24 mars 2018

Earth Hour 2018

Nämän jättekul...  Nordmalings kommun är med på tåget och informerar:
Temat för 2018 års Earth hour är "One planet life - Lev och ät inom ramen för en planet", och tar upp vår matkonsumtion. Förra året deltog människor från över 187 länder och över 7000 städer vilket är globalt rekord.

Maten vi äter står för cirka en tredjedel av de svenska hushållens klimatfotavtryck och vår överkonsumtion påverkar djur och natur. WWF har satt som mål att vi i Sverige ska ha halverat vår köttkonsumtion och våra inköp till och med 2025. Nordmalings kommun deltar i år genom att informera om Earth hour på skolor och web.
Världsnaturfonden WWF - WWF Earth Hour - tillsammans för planeten
Lördag 24 mars 2018 klockan 20.30-21.30 lokal tid tar världen ställning för planeten under WWF Earth Hour – världens största miljömanifestation.

2009 var första gången Sverige officiellt deltog i Earth Hour. Det året deltog 4000 städer i 88 olika länder. Enligt mätningar från Svenska Kraftnät släckte en halv miljon svenska hushåll sina lampor under timmen. Numera har vi två kända "västerbottningar" i inlandet som vill få oss att minska fossilutsläppen till 2025.

Hemma hos oss släcker vi ner en timme, upplysta med levande ljus eller fotogenlampa. En timme går så väldigt fort om man äter gott, läser dikter, går ut och kollar in utemörkret då flera grannar också släckt och tittar samtidigt på stjärnorna... Skulle jag ha gott om snö där jag bor permanent skulle jag göra snölyktor att tända. Det är en fin timme för mig som gillar naturligt mörker! Den skulle gärna få vara så mycket längre :-)

Första gången jag skrev om Earth Hour här på bloggen var 2009. I det HÄR inlägget finns de samlade skriverierna.
.

22 mars 2018

Kallkällor och brunnar

I höstas var jag med Källakademin på vandring i Gamla stan, Sthlm för att bese brunnar och brunnsöverbyggnader på torg och privata innergårdar för att få mer kunskap om vattenförsörjningen i Stockholm före 1861. Det var detta år staden fick sin vattendistribution medelst vattenledningar. Innan dessa hinkades eller pumpades alltså vattnet upp ur brunnar.

Brunnarna på fotona har överbyggnader i nyklassisk arkitekturstil. Överst brunnen på Järntorget från 1829 med okänd formgivare och därefter brunnen på Tyska Brunnsplan av arkitekten Erik Palmstedt, ritad 1785. Ett mästerstycke inkorporerad i den konkava bakomliggande fasaden av samme arkitekt.

Här i byn tar åtta hushåll vatten från en kallkälla via plastledning sedan 1960-talet. Det fungerar med självtryck. Någon förening bildades inte, ingen ansvarar för skötsel, vattenanalyser görs inte - åtminstone inte gemensamt som jag känner till. (Har dock sett i hushållets loggbok en inbetald summa för vattenanalys för mycket länge sedan.) Det är inte alla som tar vatten från kallkällan som ens vet vilka övriga "delägare" är, fastigheter byter ju ägare. För några år sedan frågade jag den som förvaltar dokumenten från projektet, vad som egentligen gällde, vem som ser till brunnens funktion osv. T ex har brunnslocket ett luftningsrör som hänger på trekvart sedan långt tillbaka. Men ingen uttalad ordning finns. Tänk så fint om samarbete "fanns på tapeten".

Och jag tänker på hur man i staden Rom klarade av att bygga ett enormt vattenledningssystem redan under antiken. I Stockholm hade man färdigställt sitt system 1861 med nödvändig fungerande administration.

