång skolväg för många barn och att lärarbrist länge skulle vara ett problem. I stället införde han i Otterstad roteskolor. Där fick någon läskunnig yngling eller äldre kvinna, en så kallad läsmoster, sköta den förberedande undervisningen som bedrevs växelvis i olika hem. Detta kom att kallas Otterstadsmodellen och den spreds undan för undan runt hela Sverige. Med det var småskolan uppfunnen och undervisningen kunde sedan fortsätta i sockenskolan, där barnen togs om hand av utbildade lärare.

Torsten Rudenschölds skolmodell väckte snabbt intresse hos de styrande och han får nu en blygsam lön för att fortsätta sina skolförsök, han skriver också artiklar och ger ut skrifter och anställs som resande skolinspektör. Sent omsider har han funnit sin livsuppgift och äntligen har han fått sådana inkomster att hans familj kan börja leva ett drägligt liv. Rudenschöld var också ledamot i 1856 – 1858 års riksdag där hans tankar fullständigt slog igenom och där hans modell för den svenska folkskolan antogs. Den skulle i sina grunddrag existera i mer än hundra år."

Min socken N-ling delades 1859 in i sex skolrotar.  Rote nr 6, där min hemby ingick, omfattade totalt sju bondbyar samt Rundviks sågverk. Tre av dessa bondbyar hörde före 1853 till Grundsunda socken och därmed till Västernorrlands län. Byarna var Ava, Rönnholm och Öresund.

Min farmorsmorfar Jacob, som var född 1837 i Rönnholm, gick alltså i skola på Grundsundavallen. Lille Jacob var inhyst i Rönnholms kyrkstuga där på Grundsundavall´n under skolperioderna. Eleverna fick lära sig skriva i en lång sandlåda som var placerad framför bänkraden. Det var lätt att släta ut sanden med handen eller en kort linjal när lådan var fullskriven. Detta var alltså före griffeltavlan, kritan och hartassens tid. Att ha möjlighet till utbildning utöver folkskolan, ifall man var född i en liten bondby, var ytterst få förunnat. I så fall skulle man en mecenat som insåg att man hade "läshuvud" och ville satsa på att bekosta vidareutbildningen.

En historia ur verkligheten har berättats av en pojke som som var skolelev på den tiden då skola hölls i N O Hörnstens hus. Den här pojken kom senare att bli min morfar. Han har berättat om en kringvandrande björntämjare kom till byn och visade upp sin björns konster för pengar. Björn och tämjare stannade över natten hos Hörnstens, björnen inhystes i ett uthus. Skolpojkarna som både var rädda och nyfikna på björnen, samlades när kvällens lugn och mörker fallit för att inte synas. Så började de kasta sten på uthuset där björnen förvarades tills den började ryta. Då sprang pojkarna därifrån, helskrämda och rädda att björnen skulle bryta sig ut.

Det här ger en god bild av livet i byn förritin och vad som fängslade människor, unga som gamla, då elektricitet inte fanns och därmed endast levande musik, inga tv-apparater, datorer, läslampor, gatlyktor, Ipads och smartphones. Många av idag skulle tycka att det var trist, långsamt och enahanda. Men se, det tror inte jag att det var :-)
.
.

Blåbärssoppa med klimp

Den bästa efterrätt jag visste som barn, och som jag fortfarande älskar men sällan äter, är blåbärssoppa med söt klimp. Det ska inte vara Ekströms pulversoppa utan soppa kokt på blåbär direkt från skogen, gärna egenhändigt plockade. Ni vet en så´n där konsistens på soppan som inte är helt slät, utan blåbärsskalen ska märkas. Blåbärssoppan serverades på helgen, gärna efter söndagsmiddagen med stek av eget kalvkött, egna potatisar, egen mjölk samt kanske  kokta morötter om det var säsong.

Till blåbärssoppan brukade mamma koka klimp. En typ av klimp med viss sötma, det var inte samma sort som hon använde i till exempel köttsoppa även om receptet säger något annat. Jag hann fråga henne varifrån klimpreceptet kom och här är det - direkt ur Hemmets kokbok. Min absoluta efterrättsfavorit. Håll till godo!

Klimp
Receptet är tilltaget för 6 personer.

2 msk smör
8 msk mjöl
4 kkp mjölk
8 st bittermandlar
1 msk socker
1 ägg

Till garnering: 50 g sötmadel eller 1/2 knippa hackad persilja.

