Grejat 2011

2011 var året då storjobbet med lagårdsportens golv sattes igång. Det här blir ett inlägg i grå toner. Ungefär 100 kvadratmeter golvkonstruktion skulle bytas. För att inte förta oss delades det upp på flera somrars arbete. I genomfarten, lagårdsporten, ville jag behålla de vackert patinerade brädorna i möjligaste mån. På bilden ovan ses hur några brädändar tappat upplag och tryckts ner. Träbjälken under var rutten.

Eftersom brädorna skulle återanvändas märkte jag upp dem med tusch på gissa vad - jo masonitebitar ;-) som nubbades fast. På ett papper ritade jag upp hur numreringen var utförd för att kunna lägga tillbaks allt på samma sätt som det varit. Så hjälptes vi åt att försiktigt ta bort bräderna och lagra dem torrt.

De tre åren med golvjobb innebar stapling och omstapling ett otal gånger av bräder och bjälkar, nya och gamla, eftersom det inte gick att hitta en plats under tak där de kunde ligga tills allt var klart.

Så här såg det ut under golvbrädorna, golvbjälkarna möter jord. Inte bra. När resterna av bjälkarna tagits bort skulle jord schaktas bort med skottkärra. Det var ett STORT arbete!

Här har golvbjälkarna börjat vägas in och placeras ut på samma avstånd som tidigare för att ge upplag för de gamla golvbrädorna som skulle återanvändas. I skedet med nya golvbjälkar hade vi bra hjälp av Per-Erik som också levererade virke i den mängd och de dimensioner vi beställt, kunde inte ha fungerat bättre!

Det är tufft att hoppa på bjälkar med stora avstånd så vi la ut gångbrädor under arbetets gång. När golvbjälkarna var på plats var det "bara" för oss att spika tillbaka de gamla fina golvbrädorna. Och några nya. Sen syntes det inte att ett stort arbete var utfört här, det ser ut ungefär som på översta bilden :-)

Vi övervägde aldrig att gjuta betonggolv. Det skulle i längden skada morfars bygge med timrad ramverkskonstruktion och det är något vi ville undvika för framtiden.
Läs gärna även det här om ladornas och fähusens blygsamma kulturhistoria.

Här är lagården med "holken" kvar, det sentillkomna taket över lagårdsporten. Eftersom rivningen av den gick så snabbt, enkelt och oplanerat försvann den utan dokumentation. En undersökning visar att det var följande år, i maj 2012.
 .
.

Grejat 2010

På våren 2010 sågade vi ner en stor hägg för att förbereda stängslingen med fastbandhage senare under sommaren. Vi hade redan sommaren innan kontaktat några gärdsgårdsbyggare och fastnade båda för en firma i Bjästa. Vi fick ett skriftligt meterpris från dem på gärsgårdar och gjort en skriftlig beställning. Vi hade även åkt och tittat på referensobjekt. Företaget verkade kunna sin sak.

Under tre dagar i juli byggde "Höga Kusten gärdsgård" drygt 100 meter fastbandhage / gärdsgård vid sommarstugan - ôppe hägna som morfar och föräldrarna sa. Så klart att en sådan yta mot skogen ska ha ett hägn. Där bakom gick tidigare fätået, den gräns som byns kreatur inte fick komma igenom då de släpptes på skogen. De skulle utestängas från den odlade grödan. Längs stängslet gick då en stig som är borta sedan 1996 då skogen kalhöggs.

Det var även av de duktiga gärsgårdsbyggarna vi fick tips om liekursen i Överhörnäs samma sommar. Vi anmälde oss och kom med på kort varsel på en mycket bra kurs i liehantering och lieslåtter som länsstyrelsen i Västernorrland ordnade helt gratis eftersom man önskar att jordbrukslandskapet i länet ska hållas öppet. Vi var härligt många intresserade deltagare.