När jag tidigare skrivit om vårt dricksvatten här på bloggen fick jag ett mejl från en äldre kollega som i sitt fritidshus har liknande situation. Men gården finns i Dalarna, en helt annan region med annan mentalitet. Här ett utdrag:
Hej S!
Tack för svar. Kände tveksamhet att “lägga mig i” men kom till slutsatsen att du säkert tål en välment synpunkt från en kollega. Det ena ger sedan det andra. Det skulle väl varit bra för er dels att ha en organiserad föreningsform för ekonomisk och teknisk administration av den lokala vattendistributionen, dels ha ett överordnat juridiskt “skyddsnät” för själva källan. I Västanå finns av Lst fastställda skyddsrestriktioner för ett inre och ett yttre skyddsområde. För några år sedan hjälpte jag en äldre släkting i Västanå att anpassa sin avloppsinfiltration till källans yttre skyddsområde och att “författa” ledningsplaner + servitutshandlingar i samverkan med grannar och bystyre. Känns bra att ha sådant formellt utklarat, särskilt som en äldre, mig tillhörig gårdsplats berördes. Varningsskyltar har uppsatts vid närliggande vägsträckning. Hör av dig om ni vill ta del av det formella från Västanå.
(...)
Generellt sett behöver svensk landsbygd en genomtänkt och hållbar ny lokal infrastruktur. Det kostar! Men nödvändigt om yngre generationer ska vilja bo på landet.  Som inte enbart bör befolkas av pensionärer.
Ha det bra!
I.
***
Hej I!
Du har rätt i precis alla dina välmenta synpunkter!!!
Men det är enbart jag som tycker att samordning behövs och jag betraktas som den där stockholmsstuderade besserwissern som vill formalisera det som fungerat så utmärkt i decennier. Jantelagen är stark här bland byborna. Har talat med svärsonen till mannen som tog initiativ till vattendistributionen ( fd företagsledare och tillhörande "övre skiktet" i byn) men det var som att tala med en vägg. Du skulle se hur det såg ut då man dikade om runt omkring kallkällan för tre år sen. Förskräckligt med tanke på närheten till källan!
(...)
Allvarligt talat vill jag inte röra mera i den här saken, negativiteten (...) avskräcker :-)
Allt gott.
/S
***
Jag fotograferade under semestern dikesgrävningen vid kallkällan men vill inte lägga ut bilderna då jag skäms för hur det såg ut där.

Däremot får ni se denna handgrävda brunn som finns i sakristian i en kyrka i Härnösands stift. En  intressant kulturhistorisk företeelse här i byn är att ett par av bostadshusen, uppförda på 30-talet, har grävda brunnar i sina källare. De används dock inte numera, lika lite som kyrkans brunn.

http://www.vattendag.org/


Idag, den 22 mars, är det FN:s Världsvattendag har jag uppmärksammat. Vi ska inte ens i "Norrland" ta rent vatten för självklart på något sätt.

Den bok som fick mej att förstå vattnets kretslopp och samband med "världsalltet" var Vattnet i vår värld, av Malin Falkenberg som kom ut 1974. Jag läste den några år senare då den ingick som kurslitteratur på KTH. Nyttigt värre!
.
.

17 mars 2018

Mitt första möte med klassisk arkitektur

De första klassiska arkitekturelementen jag såg finns i grannbyns bönhus, invigt i oktober 1930. Det är mitt livs tidigaste möte med antikens formspråk eftersom jag såg det redan som 5-åring då jag började söndagsskolan. Närmaste granne är den välbyggda skolan av gult murtegel från 50-talet där jag gick de 6 första årskurserna med skolavslutningar i bönhuset.

De två pilastrarna, som försetts med tre med kannelyrer vardera, avslutas upptill med joniska kapitäl. Kanelbullarna, voluterna, är kännetecknet för den joniska kolonnordningen. Här är det enkelt, raffinerat och elegant utfört. Vem är den okände arkitekten?

De spetsar som syns mellan voluterna bör vara symbolen för en ytterst stiliserad dekor - joniskt kymation eller äggstav, men helt utan den rundning ett sån´t ornament ursprungligen hade. Jag gillar verkligen lekfullheten och stiliseringen. Pilastrarna bärs upp av höga plintar som i sin tur står stadigt på golvet.

Det här rummet förändrades 1973 då taket sänktes, ny belysning och nålfiltsmatta på podiet kom till. Även de fina, målade träbänkarna är utbytta. Men den klassisistiska omfattningen till altarabsiden med texten O LAND, HÖR HERRENS ORD! förändrades inte vid ombyggnaden, inte heller altartavla med den gode Herden och altare.

