Grande finale

I år är det 150 år sedan CJL Almqvist dog. Hela året har olika programpunkter kring denne mans liv och leverne genomförts på olika platser i landet. Finalen gick av stapeln sista lördagen i november med en litterär och musikalisk salong i Börssalen. Äntligen fick Carl Jonas Love Almqvist komma in i Svenska Akademien :-)

Jag fotograferade lite försynt i pausen då salen tömdes enär det bjöds på snittar och dryck i ljusgården. Och på Stortorget utanför pågick den årliga julmarknad med ett myller av människor.

Det litterära och musikaliska som framfördes var njutbart och av hög klass. När tankarna for iväg kom jag att tänka på att den första byggnad där jag, som liten flicka tillhörande en enkel jordbrukarfamilj i norra Sverige, såg pilastrar med förgyllda kannelyrer och joniska kapitäl var EFS missionshus. Bönhuset som vi sa, är naturligtvis så mycket enklare än Börshuset ritat av Erik Palmstedt på1770-talet. Men ändå är bönhuset, som invigdes den 26 oktober 1930, en viktig byggnad i mitt liv eftersom det var den första kontakten med den klassicistiska arkitekturen. De där märkliga krulliga "öronen" satte fantasin igång och nyfikenheten att ta reda på mer om dem...
.
.

Jämställt?

Vissa kan möta verkligheten och se patriarkaliska strukturer och förstå hur det fungerar. Det här är en av de insiktsfulla.

(Det här är också ett test för att se om det går att länka till ett instagramkonto vilket jag aldrig gjort förut.)

Glimrande

Varför ska man åka till Thailand över jul och nyår när det är så trevligt hemma? Jag hör till dem som kan framkalla den förväntansfulla känsla jag hade som barn. Sol, värme och palmer är inget alternativ över julen, nej gärna snö, kyla och granar :-)

Julens glädjespridare kommer att plockas fram och sprida sitt ljus, ljusbågen av stringmodell som kan vara mitt bästa loppisfynd ever.
.
.

Allmogegåtor

Okej, jag tar gåtan i förrförra inlägget i en blekingsk variant enligt Svensk Folkpoesi i urval av Bengt af Klintberg & Finn Zetterholm, 1991. Jag köpte den för en tia i en secondhandbutik i veckan. Det var när jag läste den här gåtan jag kom att tänka på barndomskvällarnas glada och stillsamma nöjen. Så kunde en jordbrukarfamilj i norra Sverige roa under 50- och 60-talet. Det var på inget sätt långtråkigt. Det här är gåtor som jag kan tänka mig att mina morföräldrar och många generationer före hade hört, allmogens gåtor.

Fyra hängande
fyra dängande
två står i ly,
två står i sky,
fyra visar vägen till by
och en laskar bakefter.

När jag ändå år igång kan jag ju ta en gåta vars svar är just "gåtan":

När man inte vet vad det är,
så är det något.
När man vet vad det är,
så är det inte vad det var.

Just den här gåtgåtan finns i "Kråkan satt på tallekvist" av Erik Gamby, LTs förlag 1952. Ingrid Årefelt-Svalander har illustrerat boken. På försättsbladet har mamma prydligt präntat mitt namn samt "fått av pappa den 13 april 1957". Efter varje Umeresa kom han alltid hem med en bok långt innan jag kunde läsa. Det är jag tacksam för. Utan böcker i hemmet blir man en annan personlighet. Jag lärde mig att läsa i första klass och då hade det hunnit bli 60-tal men boken fanns och finns kvar.

Har ni hajat svaret på första gåtan? Det är mitt favoritdjur ever ♥ och gåtan skapades under den tid då jordbruket var ett måste för att få mat på bordet.

 Fotografi av Roine Magnusson ur boken Kor

.
.

Årets julkalender

Har ni sett årets julkalender? Den är snäll.

HÄR kan du se den i större format och/eller lada ner den som pdf. Svenska kyrkan i Umeå ligger bakom den fina idén. Joina.
.
.