Där borta skymtar inhägnaden som löper längs skogsbrynet igen. Ängsladan är flyttad hit 1991, till den plats sommarladugården stod. Denna revs utan min vetskap flera år tidigare. Tänk, jag hann tyvärr inte dokumentera den. Byns platser för sommarlagårdar  ligger i skogsbrynen där åker och skog möts. Ôppa löta, till vänster utanför bild låg byns södra ställe för sommarladugårdar. Genom platsen går en bygemensam väg och några stengrunder finns kvar.

De här resterna av en fastbandhage, som morfar byggt, fanns kvar på tidigt 70-tal då jag fotograferade den.

 

 Sommaren 2010 rödfärgade jag sommarstugan. Ett lättsamt arbete.

Rökbastun flyttades ett par meter denna sommar, och marken runt jämnades till i augusti. Där inne lade vi ett nytt golv.

 

Statusen på lagårdsportens golv undersöktes sommaren 2010. Det såg inte alls bra ut och vi anande storjobb. Vi fick genom släktingar kontakt med en man i norra Ångermanland som åtog sig att såga till bräder och träbjälkar av de dimensioner och längder vi angav. Han lovade även att ställa upp och hjälpa oss med arbetet att få träbjälkarna på plats. Mot ersättning förstås. Vi kände oss lättade av att ha bokat in Per-Erik till nästa sommarsemester.

I början av januari 2011 byttes all el på övervåningen. Den var från 1950. Det var behövligt och gick förhållandevis snabbt och lätt, som alltid då rätt kunskap och utrustning finns till hands. Det enda lite krångliga var att få de nya jordade uttagen att sitta kvar i väggkonstruktionen eftersom de gamla infällda dosorna lämnades kvar och de nya uttagen ska skruvas fast, inte snäppas fast.

Efter att denna bild togs sattes de gamla doslocken av plåt på plats igen. De snäpps fast med "klor" och fungerar bra i masoniteväggen. Tror ni jag tog någon bild av ett löst doslock innan det monterades tillbaka. Nej, det är inte alltid jag hinner med att dokumentera :-)

.
.

Grejat till och med 2009

Ladusvalorna är kära sommarbesökare som trivs i jordbrukets byggnader, här på gården är det i lagårdsporten de häckar. När svalorna kommer är  det sommar!

Sammanställningen av jobb på fastigheten fortsätter nu. Vi köpte gården vid millennieskiftet, pappa bodde kvar till sin död fem år senare. Efter det var det mest uppehållande verksamhet på somrarna och först när inventarierna var arvsskiftade ville vi sätta igång med större arbeten. Att vänta i 20 år med delningen, som min syster föreslog, var en idé som jag inte kunde ställa upp på. Vad som händer då en "våt filt" läggs över fastigheten under så många år kan man livligt föreställa sig.

En av de första åtgärderna vi gjorde var att låta ett plåtslageri tillverka ett platt skorstensskydd som vi själva monterade på plats.

Höladans grundstenar fixades till vilket var ett så lättsamt arbete att det knappt räknas :-) Och gräset slogs med lie som alltid här vid sommarstugan.

Flera stora granar har under vintrarna fallit på sommarstugetomten eftersom vindarna får god skjuts över det skogsområde som avverkades bakom stugan 1996. En stor gran på tomten föll, de andra som vindarna fällde stod utanför. Som tur var föll inget träd på någon byggnad men det gav oss rejält med arbete med bortforsling och bränning av grenar och ris. 2006 fällde vi själva granen ovan som såg ut att vara oroväckande skadad. Ni skulle ha sett så vacker och njutbar skogen här bakom var efter att farbror Kalle gallrade för hand cirka 15 år före kalhuggningen.

2009 började favoritköket på övervåningen återplaneras. Ett skåp flyttades ut och Husqvarnas elektriska spis flyttades hit igen efter år i landsförvisning i sommarstugan. Kaffepannan fanns i beredskap på samma ställe. När föräldrarna tänkte slänga spisen fick jag till det så att pappa och jag flyttade den till stugan. Gissa vem som gläds åt denna framförhållning?

