Insikt från en grästuva

Och säkert är att det finns en modern känslodöd av annat slag än den som psykologerna i allmänhet hinner att syssla med och beskriva. Vi tvingas alla att begränsa vårt samvete till det vi någorlunda kan omfatta och att i övrigt överlåta världssamvetet att bli förvaltat av instanser av politisk art. Men hur fungerar detta världssamvete? Oftast synes det vara en känslodöd upphöjd till politisk dignitet med allt vad detta innebär av andligt förfrusen överhöghet. Även de största idealister blir där med tiden kylskåp som ständigt anser sig böra vårda en lidelsefri temperatur. De får vänja sig vid att diskutera atombomb och barnavård ungefär i samma ton och med samma frånvaro av darrning på rösten. Så blir de avvanda från det mått av inlevelse och fantasi som borde vara ett nödvändigt inslag i all realistisk syn.

Realisten dör i realpolitikern, men vad är den senare för sorts underligt djur i atomåldern. Jo, ofta en som viftar bort alla varningar från de verkliga realisterna. Hade världen ett tillräckligt antal verkliga realster som samtidigt ägde fullmakten att bli trodda, så skulle de måhända kunna rädda världen. I stället glider vi längre och längre in i en tid där varje verklig realist löper risken att bli utpekad som svärmare.

Detta är en i hög grad olycklig utveckling, emedan den kommer att förvandla allt fler realister till tragiskt klarsynta men fatalistiska åskådare och till söner och döttrar av Kassandra.

Ur "Utsikt från en grästuva" av Harry Martinson, 1963.

.

.