Gåtfullt

Den här gåtan, och andra, ställdes jag som barn inför de kvällar då familjen var samlad efter att jobbet i ladugården var avklarat för dagen. Det var innan tv:ns tid. Gåtor av olika slag förnöjde oss, vissa var så ålderdomliga att jag inte förstod alla ord de bestod av och än mindre innebörden. Men den här är solklar :-) Det handlar ju om en favorit.

Två står i sky
två står och ly
fyra visar vägen i by.
Fyra gångare
fyra slångare
och en efterslängare.

Vad är det?

.
.

Södermalm då

Här nedan ser man Södermannagatan norrut från Kocksgatan med Katarina kyrka i fonden. T.v. Södermannagatan 10. Fotografen Kasper Salin (1856-19191) stod i korsningen med Kocksgatan.

Katarina kyrka syns i fonden.
Huset på högra sidan av gatan uppfördes på 1890-talet.

Huset till vänster, alltså nr 10, flyttades från platsen 1929 och är numera Skansens boktryckarbostad. Detta låga timrade hus flyttades till stadskvarteren vid Sveriges första friluftsmuseum när staden växte och högre exploateringsgrad beviljades, dvs. högre byggnader uppfördes. Kvarteren här omkring var en gång min nya hembygd men då var de låga husen borta sedan länge.

Här ett foto från S-mannagatan 10 (nu 12) under nermontering före flytt.

Inte grävde jag i de nya hembygdskvarteren historia genast jag flyttade dit. Stockholms övergripande historia får man sig till livs om man bor där i många år och är intresserad. Och numera forskar jag hellre i min lilla hembys historia än Stockholms dito. Men det är lättare att utöva sitt intresse i en stor stad med flera med kulturhistoriskt intresse och stor dokumentation än i en liten okänd by. I Digitalt museum och Stockholmskällan finns kunskap att ta till sig.

Stockholmskunskap är allmänintresse.
En storstad tillhör alla.
Min hemby tillhör inte många.
"Jag har fått lära mig att min hembygd inte räknas."
Vem sparar på och för vidare de små platsernas minnen?

Så här såg det ut på gården till Södermannagatan 10 (numera 12). Fotograf var Kasper Salin.

En stor stad är under ständig förvandling då förändringstrycket är stort. När jag flyttade till Sthlm fanns t.ex. de här firmorna och restaurangerna:
* Ditzingers heminredning grundad 1854
* Augusta Janssons karamellfabrik grundad 1882
* Restaurang Metropol
* Aspingtons antikvariat
* Gamla stans antikvariat
* Bäckahästen
* Restaurang Brända tomten

Bara för att nämna några som försvunnit. De är borta nu men staden lever vidare. När butiker och företag (och skolor) i hemkommunen försvinner idag, drabbar det orten mycket tydligare i negativ riktning.
.
.

Ljus av vax

Första advent var´e här. Tänd ett levande ljus så här i adventstider och tänk på hur mörkret skingrades före elektrifieringen.

Det jag önskat mig i julklapp är boken Ut ur mörkret, ljusets och belysningens kulturhistoria av Jan Garnert. Sedan tidigare har jag av samma författare Anden i lampan. Etnologiska perspektiv på ljus och mörker från 1993. Den nya bokens förord börjar så här:

Så snabbt allting hände när mörkret blev ljust och livet annorlunda. I Sverige pågick förändringen från slutet av 1800-talet till 1910-talets första årtionden. Sedan dess kan människan lättare vara aktiv och verksam under mörka kvällar och nätter.

Om detta har jag skrivit och forskat sedan slutet av 1980-talet. Då var min nyfikenhet stor. Hur hade det varit att leva utan elektrisk belysning, människan är ju så beroende av ljus? Jag tyckte också det var märkligt, och turligt för min del, att så lite fanns skrivet om ljusets och mörkrets kulturhistoria.

Jag är fortfarande nyfiken. Mest av allt undrar jag vad som just nu pågår och händer med det elektriska ljuset. Vad är det för slags nya rum och miljöer som skapas på 2010-talet?

