25 maj 2019

Insikt från en grästuva

Och säkert är att det finns en modern känslodöd av annat slag än den som psykologerna i allmänhet hinner att syssla med och beskriva. Vi tvingas alla att begränsa vårt samvete till det vi någorlunda kan omfatta och att i övrigt överlåta världssamvetet att bli förvaltat av instanser av politisk art. Men hur fungerar detta världssamvete? Oftast synes det vara en känslodöd upphöjd till politisk dignitet med allt vad detta innebär av andligt förfrusen överhöghet. Även de största idealister blir där med tiden kylskåp som ständigt anser sig böra vårda en lidelsefri temperatur. De får vänja sig vid att diskutera atombomb och barnavård ungefär i samma ton och med samma frånvaro av darrning på rösten. Så blir de avvanda från det mått av inlevelse och fantasi som borde vara ett nödvändigt inslag i all realistisk syn.

Realisten dör i realpolitikern, men vad är den senare för sorts underligt djur i atomåldern. Jo, ofta en som viftar bort alla varningar från de verkliga realisterna. Hade världen ett tillräckligt antal verkliga realster som samtidigt ägde fullmakten att bli trodda, så skulle de måhända kunna rädda världen. I stället glider vi längre och längre in i en tid där varje verklig realist löper risken att bli utpekad som svärmare.

Detta är en i hög grad olycklig utveckling, emedan den kommer att förvandla allt fler realister till tragiskt klarsynta men fatalistiska åskådare och till söner och döttrar av Kassandra.

Ur "Utsikt från en grästuva" av Harry Martinson, 1963.
.
.

23 maj 2019

Kåsa

Ytterligare ett slöjdat träföremål. Kåsan ska se grovt uthuggen ur träet på utsidan, invändigt är den slät. En hank av läder är fäst i ett hål i handtaget.

På utsidan är några krumelurer skrivna med bläck. 1.60 står antecknat - kan det vara priset som någon gav för kåsan en gång i tiden?

Jag kan inte se att den använts för något ändamål. Den har varit till för prydnad. Att den hängt på väggen är långt ifrån säkert - i detta fall är det jag som placerat den där för fotografering.
.
.

22 maj 2019

Slöjdat

 Snidade kåsor, skopor, slevar finner jag, arbeten utförda i trä.

 
Den här är lite speciell med inläggningar mitt på skaftet: tunna oskalade kvistar fastflätade med den finaste björknäver. Även hanken är av tunntunn näver. Har jag fel om jag påstår att det är ett manligt arbete från 1940-talet? Det är okänt vem som slöjdat föremålet.

Sådana här hemslöjdsarbeten bör väl ha funnits i de flesta hem här i byarna en gång i tiden. Långt tidigare var de avsedda för användning men här är det hantverk som påminner om livet som det en gång kunde te sig.
.
.

21 maj 2019

Några handvispar

En lite modernare:-) handvisp, Cyklon från NilsJohan formgiven av Sigvard Bernadotte. I marknadsföringen hävdas att CYKLON är en stark, tystgående och snabb – i en handvändning vispar man grädde, majonnäs, äggvita, sockerkakssmet, pannkakssmet mm.


En äldre handvevad visp med gräddgult och grönt trähandtag, färger som samstämmer med Kockums emaljkärl. I samma serie finns en mängd hushållsredskap med trägrepp som olika typer av köksknivar och korköppnare.


En trådvisp i luffarslöjd. Enkel och ganska så genial. Typen försågs efter hand med plastat handgrepp.

 
Vispar gjorda av skalade björkkvistar. Riset ska tas före midsommartid här i norra delen av landet. Då saven är maxad och kvistarna lätt kan skalas av. Det görs lämpligen sittande med ett förskinn som skydd och underlag. Använder man nu inte björkviskorna i matlagningen kan en visp användas vid stänkmålning. Det är en angenäm sysselsättning. Förskinn är, för den som inte känner till det, ett förkläde vanligt bland män, tillverkat av garvat skinn, oftast kalv.

Människan har alltid vela förändra, eventuellt förbättra, sina redskap. Det handlar oftast om att vinna tid. Att idag handvispa anses av många att inte följa med sin tid nu när man med elektricitetens hjälp kan minska arbetsinsatsen och tidsåtgången i många fall. Nu behöver inte ens människan vara medhjälpare till maskinerna. Maskiner baserade på artificiell intelligens klarar sig på egen hand.
.
.