Smör och mjöl sammanfräses, mjölken spädes på litet i sänder och massan får koka i 15 minuter. Kastrullen lyftes åt sidan av elden; den skållade och rivna bittermandeln, sockret och det uppvispade ägget tillsättas. Därefter får klimpen sjuda över elden, tills den blir tjock. Den hälles upp i en vattensköljd form och stjälpes upp, då den kallnat.

Serveras klimpen till saftsoppa, garneras den med sötmandel.
Användes den till buljong, garneras den med hackad persilja.

Klicka för att läsa mera.

Nu hade vi en elektrisk spis där vi bodde på övervåningen i morfars hus, så det här med att "sjuda över elden" var inte aktuellt längre. Men det var inte långt tillbaka före 1950, den tid då övervåningens kök inreddes, som vedspisen nere i morfars och mormors kök användes för matlagning. Mamma var van vid båda kan jag tro.

 Klicka för att läsa mera.

Detta recept, och för all del även den elektriska spisen från Husqvarna Norrahammar, är min alldeles egna "Madeleinekaka".
.
.

Gamma´rt

Vilken tjusig och färgstark tillvaro man hade förr. Jag tänker på den ultramarinblå färgen på det lilla laggkärlet som med stor sannolikhet är tillverkat på 1800-talet.

Men på ett hörn kommer även 1970-talets solgula blomstrande tapet med.
.
.

Lokalkännedom

Det kom en kommentar på inlägget "Rykten med sanningshalt?".

Jag tar med kommentaren här så att ni bloggläsare inte missar den. Jag känner inte den som skrev men det känns bra att veta att någon fler bryr sig. Båda är vi utflyttade och ser på vår hembygd med andra ögon än om vi bott kvar. Båda arbetar vi inom kultursektorn.

Anonym 
22 oktober 2014 09:44

Jag har länge läst din blogg med stort intresse men aldrig kommit mig för att kommentera, förrän nu. Precis som du är jag utflyttad akademiker (jobbar med kulturhistoria i huvudstaden), men åker då och då hem för att hälsa på familjen.

Väl hemma tar jag ofta en riktig långpromenad för att titta till mina favorithus i trakten. Förvånas alltför ofta av de många ovarsamma om- och tillbyggnader som görs. Troligtvis finns en välvilja i att modernisera, men vidare tankar på materialval eller kring husets stil, omgivning och historia finns inte. Prislappen och utbudet på byggvaruhusen styr i alltför hög grad.

Bland annat har jag förfasats över att det gamla sjukhemmets (Utåkersvägen i Levar) fantastiska funkisentré har ändrats totalt. Den mjukt svängda skiffertrappen har ersatts med en kantig trapp i tryckimpregnerat virke. Ledstängerna används numera som blomlådor. Det vackra sekelskifteshuset i Levar med eternitfasad bytte ägare för ett par år sedan varpå 40-talsköket direkt slängdes ut, originalfönstren byttes mot underhållsfria dito med löstagbart aluminiumspröjs och eterniten täcktes med liggande panel. De gamla fönstren återanvändes till ett växthus/orangeri på tomten. Ett i två färger putsat hus från 50-talet dära Vall'n bytte även det ägare för ett tag sedan. Originaltrappen byttes ut och den vaniljgula putsen vid entrén målades vit.

Jag skulle kunna fortsätta länge med exempel på förvanskningar som gjorts de senaste åren, men nöjer mig med att, precis som du, konstatera att en rivning av Wäringstamshuset till förmån för parkering inte alls skulle öka en eventuell inflyttning till orten och kommunen. Jag håller helt med om att det istället behövs bra skola och omsorg, ett estetiskt tilltalande samhälle, kultur och ett gott företagsklimat. Tyvärr inser nog många av Nordmalingsborna inte detta och tror att det inte finns någon värdefull kulturhistoria i bygden.

Fortsätt skriva som du gör. Det är fler som tycker som du!

Mvh, Maria

*****************

Denna skönhet dära Vall´n finns beskriven HÄR.

Flerfamiljshuset på Kyrkogatan syns till höger på vykortet från 1960-talet. 

Och det är inte det att jag är en nostalgiker som vill att allt skall vara precis som det var förr. 

Det finns nog de som läser den här bloggen som tror det.

Lena Sundström beskriver känslan av att uppskatta något bökigt förgånget så bra i en krönika i DN idag.

.

.

Sommarminne

En kvällsutflykt till en vacker och kuperad ångermanländsk by. I bygdegården serverades rikligt med hembakta kakor, bullar och bakelser.