Då jag är stor diggare av mörker kan den här boken vara oerhört intressant läsning. Det är svårt att helt förstå hur det var här i huset, i byn, före 1920-talet då elektrifieringen kom. Idag verkar alla vilja ösa på med utebelysning. Utom jag då.

För att kunna ge en sann upplevelse av en kulturhistorisk byggnad i samband med restaurering, är det viktigt att ljusintensitet, ljusfärg mm ligger på samma nivå som den tid man vill återskapa. Hur ordnar man det med LED-belysning som snart, enligt EU-direktiv,  är den enda ljuskälla som finns?

I min ägo har jag en liten låda av trä, en ljuslåda, där hemmets stöpta talgljus förvarades. Lådan rymmer inte många ljus och det var säkert den billigaste typen av ljus som låg däri. Här i socknen hade ytterst få, om någon annan än kyrkan, råd med dyra vaxljus och stearinljusen, även de lyxartiklar, kom först på 1830-talet. Min låda är äldre än så och därför tror jag att den innehöll talgljus.

En fridfull första advent tillönskas!

Förberett

Jorden är förberedd för nyttjande. En härlig syn. Att harva, så och välta återstår. De två sista momenten sker  på en och samma gång numera. Nästa sommar kommer jag att kunna njuta av vajande sädesfält. Plöjd åkermark borgar för levande landsbygd.

.
.

Däck till höskrindan

Nu har vi ny innerslang på däcket som visade sig ha pyspunka. Det har stått oanvänt sedan 1970 så att det inte var helt up-to-date är verkligen inget att orda om att punka uppstått. Helt lätt var det inte att få tag i en slang den här dimensionen. Men efter mycket letande kan det nu åter monteras på höskrindan. Däcket fortsätter vi att slita på, det var bara innerslangen som byttes.

Trelleborg
26 x 35 (tum)
0-19

.
.

Just nu

De ännu inte förvintrade verksamheterna pågår
i skogen, längs vägarna, invid fälten. Det kråkas,
talgoxas, korpas intensivt denna jordiska tisdag i
november...


Dikten kommer ur denna trevliga bok

. .

Att inspireras av enkelheten

Vilken enkel och elegant piedestal jag såg på en resa. En sådan vill jag ha. Hade det varit föritin hade pappa snickrat ihop den. Nu får jag lösa det på annat sätt.
.
.

Klagosång

Elegi för Arktis av och med kompositören Ludovico Einaudo.
Vackert och hemskt, emotionellt och spektakulärt sätt av Greenpeace att uppmärksamma klimatförändringarna.

Förändras klimatet eller är det bara skrämselpropaganda? Är Greenpeace en samling miljödårar som genomför spektakulära protestaktioner? Kan civil olydnad vara av godo?
Jag får kontinuerlig information från Greenpeace genom att läsa Action - organisationens magasin som min "miljömupp" till man får sedan många år. Det var där jag fann länken till klagosången.
.
.

Halloj!

Men vad hände? Besöksstatistiken fick höga siffror i tisdags. Inte långt från 1500 sidvisningar. Så många tittar inte in här på bloggen andra tisdagar. Ja vad hände egentligen?

Speja bakom gardinen.

Illustration av Vanja Schelin.

Att blogga är som att befinna sig utomhus i en liten by. De flesta står inomhus bakom gardinen och spejar på mig :-) Det kan nog betraktas som en del av livet på landet. Skriver jag något kontroversiellt går ryktet och besöksstatistiken ökar. Men i början av den här veckan gjorde jag inte det - ändå ökade besöksantalet.

Vad som skrivs om här på bloggen kan tyckas sakna röd tråd. Riktigt så är det nog inte men skrivandet har förändrats över tid, har hållit på rätt länge nu. Skulle kunna tänka mej att fundera mer kring att leva i mina två olika delar av Sverige. Det skiljer sig faktiskt avsevärt åt. Toleransen mot gropiga asfaltvägar är skyhögt högre i "Norrland" än i Mellansverige, haha... Och traditionellt slamfärgade faluröda hus med röda tegeltak finns så många fler av i mittens rike.