18 maj 2019

Masonite - in memorium

Bland så kallade "byggnadsvårdsexperter" märker man ofta ett förakt för dessa träfibersskivor. Att förakta masonite i alla sammanhang kan tyckas vara enögt. Tids nog får materialet sin revival.

Men trots allt är vi ett antal byggnadsvårdare som har tilltro till detta material. Jag bara undrar - varför ska jag riva bort masoniten i en inredning som bygger på detta material? Då tänker jag på mitt eget masonitekök, ett funkiskök byggt ett material helt utan farliga tillsatser. Att skala bort eller dölja inredningens träfiberskivor vore att förstöra kökets själ. Det skulle även vara att ta bort det kulturhistoriska värdet.

https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjeP2fw9cvuCNySPaCCP6cnl7UJJUpPt9tCp94B4V68ZbtPD5Gke5CatXnMe0tVpmA0gsDzoDGBu1wQBTtSZfE_eku7bQVPmcJxcs25Um3SFLGUdz-JIVCNUe-T3diIgrCuFZYqRNXL6AlI/w687-h916-no/

Sara Thorn är en timmerkvinna och multikonstnär som tagit masonite på allvar och fört upp det ytterligare en nivå. Den bruna, pressade träfiberskivan från Rundvik hedrades 2012 på Liljevalchs konsthall med en minnestavla gjord av Sara - Slöjdingenjörn.

Så här beskriver hon minnestavlan på bilden:
Jag tog en bild på en sak jag hade med på Slöjdutställningen på Liljevalchs 2012 med anledning av att Hemslöjden fyllde 100 år. Då hade Masonite ganska nyligen gått i konkurs, vilket jag tyckte var väldigt ledsamt. Vad som än hände i världen så tänkte jag att fabriken tryggt skulle finnas kvar med sina enorma pysande pressar och de dovt mullrande ångkanonerna. Eller kanske anade jag någonstans att det inte skulle vara för evigt. Den är gjord av vanlig Masonite och gubben i oljehärdad. Texten skar jag ut med skalpell av japanskt katagamipapper som jag gillar för att det påminner om Masonite i både färg och att det har en speciell lukt. Det sades att maskinerna såldes till Thailand så kanske snurrar de än och gör Masonite, vem vet?

Saras instagramkonto: slojdingenjorn
https://www.instagram.com/slojdingenjorn/
.
.

17 maj 2019

Vårkväll

Solen värmer. Göken gal.

Sockblomman trivs i ljuset.

Havet glittrar.
.
.

16 maj 2019

15 maj 2019

Konstruktion med precision

50-talstapeten sattes upp med precision för 1,5 år sedan. Det gick tack vare ett rum utan skevheter.

Det är fint med ett gammalt timmerhus som än idag har räta vinklar och lodräta hörn. En konstruktion som är fullgod än idag. Limfärgstapeten med geometriskt mönster passade perfekt.



Så här gick det till att arbeta med limfärgstapeten från 1950-talet, alltså ingen retrotapet.

.
.

13 maj 2019

Luffare

På Nordiska museets fb-sida hittar jag följande två bilder med text.

"En luffare med sina ägodelar på landsvägen i Degerfors år 1920. Begreppet luffare kom på 1880-talet under industrialiseringen när många på landsbygden blev arbetslösa. Ett sätt att försörja sig var att ge sig ut på vägarna med tång och järntråd och tillverka trådarbeten som såldes eller byttes mot mat eller sovplats."

"Bilden ovan visar luffararbeten i form av en brödkorg, brödnagg och leksakscykel."
Foto: O Thufvesson/ Nordiska museet

Jag kan mycket väl föreställa mig luffarna som kom vandrande längs den gamla Kustlandsvägen. Minns min mor berätta hur rädd hon var för att stöta ihop med en luffare då hon cyklade till sina kusiner i Örnsköldsvik, en tripp på 56 km. Personligen tror jag inte hon borde ha haft anledning att vara rädd för dessa luffare.

En leksakscykel i trådtjack som min far lekt med.

Romanen Vägen till Klockrike av Harry Martinson om luffaren Bolle gavs ut 1948 men handlar om slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Bolles frihetslängtan var stor. Men var man lösdrivare, hemlös och arbetslös på 1800-talet kunde man dömas till straffarbete.
.
.