Äntligen togs tag i favoritgolvet i favoritköket - linoleummattan med mönstret Jaspé i 50-talsköket på övervåningen i morfars hus. Det var ett par dagars arbete med djuprengöring med maskiner som hyrts i Umeå.

Resultatet av rengöringen blev bra och efter att ha blivit bonvaxat står sig linoleummattan ytterligare några decennier om så skulle vara. På bilden är övre delen bonvaxad.

2009 började jag rödfärga lagårdsväggen med Falu slamfärg. Som allt annat tas detta i etapper, denna sommar målades lagårdsväggens sydfasad, lagårns största vägg. Och som tidigare beskrivits anlitades timmermän som bytte stockar på rökbastun.
.
.

Arbetsläger 2008-2016

Ibland kan det hända att jag blir missmodig och tycker att allt går så långsamt med byggnads-vårdandet/restaurerandet här på gården. Därför har jag nyss gått igenom bilder från de arbeten vi utfört eller låtit utföra på våra byggnader här på fastigheten bara för att se vad som hänt de senaste åren.
Det visar sig när man gör en sammanställning att en hel del har gjorts. Så nu blir det ett antal inlägg med genomgång av vad som gjorts. Allt arbete antecknas i en vaxduksbok och det mesta fotograferas.

***

Rökbastun flyttades hit av morfar när han slog ner bopålarna här. Rökbastun, eller ladan som vi sa när jag var liten, är äldre än så och stod innan dess med stor säkerhet på morfars föräldrars mark här i byn men den torde vara äldre än så. Det var min far som hävdade att det varit en rökbastu- med all rätt.

Vintern 2008-09 avverkade vi ett antal granar på vårt skogsskifte. De togs nära den skogsbilväg som passerar över skiftet för att transporten skulle förenklas. Det är djupare snö där uppe än nere i byn. Vägen var plogad just denna enda vinter, ty det fanns planer hos somliga i byn att upplåta den vid vindkraftsbygget. Plogningen bekostades av vindkraftsbolaget så vitt jag förstår. Planerna gick inte i lås, man tvingades nyttja en annan tillfartsväg som inte går genom byn.

På bilden har virket nått sitt mål - rökbastun. Då fortfarande med ett tak av masonite på gaveln varunder tidigare förvarats bräder.

 

Innan några direkta åtgärder vidtogs på bastun under sommaren 2009, sänktes marken intill den. Trots att grävmaskinen var för stor avlöpte det hela utan problem för husens del med en skicklig spakförare. Så småningom fann vi, med hjälp av en god granne, ett företag med lämpligare storlek på grävaren. Dessa växer inte på träd här kan jag berätta, de där små grävmaskinerna.

Vi lät gräva bort jord runt hela lagårn med denna stora grävmaskin. Och dessutom blev jag av med den buske jag ogillade så mycket: den rosablommande klasespirean med rötter och allt. Hurra!

Sommaren 2009 anlitade vi en timmerman med medhjälpare för att byta ett par stockvarv som rötskadats då de sjunkit ner mot marken. Upplaget av betonghålsten transporterade upp fukt i timret. Marken här är lättgrävd och lerhaltig, för länge sedan en sjöbotten.

Ni ser själva vad som försiggår på bilderna. Här ovan ligger några av stockarna färdigbilade för knutning.

Pågående arbete. Vi blev begeistrade över de smarta domkrafterna som användes. Borde vi inte skaffa oss egna likadana?

 

På gavlarna byttes två stockvarv, på långsidorna endast syllstocken. På gavelväggen mitt i bild ser originalstockarna samt två generationers bytta nedre varv. De två nedersta är från vår timmermans insats och de ovanför dem har morfar fällt och bilat. Morfar bytte såldes fyra stockvarv då 1913.