Kul att ni läser. Några som läser mejlar mej. Tack ska ni ha för det!

Hejdå på er!

.

.

Supermåne

Igår visade sig supermånen. När jag väl fotade den såg den ut som alltid annars, den hade hunnit en bit upp på himlavalvet. Här från min tomt i mellersta delen av landet kan man se månen utan att störas av gatlyktor, något som jag värderar högt.

Min mamma hann aldrig besöka mig här, hon var sjuk och levde bara några månader efter att min flytt hit gick av stapeln. Men vi pratade ofta telefonledes. Och när vi båda såg samma måne när vi talade med varandra, hon från "morfars hus" och jag från min nya plats på jorden, blev det lite magiskt. Båda var vi "mångalna".

Medan jag tittade
på månen
kom förnumstigt folk
och frågade
vad jag egentligen
höll på med.

Bakusui

Jodå. .
.

Arbetarbostäder

När vi var ute och tittade på offentlig konst passerade vi ett antal arbetarbostäder, en gång i tiden avsedda för två (eller fyra) familjer, uppförda av Forss AB i Köpmanholmen. Numera är de enfamiljshus med fina detaljer kvar.

Fönsterfodren är rundade nertill, överstycket är av trä. Fönsterbågarna med de småspröjsade rutorna är målade i kromoxidgrönt, karmar och foder i brutet vitt. Vindskivorna är väl omhändertagna som ni ser. Det ligger lertegel på taken. Arkitekturen är enkel, snygg, välproportionerad.

 

Uthuset, ekonomibyggnaden, är en enkel men stilig länga med strävade bräddörrar med vackra detaljer om man kommer nära. Längan är matt faluröd som bostadshuset, målad med slamfärg. Uthuset är tydligt lägre än bostadshuset. Det är gradskillnad mellan huset att bo i och att förvara i.

Idag ser jag hemma i byn nyuppförda uthus som både i planstorlek och höjd börjar likna intilliggande bostadshus och därmed tar loven av det. Förr i tiden såg man till att byggnaderna hade en tydlig hierarki, mangårdsbyggnaden/ bostadshuset var viktigast och det skulle tydligt visa sig. Alternativet vara att ladugård/loge var störst men då var storleksskillnaden så märkbar att både utifrån storlek och andra delar (antal fönster, uppkörningsbro, portar, takmaterial) insåg man att det var en ekonomibyggnad.

Jag blev väldigt förtjust i dessa arbetarbostäder som ligger på rad på var sin sida av den grusade bruksgatan. Gemytligt är ordet!
.
.

Vaddå? Samarbete?

Det sägs att det är svårt att få till samarbete i en bondby. Och att det skulle bero på att alla konkurrerar med varandra om jord och skog som ger mat och försörjning.

Så borde det inte behöva vara då jordbruksmarken numera är näst intill värdelös och ifall den gamla strukturen luckrats upp främst genom att nya invånare, som inte är släkt med andra på plats, får möjlighet att köpa hemman eller flyttar in på en avstyckad gård.

Samarbete innebär inte att en enda bestämmer vad som ska göras och andra arbetar efter det. Bra samarbete är demokratiskt, alla ska kunna säga sin åsikt och gemensamt skapas en handlingsplan. Här i byn är vi sedan många år tillbaka vana med att ledas av "starke man", en stark person som lägger fram vad som ska göras och vi gör vad personen beslutar. Detta är inte vad jag menar med samarbete.

Då de flesta i byn var jordbrukande, hade man mer gemensamt liv, hjälpte varandra mer. Kanske är det en feltolkning från min sida, men läser jag i hushållets loggbok från 1900-talets mitt och andra hälft tycker jag mig kunna utläsa detta.