11 maj 2019

👄 Konsten att kommunicera 👄

https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjaNYIVCJOQlQ1e1uDuxC1QxkM4QH66zDsD3IM3bLk4BHm4z-JagpqgxkX0xQlwwSZO2TXa0fo540yuej2veDdiEP5Lwl9YGsrrYcEbc85ditk8-Qfo0U_JtOTBkx3gizwuHA8lYVhaZjhm/w1000-h412-no/
MedelåldersPlus av Sven-Bertil Bärnarp har ett lågmält och träffande sätt att visa det långsamt flytande livet hos ett äldre par. Den här stripen nålades upp på väggen.  👄👂
.
.

9 maj 2019

Resans början

Tänk er när en resa ut i världen kunde starta här vid Nyåkers järnvägsstation som ligger vid stambanan genom övre Norrland. Min första tågluffarmånad började här, det var ett härligt sätt att lära känna andra europeiska länder, att känna sig som europé. Två decennier senare var stationens öde all. 1996 var sista året som persontågen stannade i Nyåker. 2010 invigdes Botniabanan som löper längs kusten upp till Umeå, ett annat alternativ att ta sig ut i världen.

Tåg är fortfarande ett sätt att färdas som känns som "mitt". Att åka Botniabanan i tyst kupé är överlägset alla andra färdsätt. Men senast jag åkte norrut med byte mellan SJ och Norrtåg i Sundsvall, gick det inte som planerat. Försening innebar att jag missade dagens sista buss från Nordmalings resecentrum i riktning mot byn, som jag bespetsat mig på att ta. Den lämnade kl. 21, tåget kom fram 10 minuter senare. Då jag insåg problemet ringde jag från tåget upp taxi i N-ling som svarade att man enligt arbetsmiljölagen inte tar några körningar efter klockan 21. Fick uppmaningen att ringa taxi Umeå istället, 6 mil bort. Kanske var det inte oväntat att taxi Nordmaling lade ner verksamheten förra året.

Det slutade med att jag fick skjuts av ett par pensionärer från PRO som hade hand om bevakningen av resecentrum den kvällen och såg till att stängningen av dörrarna kunde ske utan missöden. Låsningen sköts från annan ort och PRO och SPF i kommunen samsas om att övervaka att det hela fungerar som det ska. Det tåg jag kom med var dygnets sista. Det var en evinnerlig tur när det visade sig att de gulliga människorna skulle åt samma håll som jag så jag fick lift.

Tåg är hur som helst ett bra färdsätt. Men dessvärre är bil oftast nödvändig på landsbygden numera. Men ändå - Heja tåget! Förhoppningsvis kommer det att bli lättare att beställa biljett till utlandet framöver, den möjligheten tog SJ bort för inte alltför länge sedan.
.
.

7 maj 2019

Hommage i lera

Relief av Mia E. Göransson, Ateljéföreningen G-studion i Gustavsbergs porslinsfabrik.

Fotot visar en miniatyrrelief av glaserad keramik. Två utblommade maskrosor som snart ska öppna upp sina fjunbollar och låta fröna virvla iväg med vinden. Jag blev bedårad och köpte denna relief plus två andra av samma konstnär. Den här tänkte jag mig som en hommage till en utblommad maskros, till minne av en människa som gillade maskrosor precis som jag gör.

Det stämmer även med min inriktning att till morfars hus endast köpa in nya föremål som går att särskilja från de prylar som fanns här innan jag tog över. Därför behåller jag det gamla rivjärnet, de falsade sockerkaksformarna men köper en Eva Solo karaff eftersom en rejäl vinkaraff saknades i mitt barndomshem. Det ska gå att se vad som är senare införskaffat även då det gäller nyttoföremål.

Okej då, visst begagnat har jag köpt in. En vas som maken slog sönder hittade jag en exakt likadan på Tradera turligt nog. Likadana föremål som de som inte blev mina vid arvskiftet har jag till någon del köpt in när jag funnit dem till salu. Men jag har som ledstjärna att vanligtvis köpa in nytt när något saknas. Nutiden och mina val får sätta sin prägel på det nyinförskaffade.

Jag vill veta att de möbler, föremål, den enkla konst som finns och fanns här har tillverkats eller köpts in och använts av de tidigare generationerna. Det är just dessa människor som har tillverkat dem, köpt in dem, hållit i dem, använt dem, nött dem, kanske gett dem patina.

Det är mitt förhållningssätt till det gamla, till minnet, till det befintliga.
.
.