Till det en utställning av vår bygdefotograf Sune Jonsson som länsmuseet lånat ut. Bilden visar Sune Jonssons porträtt av småbrukarna Tea och Albert Johansson, Nyåker, Nordmaling församling, 1956. Så såg människor och landskap ut när jag var barn. Tänk att jag levt ett sådant liv. Den ålderdomligaste av världar, den bästa möjliga för min del.

Så många gamla övergivna skolor med vacker faluröd panel och bevarade fönster blir bygdegårdar.
Vissa med glada och samarbetande människor. En sådan är Sunnansjö gamla skola som under en sommarvecka varje år blir populärt café. Den traditionen tackar vi för!
.
.

Avkoppling, friluftsliv och skogsbruk

Det var mycket dis, regn och duggande under senaste "Norrlands"vistelsen. Det blev en hel del inomhusarbete men då solen kom fram blev det avkopplande skogsarbete. Ett arbete så olikt det skrivbordsarbete som annars är vardag. Vi tycker om att tillsammans röja i vår skog. I den skog där morfar högg rotposter till sitt timmerhusbygge. Den skog som stigen till fäboden passerar. Den skog som vi inte enbart ser som ett kapital att föra ut från hemmanet.

Det är troligt att jag ser på vår skog annorlunda än mina grannar gör. För mig är träd något mer än blivande timmer, brädor, massaved och bränsle. I min skog är mellanrummet mellan stammarna också viktigt och marken såväl som luften. Och då ska gudarna veta att jag är ingen "skogsmulle". Skogen är för mej något platsspecifikt, något med mervärde om den sköts som en naturskog. Levande materia som får ytterligare en värdedimension jämfört med en planterad kulturskog. Kulturskog som för övrigt är en väldigt dåligt valt benämning på en monokultur, en plantage, men stämmer väl in i dagens skogsbruk som enbart befrämjar hög avkastning.

Jag tror min syn stämmer en hel del med morfars syn på naturen. Det är ytterst svårt att komma i samspråk med jämgamla i byn om de här frågorna. Av det drar jag slutsatsen att vi tycker diametralt olika. Någon som vet vad en låga i skogen är?

 Frusna trattisar - en följd av skogsarbetet :-)

"Jag tyck inte heller om markberedning" sa en 80-åring till mej då vi röstat om markberedning skulle ske på vår fäbodmark eller om vi skulle plantera själva. Han och majoriteten röstade nej till markberedning. Men styrelsen hade sett till att det redan var markberett då omröstningen i samfälligheten skedde. Vi har här att göra med en styrelse med mycket låg civilisationsnivå.Inte enbart män ingår i den.

I senaste SkogsEko från Skogsstyrelsen finns en artikel om jämställdhet i skogen. (Ja, jag vet. Sådant måste en statligt producerad tidskrift ta upp.) I artikeln framgår något som inte är nytt men likväl är intressant. Där hänvisas till ett "annat relativt nystartat forskningsprojekt, Plural (SLU och Umeå universitet) som lyfter fram flera aspekter av mångfald. De kan se hur skogsägarprofilen håller på att förändras på olika plan: fler kvinnor, fler utboende än åbor och allt fler med högre utbildningsnivå. Med denna förändring kommer också en annan syn på skogsbruket. Till exempel visar forskningen att kvinnor tänker mer socialt, miljömedvetet och ekologiskt."
(...)
"Många av dagens skogsägare utför heller inte själva jobbet utan sköter det från skrivbordet. Det gör att du istället måste vara skicklig på beställning, uppföljning och på att läsa avtal."

Jag tror inte att alla hemmansägare i byn som säljer virke idag har avtal med Norra Skogsägarna som här i byn ser ut att vara den enda köparen av skog. Det brukar nog vara som man senast gjorde inom bysamfälligheten då fäbodallmänningen kalhöggs - ett telefonsamtal från Norra och avverkningen påbörjas utan skriftligt avtal. Körskador och dåligt utfört arbete bryr sig varken entreprenör eller köpare om. Så det blir markägaren som blir lidande om man inte har kontrakt med t ex krav på återställning av marken inskrivet.

I byn finns totalt 36 hemman varav sju (7) ägs av utbor medan resten av hemmansägarna bor i byn. Nio (9) stycken av dessa 36 hemman ägs av enbart kvinnor (mitt hemman räknar jag t ex inte eftersom jag äger det tillsammans med min man), sju (7) av dessa kvinnor är åbor (bor i byn) varav åtminstone två (2) har eftergymnasial utbildning. Törs jag påstå att jag är den enda av kvinnorna som engagerar mig i hur vi hemmansägare förvaltar vår egendom. Jo, det törs jag. Jag är utbo.