Det kanske inte är så lätt i en tidigare bondby som nu är "sovby" varifrån några av invånarna pendlar till sina arbeten på annan ort, förutom den största andelen invånare som är pensionärer och daglediga. Byn har en omvänd ålderspyramid - det finns få barn och få i arbetsför ålder. Vi får inte vår utkomst på den plats där vi bor. Vi har lite gemensamt. 

Som uppvuxen i en svag samhällsgrupp, har man inte lärt sig samtala vid matbordet, argumentera för sin sak, diskutera teoretiska frågor. Man är inte uppfostrad att ifrågasätta. Jag vet. Man väljer tystnad i större sammanhang och ger därmed bifall till den ende förslagsställaren. Och istället för att lösa konflikter genom att samtala, lägger man "tjuvben" för varandra.

Att kunna kompromissa är en välsignelse. Det här med välfungerande samarbete och blomstrande landsbygd fungerar på en del andra platser. Samarbetssvårigheter är inte ett glesbygdsdilemma, kanske handlar det endast om sammansättningen av människor? Och deras nedärvda historia.
.
.

NEJ - no - njet - nein - ochi

Ordet nej är underutnyttjat. Ett JA eller ett tyst medgivande är den okomplicerade lösningen. Att säga NEJ kräver ofta mer mod och självständigt tänkande. Vem vill väl vara en Ja-sägare som följer med strömmen oavsett åt vilket håll den flyter? Så fram för fler bestämda Nej.

Det är vackert när människor utan eget vinningsintresse i en fråga, vågar säga emot rådande norm. När människor genomskådar och bryter mot den.

Vi svenskar karakteriseras över lag som sådana som vänder kappan efter vinden och är följsamma. Mestadels håller man med för egen vinnings skull, för ekonomisk vinning men lika lätt för social vinnings skull. Man är rädd att stötas ur gemenskapen. Hur många sådana exempel går det inte att räkna upp. Det är lättare att respekteras för att man har en avvikande åsikt i en storstad, på en liten ort är normen snävare. På en liten ort är det lätt att man bara knyter händerna i fickan och försöker förtrycka frustrationen. Eller...?
.
.

Rätten till sin egen historia

Generalfältkvartermästare Erik Dahlberg utförde på 1680-talet mönsterritningar för indelta arméns officersboställen, men för soldattorpen utfärdades inga enhetliga bestämmelser. De byggdes enligt den lokala traditionen. Förutom bostaden skulle det finnas lagård med andra behövliga ekonomibyggnader. Den indelte soldaten skötte det löpande underhållet av byggnaderna och var skyldig att bistå med arbete vid större reparationer. Rotebönderna ansvarade för kostnaderna vid större reparationer.

Vart tredje år inspekterades torpen av kompanichefen i närvaro av soldaten och någon av rotebönderna. I syneprotokollet noterades vilka förbättringar som måste göras och hur kostnader och arbete skulle fördelas mellan roten och soldaten.

Det är långt ifrån samtliga syneprotokoll som finns arkiverade i Riksarkivet, i Krigsarkivet, har jag insett.

Klickbart.

Här i byn finns ett av de sista syneprotokollen kvar. Detta syneprotokoll undertecknades 1 november 1887 och är 6 sidor långt. Här ovan syns sidan två.

Den troligen siste båtsmannen som kontrakterades var Carl Vänström från Vännäs. Kontraktet med denne Vänström är tre sidor långt och undertecknades den 22 sept 1885. Även detta finns kvar. Där står antecknat de rotebönder som soldaten tjänade, 8 bönder i grannbyn och 17 i min hemby.

År 1901 upphörde indelningsverket och allmän värnplikt infördes. Båtsmanstorpet behövdes inte längre och var det låg är fördolt för de flesta. I den hembygdsbok som skrevs för länge sedan nämns torpet över huvud taget inte.

***

Den pensionerade lågstadieläraren Vera Jonzon (C) och jag blev utsedda till att gå igenom byakistans innehåll för några år. Kistan innehåller inte enbart bygemensamma dokument utan även dokument tillhörande enskilda hemmansägare. Detta undersökte vi.