6 maj 2019

Bordlagt förslag i kulturarvsfråga

Den 12 maj 2016 var det årsmöte i bysamfälligheten. Jag var inte där.
I protokollet läser jag att i slutet av årsmötet kom ett förslag från en hemmansägare, tillika låg/mellanstadielärare. Ett förslag om att hålla historien vid liv.


I kallelsen till årsmötet därpå - 2017 - stod "Prisuppgift för skyltning av stigar. Ta gärna med förslag till vilka platser dessa skyltar ska vara på."

Protokollet från årsmötet 2017, har följande skrivning under §5 Styrelsens förslag: "Inget beslut togs om skyltning av stigar." Själv minns jag inte ens att frågan togs upp men så måste väl ha skett. Någon prisuppgift lades aldrig fram.

På årsmötet 2018 avfärdade ordföranden förslaget/beslutet angående skyltning av "gamla platser" att det är inte styrelsens sak att åtgärda. Protokollet från det årsmötet har jag inte läst, vad som står där vet jag inte. Förslagsställaren var inte närvarande på årsmötena 2017-18.

Målning av Anders Stimmer (från internet).

Nej, det är inte styrelsens sak att handgripligen genomföra medlemmarnas beslut. Men det är styrelsens sak att se till att det medlemmarna beslutar genomförs. Man kan tillsätta en grupp (kommitté) som arbetar fram ett förslag. Så skedde då projektet Kulturarvsmiljö i skogen genomfördes i byn. Hur många av dagens hemmansägare vet vilka miljöer som då listades? Jag hann i sista stund fråga förrförre ordföraren Lindgren om detta och göra anteckningar.

Hade det funnits en hembygdsförening hade uppgiften kanske passat dess medlemmar, en hembygdsförening är till för att värna kulturarvet över tid och på så sätt få människor att känna stolthet, barn lika väl som vuxna. Nu finns ingen hembygdsförening här, därför hade projektet passat bysamfälligheten med många medlemmar som bott i byn hela sitt liv.

Ingen av styrelsemedlemmarna är kulturhistoriskt intresserade, alltså bordlades förslaget.
.
.

5 maj 2019

Kronan på verket

Ekar har jag intet långvarigt förhållande till. De växer inte vilt i Ångermanland. Deras livsrytm är inte inprogrammerad i min kropp, har inte präglat mig, jag står fri i förhållande till dem. Därför konstaterar jag bara att de nu har börjat skönja lite i grönt. Om det är tidigt eller sent kan jag inte.

De är mäktiga träd som rymmer och gynnar många liv, fler än jag har koll på. Den största av ekarna på gården har en omkrets på drygt 3 meter i brösthöjd. Inte så illa kan jag tycka. Men tänk Rumskullaeken (Kvilleken) som är omkring 1 000 år gammal och har en omkrets på 13 meter. Den har numera få gröna blad och ska få dö i frid. Det är något mäktigt och förunderligt med stora och gamla träd.

Sveriges, och till och med världens, äldsta inrapporterade träd är en gran som är 9550 år gammal och växer på Fulufjället i Dalarna.
Du vet också
att närmast människan står trädet
och alla vet vi
att i dess årsringar ligger folkvisor lagrade.
Samtal med träd hör därför till det möjliga.
Lennart Sjögren skrev dikten som är hämtad ur broschyr om gamla träd i odlingslandskapet i D-län.
.
.

2 maj 2019

Försvinnande kulturhistoria

Utsnitt över fäbodallmänningen ur laga skiftes kartan upprättad 1863-65.

Höru du, du skrev den 15 mars 2019 om att markberedning planeras för fäbodvallen. Vad menar du med det?
På årsmötet 2018 överraskade styrelsen medlemmarna med att under ”Övriga frågor” tillkännage att man låtit Norra skogsägarna ta fram en skogsbruksplan. Planen presenterades, endast jag ifrågasatte markberedning av hemmansägarnas gemensamt ägda fäbodvall.

När jag ifrågasatte markberedning ställde ordföranden frågan om jag tyckte att återväxten var dålig på den areal som markbereddes (tvärs emot medlemmarnas beslut) år 2008. Att jag inte enbart ser till återväxt är svårt att ta till sig, att man som jag kan se till annat än ekonomiskt värde – nämligen värdet av ett kulturarv, ingår inte i styrelsens tankesätt. Markberedning förstör spåren av de kulturlämningar som finns där. Om Hörnstens-jalen skrev jag tidigare.