När timmermännen var klara bultade vi fast medföljare på båda gavlarna, både på in- och utsida av väggen, för att ge stabilitet åt gavelröstena när huset skulle flyttas ett par meter. Efter flytten monterade vi bort medföljarna.

Ni ser här ovanför de typiska slitsarna som visar var torkborden var placerade, den plana yta där kornet låg för att torkas, ett bord på var långsida. När timran användes som rökbastu fanns endast jordgolv och mitt på golvet en enkel eldstad uppbyggd av naturstenar.

2010 var det dags att flytta rökbastun ett par meter mot norr. Den rullades på rundstockar med hjälp av en domkraft.

Så här såg det ut före timringsjobbet då golvbräderna var borttagna. Av golvbjälkarna fanns inte mycket kvar men de flesta golvbrädorna återanvände vi. Dessvärre har jag ingen bra bild på det nylagda golvet men det är flytande, alltså inte upplagt på syllstockarna utan på fristående stenar. Innan golvet lades in hade hörnstenarna under knutarna placerats ut. Det blev som en gång i tiden naturstenar med björknäver mellan sten och trä.

Åren 2011-2013 gick den lediga tiden på sommarhalvåret åt till att lägga nytt golv i lagårdporten.

Men 2014 var det dags att börja lägga om taket på den lilla rökbastun. Först flyttades hässj´störarna undan än en gång. Första gången var när syllstockarna skulle bytas. Anordningen som håller störarna på plats under vindskivan vilar på nedersta timmerstocken.

Takplåten togs bort samt den den asfaltstrukna oljehärdade masoniten men rotet, som är gammalt och svart av sot och påminner om tiden som rökbastu, blev kvar. Sen spikade vi spikade på stickspån på ena takfallet. Lätt och roligt var det.

Året därpå, 2015, var det dags för andra takfallet. Då fick vi en dag  hjälp av en man som ville lära sig tekniken och hantverket.

Det regnade rätt ofta juli 2015 och det tog flera dagar med många regnavbrott innan taket var klart. Presenningen åkte upp och ner. (Men med sammanräknad effektiv arbetstid tog det inte många timmar att spika spån.) Kalla det taklagsfest om ni vill - då det var färdigspikat var det dags för var sin öl i solskenet på nocken.

 

Norrgavelns timmer var rätt illa ansatt av väder och vind. Diskussionens vågor om hur vi skulle lösa detta började flera år tidigare och de gick höga ska ni veta. Skulle vi som skydd sätta upp brädor vi hade i lager eller skulle timmerväggen kläs med spån? De tillfälliga medföljarna som syns på fotot togs bort hur som helst.

2016 blev det slutligen spån eftersom vi hade flera buntar över, både handspäntade och maskinhyvlade. Även det här var ett lätt och roligt arbete som gick fort.

Vi tar byggnadsvårdsjobben i små etapper för att inte slita ut oss och tappa lusten! Det är bara under vår semester det finns tid till jobb på den här fastigheten.

2016 - rökbastun är klar med en ny bro. Det fick räcka med rödfärg på vindskivor och dörrfoder. Jag vill förhindra att det ska bli "sött" och "nuttigt", något som det aldrig var på jordbruksfastigheter när de var i bruk.
.
.

Vi som älskar vedspis

Vem gillar inte en värmande brasa...

Jag är innerligt glad över de eldstäder som finns i min ägo. Två av dem i morfars hus, en vedkamin för uppvärmning och matlagning samt en öppenspis, fem övriga i mitt andra boende.

Filipssons kök. Foto Sune Jonsson

Den järnspis som fanns i morfars och mormors kök togs bort 1948. Den fanns länge i förvar men på 60-talet såldes den till skrothandlaren som hämtade den. Det minns jag. Morföräldrarna installerade istället en Husqvarna vitemaljerad vedspis lika den på fotot här ovanför samt en vedpanna intill.