Tillsammans kom vi överens om vilka bygemensamma dokument som var intressanta för samtliga och som skulle kopieras. Jag har bättre möjlighet till bra kopiering (i Mellansverige) och vi bestämde att jag skulle sköta detta. På ett årsmöte överlämnades kopiorna. Styrelsen med polisordföranden beslutade genast, med Vera som förslagsställare, att de för hemmansägarna intressanta kopiorna genast skulle stoppas undan på bygdegårdens vindsutrymme, otillgängligt för alla. Året var 2011. Naturligtvis gjordes detta för att racka ner på mig, visa hur lite min arbetsinsats var värd. Det visar samtidigt på hur lite byns kulturhistoria betyder för styrelsen. Och för medlemmarna, alltså hemmansägarna. Samtliga hemmansägare biföll Veras förslag genom att hålla tyst, alltså ge ett tyst bifall. Som alltid. Det finns några få akademiker i gruppen, samtliga kvinnor. Det är dem jag förvånas mest över.

Jag inser att maktmänniskorna har intresse av att kulturhistorien och byns historia hålls undangömd. Blir vi hemmansägare ivriga att veta mer om byn och vår egen historia kan La Famiglias makt och inflytande minskas. Vi hemmansägare får inte bli alltför självständigt tänkande. Jag arbetar för demokrati, allas rätt att tycka till, allas rätt att få samma information, alla medlemmars lika värde. Så har det inte varit, lite, lite bättre har det blivit med en föreningsbildning via Lantmäteriet, men det är långt ifrån bra. Att jag blir utsatt och utsedd till syndabock (ni skulle läsa stämmoprotokollen från 2005 och framåt) beror på att jag offentligt visat att jag var emot vindkraftsprojektet här i byn OCH de följdprojekt som det skulle komma att föra med sig. Jag har arbetat för en genomlysning av projektet samt för en förbättring av val av tillfartsväg samt arbetat mot en bergtäkt på byns mark vid byns enda sjön (som vi hemmansägare äger gemensamt).  La Famiglia, den familj i byn som har fått största fördelarna av projektet, gör självfallet allt för att svärta ner mig, även hota mig, för att behålla sin makt över hemmansägarna, ja kanske över byborna i gemen. Ett sätt att behålla makten är att frånta oss vår historia. Det finns samma tendenser i totalitära stater.

De fastighetskartor över byn som för flera år sedan beslutades att köpas in i 2 omgångar (få av hemmansägarna har egna kartor) ska enigt stämmobeslut förvaras hos ordförande och sekreterare, inte i bygdegården. Jag vill påstå att knappast någon kommer att gå till dessa personer för att titta på fastighetskartorna. Och laga skifteskartan, som fortfarande gäller såvida inte nya förrättningar gjorts, finns inte som kopia i byn. När bysamfällighetens medlemmar är okunniga om vad som gäller blir det mycket tyckande och lite gällande verklighet som diskuteras. Rättighet till vägar är ett exempel på den okunnighet som finns.

Det finns så mycket mer att utforska om detta. Varför vill hemmansägarna inte veta vad som gäller?  Varför vill hemmansägarna ha en enväldig ledare? Är det byåldermannafunktionen som spökar? Varför är rädsla (och feghet) signifikativt i bysamfälligheten? Vilken är den historiska bakgrunden till detta? Är det enbart Jantelagen som spökar? Vad för de sociala rädslorna med sig? Hur påverkar det personligheten och gemenskapen om ingen vågar uttrycka ett självständigt tänkande? Hur påverkas de få uppväxande barnen - väljer de att bo kvar eller flytta?
.
.

Gripsholmsviken

Igår, när jag var ute på ett av mina uppdrag, tog jag en sväng förbi kyrkogården i den här lilla staden på väg hem. Bara för att se till en grav som tillhör den släkt jag gift mig in i.

Den första snön som stannade kvar på marken hade kommit samma dag, kunde inte låta bli att fotografera den här skönheten då solen lite försynt tittade fram.
.
.