De stora vita glasgloberna som hängde i taket byttes ut. I något sammanhang följande decennium fick jag veta att de skulle sändas iväg till auktion och köpte då loss en av de där enorma hängande funkisgloberna som då förvarades i ett uthus. Ett kärt minne av detta missionshus.

Att detta rum på många sätt format min tankevärld står helt klart.
.
.

16 mars 2018

Trätemplet

 
 Ett tempel av trä står där i skogen.
Ett klassisistiskt lusthus.
Tillhörande en ångermanländsk herrgård.
Trappan leder ner mot älven.
Det är enkelt.
Det är lite framtungt. 
Det är vackert.
.
.

15 mars 2018

Ett tempelliknande lantboställe

Ni ser här en egensinnig blandning mellan grekiskt tempel och ryggåsstuga som täckts med en kupol med lanternin. Ni ser Skärva, en "sommarstuga" från 1785-86 dit ägaren kunde dra sig undan från stadens skrän och larm.

 Foto härifrån.

af Chapmans sommarställe utanför Karlskrona ritades av varvsamiralen Fredric Henric af Chapman själv tillsammans med Carl August Ehrensvärd, en av mina favoritarkitekter på 1700-talet. Mitt besök där skedde på cykel före den digitala tidsåldern och därför har jag endast diabilder. Skärva är väl värt ett besök, ja naturligtvis hela världsarvet örlogsstaden Karlskrona där Skärva ingår. Lusthuset i parken är ett superbt litet nyklassiskt smycke även det.
.
.

14 mars 2018

Det var här det började...

Det var här mitt intresse för antiken började. Framför Parthenons östgavel i juli 1977.
Vi var på  tågluffarresa, jag och två väninnor. I Aten klättrade vi upp på Akropolisklippan för de där antika byggnaderna måste vi ju förstås ta en titt på. Och där blev jag fast. När vi gått runt och tittat ville mina väninnor ner på stan, jag kunde bara inte lämna platsen utan ville stanna längre. Vi bestämde en tidpunkt och en mötesplats nere i Aten.

Jag tog fram block och penna. Man ser med andra ögon när man inte endast tar några foton i samband med att man hastar förbi. Mycket av det jag såg saknade jag namn på, jag visste inte ens om att alla detaljer hade benämningar. Jag såg ett hästhuvud där uppe till höger på gaveln. En häst! Jag satt i den gassande solen och tecknade utan att känna till symboliken. Men jag såg det. Hästhuvudet.

I ämnet arkitekturhistoria läste vi då på 70-talet inte om antikens arkitektur, vem Fidias var kände jag inte till när jag satt där och tecknade, att Parthenontemplet uppfördes till Pallas Athena under Perikles tid som tack för att gudinnan skyddat atenarna mot perserna under krigen 490-449 f. Kr hade jag inte heller med mig som lärdom. Inte heller att Perikles förespråkade den direkta demokratin för att medborgarna aktivt skulle delta i politiken. Men jag såg. Och jag var nyfiken. Framöver skulle jag söka kunskap. Även om de restaureringsprinciper som varit ledande bland templen på Akropolisklippan.

Då, på 70-talet, fanns inga byggnadsställningar eller avspärrningar vid något av templen på Akropolis. Där fanns vakter som blåste i visselpipor om någon besökare försökte sig på att klättra upp på tempelfundamentet, krepídoma. Jag kände mig som en del i historien utan att ha reell kunskap i antikens historia, jag kände mig delaktig och inte som klåfingrig turist som skulle hållas borta från monumentet. Det var njutbart helt enkelt.

Där och då blev jag fast. I en fascination och önskan att veta mera. Det var med svårighet jag slet mig loss för att möta mina vänner nere på sta´n.

Nu vet jag att hästhuvudet tillhörde en av hästarna i mångudinnan Selenes quadriga/fyrspann och att originalet tillhör de s.k. omdiskuterade Elgin marbles och finns på British museum. Om jag sett originalen - jodå.

Här ser ni vad Selenes quadriga har att dra över himlavalvet år 2018. .
.