Så sent som vid millennieskiftet slängdes en vedspis ut från ett hus här i byn. Och det var inte en ny husägare som ville förnya, inte alls. Nog var det väl ändå oöverlagt enligt mitt sätt att se. Det visar på två olika sätt att se på vad som är aktuellt, vad som är gångbart, vad som är "hett".

På fb finns en grupp som heter "Vi som älskar vedspis". Det inte sällan på nätet man möter fränder nu för tiden :-)

Edit:  

Det var inte alla som älskade järnspisen då den lanserades som  modernitet vid 1800-talets mitt. Den värmde visserligen bättre och vedförbrukningen minskade men den stängde också in ljuset bakom luckan. Föregångaren - den öppna härden - lyste ju upp köket.

I samma veva som järnspisen lanserades uppfanns fotogenlampan. Därmed löstes problemet med instängt ljus. Men det dröjde innan fotogenlampan blev allemansvara. Fotogen var dyrt.

Nordiska museets utställning Nordiskt ljus tar upp många fler aspekter på ljus. Allt från norrsken till lampors designhistoria. Där såg jag för första gången i mitt liv svavelstickor.

.

.

Bildning

Jag läste en utmärkt ledare härom dagen. Ledaren initierades efter att tredje programmet i serien Idévärlden visats på SVT1, en programserie där man försöker få till en diskussion i intressanta frågor, nu senast om bildningsidealet. Det enda sättet att skaffa sig bildning är att läsa, kontrollera källor,  träffa andra människor i öppna diskussioner, reflektera, analysera och vara beredd att tänka om med de nya erfarenheter man fått genom att läsa, träffa andra människor i öppna diskussioner, reflektera och analysera.

Under åren som hemmansägare har jag fått många anledningar att tänka över detta med bildning och är lite skrämd och förvånad över vad jag insett.

Civiliserad kultur eller snobbismens högborg? Foto Fredrik Sandberg/TT

Det tredje avsnittet av SVT-programmet ”Idévärlden” har titeln "Den högre utbildningen i Sverige befinner sig i fritt fall" (29/1). 

Åklagare är historikern Dick Harrison, som i flera år har anklagat Sverige för att sakna bildningsideal. På de anklagades bänk finns universitetsrektorer, den högre utbildningens finansieringsmodell och tidsandan i samhället i allmänhet.

Problemet är att Harrison har rätt, men att det inte nödvändigtvis betyder att han kommer att få rätt. I alla fall inte förrän våra ättlingar nedtecknar vår historia.

Under århundradenas gång har de som har haft tid och råd ofta satsat på att bilda sig. Från överklassens antikenideal på 1500-talet, som anammades av den växande borgerligheten på 1800-talet, till det tidiga 1900-talets arbetarrörelse, som såg kunskap som vägen till ökat självförtroende, omgivningens respekt och politisk makt.

I dag är det tvärtom. Bildning och kultur klassas inte som tecken på civilisation och förfining, och det ses inte med blida ögon om kunskap ger tolkningsföreträde. I stället präglas vardagen inte sällan av kunskapsförakt, där det är häftigare att säga att man inte var något ljushuvud i skolan, men att det minsann har gått bra ändå, än att förklara att man har kommit dit man är genom hårt plugg.

Inställningen är (tyvärr) inte unik för Sverige, vilket blev ovanligt tydligt för några veckor sedan när en tecknad bild från The New Yorker spreds i sociala medier. Den föreställer en flygplanskabin där en man agiterar: ”De dryga piloterna har tappat kontakten med vanliga passagerare som oss, vem av er tycker att jag ska flyga planet i stället?”

Flera händer i luften.

Även om teckningen är skruvad visar den på absurditeten i att negligera och relativisera kunskap, och likställa åsikter med fakta. Då blir det som människor kan och vet allt mindre viktigt – det finns väl ingenting som säger att en historieprofessor är bättre på historia än jag? – vilket i sin tur skyndar på urholkningen av bildningsidealet.