Presenterades skogsbruksplanen under ”Övriga frågor”?
Ja, inget stod om detta på dagordningen så upplysningen kom väldigt överraskande.

Frågan om skogsbruksplan finns inte heller med på 2017 eller 2016 års dagordningar. Ingenstans i dokumenten står angivet att beslut om kostnader för att upprätta en skogsbruksplan var taget. Vi stod inför ett faktum som inte beslutats om.

Det enda jag se är kallelsen 2017 där det under punkt 5 stod att läsa: ”Dags för gallring, norr om fäbodarna. Ca 1,5 ha.” samt i protokollet från årsmötet 2017 där det står under §5 Styrelsens förslag: ”Styrelsen får i uppdrag att ta beslut om gallring norr om fäbodarna.” 

Tas beslut i ekonomiska frågor utan att de finns med i dagordningen?
Ja, det är inte ovanligt.
Enligt god föreningsjuridik ska beslut i ekonomiska frågor endast tas om förslag om detta finns med på dagordningen. Reglerna finns för att de som har något att invända/kommentera/hänvisa till ska ha möjlighet att närvara och framföra sin åsikt. Då måste man i förväg ha fått kännedom om i vilka frågor ekonomiska beslut som ska tas. Ekonomiska frågor och andra viktiga förslag ska inte finnas under "övriga frågor".

Är gallring och att ta fram en skogsbruksplan samma sak?
Nej. Att utföra gallring på en del av ytan är inte detsamma som att få en skogsbruksplan upprättad. Skogsbruksplanen som tagits fram förordar slutavverkning inklusive markberedning på vissa ytor inom ett kulturhistoriskt område.

Vem beslutade att beställa skogsbruksplanen?
Förmodligen bysamfällighetens ordförande, c-politiker i kommunen, som även är styrelseledamot i lokalavdelningen av Norra Skogsägarna. Han gick direkt till Norra och gav dem uppdraget att upprätta en skogsbruksplan. Kostnaden blev 7 500 kr. Norra kommer även att få uppdrag att utföra arbetet genom sin skogsentreprenör.

Påpekar ingen i samfälligheten att jäv föreligger? Samt vad jäv innebär?
Nej. Styrelseledamöterna gör det inte, inte medlemmarna heller. Jävssituationer uppstår rätt frekvent men ingen påpekar detta. Om inte jag gör det. Om det är okunnighet, inkompetens eller annat som avhåller någon från att påpeka detta är okänt.

Naturligtvis skulle styrelsen ha begärt in offerter från flera skogsbolag för att ta fram en skogsbruksplan. Att begära in offerter från flera aktörer är ett bra tillvägagångssätt som innebär konkurrens och därmed ger samfällighetens medlemmar förmånligare avtal.

Har ni medlemmar fått se skogsbruksplanen?
Unders årsmötet gick ordföranden igenom planen muntligt. Det var inte tillfredsställande så jag utbad att vi medlemmar skulle få kopior av planen vilket inte var avsett ursprungligen. Kopior togs och delades ut till närvarande medlemmar. De icke närvarande vid årsmötet har inte sett skogsbruksplanen.

Känner styrelsen till att de förvaltar ett fornminne?
Ja, åtminstone sekreteraren.
I den skogsbruksplan som upprättats 2017-11-16 står också att där finns en fäbod samt ett registrerat röse på bergsimpedimenten väster om fäboden. I övrigt står att inga kulturminnen eller fornlämningar återfanns under fältinventeringen.

Jag vet att fäbodvallen är angiven som fornminne i fornminnesregistret.

Till nuvarande sekreteraren delade jag med mig av laga skiftes-kartan efter att ha beställt den digitalt från Lantmäteriet 2008. Vi har tittat på den och diskuterat den flera gånger. Hon har sett laga skiftes-kartans markerade åkrar på fäbodallmänningen och känner till kulturvärdet. Hon är akademiker och dessa brukar ha ett stort kulturellt intresse, insikt om värdet av fornminnen och kulturarv hör dit. (Självklart finns undantag från detta.)