Tänk om vi kvinnor, även åbor med akademiska examina, kunde låta bli att tiga och därmed samtycka till de dumheter som (männen i) styrelsen beslutar utan att vi får säga vårt åsikt. För det är väl inte bara jag bland oss som tänker socialt, miljömedvetet och med längre framtidstänk än näsan räcker? Som ser vårt gemensamma ägande av natur inte enbart i reda pengar utan som en förvaltning för framtiden? Okej, visst ser jag svårigheten att bryta ett patriarkal struktur där kvinnor låter sig ingå enbart som jasägare, som accepterar denna odemokratiskt  pådyvlade roll utan att ifrågasätta, ja till och med om de sitter i samfällighetens styrelse. Det här måste vara en klassresenärs dilemma i ett nötskal.

Det brukar hävdas att utbildning ger ett kulturellt kapital. Är det verkligen så? Om man bor kvar på den lilla hemorten? Hur visar det sig i dagens samhälle, på den norrländska landsbygden, i en liten by? I små orter med stark Jantelag. Ahhh, det här är frågor som intresserar mig mer och mer. Därför blir det mer skrivet i frågan framöver.
.
.

Ambulerande stadsarkitekt

Min hemkommun har en ambulerande stadsarkitekt stationerad i Umeå. Stadsarkitekten har konsultavtal med Nordmalings kommun. Detta innebär att han, ja det är en man,  kommer till Nordmalings kommun oregelbundet, kommer då han blir kallad. Genom det egna företaget i Umeå, har han utrednings- och projekteringsuppdrag för kommunerna. Företaget upprätthåller för närvarande stadsarkitekttjänsterna i åtta kommuner i Västerbottens län, nämligen i:
Bjurholm
Lycksele
Malå
Nordmaling
Norsjö
Robertsfors
Vindeln och
Vännäs.
Tidigare även stadsarkitekttjänsterna i Dorotea, Storuman, Vilhelmina och Åsele. Arealen är mycket omfattande. /Tillägg: Det är nästa hela länet utom Umeå och Skellefteå. Hur kan en eller två arkitekter klara av att sätta sig in i respektive kommuns problem? För mej belyser detta tydligt "Norrlandsproblemet"./

Genom stadsarkitekttjänsten drar man även in uppdrag till sin arkitektbyrå. I sammanhanget tänker jag på stadsarkitekterna Gunnar Leche i Uppsala och Erik Hahr i Västerås som under många verksamma år skapade vackra torg, platser och byggnader i respektive stad vilket naturligtvis är en haltande jämförelse med N-ling både vad gäller tidsanda och storlek på orter.

I N-ling har stadsarkitekten genom sitt kontor i Umeå bland annat gjort detaljplanen för Nordmalings hamn (= Notholmen) samt ritat nya resecentrat för Botniabanan under 2000-talet. Botniabanan är en bra grundförutsättning för arbetspendling in och ut från tätorten. 

Hur ska de små Norrlandskommunerna få en samhällsplanering med stadga och kontinuitet? Det är inget ovanligt med stadsarkitekter på konsultbasis i små kommuner. Hur ska en egen platsspecifik identitet kunna växa fram då stadsarkitekten har många olika kommuner att biträda? Hur ska en identitet och kultur som ger råg i rygg kunna växa fram? Jag blir ofta ledsen när jag vid mina besök ser vad som händer i kommunen, i tätorten och på landsbygden. Skulle jag kunna flytta tillbaka hit, skulle jag kunna leva här numera...

Samhällsbyggnad handlar om översiktsplanering, detaljplanering, om bostäder att flytta in i, om service, skolor, tilltalande tätorts- och landsbygdsmiljö, offentliga byggnader, varierat kulturutbud och kommunikationer. För att samhällsbygget ska bli bra måste det finnas någon som värnar helheten och allmänhetens intressen. Detta är stadsarkitektens roll och det tar tid att sätta sig in i förutsättningarna för varje enskild kommun.

HÄR kan man läsa i en bransch- och medlemstidskrift om fyra Bergslagskommunen som gått samman med en kommunöverskridande bygg- och miljöförvaltning med en anställd stadsarkitekt. De små kommunerna är Lindesberg, Nora, Hällefors och Ljusnarsberg. De här kommunerna värnar helheten. Och de har fått en starkare röst i förhållande till Örebro, residensstaden.

* * *
Och nu har Norrlandspodden kommit med två nya avsnitt. Det ena heter Lösningarna på Norrlandsproblemen. Programmet kommer inte ner på planeringsnivå men tar upp mycket annat lyssnansvärt.

.