Varför ska man lägga tid och energi på att förkovra sig, om den sortens lärdomar rankas lägre än den egna upplevelsen och sunt förnuft?

Dick Harrison liknar situationen med ett "träsk" av obildning och okunskap, vilket motverkar nyfikenhet, viljan att ta reda på mer och skapa sig en djupare förståelse för världen. Det är inte i den myllan det föds innovationer, som smarta telefoner, skyskrapor och ångmaskiner. Attityden håller oss snarare kvar på stenåldern, vilket dock inte är det största problemet.

Okunskap är en gynnsam grogrund för auktoritära ledare, populism och historieförvanskning. Finns det inga sanna fakta, finns det heller inga falska. Bara olika sätt att tolka och se på verkligheten.

Därför behöver både borgerlighetens och arbetarrörelsens bildningsideal dammas av och fräschas upp. Framtiden är för viktig för att lämnas åt okunskapen.

.
.

Just så.

Dokumenterad kulör

Vid ommålningen av taket lämnade jag kvar en prick med 1950 års takfärg. Den var gråare än den emulsionsfärg jag använde. Strukturen efter rollern år 1950 finns kvar - det var en viktig sak att bevara in  i framtiden. I det stora hela syns inte den där pricken men det är viktigt för mig att dokumentera. Det är så lätt att bara måla över allt och glömma att dokumentera det som var för att minnas hur det en gång var. Även den gamla tapeten finns kvar på ett ställe där jag bara spänt upp den senaste tapeten utan att klistra - en lucka till det som var.

Lätt som en plätt att sätta en möbeltass med klister lätt mot originalfärgen och sen rolla över den nya färgen. Inget framskrapande behövdes för här hade en platsbyggd garderob gjort att den gamla färgen sparats. Det gäller dock att ta bort "klisterlappen" snart så den inte fastnar så hårt att den tar med sig färgen man vill bevara.

 
Man kan skönja en lite gråare prick men det är inget som stör ögat.

Färgtrappor är vanligt att använda vid restaurering av kulturhistoriska byggnader. De brukar placeras så osynliga som möjligt. Är det många snickerikulörer som tas fram är ett sätt att skrapa fram färgtrappan på ett dörr- eller fönsterfoder som sitter på gångjärnssidan av dörren för att inte synas då dörren står öppen.
.
.

Goda råd är gratis!!!

Har ni läst den här skriften, ni ägare av bondgårdar och ekonomibyggnader? Lantbrukets byggnader - hur man vårdar sina hus är gratis och framtagen för norra Sverige men tipsen är i stort nationellt användbara.

Vill vi ha en levande landsbygd?
En trakt dit människor söker sig - endera som boende eller som besökare?
Vill vi generera goodwill?
Vill vi utan ett ord tala om att vi älskar vår bygd, genom att ta väl hand om det vi har i vår ägo?
Vet vi om att det finns de som reser till en trakt eller köper en fastighet för att där är landskap och byggnader välskötta och tilldragande?

Det här en skrift för alla med äldre jordbruksfastigheter, som vill sköta dem med rätt metoder och material. Tar man vara på de råd som ges här kan vi få en vacker och efterlängtansvärd landsbygd där många trivs då där är genuint och vackert. Lantbrukets byggnader är på många orter alldeles för underskattade och tillåts därför förfalla om de inte används. Eller så byggs de om med fel material då man har glömt hur gamla konstruktioner fungerar. Till exempel har betong stjälpt fler gamla hus än det hjälpt.

Ladda ner skriften HÄR eller genom att klicka på bilden alternativt hämta den i pappersformat på ett länsmuseum. Den är fylld av värdefull information. Utöver den här skriften kan man hitta många flera utmärkta hantverksblad och skrifter om man håller hus. Enjoy!
.
.