13 mars 2018

Antikt intresse

Det är så fascinerande att detaljstudera antika huggna utsmyckningar på byggnader. Det här är jag intresserad av och har en hel del litteratur i ämnet. Det är i allmänhet lättare att diskutera antikens arkitektur och byggteknik med arkeologer än med arkitekter, arkeologer inom medelhavsarkeologi har ofta mer kunskaper inom området.

Här kan man se akantus, konsoler, ovolo, tandsnitt, astragal, palmetter, bukranier, kassetter, blomma, amfora, fascis, hjälm och andra föremål som användes vid rituella offer. Entablementet (mötet mellan tak och vägg) tillhör det det romerska Vespasianustemplet på Forum Romanum i Rom och höggs omkring år 80 e. Kr. Det finns att se i Tabularium på Kapitoliekullen. Några av de klassiska formerna återfinns i ångermanländska trähus.

Minns när vi på en tidigare arbetsplats, en statlig kulturmiljövårdande myndighet, skulle ha en förmiddag för utveckling. Det innebar att vi, ca 10 personer, satt uppradade vid ett långt bord och skulle var och en analysera en bild som slumpvis matades fram i projektorn. Det var i mitten av 90-talet. En professor i bebyggelsevård, som rest upp från Göteborg för detta ärende, ledde samtalet.

Den bild som visades när min tur kom var passande nog ett foto med ett grekiskt tempel, ett doriskt sådant i södra Italien. "Jag ser ett peripteralt tempel, distylt in antis, på ett..."  började jag. Det där är välkända klassiska arkitekturbegrepp. "Stopp" sa göteborgar´n. "Prata så vi förstår." Jaja, jag får väl ta det poetiskt och känslomässigt då då tänkte jag med viss förvåning. Då kanske även han förstår. Minns att jag började "Jag ser en ljusomspunnen byggnad av sten..."
Den beskrivningen godtogs utan protest. Och jag lärde mig något om kunskapers lägstanivåer.

För mig är det givande att fundera över antika tempels hörnkontraktion, hörnlösningar har i nästan alla tider varit arkitektoniska problem. Skulle det vara onödig kunskap?! (Vet ni hur renässansarkitekten Bramante ritade innerhörn i Santa Maria della Paces innergård/cortile?)
"Det syns om en arkitekt är god.
Huruledes kommer han om den hjørne?"
Påstående av den danske arkitekten Jørn Utzon 1918-2008.
I min dagliga bekantskap finns ingen att diskutera de här klassiska arkitekturbegreppen med. Men att det är lättare att finna likasinnade i en storstad än på landsbygden när man har smala specialintressen inom humaniora är nog ingen överdrift. När tanken på var jag ville bo efter utbildningen blev aktuell, sa jag till mig själv att ett universitet eller högskola måste finnas nära till. Tänkte att det behövs för den personliga vidareutvecklingens skull.
.
.

10 mars 2018

Undertak

Den här fina undertaket  kom till på någon gång på 1930- och 1940-talen. Med tanke på tiden för tillkomsten kan det vara masonite från Rundvik som en målare utfört utsmyckningen på. Takmålningen är en imitation av bemålat, blästrat glas i metallramar, vanligt vid förra sekelskiftet. Stiliga plafonder med blästrat glas lyser upp.

Taket finns i den tillbyggda glasverandan i nuvarande Levar hotell. Ovanpå detta tak finns en altan och därför är undertaket vattenskadat på något ställe (utanför foto). Här en bild med undertak av glas från en annan restaurangmiljö som jag en gång i tiden gärna besökte.

1604 anlades gästgiveri i anslutning till kustlandsvägen genom Levar by. Den nuvarande byggnaden är dock inte så gammal. 1827 timrades en envåningsbyggnad med vind upp. På 1850-talet byggdes det till med bredare och högre mittparti, det man ser idag. Balkongen är dock borta.

Under 1930- och 40-talen skedde stora förändringar både invändigt och utvändigt, bland annat tillkom en glasveranda med ovanförliggande altan mot kustlandsvägen. Det var då undertaket på översta bilden kom till.