Efter den markberedning som utfördes 2008 sa hon till mig att hon röstat mot markberedning vid den slutna omröstning som genomfördes. Detta går naturligtvis inte att kontrollera. Nu sitter hon i den styrelse som vill markbereda återstående delen av vår gemensamt ägda mark vid fäboden.

https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhvU3SMHaHQrvf_8J0Tbx6oxAzVxAsnr8YhLiDYygTfuVLYXZwzYIBg7V0aTVNwkPZZ4_PSIA5me_hBQpXiu5jf8bBIMteEBT3Lw92p4VxwG9BNsTdawU6AScYfNCoCDykMvR-W5fDi_3wB/w1000-h413-no/
Klicka på bilden för större karta.
Ovan syns ett utsnitt ur laga skiftes kartan. Triangeln visar fäbodvallen. Den rödstreckade arealen med tidigare åkermark som markbereddes 2008. Nu är det området norr därom som kommer att markberedas framöver. Norr om bäcken som ringlar fram finns de åkrar som en gång uppodlades.

I slutänden kommer marken vid fäbodplatsen att vara plöjd, eventuella spår av tidigare generationer kommer att vara borta. Och visst, det var inga märkvärdiga människor utan fattiga stackare – varför skulle de vara värda att minnas, varför ge dem cred för det liv de levde??? *ironi*

Förvaltningsberättelsen avslutas så här: "…gemensamma byggnader/fäbodarna, Lidbergsstugan, marker och vatten sköts efter bästa förmåga."  !!!



Fick en insiktsfull kommentar av en läsare när jag skrev om den tidigare markberedningen på fäbodallmänningen:
"Anser att i dagens upplysta samhälle borde alla veta hur viktigt vårt kulturarv är, markberedning förändrar och förstör det ursprungliga markutseendet vilket omöjliggör att kunna upptäcka och ev dra slutsatser om vad som där funnits i form av kulturlämningar. "Nästan var sjätte fornlämning skadas i samband med avverkning. Vanligast är att skadorna sker vid markberedning. Värst är det i södra Norrland, där hela 44 procent av de undersökta fornlämningarna är skadade eller grovt skadade, rapporterar Skogsstyrelsen" www.atl.nu.
På andra sidan länsgränsen i grannsocknen i söder fanns ett otal sk tomtningar på en lång klapperstensstrand. Efter avverkning längre upp körde en skotare över alla de gamla tomtningarna vilket förstörde lämningarna totalt. KATASTROF!"
Fornlämningar skadas så lätt och här i byn sker det med berått mod samtidigt som bysamfällighetens styrelse hävdar att man sköter marken efter bästa förmåga.
Fait accompli!
.
.

1 maj 2019

Tiden är ständigt ur led

Igår kväll plockade jag in en blommande häggkvist. Jag hör till dem som tycker mycket om häggdoft, den ger mig inte alls huvudvärk så i sovrummet fick den sin plats.

Men tänk så tidigt häggen blommar i år! Så tänker jag vart eviga år. Alltför tidigt, otroligt tidigt, det känns inte som det brukar vara. Jag blir aldrig van vid detta tidiga.

Årstiderna som är inprogrammerade i min kropp stämmer inte. De första två decennierna som präglat mej bär jag med mig från norra Ångermanland. Det är ljuset där, säsongsrytmen där, som är det rätta. Det riktiga. Så känns det ofta. Den ångermanländska rytmen stämmer inte med våren/sommaren/hösten/vintern i Mellansverige. Och kommer aldrig att göra. Jag är ångermanlänning i kropp och själ!

Så tidigt häggen blommar i år...

I Lundströms bokradio i P1 hör jag Marit Kapla berätta om sin bok och hur orten hon växt upp på i Värmland finns ingraverad i skelettet. Det är något med hur solen lyser, var horisonten ligger, var vatten finns och skogen... Exakt så.
.
.

26 april 2019

Sommarvärme i hus med självdrag

Förra sommaren var historiskt varm. Hettan mildrades med med korsdrag.

Här i huset finns väl fungerande myggfönster av enkelt slag. Fönstren stod öppna på natten och aldrig i direkt solljus (och just på bilden inför fotografering på dagtid).

Temperaturregleringen fungerade bra utan elektriska installationer och apparater som omvänd luftvärmepump eller fläkt. Men man måste ha koll och lägga ner engagemang för att hålla nere temperaturen. Fönster stängda - öppna, rullgardin ner - upp, spjäll öppna - stängda. Ett himla sjå.

Förra sommaren var minnesvärd både ur positiv och negativ synpunkt. I år har vi sommarvärme i slutet av april. Undrar just vad som väntas klimatologiskt den kommande sommaren? Det kittlar i byggnadsvårdsnerven...
.
.