Inte heller den här sista bilden (ett vykort från 1980-talet) visar dagsläget exakt. Sedan ett par år tillbaka finns numera en utgång från verandans mittaxel ut till marken nedanför. Kustlandsvägen flyttades längre bort från fastigheten på 1990-talet vill jag minnas. Bilarna skulle absolut fram trots att riksvägen sedan 1960-talet är ersatt med Europaväg 4 som passerar utanför byn och samhället.Kustlandsvägen/Riks 13 flyttades.
.
.

8 mars 2018

Sammanslutning är makt. Då som nu.

 
 
Sammanslutning är makt!
Den 8 mars infaller allt sedan 1978 den internationella kvinnodagen
genom en resolution i FN.
Det finns behov av den.
Fortfarande.
Det finns en styrka i kollektivitet.
#metoo
.
.

6 mars 2018

Grumset farvann

Originalet finns på Göteborgs konstmuseum. 

Denna målning är ett starkt barndomsminne. En reproduktion av den satt uppklistrad på kökets rullgardin av brun papp. När gardinen rullades ner efter mörkrets inträdde såg jag den gamle sjöbusen blicka ner på sitt sjökort. Han befanns sig i en liten kajuta, precis som jag befann mej i ett rum utan utblick då rullgardinen dragits ner för det stora treluftsfönstret och nattmörkret tryckte mot det lilla fönstret. (Ni vet, på övervåningen i traditionella en och en halvvånings timmerhus i norra delen av landet sitter låga fönster under takfoten/takskägget.) Gatlyktor fanns inte på den tiden, nu är det svårt att "se mörkret" här, det fridfulla.

Målningen heter Grumset farvann (Foul waters) och är målad av norrmannen Christian Krohg år 1891. Si så där 60 år senare klistrade mamma upp reproduktionen på rullgardinen. Varför det blev just denna målning kom jag aldrig på tanken att fråga henne om. När jag återfann den 2010 blev det ett kärt återseende och då fanns ingen kvar att fråga.

Så här beskrivs den konsthistoriskt:
"Svåra farvatten (1891) är den första i raden av målningar på samma motiv under 1890-talet: en äldre sjöman i gul oljerock studerar allvarsamt sjökortet i hytten på en båt som lutar kraftigt av hård sjögång. Kartrullens undersida är klarblå, och samma blåa färg har Krohg på ett djärvt sätt tagit upp både i den gamle mannens skägg och i hans gula oljerock – där resultatet partivis blir grönaktigt – liksom i bordsskivans speglingar. Målningen för tankarna till motiv av andra Skagenkonstnärer som ofta skildrade fiskarnas hårda liv. På Skagen målade Krohg dock övervägande interiörmotiv hos fiskarfamiljerna, medan detta sjömotiv kan vara inspirerat av sommarvistelser i norska Grimstad eller Åsgårdstrand.

Philippa Nanfeldt ur Samlingen Göteborgs konstmuseum, Göteborg 2014"
.
.

4 mars 2018

Två decennier

Som vuxen och på besök här hemma minns jag hur det var att komma ner i köket på morgnarna under de kallare årstiderna.

Det dånar från kökspannan som pappa tänt eld i. En skön värme sprider sig, mamma i morgonrock och pappa vardagsklädd, sitter och dricker kaffe och det håller precis på att ljusna där ute. Självfallet är det kokkaffe som dricks.

Mammas favoritplats var i karmstolen nära vedpannan och medan hon drack sitt kaffe tittade hon ut genom fönstret mot norr och såg "de blånande bergen", dvs Storrisberget. En vy som var hennes. Pappa hade sin favoritplats vid köksbordet.

Mamma drack kaffe på fat, pappa socker på bit. Båda använde grädde i kaffet men inget tilltugg till den här första tåren på dagen. Det heta kaffet svalnar när det hälls upp på kaffefatet. Fyra eller fem fingrar hålls under fatet, kaffekoppen hålls i den andra handen. Mamma använde fyra av vänsterhandens fingrar. Det kräver träning för att det där kaffedrickandet ska fungera helt självklart.

Pappa drack kaffe på bit. När man dricker kaffe på bit stoppar man en hård sockerbit mellan läpparna, dricker kaffet som silas genom sockerbiten som smälter rätt långsamt eftersom den är hård. Det där sättet att dricka åstadkommer ett sörplande ljud.

Det är sådana minnen som ger mig storlängtan. Borta. De människorna. Och det levnadssättet. Det är lite drygt två decennier sedan jag upplevde den sista av de där morgnarna tillsammans med föräldrarna.

Kaffegumma av Anna Sahlstén, finsk målare som levde 1859 - 1931. Kaffegumman målades 1895.

Själv dricker jag flera gånger dagligen kokat kaffe. Med mjölk. Kokat i en Vissel-Johanna av aluminium eller i Bernadottes panna av rostfritt stål för Nilsjohan. Och ibland i den rödemaljerade Kockumspannan. Och gör jag någon gång cappuccino blir det i en sådan här mokabryggare.

Kokkaffe är bästa grejen har jag insett efter att ha testat olika sätt att göra kaffe. Men att dricka på fat kräver träning. HÄR kan man se ett ömsint försök.

Det där levnadssättet...
.
.

3 mars 2018

Gladburk


Den här plåtburken är välkänd för många äldre och medelålders: 1 kg Isakssons Lyxmocca kokmalet. Så himla glad man blir av en färgstark burk. Isakssons kafferosteri i Östersund lades ner på 70-talet.

”Kaffetåren den bästa är, av alla jordiska drycker. Den styrker kroppen, den styrker själen – ända ned i hälen.”

1 mars 2018

Besöksmål - lanthandelsmuseum



"Asplunda lanthandel i Tallsjö, Åsele, öppnades år 1895 av familjen Edman. Fram till 1950-talet kunde traktens bönder, skogsarbetare, pigor och drängar köpa allt från amerikanskt fläsk och kaffe till vin och sidendukar i handelsboden. Ruljansen var stor då det på 1930-talet bodde 300 personer i Tallsjö.

Handelsboden låg i husets bottenvåning och på övervåningen bodde handlarparet med sina barn. När verksamheten upphörde lämnades både handelsboden och bostadsvåningen i befintligt skick. Idag har ättlingar till det första handlarparet varsamt renoverat huset och åter öppnat för allmänheten men nu som ett lanthandelsmuseum."

Jag vill gärna visa sörlänningen vid min sida ytterligare kulturarv här i norr. Vi skulle kunna ta en sommartur till Asplunda lanthandel som inte heller jag har besökt. Sen kan jag visa Torvsjö kvarnar. Och Åsele som han heller aldrig besökt.

Bilderna är från Asplunda lanthandels hemsida.

28 februari 2018

Härlig hästskjuts

Så här kan det ha sett ut då Jacob Isaks´n och hans hustru Ulrika Christiansdotter kom körande vintertid, alltså min morfarsmormorsföräldrar. Eller kanske morfars föräldrar Clara och Johan Olof.

https://www.facebook.com/vallbyfriluftsmuseum/videos/1628470107190478/
https://www.facebook.com/vallbyfriluftsmuseum/videos/1628470107190478/
Bilderna kommer från Vallby friluftsmuseums facebooksida där en kort video är inlagd för att locka barnfamiljer till friluftsmuseet under sportlovsveckan. KOLLA HÄR.

.
.

26 februari 2018

Glasklar insikt



Köksgardinerna till 1910-talsköket kan tyckas vara enkla att ordna till men får anstå en tid. De ska se ut så här i första hand - en skir gardinkappa och halvgardiner av bomull är receptet från 1900-talets början. Så somrigt som på bilden blir det när innanfönstren tagits ut.

På äldre foton av huset kan jag se att gardinkappa med halvgardiner fanns här liksom i många andra hushåll av denna kategori och samhällsklass på landsbygden. Ett bomullsband höll halvgardinerna på plats, bandet sviktar litegrann. Bomullsbandet gick inte att hållas lika sträckt som en plastklädd spiral.

Kanske får det möjligen bli rullgardiner också men absolut inga persienner. De hör hemma i en senare tidsepok, i stadens folkhemsbyggen. De finns även här sedan 70-talets början men platsar inte.