22 april 2019

Tjyvtjockt

Det är underbart att ha en vacker plats att göra utflykt till. En plats att imponera på sina besökande vänner med.

Denna plats är en sådan. Ett ställe där ludna backsippor växer i mycket stora mängder.

Två besök dit med vänner från när och fjärran gav oss alla en oförglömlig upplevelse av natur värd att vårda. Kaffetermosen töms medan vipor och lärkor drillar och sjunger för oss.
.
.

21 april 2019

När stan är som vackrast längtar jag tillbaka dit

En vacker vy från Sofia kyrka i Stockholm. Den nedåtgående solen blänker i Södermalms skorstenar och ventilationshuvar.

De stugor där förr stans fattiga bodde är upprustade sedan länge och åtråvärda boendemiljöer för kultureliten. Så förutseende att de här små, "ruttna" och "eländiga" stugorna inte revs för några decennier sedan.
.
.

14 april 2019

Odling vid fäbodallmänningen

Jag hittade ett upprättat kontrakt där Nils Hörnsten upplåter sin andel i Fäbodmyran till fem grannar. Detta sker 1860, alltså några få år innan laga skiftet utstakades av lantmätare E. A. Löfroth.

Att mark brukades där uppe i skogen står klart. Korna gick på skogen men här odlades även säd, troligast korn. Redskapen åkerplog, åkerharpa och ahl nämns i kontraktet. Där fanns en lada och en hässja på Nils Hörnstens mark. Jag förmodar att hässjan var en liten kornhässja för att torka kornkärvarna på. Hässjor för hö brukades inte på den tiden. Än idag har jag hört 80-plussare använda benämningen Hörnstens-jalen på fäbodallmänningen, alltså Hörnstens gärden. De här gärdena är utmärka av Löfroth på lagaskifteskartan färdigställd 1865. Här är kontraktet:


" Ehuru jag af Byns gemensamma oodlade utmark af den så kallade Fäbodmyran, efter Synebeskrifningen af den 20de Juni 1840 upparbetade den större delen deraf, så afstår jag nu till en del mina grannar nemligen Bönderna Jon Jönsson, Jon Pehrson, Eric Lindblom, Eric Norberg och Jacob Olofsson det nedre fallet, eller Wästra delen deraf emot en öfverenskommen summa för odling deraf med Etthundrade Åttatiofem Riksdalen Riksmynt hvilka skola betalas den 24de nästkommande Augusti då likväl räntan ifrån denna dag betalas med 4 1/2 procent.

Likväl förbehåller jag Säljare, att den uppförda Ladan och Hässjan får stå på den plats der den nu står. Och skall hvar och en af Köparena erhålla lika stor andel af denna jord, då de och betalar lika i denna odlings summa.

Af den Jordkjörredskap som jag der hafver, nemligen Åkerplog, Åkerharpa och Ahl skall Köparena få begagna enär jag icke det sjelf brukar, men när någon reparation behöfves på denna redskap, skall densamma gemensamt af alla påkostas. Att sålunda vara öfverenskommit och afslutad bestyrkes.

Nordmaling och xx den 2a Maj 1860.
Nils Hörnsten – afträdare
Jon Jönsson, Jon Pehrson, Eric Lindblom, Eric Norberg, Jacob Olofsson /Bomärken/ - Tillträdare.
Wittna - I. Wiklund, Johan Lindberg "

Jag tycker det är något rörande med detta kontrakt. En del av Fäbodmyran hade brutits "från ris och rot" till små åkerplättar av Nils Hörnsten (1814 - 1878). År 1860 då kontraktet skrevs, var han 46 år. Genom kontraktet avträdde han brukningsrätten av jalen till fem grannar. I brukningsrätten ingick en lada och en mindre kornhässja (storhässja säger vi här i trakten), där ingick även de redskap som förvarades på plats. När något gick sönder och behövde lagas var det de fem tillträdarnas men även Nils Hörnstens sak att tillsammans bekosta deras  lagning.

Jag förstår att det var knapert med brukad mark i byn, allt behövde tillvaratas. Att föra ner säden och höet, som väl var det som förvarades i ladan, var ingen barnlek på den krokiga, gropiga och smala kärrvägen. Det var troligen den bygemensamma vägen förbi Vinsjön som Nils Hörnsten brukade nyttja.

Vill någon se hur de där Jordkjörredskapen kan ha sett ut så finns länkar nedan:
Åkerplog
Åkerharpa
Al
.
.