 ^  1. Så här klumpiga snickeridetaljer har SP-snickeriers kopplade fönster som sitter i bottenvåningen. Platta och tråkiga spröjsar och en klumpig mittpost. Spröjsarna är turligt nog inte av snäpptyp. Pappa tyckte det var viktigt spröjsar, mamma tyckte det var viktigt att persienner skulle få plats mellan rutorna. Då blev det så här! Som tonåring minns jag diskussionen.

 ^ 2. Jämför med detta sommarfönster. Med de smäckra och profilerade spröjsarna samt profilerad mittpost och bågar, tar sig ljuset in på ett vackert sätt i rummet. Man blir inte lika bländad som med icke-profilerade snickerier som i bild 1. Kontrasterna minskar när ögat tittar mot fönstret om snickerierna är rikt profilerade, det är skönare och lättsammare för ögat. Det är en gammal kunskap.
 ^ 3. På vintertid när innanfönstret sitter i blir det lika fint. Man känner av årstiderna, spröjsarna blir dubbla. Både yttre och inre bågen har profileringar. Avståndet mellan rutorna är 50 mm vilket ger bra u-värde så länge innerfönstret har bra tätning mot rummet.

Sådana här fönster byts fortfarande ut till klumpigare varianter. Material- och byggindustrin lobbar för fönsterbyten, sparade pengar och sparad energi vilket är svårt att räkna hem under de nya dyra fönstrens omloppstid. Inom Västerbottens kulturmiljövård var man mycket tidigt ute med att plädera för att behålla de gamla fönstren.

 ^  Här ett än äldre fönster från ett friluftsmuseum. Se även de vackra gamla ojämna glasrutorna!

***
Detta med byggnadsvård och restaureringar måste få ta sin tid. Det är vägen som är mödan värd sägs det. Det kan alltså tyckas ta oceaner av tid att få till det jag eftersträvar. Fram till dess kan jag njuta av de fina gamla fönstren i mitt permanentboende och fönstren på övervåningen i morfars hus. Samtliga av typen med lösa innerfönster.
.
.

24 februari 2018

1910-talskök på landsbygden

Trots min uppskattning av modern konst och formgivning tänker jag se till att mormors och morfars kök återfår sin inredning med landsbygdstouch.

Här i huset, som i de flesta andra hem på den tiden och i denna samhällsklass, sov hela familjen i köket när döttrarna var små. Dragsängen där barnen låg skaffötters har kommit in i köket igen - och det känns ganska så rätt. Den har inget lock och har aldrig haft kan jag se. En enkel sittyta snickrades till under julledigheten men sitthöjden är högre än normala 45 cm. Dragsängen måste vara från morfars eller mormors föräldrahem och kanske från ytterligare någon generation bakåt.

Trasmattor vävda i tuskaft och rosengång finns rätt många av. Mormor vävde den vänstra i tuskaft, den är tunnare än de övriga i rosengång som mamma vävt. De gånger jag vävt trasmattor har jag använt båda vävteknikerna. På köksgolvets såpskurade golvtiljor låg ursprungligen trasmattor. På vintern låg de omlott och på sommaren med avstånd sinsemellan. Mitt på köksgolvet stod ett runt matbord. Från 30-talet låg en 2 x 2 meter stor, mönstrad korkmatta under bordet. Källarluckan är placerad på golvets norrsida, den branta trappan i den leder ner till matkällaren med kalkade, lerputsade väggar. Det var dåtidens kylskåp och mycket vanligt här i norra delen av landet. Jag är nöjd med att källaren fortfarande används.

Vedspisen är borttagen men kanske kommer en sådan också på plats igen. Om det blir den återanvända som står förvarad på vänt återstår att se nu när Boverket från 1 juli 2018 planerar att ändra reglerna angående installation av äldre vedeldade kaminer. Det blir förbjudet att installera gamla vedspisar. Vad jag tycker om det? Inte gör det oss byggnadsvårdare glada. Ett vedspisuppror pågår. Stadsbor påverkar det knappast.
.
.

23 februari 2018

Bloggliv

Timmer & Masonite har hamnat på PJ:s top15-lista. Haha, förvånande och kul! Bloggaren är en numera dagledig man i Österbotten som bloggar om tillvarons vardagsäventyr och gärna reser över Kvarken. Urkult är hans absoluta favorit bland musikfestivaler. Heja för en man(!) som bloggar, som skriver om vardagen och hävdar att "såvitt man är människa måste man bry sig", som snackar spanska och kanske finlandssvenska. Min blogg beskriver han träffande så här:

"En blogg som jag tycker mycket om är Timmer och Masonit. Hon skriver om verkligheten ur en femtitalists synvinkel. Arkitekten som gjort klassresan från byn i Nordmaling till mellersta Sverige någonstans. Hon skriver bl.a. om sin morfars hus som hon ärvt, om inredningar i masonit, hembygden, kulturhistorien och byggnadsvården. Och ibland går hon till rätta med trögheten och svågerpolitiken i sin barndomsby."

Di gamle di kunde

Detta är tre pelikanfärgade svanar som väl kan sägas vara mycket uttrycksfulla. De är tovade konsthantverksprodukter. Hur gamla skulle ni säga att de är?
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Jo, svanarna är si så där 2 500 år gamla. Arkeologer fann dem och mycket annat spännande 1949 i en grav i Pazyrykdalen i Altaibergen i södra Sibirien. Nu finns de på Eremitaget i S:t Petersburg tillsammans med världens äldsta matta. Hur såg det ut i nuvarande Sverige för 2 500 år sedan?
.
.

21 februari 2018

Ett eget hem

Jag dras till de här lite enklare miljöerna från 1900-talets första hälft. Men visst, herrgårdar och slott, kan ha överdådiga inredningar, högstående arkitektur och byggtekniker, parker/trädgårdar - inte undviker jag dem på något sätt. Det är ju de miljöerna lägre samhällsklasser tagit till sig efter hand. Men de enkla miljöerna står nära mitt hjärta.

Detta är det östgötska egnahemmet Solliden, ett hus som diversearbetaren Albin med fru Lisa uppförde på 1920-talet och med en möblering från några olika decennier, precis som levande hemmiljöer brukar vara. Hus och trädgård går numera att besöka på friluftsmuseet Gamla Linköping. Vid besöket där förra sommaren fanns två museiguider permanent på plats som höll på att baka syltkakor och som delade med sig av kunskapen om huset och den familj som bott där. Det var fint! Framför allt vände man sig till barn, man ville fånga barnens intresse för hur man levde förr och det var berättelser med livet förr på lagom nivå. Om arbetarklassen och hemmafruarna.

Man kan ju säga att livet på 40-talet är ett liv som många yngre och medelålders idag vill återvända till. Odla egna grönsaker och frukter från trädgården, elda i vedspis, deläga en ko, få egna ägg då höns är väldigt populärt och tillåtet i viss utsträckning även inom detaljplanelagt område - ja alltså att vara självförsörjande i högre grad än som varit modernt de senaste decennierna. Så levde man här i byn sina liv under tiden då här var fungerande jordbruk, en tid jag varit med om.

Lyssnansvärd är podden HEMMAFRU som startar denna vecka, v.8-18) och handlar om olika aspekter på den hemmafruroll som utvecklades under 1900-talet. Jag läste Kristina Sandbergs trilogi om Maj i Ö-vik med intresse och i podden fortsätter hemmafrurollen att diskuteras i ett annat format, innehåller presenteras här: "Vi vill förstå vilka de var."
.
.

20 februari 2018

Ikoner

Gerrit Rietvelds (1888-1964) "Red and blue chair" från 1917, i fonden en målning av Piet Mondrian (1872-1944), en av de mer betydelsefulla konstnärerna under 1900-talet, en banbrytare inom den abstrakta konsten. 

Kan man annat än ta de här ikonerna till sitt hjärta? Har det med en smakformande estetisk indoktrinering att göra att jag älskar denna stol och denna konst? Under min utbildning blev de tidigt välkända storheter. Rietvelds levnad inföll ungefär med morfars men så väsensskilda liv de hade, aldrig att morfar kände till de här stilbildarna.
.
.